Nyad
Betyg 3
Svensk biopremiä: 20 oktober 2023
Regi Jimmy Chin, Elizabeth Chai Vasarhelyi
Övergången från dokumentärfilm till spelfilm har visat sig vara snårig och inte särskilt naturlig för en rad oerhört kompetenta dokumentärfilmare. Regissören James Marsh skapade två av de minst intressanta dokumentärerna under 2010-talet, Man On Wire och Project Nim, men då det blev dags att debutera med spelfilm blev resultatet inte i närheten lika imponerade. The Theory Of Everything blev förvisso en kritikerfavorit och gav Eddie Redmayne Oscar för bästa manliga skådespelare. Men filmen var oväntat simpel och förlitade sig på en tårdrypande och aningen smaklös melodramatik. Detta är anmärkningsvärt då de bästa dokumentärfilmare låter innehållet tala för sig själv utan att tillföra stråkar och hackad gullök.
Samma problem drabbar Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi som nu gör sin debut som spelfilms-regissörer med Nyad. Både har – precis som Marsh, en rad gedigna dokumentärer bakom sig, framförallt den nervpirrande Free Solo. Men där den hutlöst svettiga bergsbestigningen utmanade alla normer om säkerhet och trygghet är Nyad raka motsatsen och tar det säkra före det osäkra vad gäller det mesta.
Inledningsvis är det dock mycket klart vad Nyad borde ha varit – ytterligare en dokumentär. Långdistanssimmaren Diana Nyads diverse bedrifter är sällan diskuterade i Sverige men är sannerligen värda all uppmärksamhet. De fysiska bedrifterna – bland annat att simma runt Manhattan, är så pass otroliga att en kraftfull djupdykning vore mer än välkommet. De dokumentära bilderna som inleder filmen får en att hungra efter ett renodlat dokumentärt projekt, något som Chin och Vasarhelyi hade kunnat leverera med – förmodat, strålande slutresultat. Men då den rena dramatiseringen inleds förtas mycket av det fantastiska som är Nyads bedrifter och allt blir istället ytterst ordinärt. Förmågan att engagera med en dokumentär kräver ett specifikt dramaturgiskt handlag, detsamma gäller för renodlade spelfilmer, och där har regissörsduon en del att lära. Alltför ofta känns det som att Chin och Vasarhelyi har stödhjul på och rullar fram med yttersta försiktighet, allting genomsyras av att framstå aningen förutsägbart och vardagligt.
Diana Nyad är en person med en rad brister och inte helt sympatiska karaktärsdrag, dessutom bär hon med sig en ohygglig historia där hon som barn blev sexuellt utnyttjad av sin simtränare. Allt detta är som upplagt för en mycket tredimensionell karaktärsstudie där envishet, egoism men också extraordinär beslutsamhet står i centrum. Men filmversionen av Nyad förblir endimensionell, det blir aldrig ett djupgående eller särskilt mångfacetterat porträtt. Flera av de mer problematiska sidorna sopas undan och de förskräckliga övergreppen behandlas oväntat slappt och inte med det kolsvarta allvar som hade varit befogat.
Något som också uteblir är den genuina fysiska påfrestningen som Nyad behövde genomlida under sina multipla försöka att simma från Kuba till Key West i Florida. Med tanke på hur Jimmy Chin och Elizabeth Chai Vasarhelyi skildrade riskerna i Free Solo, där varje andetag var skillnaden mellan livet och döden, är det förvånande att den fysiska tortyr som Nyad utsatte sig för aldrig skildras på ett mer chockartat sätt, något de dokumentära bilderna lyckas förmedla. Brutaliteten från Danny Boyles 127 timmar överlevnadsdrama hade sannerligen varit välkommet och kunnat skapa en mer fysisk och plågsam upplevelse för publiken.
Samtidigt som allting utförs lågmält och med båda händerna på styret finns det mycket att gilla. Influenserna från de mest älskade av amerikanska sportfilmer, där dramatiken är bombastisk och motsatsen till lågmäld är uppenbara. Då triumferna och motståndet blir alltför tufft skulle det inte förvåna om Bill Contis klassiska Rocky-tema skulle börja spelas i högtalarna. Hur förutsägbart och enkelspårigt det än må vara finns det medryckande egenskaper som inte går att bortse från. Dessutom är Annette Bening och Jodie Foster i huvudrollerna starka i sina roller. Foster gör sitt mest intressanta och prestigelösa skådespel på årtionden. Istället för att gnissla med tänderna och stirra i blint raseri mot kameran får Foster spela en oerhört empatisk och varm person som är svår att inte respektera och finna stor sympati för.
Nyad må ha haft större potential som en renodlad dokumentär, men det går inte att undkomma att de strapatser och bragder som Diana Nyad genomfört är fascinerande att ta del av, även om det kommer paketerat såhär pass alldagligt.