6/9 2023
Dergårdsteatern i Lerum
Arrangörer: Musik i Lerum och Knutpunkt
Vokalkvartetten Stockholm Voices består av grundaren Gunilla Thörnfeldt (sopran), Maria Winther (alt) Alexander Lövmark (tenor) samt barytonstämman Jakob Sollevi. 10-års jubileum firas genom att dra ut på turné med tämligen färsk skiva i bagaget. Första anhalt var ett sensommarsoligt Lerum, något som tyvärr medförde att den stora publik man förtjänar uteblev. Ligger nära till hands att jämföra jazzande vokalkvartetten med The Real Group, även om namnet är en blinkning till New York Voices.
En avgörande skillnad är dock att de samtrimmade stämmorna jobbar med fast band. I Lerum backades man upp av fyra välkända musiker vilka därför har många bollar i luften, fyra jazzlirare jag ofta njutit av live och på skiva. Av dem är det enbart basklippan Svante Söderqvist (recenserat i entusiastiska ordalag dennes skiva och spelning på Utopia), som är identisk med de som ingår i ordinarie band, stommen på vokalgruppens två skivor. På Dergårdsteaterns scen omges Söderqvist av Filip Ekestubbe (bland mycket annat kapellmästare hos Amanda Ginsburg) vid flygeln, bakom trummorna Jonas Bäckman (hört live ett tiotal gånger senaste åren) i samt den med kort varsel inkallade Axel Mårdsjö (medverkar på ett spår på skivan New Horizon) som nästan uteslutande trakterar altsaxofon. Sett Stockholm Voices i Falkenberg och när de gästade Lerum senast. Vidare kan upplysas om att nya cd:n recenserades i JAZZ/ OJ (2/2023).
Beträffande stil pendlar SV elegant emellan swingens mylla och tassande i nordisk viskonst av äldre datum. Sparsmakade katalogen baseras på två skilda teman. Debuten Come Rain Or Come Shine är en tribut till ikoniska Bill Evans – Monica Z samarbetet på Waltz for Debby från 1964, genom att samma låtar tolkas. Senaste projektet inspelat i Nilento – utgivningen pausades på grund av cancerbehandling för en av medlemmarna – utgår från kompositioner signerade Paul McCartney (nämnde för Törnfeldt vid merch-bordet att jag befann i Scandinavium då Wings var där under sin första Europa-turné). Alster har hämtats i ett spann från oförglömliga Beatles-hits till solomaterial, ibland av obskyr prägel. Konserten inleds emellertid med deras sprittande singel Social Call (G. Gryce/ J. Hendricks).
Redan i nästa låt infaller en topprestation . Fröjdas åt Paperback Writer från Rubber Soul, vars text framhävs konkret på ett fyndigt sätt. Stämmor vandrar intrikat in och ut ur melodin medan batterist Bäckman accentuerar Beatles beat och crescendon. Dergårdsteatern goda akustik är omvittnad. Vill ändå påtala att basen lät svagt denna gång, något som Söderqvist kunde kompensera för i ett par pregnanta features.
På albumet New Horizon har respektive sångare fått välja ut en personlig Sir Paul McCartney-favorit. (hans fullmatade biografi rekommenderas). Att organisera gruppen så att någon utgör leadsinger är ett grepp som fungerar utmärkt. Plussar extra för två dröjande melodier i moll. Dels sorgliga klassikern Fool On The Hill som deras sopran insiktsfullt lyfter fram, med benäget bistånd av broderande pianist och föregånget av sublimt basintro. Dels balladen Calico Skies från -97 innerligt framförd av altstämman i SV, magnifikt assisterad av Ekestubbe i bortsvepande slinga. Även herrarnas respektive bidrag har avsevärda förtjänster, medför att vokala färdigheter raffinerat kan visas upp i helfigur. Jakob Sollevi tar chansen att sjunga likt en crooner medan Alexander Lövmark drar på sin vana trogen och toppar med avancerad scat. Honom har jag ofta kunnat höra live i egna och andra konstellationer i Göteborg och hans två skivor har recenserats (den senaste i JAZZ/ OJ). I K-bloggen skrevs 2017 om Gunilla Thörnfeldts skivdebut i eget namn.
Det är ju alltid en avvägning hur man vill ta sig an melodier, hur mycket man vill putsa på dem i sinnrika arr. SV gör inte anspråk på att ha suveräna Manhattan Transfer som måttstock. Samtrimmade vokalkvartetten gör sin grej där somliga influenser införlivats. I lugna, vackra tongångar såsom Olle Adolphsons Om natten och traditionella visan Vindarna sucka uti skogarna kan paralleller dras till anrika Gals and Pals. Deras lyckade arbetsmetod framgår med önskvärd tydlighet i titellåten från debuten. Till skillnad från giganten Ray Charles omvandlas Come Rain Or Come Shine till subtilt sväng.
I första set framförs också ett renodlat vitalt swingnummer plus en utbroderad höjdarversion av With A Little Help Frpm My Friends då SV formerar om sig. Basen styr i framkant och rytmläggaren, den nyligen prisade Jonas Bäckman, agerar särskilt i standardlåten It Could Happen To You pigg pådrivare. Och melodileverantörerna på piano respektive altsax står för ypperliga inpass. Stigande mångsidige stjärnan Axel Mårdsjö förtjänar extra beröm, snabbt behövde han lära sig låtar. Spelar sina solon förbluffande moget med fullständig kontroll och utsökt känsla. Är för övrigt aktuell med första studioinspelade skivan i eget namn, (som jag haft förmånen att recensera för JAZZ/ OJ).
Inte odelat förtjust i hur de tar sig ab två sena, episka Beatles-alster. Syftar på extranumret Let It Be ( har singeln i min ägo) vars svepande mollanstrukna refräng blivit synonym med Live Aid-galans förbrödring och på raskt gungande Get Back nästan renons på karaktäristisk basgång. Vad beträffar den legendariska uppmaning som väl blev Beatles sista hit med ”Maccan” på piano, ska framhållas att den kom med orepad, efter önskemål från en grabb i publiken.
Ambivalensen inför dessa tolkningar uppvägs med råge av genuina skimret i Monicas vals, prydliga kreativiteten i So Long Big Time där element av stompig blues ramar in samt popdängan Say Say Say som ju var ett klatschigt samarbete emellan ”Maccan” och ”King of Pop”. Den sist nämnda låten med fräckt framställt beat bör betraktas som gruppens tredje toppnotering. Alla är på tårna anförda av oemotståndlig shuffle från Jonas Bäckman.
Som framgår av den kanske alltför omfattande recensionen/ redogörelsen en lyckad konsert. Det var som vanligt värt att göra resan hit med tågbyte. Att konserten inte svepte mig med än mer, inte riktigt blev en upplevelse att bli fullständigt uppslukad av. – även om dess avtryck kan komma att växa – har sin naturliga förklaring. Uppslutningen borde varit betydligt större, applåder skulle då ha rungat högre. Tändningen från de på scen var ändå oklanderlig, rent av beundransvärd.
