Ingeborg Bachmann: Resa genom öknen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Margarethe von Trotta
En förförande vacker film om språk, om kultur och vad det är att skriva. Det är också en film om svårigheterna, utmaningarna, med att följa sin övertygelse. Om de olika krafter som drar åt olika håll inom en människa, om kampen mellan frihet och trygghet. Det är också en film om en omöjlig passion.
Filmens handling startar i Paris, sommaren 1958. Den österrikiska poeten Ingeborg Bachman (spelas av Vicky Krieps) står på toppen av sin karriär. Hennes rebelliska poesi lockar många läsare och hon samlar många åhörare när hon har uppläsningar. Hon är en föregångare till och banar väg för mycket av den sexuella frihet som blommade ut under 1960-talet. Hon tror inte på äktenskap, egentligen. Hon vill inte gifta sig och hon vill utveckla sitt skrivande. Så möter hon den schweiziske dramatikern Max Frisch och de faller pladask för varandra. Ingeborg som älskar staden Rom går ändå med på att lämna den vackra staden Rom och flytta till Frisch i Wien.
Ingeborg är en sådan levande människa, spontan och fylld av kärlek till att skriva och till människor att det blir outhärdligt för henne att sättas i fast relation. Inom Max Frisch växer misstänksamhet och svartsjuka. Dessutom är hans världsbild målad av övertygelsen att hans jobb och hans skrivande är det viktigaste och även om han dras till Ingeborgs självständighet vill han ändå egentligen helst att hon ska stanna hemma och sköta köket. Det blir, förstås, en svår situation för Ingeborg. Hon slits mellan sin passion för Max och den hon är. Hon vill skriva men skrivlusten försvinner då hon är i relationen med Max. Hon vill vara en fri människa som kan umgås med vänner och också ha andra sexuella relationer men samtidigt är det något inom henne som dras till tvåsamheten, till trygghet och en långvarig relation. Jag tror många som varit i en relation som är nedbrytande kan känna igen sig i Ingeborgs kluvenhet.
Filmen följer två tidslinjer: relationen med Max Frisch och en resa genom Egypten tillsammans med en yngre man, Adolf Opel. Adolf är en friare själ än Max Frisch och är öppen både för att ha sex med kvinnor och män. Resan genom öknen öppnar ögonen för Ingeborg på flera sätt och hon börjar hitta tillbaka till sig själv och vågar vara den hon är.
Filmen bygger på biografiskt material om Ingeborg Bachmann. Hon är född 1926 och dog 1973 i sitt älskade Rom. Hon var en österrikisk författare, poet och översättare, även känd under pseudonymen Ruth Keller. Hennes mest spridda verk är romanen Malina från 1971. Det är fascinerande att se en film om henne och efter att ha sett den måste jag läsa något hon skrivit. Wikipedia berättat att hon 1953 beslutade sig för att leva på sitt författarskap och flyttade till Rom, där hon under följande år skrev dikter, essäer, operalibretton och noveller vilka snart gav henne berömmelse och flera priser.
Skådespelerskan Vicky Krieps är så bra i rollen som Ingeborg Bachmann. Men små medel kan hon säga otroligt mycket om vad som far runt inom Ingeborg. Vicky Krieps har redan tidigare imponerat i filmer som Phantom Thread och Korsett. Nu tar hon ytterligare ett stort steg framåt och är helt enastående.
Filmen har dessutom ett imponerande foto. Ökenbilderna talar till mig på flera nivåer. Ljud och musik samverkar till denna filmiska helhet som är en av de mest imponerande filmer jag sett på länge. Och som skrivande person blir jag helt tagen av tankarna och dialogerna om skrivkonsten, om poesi, om dramatik, om språket.
Regissören Margarethe von Trotta är en av Tysklands ledande regissörer och också en av de mest intressanta filmregissörerna i nutid. Hon är född i 1942 i Berlin och är filmregissör, manusförfattare och skådespelare. Från wikipedia:
Hon var en av de regissörer som förde fram den tyska filmen som en av Europas mest spännande under 1970-talet. Tillsammans med regissörer som Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder var hon delaktig i ”Den nya tyska filmen”, das neue Kino, i Västtyskland på 1960- och 1970-talet.
Några av hennes filmer:
1975 – Katharina Blums förlorade heder, tillsammans med Volker Schlöndorff) (regi och manus)
1976 – Nådaskottet (manus med Jutta Brückner och Geneviève Dormann)
1978 – Christa Klages stora förtvivlan (regi och manus)
1986 – Rosa Luxemburg (regi och manus)
2013 – Hannah Arendt (regi och manus)