25/11 2023
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)
Den illustra konstellationen kallar sig som den gör för att peka på samhörigheten med pionjären Bo Hansson (1943-2010), han som under det flummiga sena 60-talet bildade Hansson & Karlsson efter några år som turnerande kompgitarrist. Ett livsavgörande beslut som togs efter att hört Brother Jack Mc Duff på Gyllene Cirkeln. Vill passa på att nämna att jag hade förmånen att se duon på en festival intill Näckrosdammen sent 90-tal då en samlings-cd gavs ut. Hör till saken att den skygge självlärde innovatören annars undvek att turnera. Musiken från egna braksuccédebuten 1970- tonsättning av fantasy-trilogin Sagan om ringen med orgelns rika tonspråk i centrum – framförs på Valand i sin helhet i första set.
För den oinvigde och oss som vill bli påminda om eran, har ett par dokumentärer om särlingen Hansson funnits att se på SVT Play, inklusive ett program med högläsning ur Tolkiens berättelse ackompanjerat med organistens fabulösa kompositioner. Albumet där Rune Carlsson står för karaktäristiskt trumsound istället för Janne Carlsson, blev för nystartade skivbolaget Silence en exportframgång och därmed kassako i begynnelsen. Hade i tonåren enormt utbyte av att sväva iväg längs de visuellt uppbyggda skivorna ur Bo Hanssons fullödiga produktion, av vilka jag på vinyl äger de ytterligare tre som kreerats efter snarlikt mönster. Tillsammans med i första hand Björn J:son Lindh representerar Bo Hansson den förnämligaste instrumentalmusik baserad på beat som överhuvudtaget gjorts i Sverige. Trycket på biljetter var så högst när Bosse-bandet gästade föregående säsong att underlag fanns för ny konsert. Och med tre långbord närmast scen blev det utsålt också denna gång.
Vilka ingår då i detta eminenta tribut-band som också levererar högkaratig instrumental progg jämnårig med Bo Hanssons alster? På bilden ovan syns två berömdheter vilka faktiskt medverkade på ett antal av originalen, kittlande fakta. Syftar på gitarrhjälten Kenny Håkansson och Bill Öhrström ( talade om för mig efteråt att han förekom på några av inspelningarna men att Bo Hansson märkligt nog inte tyckte att det behövde anges) på congas och munspel. Både dessa giganter utgör en grundbult i svensk rock och blues. Äger skivor med dem och hört dem ett antal gånger live – exempelvis Bill´s Boogie Band, Kebnekajse, Blues Into Jazz, Dag Vag, Mikael Ramel Bäst Band, Baby Grandmothers, Bill Öhrström. Tippar på att mångsysslaren Peter Bryngelsson tjänstgjort som projektledare. Av den handfull böcker han skrivit handlar en om just mästerverket Sagan om ringen. Ansvarar för konsertens knapphändiga presentationer, som ofta är svåra att uppfatta i sorlet. Har fått veta att han genomförde deras gig med feber i kroppen genomgående sittandes genom att skifta emellan två gitarrer, delvis med inriktning på slide.
Visar sig att övriga på scen, de för mig obekanta musikerna, ofta ingått i hans sfär. De har figurerat i grupper som Ragnarök, Kung Tung, Astro Turf, Urban Turban och i ett projekt kring filmmusik. Bo Hanssons uppfordrande mantel axlas av Lasse Liljegren på elpiano och orgel. I oklanderlig rytmsektion huserar elbasisten Bobby Ringström och bakom trummorna Mikael Svanevik. I musik grundad på rullande orgelsound och expansiva slingor på keyboard intar trummor en särställning. Uppskattar verkligen vad Svanevik tillförde under konsertens lika karismatiska som varierande faser.
Första set pågår i ungefär en halvtimme. Ägnas som sagt åt musiken ur Sagan om ringen. Som ett medley fast samtidigt med markerade avgränsningar mellan varje komposition. Försynt viras publiken in i trolsk stämning, vilket egentligen inte borde komma som en överraskning. Smart sätt att framhäva mångfalden av nyanser, geniets makalösa fantasi som öppnar dörrar också för mig, som aldrig engagerats av Tolkiens gåtfulla narrativ. Liljegren styr på sina klaviaturer skeendet utan att dominera. Tempot varvas upp väsentligt i omgångar. Att använda sig av två unika strängbändare genererar fantastiska möjligheter, blir mycket effektfullt på ett organiskt vis. Böljande licks övergår ibland i smakfullt riffande. Suggestivt målas lockande tonlandskap fram. Igenkännbara melodier integreras sömlöst med adderandet av tillhörande rytmik. När intensiteten stegras ytterligare ett snäpp kommer aftonens första solo från mästerlige Kenny Håkansson (vill nämna att jag hörde honom framföra ett par outgivna, underbara Hansson-kompositioner när ”Progglådan” i regi av Coste Apetrea besökte Stora Teatern 2018).
Finstilt musik breder ut sig i flera skikt där varje ackord känns inplanerat utan att det alls blir förutsägbart. Låter mjukt svävande och taggigt omvälvande om vartannat. Bryngelsson manövrerar sig stundtals snyggt till position längst fram medan Öhrström färgar med groove och reflekterande tillägg på sina congas. Det kulminerar på slutet av första avdelningen genom att dels hypnotisk groove broderas ut med gitarristerna som anförare, dels i ballad där Öhrström tar fram munspelet.
På arrangörens hemsida har man kunnat läsa att musik associerad med Bo Hansson ska komplettera låtlistan. Inflytelserika gränsöverskridande svenska grupper från första halvan av 70-talet listas, varav somliga inkluderas. Allra först efter paus händer dock något lika kul som totalt oväntat. Peter Bryngelsson har nämligen tillverkat en kort cover på svenska av den mycket uppmärksammade utgivningen av ihopmixade Beatles-låten. Och innan andra låtskrivares verk tar vid levereras med ackuratess två kompositioner från uppföljaren Ur Trollkarlens hatt, nämligen Storstad samt Solen. Blir till en stadig ljudmatta som det svänger om, med nervig finess. Veteranen Håkansson är i sitt esse tajt uppbackad av övriga med Svanevik i spetsen.
Därefter träder man in på nya aviserade marker, första kliven tas med en gungande blues av amerikanske hard bop-pianisten Duke Pearson med feature på munspel. Vi får också en stillsamt porlande hippie-låt vars atmosfär förstärks med dröjande beat, markerad basgång och välljudande munspel. Volymen har i andra set skruvats upp till förväntad nivå, lyckligtvis med bibehållet balanserat ljud. Det har också sorlet hos klickar av folk på plats. I princip enda man kan klaga på avser yttre omständigheter. Efter paus tycks Valand ha gett tillträde till snacksaliga sällskap som suttit i annan restaurang i huset, vilket tyvärr stör. Och dessutom hade DJ lovats tillgång till scen tidigare än vad som bestämts, vilket innebar att vi inte fick lyssna på Hansson & Karlssons största hit.
Har alltför sällan lyssnat på instrumentalgruppen Fläsket brinner (vet att jag sett en reunion på Liseberg). Bo Hansson bidrog med en låt på debuten för den namnkunniga formationen, vilket gör det naturligt att lira just Bosses låt. Den avlöses av Folkvisa i morse från Samla Mammas Manna och Resa mot okänt mål från Kebnekajse (som jag sett åtminstone två gånger på senare år) där som bekant Kenny Håkansson utgör en av pelarna. Bosse-bandet förflyttar sig från bluesig vibe och folkrock till symfonisk touch och progressiv ekvilibristik. Man avslutar i crescendo-betonad triumf. Rycks med av oerhört läckra kontraster organiskt konstruerade, teman som griper tag i mig. Både Samla och Kebnekajse har jag på lp, dock inte skivorna man hämtat låtarna ifrån.
. Medvetet eller som en oundviklig slump kan fragment från banbrytande band noteras. Tänker på tidiga Pink Floyd, Camel, kanske Gentle Giant och inte minst hypnotiska metriken hos King Crimson. När rytmsektionen präglar som mest, tar fram sina vägvinnande linjer kan de nästan kopplas till en sorts maffig drum & bass-estetik. Kul! På Fasching i början av året hade extatiskt ösig hit med dem (som jag har på både live- och studioskiva) lagts till som extranummer. På ett jublande Valand återvänds istället till huvudpersonen. Vi förunnades en ljuvlig, långsamt svävande version av Den långa flykten (The Escape) från albumet Watership Down baserat på romanen med samma titel. Vi som längtat efter att få lyssna på välorganiserade Bosse-bandet blev ytterst tillfredsställda, njöt av ypperlig livemusik från instrumentalmusikens guldålder.
OBS TACK Niklas Gran för tillgång till dina bilder!
