Recension

Filmrecension: Ingeborg Bachmann: Resa genom öknen – förförande vackert om språk och passion

25 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Ingeborg Bachmann: Resa genom öknen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Margarethe von Trotta

En förförande vacker film om språk, om kultur och vad det är att skriva. Det är också en film om svårigheterna, utmaningarna, med att följa sin övertygelse. Om de olika krafter som drar åt olika håll inom en människa, om kampen mellan frihet och trygghet. Det är också en film om en omöjlig passion.

Filmens handling startar i Paris, sommaren 1958. Den österrikiska poeten Ingeborg Bachman (spelas av Vicky Krieps) står på toppen av sin karriär. Hennes rebelliska poesi lockar många läsare och hon samlar många åhörare när hon har uppläsningar. Hon är en föregångare till och banar väg för mycket av den sexuella frihet som blommade ut under 1960-talet. Hon tror inte på äktenskap, egentligen. Hon vill inte gifta sig och hon vill utveckla sitt skrivande. Så möter hon den schweiziske dramatikern Max Frisch och de faller pladask för varandra. Ingeborg som älskar staden Rom går ändå med på att lämna den vackra staden Rom och flytta till Frisch i Wien.

Ingeborg är en sådan levande människa, spontan och fylld av kärlek till att skriva och till människor att det blir outhärdligt för henne att sättas i fast relation. Inom Max Frisch växer misstänksamhet och svartsjuka. Dessutom är hans världsbild målad av övertygelsen att hans jobb och hans skrivande är det viktigaste och även om han dras till Ingeborgs självständighet vill han ändå egentligen helst att hon ska stanna hemma och sköta köket. Det blir, förstås, en svår situation för Ingeborg. Hon slits mellan sin passion för Max och den hon är. Hon vill skriva men skrivlusten försvinner då hon är i relationen med Max. Hon vill vara en fri människa som kan umgås med vänner och också ha andra sexuella relationer men samtidigt är det något inom henne som dras till tvåsamheten, till trygghet och en långvarig relation. Jag tror många som varit i en relation som är nedbrytande kan känna igen sig i Ingeborgs kluvenhet.

Filmen följer två tidslinjer: relationen med Max Frisch och en resa genom Egypten tillsammans med en yngre man, Adolf Opel. Adolf är en friare själ än Max Frisch och är öppen både för att ha sex med kvinnor och män. Resan genom öknen öppnar ögonen för Ingeborg på flera sätt och hon börjar hitta tillbaka till sig själv och vågar vara den hon är.

Filmen bygger på biografiskt material om Ingeborg Bachmann. Hon är född 1926 och dog 1973 i sitt älskade Rom. Hon var en österrikisk författare, poet och översättare, även känd under pseudonymen Ruth Keller. Hennes mest spridda verk är romanen Malina från 1971. Det är fascinerande att se en film om henne och efter att ha sett den måste jag läsa något hon skrivit. Wikipedia berättat att hon 1953 beslutade sig för att leva på sitt författarskap och flyttade till Rom, där hon under följande år skrev dikter, essäer, operalibretton och noveller vilka snart gav henne berömmelse och flera priser.

Skådespelerskan Vicky Krieps är så bra i rollen som Ingeborg Bachmann. Men små medel kan hon säga otroligt mycket om vad som far runt inom Ingeborg. Vicky Krieps har redan tidigare imponerat i filmer som Phantom Thread och Korsett. Nu tar hon ytterligare ett stort steg framåt och är helt enastående.

Filmen har dessutom ett imponerande foto. Ökenbilderna talar till mig på flera nivåer. Ljud och musik samverkar till denna filmiska helhet som är en av de mest imponerande filmer jag sett på länge. Och som skrivande person blir jag helt tagen av tankarna och dialogerna om skrivkonsten, om poesi, om dramatik, om språket.

Regissören Margarethe von Trotta är en av Tysklands ledande regissörer och också en av de mest intressanta filmregissörerna i nutid. Hon är född i 1942 i Berlin och är filmregissör, manusförfattare och skådespelare. Från wikipedia:
Hon var en av de regissörer som förde fram den tyska filmen som en av Europas mest spännande under 1970-talet. Tillsammans med regissörer som Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder var hon delaktig i ”Den nya tyska filmen”, das neue Kino, i Västtyskland på 1960- och 1970-talet.
Några av hennes filmer:
1975 – Katharina Blums förlorade heder, tillsammans med Volker Schlöndorff) (regi och manus)
1976 – Nådaskottet (manus med Jutta Brückner och Geneviève Dormann)
1978 – Christa Klages stora förtvivlan (regi och manus)
1986 – Rosa Luxemburg (regi och manus)
2013 – Hannah Arendt (regi och manus)

Dockornas berörande drömmar inbjuder till identifikation – Oxytocin på Backa Teater

24 oktober, 2023 by Mats Hallberg

Manus & regi: Oskar Thunberg

Mask, kostym och scenografi: Maja Döbling

Dockmakare: Jenny Bjärkstedt

Ljud: Simeon Hillert

Ljus: Christofer W Fogelberg

Komposition: Mats Nahlin, Daniel Ekborg, Simeon Hillert

Musiker: Mats Nahlin och Daniel Ekborg

Med: Pelle Grytt/ Ove Wolf, Vivi Lindberg, Nikola Borggård Gavanozov, Malin Morgan, Wahid Setihesh

Premiär: 18/10 2023 på Backa Teater, Lindholmen Hisingen

Spelas till och med 12/12

Från 15 år

Ett antal dagar har passerat sedan premiären. Den ägde rum mitt på dagen inför vuxna och ungdomar vilka i egenskap av dramastudenter utgjort en slags referensgrupp. Att recension dröjt beror på andra akuta uppdrag, Stockholmsresa och datorproblem. Fann dessa drygt hundra minuter av dockteater meningsfulla nog och av sådan konstnärlig halt att de förtjänar en uppskattande text. Explicita – och därmed behäftad med samma åldersgräns som barnförbjudna filmer – Oxytocin består av ett otal sammanbindande tablåer där den gemensamma länken är att huvudpersonerna går i samma klass, eller skolans showgrupp. I persongalleriet märks också exempelvis föräldrar, vårdpersonal och en morfar i livets slutskede.

Har inte sett dockteater tidigare på Backa. När dramatikern och regissören Oskar Thunberg sätter upp Oxytocin, kan det har varit premiär på renommerade barn- och ungdomsscenen för detta högst speciella format. Hur dockors lemmar och huvuden finurligt styrs som vore de marionetter, sågs i Doktor Faustus 2018 på Folkteatern, Erik Holmströms turnerande dockteater. Till saken hör att två av skådespelarna därifrån återfinns i Oskar Thunbergs produktion, nämligen Pelle Grytt och Malin Gordon (också med i Erik Holmströms lika lyckade som spektakulärt snabbframställda multiprojekt Don Quijote under pandemin.

Titeln är lika med en signalsubstans vars upptäckt renderat i nobelpris i kemi. Ämnet i kroppen klassificeras som ett perptidhormon vilket påverkar vårt mående. Det har stor betydelse vid amning och är avgörande för upprättande av gemenskap, parbildning och tillit. Nivån kan öka av lugn musik, simning, värme och inte minst stimuleras genom taktil beröring. Funktioner som förstås avspeglas i en collageartad, engagerande pjäs.

Upplägget med att spela i drygt hundra minuter utan paus kändes utmanande på förhand. Fast i motsats till den för långa, ovan nämnda Doktor Faustus, blev det varken segt eller ointressant. Scenerna avlöser varandra på boxar/ bord draperade i svarta filtar som skjuts fram och tillbaka, görs i ordning av scentekniker och skådespelare. Musiken antingen fördjupar dramatiken eller gränsar av som utplacerade mellanakter. Klokt beslut att stimulera publikens öron. Syntetiska klanger mixas föredömligt med akustiska instrument. Daniel Ekborg håller en lägre profil vid musikernas hörna, medan Mats Nahlin agerar mer i framkant. Tar ackord på akustisk gitarr och bistår till och med i hanterandet av dockorna.

I handlingens centrum finns den sköra Jennifer och Joppe som vill vara cool och hänga med högstatus-Martin och hans polare. Ett gäng han kommer i kontakt med som inbjuden till fest, försöker sig på en drogrelaterad räd på en bondgård. Vi ges också inblick i ett föräldrapars valhänta relation, något som kulminerar i en pinsam sexinvit. Rekorderliga mammans omsorger betonas med finlandssvensk brytning, vilket alstrar en specifik energi från Vivi Lindberg. Vissa scener kan påminna om hyllade norska tv-serien Skam och dylika serier i en krävande miljö där hierarkier och sociala medier styr unga människors tillvaro. Manuset håller genomgående hög klass, rymmer angelägna frågeställningar om sådant som integritet, preferenser, behov och hur vi ska bete oss för att bli omtyckta.

”Allt blir inte bra men det går ändå” har utgjort berättandets aningen bistra paroll. I presentation exemplifieras den vardagsnära hållningen med händelser som den första kyssen, att bistå någon som hyperventilerar samt att ung och oerfaren inom hemtjänsten uppleva dödsögonblick. Manus hämtar inspiration från intervjuer med människor i olika åldrar kring pubertet, erotik och kroppens förändringar. Embryo till övergrepp och viftande med vapen förekommer, liksom längtan efter bekräftelse, närhet och tillhörighet. Publiken påminns om att man inte kan göra anspråk på att livet ska vara rättvist. Somliga har det väl förspänt medan andra plågas, förnekas lycka och den respekt de borde ha rätt till.

Har bara en randanmärkning gentemot en tankeväckande konstruktion, finurligt fångade av dubbelexponeringen. Skådespelarnas tonfall i repliker matchat av motorik och statisk mimik i Jenny Bärkstedts enastående arbetsredskap. I motsats till Nationen och i viss mån aktuella Robin Hood Forever And Ever märks oviljan att lyfta vida omtalade problem. Syftar särskilt på oron hos klienter utsatta för åldringsvårdens integrationsprojekt. Att de på grund av språksvaga anställda inte kan kommunicera gör dem deprimerade. Under pandemin fick missförhållandet till och med fatala konsekvenser. Istället instrueras praktikant om en pikant behandling av intim karaktär, av en rutinerad ur hemtjänstteamet med huvudduk. På så sätt utelämnas ett fenomen obekvämt att belysa. Se påpekandet som en anmärkning i marginalen. Växlingarna mellan drama och dråpligheter medför att form och innehåll korrelerar galant.

Blir lite småttigt att fästa blicken på dockornas ansikten. Skulle kunna ha kompletterats med videoteknik, något man närmast excellerat i på Stadsteatern på andra sidan älven. Tajmingen i ensemblen är magnifik. Dessutom vet var och en exakt vad som ska levereras och hur. Samtidigt förmås det bokstavligt talat dra i rätt trådar, Emotionella inlevelsen i varje replik imponerar, låter naturlig! I en komfortabelt agerande ensemble utdelas guldstjärnor till den glimrande tekniken, skiner allra mest gör Vivi Lindberg och Wahid Setihesh. Instämmer i Oskar Thunbergs konstaterande att den direkta förbindelsen till dockorna, ger extra aspekter på kroppen som materia.

Teaterkritik: Hamlet på Stadsteatern – en sprakande premiär som Shakespeare skulle älska

21 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Hamlet
Av William Shakespeare
Översättning Sture Pyk
Bearbetning, regi, scenografi Sunil Munshi
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Kostym Siri Areyuna Wilhelmsson
Koreografi Sacha Jean-Baptiste
Komposition Silvana Imam
Komposition och ljud Jonas Redig
Musik Nisj
Mask Susanne von Platen
Urpremiär 20 oktober 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, kl. på Stora scenen

Stående ovationer. Ja premiärpubliken reste sig som en man och applåderade. Faktum är att redan inledningen av Hamlet (fantastiska Silvana Imam gör en imponerande, enastående rollprestation) fick applåder. En sak är jag säker på: Om William Shakespeare själv var med på något sätt, andligt eller från någon himmelsk dimension, då var han jättenöjd med denna föreställning. Detta var en sjusärdeles sprakande helhetsupplevelse som Shakespeare skulle älska.

Regissören har fått med en lång rad duktiga skådespelare, artisten, rapparen Silvana Imam är helt rätt som Hamlet, Peter Andersson som Claudius är precis så lysande som han alltid är på scen. Faderns vålnad, en black metal-karaktär, av Manuela Gotskozik Bjelke har fått ett ljud med eko så det känns utomjordiskt. Annika Hallin gör en beräknande känslokall drottning Gertrud, Hamlets mamma. Hela ensemblen är så BRA.

Föreställningens storhet bygger på flera starka pelare. Scenlösningen är enkel och ren när det gäller scenografin men samtidigt fantasifull med dimma och ljussättning – allt blir skrämmande magiskt. Att skådespelarna ofta hissas upp underifrån är både smart och uttrycksfullt. Den säger något om de låga ursinniga krafter inom människor som kan leda till en katastrof. Musikeoch ljud förstärker handlingen. Ett extra plus för föreställningen för den perfekta balansen med tal och språk som är en mix av ålderdomliga traditionella Shakespeare-verser, rap-texter från idag och vanlig normal samtalston – denna blandning fungerar helt perfekt.

Hamlet som musikteater fungerar för alla åldrar. Stadsteatern i Stockholm har i flera år nu haft ett program som lockar alla åldrar till teatern. Det kan finnas en risk att föreställningar förlorar sitt djup och blir utslätade och ytliga om de ska bli moderniserade, men den fällan hamnar inte regissören Sunil Munshis tolkning av Hamlet i. Här finns djup i denna mörka och tragiska skildring av en ung man som förlorat sin far och hans mamma gifter snabbt om sig med hans farbror. Mitt i sorgen möter Hamlet sin pappas vålnad som berättar att döden inte var naturlig. Pappans bror, Hamlets farbror, som nu gift sig med Hamlets mamma och tagit över kungakronan, mördade pappan. Hamlets pappa kräver att Hamlet ska hämnas. En blodig hämnd, kräver pappan. Hamlet är en symbol för unga som tvingas in i konservativa värderingar och uppgifter. Det är en urgammal berättelse, redan i äldre grekiska dramer, till exempel finns flera dramer med Orestes som hämnas mordet på sin far, Agamemnon.

I dagens Sverige är det kanske lite tvärtom när det gäller de gängkriminella. Där är det den yngsta generationen som blivit som mest förgiftad av hämnd. Regissören Sunil Munshi säger om sina tankar om Hamlet:
– Jag vill skapa ett dystopiskt rike av glam och dekadens där sårbara ungdomar kämpar för att överleva i en värld som styrs av vuxnas maktfullkomlighet och skoningslösa samhällsordningar. Publiken får följa Hamlets frihetskamp som havererar i tragik – där nyskriven kaxig musik pumpar i maffiga shownummer à la arenakonsert varvat med tät dialog och mustiga scenbilder.

Utan tvekan har regissören och hela teamet lyckats skapa en mustig, magisk, mystisk och samtidigt berörande skildring av en ung man som går vilse mellan alla känslor och krav han känner inifrån och utifrån. Jag hoppas att många, många lärare på gymnasier går på Hamlet med sina elever. Det finns mycket att fundera över och prata om kring denna version av Shakespeares Hamlet.

Shakespeare var alltid mån om att hans dramer skulle både vara tragiska och samtidigt ha komiska inslag. Också här har regissören förvaltat Shakespeares arv helt rätt. Ett exempel är hur Leif Andrées ganska mänskliga Polonius försöker vara en bra pappa som skyddar in sin dotter Ofelia och samtidigt vara en klok rådgivare åt kungen, men hans råd verkar snarare förvärra situationen och dessutom blir han av misstag skjuten av Hamlet. Senare återkommer Andrée som en lustig dödgrävare som sjunger ”Staten och kapitalet”.

Denna Hamlet har så många detaljer och balanserar mellan tragik och komedi och samhällskritik på ett imponerande sätt. Jag ska absolut se den fler gången.

Om regissören:
Sunil Kader Martin Munshi, född 9 maj 1972 i Danderyd, är en svensk skådespelare. Han var även med i bandet Sissy Prozac tillsammans med Ola Rapace. Munshi var regissör av Melodifestivalen 2018.

Om Silvana Imam:
Silvana Imam (tidigare under artistnamnet Silvana Solo), född 19 september 1986 i Klaipėda, Litauen, är en svensk rappare. Hon skivdebuterade i maj 2013 med albumet Rekviem och har därefter släppt albumet Naturkraft (2016) och Helig moder, som släpptes i februari 2019. Imam fick en Grammis som årets artist 2016 och tilldelades priset för årets liveakt vid Manifestgalan 2015 och 2017. Hon har medverkar i filmerna Väck mig när ni vaknat och Dogborn.

På scen
Hamlet Silvana Imam
Claudius Peter Andersson
Gertrud Annika Hallin
Vålnaden Manuela Gotskozik Bjelke
Polonius Leif Andrée
Laertes:Shebly Niavarani
Ofelia Isabelle Kyed
Horatio Carlos Romero Cruz
Rosencrantz Angelika Prick
Gyldenstern Emil Hedayat

Filmrecension: Nyad

20 oktober, 2023 by Elis Holmström

Nyad
Betyg 3
Svensk biopremiä: 20 oktober 2023
Regi Jimmy Chin, Elizabeth Chai Vasarhelyi

Övergången från dokumentärfilm till spelfilm har visat sig vara snårig och inte särskilt naturlig för en rad oerhört kompetenta dokumentärfilmare. Regissören James Marsh skapade två av de minst intressanta dokumentärerna under 2010-talet, Man On Wire och Project Nim, men då det blev dags att debutera med spelfilm blev resultatet inte i närheten lika imponerade. The Theory Of Everything blev förvisso en kritikerfavorit och gav Eddie Redmayne Oscar för bästa manliga skådespelare. Men filmen var oväntat simpel och förlitade sig på en tårdrypande och aningen smaklös melodramatik. Detta är anmärkningsvärt då de bästa dokumentärfilmare låter innehållet tala för sig själv utan att tillföra stråkar och hackad gullök.

Samma problem drabbar Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi som nu gör sin debut som spelfilms-regissörer med Nyad. Både har – precis som Marsh, en rad gedigna dokumentärer bakom sig, framförallt den nervpirrande Free Solo. Men där den hutlöst svettiga bergsbestigningen utmanade alla normer om säkerhet och trygghet är Nyad raka motsatsen och tar det säkra före det osäkra vad gäller det mesta.

Inledningsvis är det dock mycket klart vad Nyad borde ha varit – ytterligare en dokumentär. Långdistanssimmaren Diana Nyads diverse bedrifter är sällan diskuterade i Sverige men är sannerligen värda all uppmärksamhet. De fysiska bedrifterna – bland annat att simma runt Manhattan, är så pass otroliga att en kraftfull djupdykning vore mer än välkommet. De dokumentära bilderna som inleder filmen får en att hungra efter ett renodlat dokumentärt projekt, något som Chin och Vasarhelyi hade kunnat leverera med – förmodat, strålande slutresultat. Men då den rena dramatiseringen inleds förtas mycket av det fantastiska som är Nyads bedrifter och allt blir istället ytterst ordinärt. Förmågan att engagera med en dokumentär kräver ett specifikt dramaturgiskt handlag, detsamma gäller för renodlade spelfilmer, och där har regissörsduon en del att lära. Alltför ofta känns det som att Chin och Vasarhelyi har stödhjul på och rullar fram med yttersta försiktighet, allting genomsyras av att framstå aningen förutsägbart och vardagligt.
Diana Nyad är en person med en rad brister och inte helt sympatiska karaktärsdrag, dessutom bär hon med sig en ohygglig historia där hon som barn blev sexuellt utnyttjad av sin simtränare. Allt detta är som upplagt för en mycket tredimensionell karaktärsstudie där envishet, egoism men också extraordinär beslutsamhet står i centrum. Men filmversionen av Nyad förblir endimensionell, det blir aldrig ett djupgående eller särskilt mångfacetterat porträtt. Flera av de mer problematiska sidorna sopas undan och de förskräckliga övergreppen behandlas oväntat slappt och inte med det kolsvarta allvar som hade varit befogat.

Något som också uteblir är den genuina fysiska påfrestningen som Nyad behövde genomlida under sina multipla försöka att simma från Kuba till Key West i Florida. Med tanke på hur Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi skildrade riskerna i Free Solo, där varje andetag var skillnaden mellan livet och döden, är det förvånande att den fysiska tortyr som Nyad utsatte sig för aldrig skildras på ett mer chockartat sätt, något de dokumentära bilderna lyckas förmedla. Brutaliteten från Danny Boyles 127 timmar överlevnadsdrama hade sannerligen varit välkommet och kunnat skapa en mer fysisk och plågsam upplevelse för publiken.

Samtidigt som allting utförs lågmält och med båda händerna på styret finns det mycket att gilla. Influenserna från de mest älskade av amerikanska sportfilmer, där dramatiken är bombastisk och motsatsen till lågmäld är uppenbara. Då triumferna och motståndet blir alltför tufft skulle det inte förvåna om Bill Contis klassiska Rocky-tema skulle börja spelas i högtalarna. Hur förutsägbart och enkelspårigt det än må vara finns det medryckande egenskaper som inte går att bortse från. Dessutom är Annette Bening och Jodie Foster i huvudrollerna starka i sina roller. Foster gör sitt mest intressanta och prestigelösa skådespel på årtionden. Istället för att gnissla med tänderna och stirra i blint raseri mot kameran får Foster spela en oerhört empatisk och varm person som är svår att inte respektera och finna stor sympati för.

Nyad må ha haft större potential som en renodlad dokumentär, men det går inte att undkomma att de strapatser och bragder som Diana Nyad genomfört är fascinerande att ta del av, även om det kommer paketerat såhär pass alldagligt.

Teaterkritik: Perserna Trojanskorna – ingen bra kväll

20 oktober, 2023 by Petter Stjernstedt

Perserna Trojanskorna
Översättning Jan Stolpe/Lars-Håkan Svensson (Perserna), Jan Stolpe/ Angeta Pjeijel (Trojanskorna)
Regi och scenografi Karl Dunér.
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torben Lendorph
Musik Johann Sebastian Back, Magnus Granberg
Ljud Björn Lönnroos
Peruk och mask Peter Westerberg, Nathalie Pujol
Premiär på Dramaten 19 oktober 2023

Jag ska inte ljuga. Det var ingen bra kväll. Jag vandrar mot Dramaten och premiären av ”Perserna Trojanskorna” med hösten nafsande i hälarna. Det är kallt och rått. Vi ska se en sorgesång, nej två sorgesånger, tragedier om krig, fallande imperier, barnamord, förslavade kvinnor och stridande män hårda som städ. Alltid dessa män som tar till stridsvärjan: ”Alla män har som en bisvärm följt sin ledare i strid”.

Föreställningen är en dubbelföreställning av de två pjäserna Perserna av Aischylos och Trojanskorna av Euripides på Dramatens Stora scen i regi av Karl Dunér. Medverkar gör: Anna Björk, Erik Ehn, Stina Ekblad, Jakob Eklund, Thomas Hanzon, Rasmus Luthander, Göran Martling, Marie Richardson, Tina Pour-Davoy, operasångaren John Erik Eleby och en barnkör med medlemmar ur Stockholms gosskör. Föreställningen innehåller nyskriven musik av Magnus Granberg och stycken av Bach.

Dramaten har sorg. Sverige har sorg. Världen har sorg. Det är tungt nu. Sorgen är en oundviklig del av människans korta tid på jorden. Man skulle kunna tänka att sorgekväden kan ge tröst och vara en väg till utlevande av plågsamma känslor. Men sorgen lättar inte av att se andra människor lida.

Och lids görs det genomgående under hela föreställningen. De grekiska-persiska krigen var en serie konflikter år 490-449 före vår tid. Den persiska kungen Xerxes invaderade Grekland med en enorm armé men förlorade oväntat mot de numerärt underlägsna grekerna i slaget vid Salamis, strax söder om Athen. Kriget fick en stor symbolisk betydelse för den nybildade grekiska demokratin och inledde den blomstringstid som idag betraktas som den klassiska epoken i grekisk historia. En av dem som deltog i kriget var Aischylos som förlorade sin bror i slaget vid Salamis. Åtta år senare skrev han tragedin Perserna som handlar om det persiska rikets nederlag och olycka. Även Trojanskorna tar sin utgångspunkt i krig och skildrar förlorarnas olycka och segrarnas brutalitet.

Några av kvällens teaterbesökare bär palestinasjalar. Min bänkgranne säger ”det är så sorgligt, människan har inte lärt sig ett uns av sin historia”.

I pausen hör jag några makar få skäll för att de somnat under föreställningen. En kvart in i andra akten har även min bänkgranne somnat.

Första akten är plågsam. Det bränner inte till och den klassiska monologen är lika träig som vi känner den. Men Dramaten har sin bästa uppställning på scen och i andra akten lyfter det. Det är ändå den svenska skådespelareliten som spelar ut på scen. Stina Ekblad lyser som en fyrbak i det kompakta mörkret.

Den vackert klingande gosskören är en omistlig del av föreställningen liksom John Erik Elebys djupa, fylliga operaröst. Men ändå, med bästa vilja kan man inte säga att föreställningen är en fullträff. Det saknas tajming och en sömlöshet.

Min tonårsdotter är med mig på teatern. Hon säger: ”Allt var kass. Om man levt före Jesu tid så hade man säkert tyckt det var nice. Men man har ju utvecklats en del sedan Trojas fall.” Vi går hem. Utanför Dramaten har det börjat snöhagla.

Text: Marja Koivisto

Recension

Footer

Om oss