• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Tom Clancy’s Jack Ryan 4 – spännande med nutidsanknytning

8 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Tom Clancy’s Jack Ryan 4
Betyg 4
Premiär 30 juni 2023
Finns bland annat på Amazon Prime

En spännande tv-serie som det inte går att slita sig ifrån. Jag vill hela tiden se ett avsnitt till. I centrum står Jack Ryan som räddat världen från stora hot i de tidigare tre säsongerna. Nu har han fått i uppgift att städa upp i CIA, att få bort projekt där CIA utför avskyvärda eller kriminella handlingar.

Om moral och vad som är rätt och fel och
Om konflikter världen över om underrättelsetjänster och

Tom Clancy’s Jack Ryan består av fyra säsonger där den första säsongen kom 2018 och den fjärde och sista kom 2023. Huvudpersonen Jack Ryan är visserligen tidigare soldat men har ett skrivbordsjobb som analytiker på CIA. Hans jobb är att granska ekonomiska överföringar i vissa länder. I första säsongen upptäcker Jack Ryan överföringar som han är säker på betyder att en ny, farlig terroristorganisation vuxit fram. Ingen av de högre uppsatta CIA-cheferna tror på hans tolkning. De flesta ser på Jack Ryan som en skrivbordsnisse som inte förstår ett dugg hur det går till att jobba för CIA ute på fältet. Givetvis hamnar han snabbt ute på fältet, i hetluften och han utvecklas mer och mer för varje säsong och får mer förtroende uppifrån och i den fjärde säsongen har han fått presidentens uppdrag att granska självaste CIA så att den organisationen inte längre ska kunna bli misstänkt för fulspel.

John Krasinski är mycket bra i rollen som Jack Ryan. I den första säsongen utstrålar han försiktighet men är ändå stark i sin tro på sig själv och vad han menar sig ha upptäckt. Ju mer han är ute på fältet desto mer får han utseendet och utstrålningen av en fysiskt vältränad agent. John Krasinski är en erfaren skådespelare med vana både av komedi och thriller och har tidigare medverkat i och dessutom regisserat A Quiet Place och A Quiet Place 2. I The Office har han varit med i 188 avsnitt i rollen som Jim Halpert.

I tv-serien Tom Clancy’s Jack Ryan har hjälten Jack som i många lyckade hjälteserier också några vänner som är intressanta karaktärer, James Greer (spelas av Wendell Pierce) och Mike November (spelas av Michael Kelly). Greer är den erfaren agenten som varit ute mycket på fältet, men storväxt och rätt överviktig medan Mike November är en kostymherre från ambassadjobb som tröttnar på att jobba på kontor. Mike November är mager som en maratonlöpare. Tillsammans bildar Jack, James och Mike en strålande trio. I tredje och fjärde säsongen dyker också en kvinna upp i kärntruppen, CIA-chefen Elizabeth Wright (spelas av Betty Gabriel). I fjärde säsong tillkommer Domingo Chavez (spelas av Michael Peña) som är ett charmigt tillskott och om det skulle bli en femte säsong hoppas jag att han är med. Fast jag tror inte det blir någon femte säsong, de fyra säsongerna bildar en bra helhet.

Det är bra att det blev en tv-serie och inte en filmserie eftersom det finns mer tid att fördjupa skildringen av karaktärea i en tv-serie med flera avsnitt. Det är inte hjältarnas förflutna och privatliv vi får en inblick i utan också i terroristernas och de kriminella karaktärernas liv får vi en insyn i och kan förstå vad som driver dem.

Inspelningen är påkostad. Handlingen utspelar runt om i världen på olika platser i bland annat Jemen, Burma/Myanmar, Kroatien, Mexico, Kalifornien, Washington, Ryssland, Tjeckien och i Thailand. I en filmad intervju berättar seriens producenter att allt är inspelat på den plats och det land som anges i handlingen. Är det Kroatien så är det inspelat där och är det i Burma/Myanmar så är det inspelat där.

Serien bygger på Tom Clancys böcker om Jack Ryan. Tom Clancy, född 1847 i Baltimore avled 2013, vilket innebär att han inte fått se resultatet av inspelningen av tv-serien. Jag tycker de många manusförfattare som deltagit har förvaltat hans verk och karaktärer på ett bra sätt.

Fakta om Tom Clancy från Wikipedia:
Thomas Leo ”Tom” Clancy, Jr., född 12 april 1947 i Baltimore, Maryland, död 1 oktober 2013 i Baltimore, Maryland, var en amerikansk författare. Hans huvudsakliga produktion består av politiska och militära thrillers. Böckerna har tryckts i över 100 miljoner exemplar och 17 titlar har legat som nummer ett på New York Times bestsellerlista. Hans första bok var Jakten på Röd Oktober, som blev en överraskande bästsäljare, snabbt följd av flera.

Clancy ligger även bakom ett tiotal fackböcker rörande olika sidor av den amerikanska militären och dess utrustning, taktik och ledarskap. Även hans skönlitterära böcker är kända för sin realism och detaljrikedom, och han räknas som en av föregångarna inom genren teknologisk thriller.

Tom Clancy följer med sin tid och skildrar övergången från kalla krigets konflikt mellan supermakterna till det mer splittrade politiska läget i det tidiga 2000-talet, där kampen mot terrorism och narkotika får en alltmer framträdande roll.

Hans mest välkända figur är Jack Ryan, en marinkårssoldat som första gången dyker upp i Clancys första roman Jakten på Röd Oktober och som sedan avancerar inom CIA och den amerikanska politiken tills han i boken Presidentens order blir USA:s president.

TV-serien följer böckerna, till stor del, men inte helt. Det är en del andra vändningar i serien. Visst är det en del skjutande i tv-serien och jag brukar inte vara förtjust i underhållningsvåld, men jag uppfattar det skjutande som förekommer ändå är begripligt. Serien är spännande och ger en hel del att fundera kring vad som är rätt och fel och har intressant nutidsanknytning. För den som har Amazon Prime och vill ha en serie med fyra säsonger för att titta på under sommaren är detta ett bra val.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Amazon Prime, CIA, Jack Ryan, Tom Clancy, TV-serie

Snyggt sammanhållna melodier kryddade med expressiva tillägg – Duo Dialouge med Per Thornberg/ Hans Backenroth

8 juli, 2024 by Mats Hallberg

Per Thornberg / Hans Backenroth

Duo Dialogue

4

Inspelad 5 maj 2023 i Dieselfabriken Stockholm

Producerad av Per Thornberg och Hans Backenroth

Thornberg Music Production

Releasedatum: 19/4 2024

Tenorsaxofonisten, kompositören och pedagogen Per Thornberg kommer från Halmstad. Tycker ni att efternamnet klingar bekant kan det bero på att hans äldre bror numera är landshövding i länet. Thornberg den yngre undervisar på gymnasium i staden och har släppt tretton skivor i eget namn. På hans cv finns vidare medverkan på inspelning med Per Gessle och flera samarbeten med bildkonstnärer vilka resulterat i flera påkostade bokutgivningar. Fjolårets fullängdare recenserades här (4/5). Har i närtid haft nöjet att lyssna på honom live två gånger. Dels med kvartett på Unity, dels på trio i Göteborgs Domkyrka nyligen med nionde säsongen av programmet ”Sakral Jazz (Bach, psalmer, Ellington…).

Frilansaren har spelat med den oerhört produktive och högt ansedde kontrabasisten Hans Backenroth i en kvartett. En man jag ofta hört live i högklassig kontext och till och med haft flera berikande samtal med. I fjol bestämde de sig för att renodla samarbetet genom att musicera på duo. Fyra låtar inspelade under en dag i nya studion på Dieselverkstaden blev till en ep. En cd som digitalt i medföljande så kallade liner notes lovordats av inga mindre än Lars Danielsson och Joakim Milder. Den senare framhåller att Thornbergs kapacitet gör att han förtjänar en högre status, hoppas att nuvarande skevhet korrigeras med föreliggande ep. Enligt duon själva innebär sättningen att det blir ”luftigt och lyhört, kammarjazz med dynamik” helt enkelt. En beskrivning lätt att instämma i. Denna recension skulle ha publicerats för halvannan månad sedan. Att den dröjt får skyllas på besvärande skrivkramp. Noterat att Duo Dialogue fått minst tre uppskattande recensioner.

Man inleder inbjudande genom sprittande standard. Vi får en flödande version av Love Walked In (G. Gershwin), vars uptempo övergår i dynamiskt framskridande komposition med doft av tango, skriven av Edu Lobo från Brasilien. På 60-talet ska han ha varit en framträdande representant för landets bossa-våg. Låtens fundament framhävs skickligt av Backenroths taktfasta features och underliggande tema. Registrerar en välfunnen kombination av melodi- och rytminstrument, en förmodligen tämligen ovanlig fusion inom jazzen. I några sekvenser kliver som väntat basisten fram, lämnar sin understödjande position. En förändring som jag gärna sett hade inträffat ännu fler gånger. Den vägvinnande rörligheten illustreras optimalt vid ett par tillfällen i balladen A Beautiful Frienship (D. Khan) ursprungligen komponerad åt Ella Fitzgerald 1956. Finalnumret utgörs av en spännande, kringstrykande melodi signerad kultförklarade saxofonisten Börje Fredriksson ( hans musikaliskt rika arv har levandegjorts förnämligt av bland andra Sister Maj´s Blouse som jag hört på Nef och har cd med).

Musiken genomsyras av deras elaborerade känsla för samspel, fint utsträckta linjer och bågar. De bildar ett raffinerat teamwork, även om Thornbergs snyggt utmejslade melodislingor otvetydigt befinner sig i förgrunden. Att bådas teknik är oklanderlig bör påpekas. Någon enstaka gång blir han en smula ”långrandig” i sina utflykter. Håller i övrigt med professor Milder att dennes standard är frapperande hög. Tänker att Per Thornberg likt 30-40 samtida träblåsare besitter exceptionell kvalitet nog att hålla igång en egen karriär med en ton á la Lester Young eller Ben Webster. Flera sekvenser kännetecknas av en påfallande vacker klang medan det på andra ställen öppnas dörrar till inte lika polerade tongångar. Kan emellanåt komma på mig med att sakna ett avlösande melodiinstrument likt sättningen i ”Sakral Jazz” där pianist ingår, något som tar vid i annan riktning för att bryta av. Dock, när man är på rätt humör för ett något konventionellt dialog-koncept med alldeles lagom intensitet passar detta verk under tjugo minuter som hand i handsken. Den elastiska kreativiteten och lyhörda spelglädjen hänför.

Arkiverad under: Skivrecensioner

En protest mot antiasiatisk rasism: Tobias Hübinettes ”Svenska asiater”

7 juli, 2024 by Anastasia Bark

Titel: Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet
Författare: Tobias Hübinette
Förlag: Verbal förlag 
ISBN: 978-91-89524-73-6
Utgiven: 2024.05.24

Det är skolavslutning. Jag ska ta studenten. Alla tjejer har på sig vita klänningar, alla killar har kostym på sig. Vi samlas tidigt för att dricka bubbel och umgås. Ett par timmar in på dagen börjar vi spela charader. Det är sommar och det är varmt. Stämningen är fin. Då händer det. Min grupp får en vit lapp som det står ”kines” på. Jag står mållös, för jag har ingen aning hur man skulle kunna visa en kines med sin kropp. Jag förstår inte ens varför ordet ”kines” skulle vara med i en charadlek. En person i gruppen föreslår att dra i sina ögon. Jag protesterar. Personen i fråga undrar om jag har ett annat förslag på hur man visar en ”kines”? Hen håller med mig om att det är rasistiskt, men kommer inte på något annat sätt. Jag försöker protestera vidare men överröstas av gruppen som vill vinna charadleken. En i gruppen drar sina ögon bakåt och alla skriker ”kines” och det blir det otrevligaste minnet från min skolavslutning. Minnet har etsat sig fast, och jag undrar fortfarande varför den där dumma lappen ens skulle behöva vara där. 

Detta är bara ett av de tiotals otrevliga rasistiska episoder som etsat sig fast i mitt minne, och som återspelats i mitt huvud medan jag läste Tobias Hübinettes Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet. Förutom minnen har jag även lyckats få otrevliga upplevelser medan jag läste boken. Ett av dem är när jag blev intresserad av Nam Lindbergs radiodokumentär Nyfiken på gul. ”Mamma kines, pappa japan” (2007) som nämns i denna studie och googlade titeln bara för att bli bombarderad av massa förslag på tik tok inlägg med taggen ”mamma kines, pappa japan, stackars barn”. Jag vågade inte öppna inläggen.

Tobias Hübinettes nya studie Svenska asiater är en studie av asiaters erfarenheter av antiasiatisk rasism och av asiaters plats i det nya mångfaldspräglade och genomsegregerade Sverige. Hübinette har i denna studie samlat ett otroligt stort antal texter skrivna av svenska asiater som han sedan analyserat och delat upp i fyra kapitel – kapitel 2 som handlar om antiasiatisk rasism i Sverige, kapitel 3 som berör den svenska gulinghumorn, kapitel 4 som behandlar könade föreställningar om asiater och det femte avslutande kapitlet som handlar om asiaternas plats i det nya Sverige. Mot bakgrund av resultaten av det senaste EU-valet och den växande främlingsfientlighet som råder var denna studie särskilt smärtsam att läsa (och jag är inte ens kapabel till att uppleva de här upplevelserna i första hand). 

Först och främst är denna bok mycket viktig i och med att asiater fortfarande är närmast osynliga i ett svenskt forskningssammanhang: enligt Hübinette har det tidigare inte existerat någon studie om den svenska antirasistiska rasismen, inte heller någon historik över den asiatiska invandringen till Sverige eller ens någon publikation om den asiatiska minoriteten i Sverige. Enligt Hübinette håller en svensk asiatisk minoritet på att växa fram, och sorgligt nog – men i och för sig inte särskilt förvånansvärt – är det antiasiatisk rasism som får alla de olika subkategorier av asiater att knytas samman. 

Hübinette låter en stor del av materialet tala sig för själv. Samtidigt är det endast en bråkdel av svenska asiater som nämns i materialet. Främst är det de adopterade som dominerar. Hübinette berättar att han inte hittat någon person i någon text som har ursprung i Brunei, Nordkorea eller Östtimor. Förhoppningsvis kommer det i framtiden att även finnas material skrivet av upphovspersoner med exempelvis bakgrunder från Södra Asien (exempelvis Indien) eller centrala Asien (Uzbekistan, Tadjikistan och så vidare) – grupper som överhuvudtaget inte nämnts i studien. I och med att den sistnämnda kategorin som världsdel till stor del var en del av Sovjetunionen fram tills det tidigare 90-talet är det kanske inte särskilt konstigt att gruppen är underrepresenterad i forskningssammanhang, men förhoppningsvis kommer det inte alltid att vara så. 

Avslutningsvis vill jag bara säga att trots att jag själv inte vet eller ens kan veta hur det är att gå ut och bli behandlat som ingenting annat än en stereotyp, en karikatyr eller ett skämt vill jag inte leva i ett samhälle där just denna sorts behandling är vardag för en minoritet som utgör så många som 241 000 människor. Jag vill inte att detta är vardag för någon. Medan rasism mot andra grupper uppmärksammats en hel del har asiater länge ignorerats, och många har kallats för ”finkänsliga” när de protesterat mot den rasism de upplevt. Hübinette har i denna studie samlat stora mängder av material som tillsammans blir en mycket betydelsefull protest mot någonting som inte borde föregå. 

Låt oss avsluta med ännu en episod: 

Jag äter middag med ett par bekanta. En man i sextioårsåldern frågar mig om jag är försiktig med mitt sockerintag, om jag kollar på ingridienslistorna på de koreanska varor jag köper när jag är i Sydkorea. Ja, det gör jag, svarar jag. Då ifrågasätter han mig, han undrar om jag ens vet hur man säger socker på koreanska. Ja, det gör jag, svarar jag. Han vill veta hur man säger socker på koreanska. Sol-tang (설탕), svarar jag. Då säger han: nä, sådär låter det väl inte. Först förstår jag inte vad han menar. Det tar mig ett tag att förstå att han förväntade att jag skulle säger något i stil med ”tjing-tjong”. Suck. 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: antiasiatisk rasism, svenska asiater, Tobias Hübinette, verbal förlag

Filmrecension: Kinds of Kindness – genialisk berättarteknik

6 juli, 2024 by Elis Holmström

Kinds of Kindness
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juni 2024
Regi Yorgos Lanthimos

Trots att Yorgos Lanthimos och Emma Stone har skapat magi med The Favourite och Poor Things, filmer som kan klassas som två av de absoluta bästa filmupplevelserna de senaste åren, fanns det en viss skepsis från undertecknad att göra ett så tidigt återbesök på biograferna. Euforin och chocken efter Poor Things har knappt lagt sig, trots att nästan ett halvt år passerat. Därför tycktes ytterligare ett projekt så pass nära inpå närmast förhastat – nästintill cyniskt. Men oron visar sig mestadels vara obefogad, för även om Kinds Of Kindness inte når upp till samma stratosfär som Lanthimos tidigare projekt så är det fortfarande ett stycke imponerade film.

Ett antal regissörer som gärna skrivs in i historieböcker och facklitteratur har nära till det som kan kategoriseras som det karnevaliska och groteska. En plats där det fullkomligt absurda, vulgära och ytterst tveksamma möts och frodas. David Cronenberg, John Waters och i viss mån Guillermo Del Toro verkar alla inom denna tradition. Lanthimos filmskapande kan i mångt och mycket ses som en tangent för detta diaboliska vansinne. Alltifrån det bisarra bildspråket till det än mer ohämmade innehållet önskar skapa en surrealism och drömvärld som hanterar dramatik med stort allvar men också innehåller kolsvart ironi och humor.

Där föregående två projekt känts som syskon med ytterst säreget utseende och minst lika distinkt berättande, påminner Kinds Of Kindness snarare om de tillfällen då mästerregissörer önskar att skapa en sorts filmisk essä där inspirationskällorna hyllas och lyfts fram. Lanthimos är förvisso ingen främling till – aningen, mer naturtrogna och dämpade projekt vad gäller det utseende- och innehållsmässiga, men aldrig tidigare har vördnaden för David Lynch och Stanley Kubrik varit såhär pass påtaglig. I mångt och mycket känns hela filmen som en sorts spirituell uppföljare till Lynch Mullholland Drive, en film som kastade sig mellan spänning, hårda livsöden och rena skräckmoment.

Kinds Of Kindness bär på ett ohyggligt obehag, det sätt Lanthimos bygger spänning och låter vardagliga miljöer kännas som skräckkabinett är som hämtat ur The Shining. Det finns ett långsamt krypande och fantastiskt påträngande sätt som filmen avancerar. Att låta filmen utspela sig i betydligt mer realistisk miljö bidrar till denna effektiva känsla av olust, detta då Lanthimos fortfarande har nära till det bisarra, osannolika och rent ut skruvade.

Filmens inledning som påminner om en snillrik thriller, är så pass intensiv och fascinerande att det ännu en gång verkar som om att vi har något extraordinärt att vänta. Men hur skickligt det än må vara då det kommer till utförandet så finns det ett överhängande problem som inte går att undgå. I ett försök att tänja på de strukturella gränserna och maximera sina skådespelare till fullo väljer Lanthimos denna gång att inte bara göra en – utan tre filmer i en. Vad vi får är tre separata berättelser med övergripande tematik, med olika karaktärer som spelas av samma aktörer. Det hela är ytterst vågat men långtifrån lika lyckat som man kunde hoppats. Där den första episoden är snillrik börjar filmen att tappa orken då den träder in i sin mellanakt och tvingas att nollställa precis allt. Förutom att den utomordentliga uppbyggnaden och intensiteten kastas ut genom fönstret blir det tydligt att Lanthimos och hans författarkollega Efthimis Filippou gapar efter allt för mycket. Förvisso får vi tre episoder som alla berättar unika och minst lika groteska sagor, men vitala saker som karaktärer och övergripande substans blir otroligt drabbat av dessa ambitioner.

Jesse Plemons som gått från klarhet till klarhet är fullkomligt lysande i filmens första del men trampar mest vatten i de andra två. Sedan har vi Emma Stone, en skådespelare som endast kan jämföras med sig själv och som skulle kunna få en text av Horace Engdahl att framstå dräglig. Efter att ha knäckt ryggraden på alla sin kollegor genom sin insats i Poor Things är förväntningarna enorma, men det material Stone får att jobba med här är på sin höjd dugligt. Det känns som ett slöseri med resurser att nyttja en skådespelare av denna magnitud till karaktärer som mestadels är platta och saknar det oceaniska djup som fanns i Bella Baxter från Poor Things.

Filmens ohyggliga speltid på nästan tre timmar gör det inte heller mycket lättare då de sista två segmenten känns utdragna och långt ifrån så tighta som de skulle behöva vara. Men även en Yorgos Lanthimos-film med stora brister är en upplevelse av oerhört hög klass. Det går inte att undkomma det faktum att vi har att göra med en regissör som besitter en berättarteknik som endast kan stämplas som genialisk, då kan man ha överseende med en och annan skönhetsfläck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Inspektören – nyskriven och modern fars i sin rätta Brunnsmiljö, Ronneby 2024

6 juli, 2024 by Martin Moberg

(Ronneby folkteaters sommarteater 2024 ”Inspektören” Foto: Ronneby folkteater

Betyg: 4

Regi: Johan Ringström

Manus och producent: Pontus Larsson

Medverkande: Emma Lundin, Daniel Gustavsson, Lotta Jansson, Pontus Larsson, Mia Österhof, Magnus Hjelm, Anette Gustavsson, Malin Holm, Johannes Persson, August Hylse, Christoffer Österhof och pomchi-hunden Egon.

Arrangör: Ronneby folkteater i samarbete med ABF Blekinge m fl

Premiär: Lördag 6 juli kl 19.00, Kvitterplatsen, Ronneby Brunn

Efter drygt åtta års väntan är det idag framåt tidiga kvällen dags att bege sig till Kvitterplatsen, Ronneby Brunn. Det blir en stärkande promenad genom den pittoreska Brunnsparksmiljön för att till sist ta sig upp för den korta branta backen, väl där möts man av den tilltalande scenografin på Kvitterplatsens scen som är platsen för årets sommarteater i Ronneby ”Inspektören”, som sätts upp av Ronneby folkteater. Den här gången är det en helt nyskriven fars signerad Pontus Larsson, som under 2,5 timme inklusive paus fått fram en handling som kommer att underhålla publiken, som sitter nära scen och utomhus alltsammans i en inspirerande och intagande miljö. Det är en vid första anblicken en klassisk fars man bjuds på med allt vad det innebär med panik, stress och förvecklingar men det blir också en del kärlek bland tjänstefolket på det anrika Brunnshotellet.

Det går vid åtta tillfällen i juli och augusti följa den fiktiva men ack så verkligt nervösa brunnshotelldirektören, Harald Bielke (Magnus Hjelm), som omkring 1920-talets mitt denna dag kommer att få besök av en ny hotellinspektör från föreningen Svenska Hotell. Hua, hur ska det gå? För vem av gästern kan det vara? För inspektionen sker inkognito. Kommer ens hotellet att få godkänt? Och hur mycket folk får det egentligen plats i Direktörsvillan? Men se svaren på frågorna, de håller jag på men helt klart är detta en nyskriven fars som lyckas få en att hänga med i svängarna för i en bra fars där öppnas och stängs dörrarna likt på en saloon.

Manusförfattaren och tillika skådespelaren Pontus Larsson har således lyckats med att få ihop det utan att tappa den klassiska förväxlingshumorn där man får följa någon som har panik och inte vet vem som är vem. Larssons manus, som tog ungefär åtta år att få färdigt, har klarat av att hantera skillnaderna i t ex tidsandan och synen på könsroller, som tacksamt nog inte är likadan som 1920-talet som hade ett lite förlegat synsätt på hur män och kvinnor skulle förhålla sig till varandra. Till det att få munnen att skratta och le ofta i publikraderna utomhus under två akter samtidigt som vi just nu dras med ett minst sagt lynnigt väder med regn och sol om vartannat ger ett plus i kanten på slutomdömet som blir det näst högsta på skalan 1 – 5.

Ett litet oväntat och gulligt inslag utgörs av den lilla pomchi-hunden Egon, som är med på scen i årets sommarteater. Egon gör det med den äran och på det rätta stället i föreställningen. Han styr upp handlingen genom att helt enkelt försvinna ut i den gröna Brunnsskogen och hotelldirektören, ja han behöver hitta honom för att gästerna ska ju må bra. Tala om att vara före sin tid, då vi idag vet om genom forskning och beprövad erfarenhet att den nära samvaron med bl a mindre husdjur påtagligt befrämjar folkhälsan. Skådespelarinsatserna håller bra nivå, en blandning av glada amatörer och proffs. Det kommer förhoppningsvis inte att dröja åtta år tills nästa sommarteater sätts upp i den idylliska och centrum nära Brunnsskogen i Ronneby. Föreställningen sätts utöver ikväll upp sju gånger till i sommar, rekommenderas varmt att du går och se den!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, fars, Inspektören, Komedi, Ronneby, Ronneby folkteater, Sommarteater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in