Manus & regi: Oskar Thunberg
Mask, kostym och scenografi: Maja Döbling
Dockmakare: Jenny Bjärkstedt
Ljud: Simeon Hillert
Ljus: Christofer W Fogelberg
Komposition: Mats Nahlin, Daniel Ekborg, Simeon Hillert
Musiker: Mats Nahlin och Daniel Ekborg
Med: Pelle Grytt/ Ove Wolf, Vivi Lindberg, Nikola Borggård Gavanozov, Malin Morgan, Wahid Setihesh
Premiär: 18/10 2023 på Backa Teater, Lindholmen Hisingen
Spelas till och med 12/12
Från 15 år
Ett antal dagar har passerat sedan premiären. Den ägde rum mitt på dagen inför vuxna och ungdomar vilka i egenskap av dramastudenter utgjort en slags referensgrupp. Att recension dröjt beror på andra akuta uppdrag, Stockholmsresa och datorproblem. Fann dessa drygt hundra minuter av dockteater meningsfulla nog och av sådan konstnärlig halt att de förtjänar en uppskattande text. Explicita – och därmed behäftad med samma åldersgräns som barnförbjudna filmer – Oxytocin består av ett otal sammanbindande tablåer där den gemensamma länken är att huvudpersonerna går i samma klass, eller skolans showgrupp. I persongalleriet märks också exempelvis föräldrar, vårdpersonal och en morfar i livets slutskede.
Har inte sett dockteater tidigare på Backa. När dramatikern och regissören Oskar Thunberg sätter upp Oxytocin, kan det har varit premiär på renommerade barn- och ungdomsscenen för detta högst speciella format. Hur dockors lemmar och huvuden finurligt styrs som vore de marionetter, sågs i Doktor Faustus 2018 på Folkteatern, Erik Holmströms turnerande dockteater. Till saken hör att två av skådespelarna därifrån återfinns i Oskar Thunbergs produktion, nämligen Pelle Grytt och Malin Gordon (också med i Erik Holmströms lika lyckade som spektakulärt snabbframställda multiprojekt Don Quijote under pandemin.
Titeln är lika med en signalsubstans vars upptäckt renderat i nobelpris i kemi. Ämnet i kroppen klassificeras som ett perptidhormon vilket påverkar vårt mående. Det har stor betydelse vid amning och är avgörande för upprättande av gemenskap, parbildning och tillit. Nivån kan öka av lugn musik, simning, värme och inte minst stimuleras genom taktil beröring. Funktioner som förstås avspeglas i en collageartad, engagerande pjäs.
Upplägget med att spela i drygt hundra minuter utan paus kändes utmanande på förhand. Fast i motsats till den för långa, ovan nämnda Doktor Faustus, blev det varken segt eller ointressant. Scenerna avlöser varandra på boxar/ bord draperade i svarta filtar som skjuts fram och tillbaka, görs i ordning av scentekniker och skådespelare. Musiken antingen fördjupar dramatiken eller gränsar av som utplacerade mellanakter. Klokt beslut att stimulera publikens öron. Syntetiska klanger mixas föredömligt med akustiska instrument. Daniel Ekborg håller en lägre profil vid musikernas hörna, medan Mats Nahlin agerar mer i framkant. Tar ackord på akustisk gitarr och bistår till och med i hanterandet av dockorna.
I handlingens centrum finns den sköra Jennifer och Joppe som vill vara cool och hänga med högstatus-Martin och hans polare. Ett gäng han kommer i kontakt med som inbjuden till fest, försöker sig på en drogrelaterad räd på en bondgård. Vi ges också inblick i ett föräldrapars valhänta relation, något som kulminerar i en pinsam sexinvit. Rekorderliga mammans omsorger betonas med finlandssvensk brytning, vilket alstrar en specifik energi från Vivi Lindberg. Vissa scener kan påminna om hyllade norska tv-serien Skam och dylika serier i en krävande miljö där hierarkier och sociala medier styr unga människors tillvaro. Manuset håller genomgående hög klass, rymmer angelägna frågeställningar om sådant som integritet, preferenser, behov och hur vi ska bete oss för att bli omtyckta.
”Allt blir inte bra men det går ändå” har utgjort berättandets aningen bistra paroll. I presentation exemplifieras den vardagsnära hållningen med händelser som den första kyssen, att bistå någon som hyperventilerar samt att ung och oerfaren inom hemtjänsten uppleva dödsögonblick. Manus hämtar inspiration från intervjuer med människor i olika åldrar kring pubertet, erotik och kroppens förändringar. Embryo till övergrepp och viftande med vapen förekommer, liksom längtan efter bekräftelse, närhet och tillhörighet. Publiken påminns om att man inte kan göra anspråk på att livet ska vara rättvist. Somliga har det väl förspänt medan andra plågas, förnekas lycka och den respekt de borde ha rätt till.
Har bara en randanmärkning gentemot en tankeväckande konstruktion, finurligt fångade av dubbelexponeringen. Skådespelarnas tonfall i repliker matchat av motorik och statisk mimik i Jenny Bärkstedts enastående arbetsredskap. I motsats till Nationen och i viss mån aktuella Robin Hood Forever And Ever märks oviljan att lyfta vida omtalade problem. Syftar särskilt på oron hos klienter utsatta för åldringsvårdens integrationsprojekt. Att de på grund av språksvaga anställda inte kan kommunicera gör dem deprimerade. Under pandemin fick missförhållandet till och med fatala konsekvenser. Istället instrueras praktikant om en pikant behandling av intim karaktär, av en rutinerad ur hemtjänstteamet med huvudduk. På så sätt utelämnas ett fenomen obekvämt att belysa. Se påpekandet som en anmärkning i marginalen. Växlingarna mellan drama och dråpligheter medför att form och innehåll korrelerar galant.
Blir lite småttigt att fästa blicken på dockornas ansikten. Skulle kunna ha kompletterats med videoteknik, något man närmast excellerat i på Stadsteatern på andra sidan älven. Tajmingen i ensemblen är magnifik. Dessutom vet var och en exakt vad som ska levereras och hur. Samtidigt förmås det bokstavligt talat dra i rätt trådar, Emotionella inlevelsen i varje replik imponerar, låter naturlig! I en komfortabelt agerande ensemble utdelas guldstjärnor till den glimrande tekniken, skiner allra mest gör Vivi Lindberg och Wahid Setihesh. Instämmer i Oskar Thunbergs konstaterande att den direkta förbindelsen till dockorna, ger extra aspekter på kroppen som materia.
