• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Familjen Bridgerton 3 – underhållande och välgjord

16 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Familjen Bridgerton 3
Betyg 4
De första fyra avsnitten av säsong tre har premiär på Netflix 16 maj 2024 och övriga fyra avsnitt kommer 13 juni 2024.

Denna tredje säsong är en efterlängtad högtidsstund för alla som älskar denna underbara, knasiga tv-serie Familjen Bridgerton. Nu menar jag ”knasig” i positiv bemärkelse. Denna serie sticker ut och är väldigt speciell. Den är underhållande och rolig och den är elegant genomförd in i minsta detalj och den har något att säga om mänskligt beteende under den glättiga ytan. Som alltid kretsar handling kring familjen Bridgerton och nu är det ännu en i den stora familjeskaran som ska presenterar för societet och gör debut på äktenskapsmarknaden. Men fokus ligger ännu mer på Colin och Penelopes relation som slutade i katastrof i säsongen före.

Colin är den tredje sonen i familjen Bridgerton och har tidigare fått stå en del i skymundan bakom de två äldre bröderna. Han och grannflickan Penelope har varit nära vänner i många år men när Colin blev retad för sin vänskap med Penelope uttryckte han sig klumpigt om henne och det hörde hon i smyg. Och det har hon inte förlåtit heller.

Colin har rest runt i Europa och kommer hem som en ny man som är självsäker och för sig världsvan och har plötsligt blivit en av de allra mest eftertraktade unga männen på äktenskapsmarknaden. Penelope är besviken på Colin och håller avstånd till honom, vilket han inte är glad över. Han vill inte förlora den nära vänskapen med Penelope.

Penelope å sin sida bestämmer sig för att försöka bli gift. Att bli gammal ungmö och ta hand om sin mamma hela livet är inte de roligaste att se fram emot. Att Penelope dessutom är den duktiga och framgångsrika hemliga skribenten bakom skvallertidningen Lady Whistledown avslöjades för oss tittare den förra säsongen. Men i seriens värld är det fortfarande en hemlighet. Hur långa kommer Penelope att lyckas hålla det hemligt och vad händer om det avslöjas? Ja det är mycket som står på spel för Penelope i säsong tre.

En underhållande och välgjord tredje säsong står för dörren. Visst är det en förljugen samhällsklass som skildras med många personer som gärna springer i flock – men det är, om än överdrivet, en ironi över människor genom tiderna. Det går mycket väl att känna igen beteenden från vår ytliga tid också.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Familjen Bridgerton, Netflix

Filmrecension: IF: Låtsaskompisar – sockersöt men charmerande

16 maj, 2024 by Elis Holmström

IF: Låtsaskompisar
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi John Krasinski

Efter två intensiva och mörka A Quiet Place-filmer vill regissören och skådespelaren John Krasinski byta genre och göra något diametralt motsatt mot den hårdföra och skräckinjagande kampen på liv och död i ett apokalyptiskt USA. Resultatet blir en sockersöt, simpel men ändå charmerande familjefilm som vill appellera till de allra yngsta i publiken. Den renodlade familjefilmen har många skepnader idag, antingen genom actionfilmer som exempelvis Avengers och Star Wars, men också animerade projekt, som bland annat Pixar länge varit världsledande inom vad gäller att fånga både stora och små.

Därför är det uppmuntrande att Krasinski önskar göra en mer traditionsenlig familjefilm, utan action eller några som helst explosiva inslag. Det hela vill istället anta samma skepnad som de bästa filmerna från Pixar men också Studio Ghibli. Det innebär en film som gärna nyttjar det övernaturliga och där en ung protagonist tvingas inse att världen är betydligt mer komplex än vad denne intalat sig själv. Beståndsdelarna är lika klassiska som de är förutsägbara, något som nödvändigtvis inte är fel. Nämnda Pixar och Ghibli har återanvänt tematik och stämningslägen men lyckas implementera dem i nya och fascinerande kontexter som gör att de inte framstår återvunna eller ointressanta.

Krasinskis starka önskan att emulera samma snillrika dramaturgi och känslomässiga utdelning är aningen för ambitiös för hans – fortfarande, inte helt fläckfria regi. Flera scener ter sig aningen ansträngda och inte naturligt entusiastiska. Det är omöjligt att inte se flera paralleller med den bortglömda – och misslyckade, Till Vildingarnas Land av Spike Jonze, där fantasifulla plyschfigurer spelar en avgörande roll och där barns fantasi står i centrum. Men faktum är att filmen också delar ett antal av de problem som sänkte Jonze ambitiösa projekt, framförallt i och med huvudrollsinnehavaren Cailey Fleming som sadlats med en överlag ointressant roll som gör hennes många gånger starka skådespel lönlöst.

Ensemblen är sannerligen inte befriad från talang, aktörerna som lånat ut sina röster har så mycket stjärnglans att vintergatan bleknar, George Clooney, Bradley Cooper och Awkwafina är bara ett några av dem som förekommer, dock i oerhört korta och mestadels triviala roller. Istället får Ryan Reynolds hålla i taktpinnen, och efter ha rehabiliterat sin karriär med Deadpool och ett antal andra projekt har Reynolds numera statusen som ett charmtroll som inte kan göra något fel… Förutom här. Mycket av Reynolds akt här går på autopilot och känns inte det minsta inspirerad. Överlag saknas en riktigt potent skådespelarinsats som kan förankra filmen och ge den ett genuint lyft, något som hade varit oerhört behjälpligt. Och Steve Carell, som skänker sin stämma till den kramgoa jätten Blue, har haft bättre och mer vakna dagar än här.

Men allt är inte turbulent, för trots att Krasinski saknar fingerfärdigheten för att fullt ut realisera sina visioner är viljan och intentionerna helt befriade från cynism. Där alltför många projekt – som utger sig för att vara familjefilmer, idag går på ren och skär rutin, finns här en tydlig och uppenbar önskan att göra en högkvalitativ film utan en enda ond fiber kroppen. Detta gör att flera av klavertrampen inte blir fullt dödliga, snarare dråpliga.

Och ibland räcker goda intentioner en bra bit, för trots att filmen är sockrad till den grad att både viktväktarna och diabetesförbundet borde ingripa, är det närmast omöjligt att bli upprörd. Det hela är så pass välmenande och uppriktigt att även den sockerchock som är filmens slut går att svälja, även om tänderna ilar efteråt.

IF: Låtsaskompisar trampar fel, slinter och når inte ens halvvägs till att vara en fulländad familjefilm. Men den generösa, välkomnande samt hoppfulla auran som omger filmen skapar ett oväntat välbehag som är ytterst uppskattat i värld som inte bär med sig många – eller ens några, av de ovan nämnda goda attributen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Immaculate – kopiösa mängder primalskrik

16 maj, 2024 by Elis Holmström

Immaculate
Betyg 1
Svensk biopremiär. 17 maj 2024
Regi Michael Mohan

Om det skulle finns sju imaginära dödssynder för filmskapande lyckas Immaculate, regisserad av Michael Mohan och producerad av huvudrollsinnehavaren Sydney Sweeney, begå samtliga. Skräckfilmen förblir ständigt närvarande och relevant, genren kan kanalisera de mest fascinerande ögonblicken från barndomen, då sagor och skrönor fascinerade med mystik och obehag. I genrens mest bejublade stunder binds ren och skär terror ihop med mer djuplodande analyser om antingen religon eller samhället i stort.

Immaculate chockerar endast på helt fel sätt och allt intellektuellt tuggmotstånd uteblir. Istället är det en erbarmlig uppvisning i genrens absolut sämsta tendenser. Det brukar ibland skämtas om att filmindustrin bygger på manus-optioner. Att vi alltför ofta får snarlika filmer med mycket korta mellanrum.

Från förra årets – urusla, The Nun II, till årets The First Omen, borde en hel subgenre snart etableras, kallad nunneskräck. Immaculate kan i alla fall ansluta till detta ”glamorösa” sällskap som ytterligare ett kolossalt fiasko som skändar filmmediet och serverar biopubliken det absolut sämsta skräckgenren har att erbjuda.

Att ifrågasätta filmens berättelse vore lika givande som att påpeka att god kroppshygien är uppskattat. Problemen sträcker sig nämligen långt bortom det fullkomligt värdelösa manuskriptet och en berättelse som saknar all form av originalitet eller inspiration. Filmens knappa budget på nio miljoner dollar måste nödvändigtvis inte innebära överdrivna begränsningar. Skräckfilmer har ofta visats sig vara oerhört motståndskraftiga vad gäller att tilldelas bristfälliga resurser. Dock kan man fråga sig om nämnda budget stämmer överhuvudtaget, då inte ens elräkningarna verkar ha betalats. Immaculate är nämligen inte belyst, det är ett becksvart foto som inte ens kan använda sig av naturligt ljus för att skapa ett någorlunda städat utseende. Det totala mörker som döljer precis allt orsakar allvarliga synskador, tittaren tvingas kisa och vrida på huvudet för att se vad som överhuvudtaget sker framför en. Inte för att det är mycket som missas, det som förekommer på duken är en ren travesti av smärtsamt uselt skådespel, värdelösa försök till skräck och skandalöst uselt filmskapande.

Det enda som skapar någon som helst reaktion är att se Sydney Sweeney, som verkar ha gjort något hemskt i sitt föregående liv, inget annat kan förklara medverkan i ett ’’pärlband av kalkoner’’. Efter att ha varit med i den helt makabert usla Madame Web är det återigen dags för en film – där Sweeney medverkar, att hyvla ned alla tänkbara barriärer för hur uselt något kan vara på bioduken. Sweeneys agerande är inte heller guds gåva till filmkonsten. Förutom kopiösa mängder primalskrik och lika många stressade flås erbjuds ingenting som kan kategoriseras som uthärdligt.

Som den sista kronan på verket har helvetet utrustats med ett bombastiskt och plågsamt soundtrack där kyrkorglar och domedagskörer demolerar alla möjligheter till att skapa intensitet eller stilfull skräck.

Immaculate är en vandrande synd som förtjänar att korsfästas för sina dåd mot publiken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Smart och passionerad sammansmältning av stolta kulturbärare – Nomad på Folkteatern

16 maj, 2024 by Mats Hallberg

foton Patrick Miller

Text: Lucia Cajchanova

Regi: Anna Ulén

Scenografi: Camilla Engman

Koreografi: Marit Shirin Caroralasdotter, Ann Sehlstedt, Salamanca Taikon Gonzalez

Kostym: Amanda Siljebratt

Mask: Inga-Wiktoria Påve & Paula Hallgren

Ljusdesign: Anna Wemmert

Musik: 14 kompositörer inklusive Sofia Jannok och Robert Svärd

Ensemble: Sofia Jannok, Salamanca Taikon Gonzalez & Robert Svärd

Producerad av Riksteatern och Arthem i samarbete med Folkteatern Göteborg

Göteborgspremiär: 14/5 (urpremiär 3/3 i Östersund)

Spelas på Folkteaterns Lilla scen till och med 1/6

Underrubriken lyder: ”en pjäs om att vara på genomresa”. I Nomad skildras inifrån två nationella minoriteter, nödvändigheten och friheten att flytta med årstidernas växlingar, jämte lockelsen att resa ut i Europa för att upprätthålla kulturella seder. Idén till denna raffinerat informativa musikteater kläcktes av ARTHEM – Romska Teatern. Manus av Lucia Cajchanova baseras på såväl intervjuer som workshops med Sofia Jannok vars samiska uppväxt skedde huvudsakligen i Gällivare och hennes romska partner Salamanca Taikon Gonzalez från Hisingen. Duon backas upp på ett betagande sätt av flamenco-gitarristen Robert Svärd som deltagit i ett par av Romska teaterns uppsättningar.

Vad som skulle kunna stannat vid en udda skrivbordskonstruktion blir i praktiken en oerhört smart, vital och berörande föreställning. Framgången vilar på exceptionella ( törs man påstå väldigt osvenska?) utstrålningen som representanterna för respektive tradition representerar och hur de lyssnar på varandras berättelser, om egna barndomsminnen plus vad släktled traderat. Anna Ulén har lyhört involverat ensemblen i sitt varsamma regiarbete, vilket kan tyckas vara en självklarhet. Och resultatet av gemensamma ansträngningar har blivit mycket lyckat. Musikteatern pågår i drygt halvannan timme i ett svep.

De medverkandes meriter och bakgrund förtjänar att lyftas fram. Sofia Jannok har jag förmodligen hört live på någon festival, även om jag inte kan erinra mig när. Den prisade sångerskan och låtskrivaren som utsetts till hedersdoktor ägnar sig åt aktivism och driver en stiftelse, agiterar inte bara för samers rättigheter utan också för andra urfolk, naturen, klimatet och antirasism. Minst fem album finns på cv:et och med bland andra Mari Boine som förebild har jojk blivit hennes specialitet. Är dessutom skådespelare och renägare! När Nomads andra halva insjuknade dubblerade Jannok i ett par föreställningar. Lyckligtvis finns båda på scen när man intar ett försomrigt Göteborg där solen lyser, varför det fanns några tomma stolar trots haussen.

Salamanca Taikon Gonzalez är också 80-talist. Hon hade huvudrollen i Carmen med förhinder, är artist och spådam. Tidskriften Faktum har lanserat henne som häxa. Hon är sångerska i Taikons orkester, har medverkat i samtliga produktioner hos Romska teatern och dansar flamenco. Artistnamnet har hämtats från pappans spanska rötter. Fabulöse Robert Svärd i glittrande skinnställ lirar akustisk gitarr kopplad till en imponerande pedalpark, plus vid något tillfälle minisynt kopplad till laptop. Virtuose flamenco-gitarristen har vanan inne att jobba med romsk musik genom att ha engagerats av Arthem. Vidare finns tre kritikerrosade plattor på meritlistan av en musiker utbildad på konservatorium i Australien som på plats i Sevilla sent 90-tal förkovrade sig i flamenco-traditionen. På senare år har både pris av STIM i kategorin ”årets kompositör” och Världsmusik-pris från SKAP tilldelats honom.

Höjer upprymt på ögonbrynen åt originella entréer. Trion släntrar nämligen in på scen vid olika tidpunkter. Hälsar på varandra, som om de gjort upp om att sammanstråla för repetition. Ett lika beprövat som underfundigt grepp innebär att publikens närvaro mestadels exkluderas. Istället beskådar vi deras samvaro, hur de lyssnar på vad de delger varandra om sina skilda kulturer, inte minst karismatiska sångerna de framför med obeveklig hetta. Varmblodigt utlevande romsk kultur fylld av stora gester och starka känslor möter samisk historik, präglad av karg natur och bister väderlek, vilket sannolikt format samers fåordiga framtoning.

En bärande beståndsdel överraskar en smula. Syftar på flitigt användande av peruanska slagverksinstrumentet cajon, dessa rytmboxar till lådor sitter alla tre på. Oftast spelas det unisont med häpnadsväckande skicklighet. Undrar om det var en ny erfarenhet för Sofia Jannok, då det eldigt perkussiva soundet associeras främst med Paco de Lucia (en gitarrhjälte jag hört live), Gypsy Kings och dylika akter. Robert Svärds oerhörda förmåga får man så att säga på köpet. Han signalerar närvaro genom att leverera respons och enstaka stickreplik och är på det hela taget en enastående ackompanjatör. Vid närmare eftertanke borde publiken utöver den rollen ha unnats en kortare solouppvisning.

Vi är i en typisk black box utsmyckad med dekor av det lite lustiga slaget. Uppträdda på stålstativ syns rekvisita som symboliserar natur, flora och fauna. Vad som utgör en bergsformation längst bak blir till ett skydd för insyn där ombyten sker. I första gemensamma scenen samlas man kring vad som ska föreställa en lägereld. Musikteaterns initialt skenbart spontana upplägg, gör att jag i ett par sekunder tror att en scenarbetares meddelande om tekniskt missöde tillhör manus. Sällsynta ljudproblemet löses efter cirka tio minuter. Fast koncentrationen bryts och folk börjar sorla, tar musikaliskt sinnade aktörerna oss tryggt tillbaka till där de befann sig. En faktor vad beträffar publikens sympatier handlar om tilltalet. Ibland vänds blicken mot oss, ofta för att understryka påståenden eller upplysa oss, snarare än den lyssnande parten på scen.

Svårt att uppskatta fördelningen ord – ton i en procentsats. Sade till en ur Folkteaterns personal som frågade 30-70, men avvägningen anekdoter/ information kontra sång & musik skulle kunna ha varit närmare fifty fifty. Kontentan är att föredömlig balans uppnås i vad som lite missvisande betecknas musikteater. Någon gestaltning i egentlig mening förekommer ju inte. Förvisso framförs dans utan ”tappade armar” med utsökt kroppskontroll, intensivt kanaliserad. Och Jannok ligger vid ett tillfälle på rygg sjungandes en ömsint ballad på engelska. Hur sånger och budskap bäst framförs har troligen noga övervägts under repetitioner.

Nomad består dock av dokumentära episoder, från nutid tillbaks till idyllisk barndom där umgänget med en mormor eller morfar tycks ha satt djupa spår. Rörande är också duons skildringar av vilken musik som drabbade dem med full kraft i tidig ålder. Vi Medelsvensson får lära oss hur deras tillvaro på avgörande punkter skiljt sig från vårt ordnade sätt att leva. Bägge levererar belysande exempel på diskriminering och i värsta fall förtryck, utan att någon offermentalitet tar över. Förmodar att både den sydländskt ättade artisten och sångerskan, skådespelaren och aktivisten från Sápmi hade önskat att få agitera än mer. Återigen riktas beröm till regissören för hennes förnuftiga balans av föreställningen.

Scenkläderna är valda med omsorg för att visa på respektive kulturers stolta kännetecken, till och med något så exotiskt som en kvinna ansvarig för silversmide finns med i produktionen. Däremot existerar som väntat inte någon intern komplexitet, istället visas en enad front upp i upplysningens tjänst. Funderar på om dessa starka kvinnor är undantag bland romer respektive samer, eller om de uppmuntrats att odla sina konstnärliga behov i en frodig mylla bland systrar. Bejakar de två nationella minoriteter Jannok och Taikon Gonzalez representerar, uttrycksfulla kvinnor med temperament och stor talang? Antar att det vore ogörligt att lyfta fram muslimska kvinnor på motsvarande sätt.

Vad som fångar allra mest är som framskymtat huvudpersonernas vokala utstrålning. I flera framföranden blir man alldeles tagen av styrkan och skönheten i rösterna. Det sjungs lika övertygande oavsett språk och Sofia Jannok tar till och med tillfället i akt och rappar fram texten i en medryckande låt. Som sagt, ett snillrikt uppslag att förena två till synes väsensskilda musiktraditioner genom perfekt uppbackning. Föreningen av klanger och uppdelningen av deras innersta känslor i flamenco och jojk görs med grannlaga finess. Att Nomad består av byggstenar bortom sedvanlig dramatik bevisas av att föreställningen innehåller inplanerade, tillika publikfriande extranummer genomsyrade av handklapps-extas. Det är värt att ta sig inomhus även om månadens kvällar kan te sig förföriska i sin blomsterprakt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Drömmen lever vidare – en varm film som ger hopp

14 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Drömmen lever vidare
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 maj 2024
Regi Robert Guédiguian

En hyllning till livserfarenhet och en tribut till alla som kämpar för att förbättra livet och världen och som gör det utan stora åthävor, utan att sätta sig själva i centrum och inte söker beröm. En enkel film om kärlek, politik och att vara en hygglig människa, att göra så gott man kan.

Det är så befriande med en film där karaktärerna varken snortar kokain eller skjuter ihjäl varandra utan beter sig som människor gör mest. Inte ens haschrökning skildras som fullt normal i denna film. Livet och vardagen kan vara stor och fylld av äventyr och utmaningar utan droger och våld.

Robert Guédiguian som regissör är en mästare på att visa hur politik är en del i vår vardag, att det politik handlar om är det som påverkar våra liv. Han gör det ofta, som i denna film, utan stora gester, utan att peka finger utan bara i all enkelhet lyfta fram människor i sin vardag.

Vi får följa människor som lever i Marseille, en stad som drabbades av en katastrof 5 november då bostadshus som var slarvigt byggda rasade och flera hyresgäster dog. Handlingen kretsar kring Rosa och hennes familj som bor i Marseilles arbetarområden. Rosa är sjuksköterska och ska snart gå i pension. Hon är aktiv i lokalpolitiken i De gröna. Hon har två vuxna söner och två barnbarn. Hennes man dog när barnen var små, så hon är ensamstående men både familjen och områdets matriark som alla vänder sig till för att få goda råd.

Vi får följa hennes liv och hennes söners liv och deras relationer med utmaningar och sammanhållning.

Inför lokalvalet har är Rosa representant för De gröna i möten med andra partier som tillsammans vill utmana de borgerliga. Men det verkar omöjligt att samla de olika inriktningarna och Rosa känner sig mer och mer desillusionerad och trött på politiken. Då dyker Henri, hennes yngste sons flickväns pappa upp, helt underbart spelad av den fantastiska franska skådespelaren Jean-Pierre Daroussin. Henri och Rosa äter middag ihop och samtalar och pratar och kommer nära varandra. Det är så fint skildrat. Henri är mer en drömmare som läser mycket och gärna citerar ur böcker och Rosa är den praktiska som får saker gjorda.

Går det att ha ett kärleksförhållande och samtidigt vara politiskt aktiv? Det är en fråga som Robert Guédiguian utvecklar på ett varmt sätt.

Mitt i sin enkelhet är det en praktfull film med miljöer från Marseille. Jag får sådan längtan att komma dit. En varm film som skänker hopp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Marseille

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 209
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in