Syndabocken
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 november 2023
Regi Axel Petersén
Idén att göra en svensk gangsterfilm borde vara något att applådera. Inte för att försök inte har gjorts, dock är alla ursäktade om de glömt bort praktfiaskot Gangster med Mikael Persbrandt. Dessutom väljer regissören Axel Petersén att inte låta filmen utspela sig i vårt nordliga land utan i Malta, en plats vi – alltför sällan, får se på film. Inledningsvis finns ett molekylärt hopp, fotot drar tankarna åt den skickligt dramatiserade TV-serien om Lasermannen, där den fantastiska Hoyte Van Hoytema stod som fotograf. Dessutom verkar Petersén – som också står som manusförfattare, vilja visa den oerhört tveksamma affärsverksamheten bakom online-casinon. Den internationella prägeln gör det också omöjligt att inte tänka på Tarik Saleh och dennes ambitiösa projekt som mer än gärna rör sig i genrer som svenska filmer inte vill närma sig.
Dock raseras det hela så fort gummit möter asfalten. Vad som snart uppenbarar sig är en katastrof som många gånger saknar motstycke. Det är genuint svårt att förklara vad som får det hela att blir till filmvärldens motsvarighet till zeppelinaren Hindenburg. Men efter en kort introduktion där Malta och karaktärerna -slarvigt, presenterats, får publiken träda in i en skärseld av inkompetens. När huset står i lågor är det svårt att peka på var elden är som värst. Men dialogen och skådespelet som ackompanjerar är ett inferno som kan smälta bort ytterligare lite av vår älskade polar-is. Det som framförs verbalt befinner sig på en nivå bortom ord. Tanken är att röra sig bort ifrån strukturerad, förfinad och traditionell filmdialog – som inte har mycket med verkligheten att göra. Idén må vara god men det som förekommer här kan få de mest tålmodiga pacifister att inleda fysiskt uppror.
Att kategorisera dialogen som kass är en underdrift, men den är i alla fall i gott sällskap då den framförs av skådespelare som alla lär önska att varenda kopia av filmen sov med fiskarna. För de involverades – och mitt eget, välbefinnande kommer ingen att benämnas specifikt som det primära felet, detta är en kollektiv attack på allt som symboliserar bra skådespel. Och när sångaren Tommy Nilsson gör entré måste jag sluta ögonen och be om att eländet snart skall ta slut.
Tyvärr är så inte fallet, Syndabocken fortsätter i evigheter. Trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som den längsta sittningen jag genomlidit sedan ett tåg blev stående på Borlänge station i timtal på grund av ett strömfel. ’’Berättelsen’’ som presenteras är också ett virrvarr som inte går att begripa i och med usel berättarteknik och dramaturgi. Försöken till spänning är lika hopplösa, då det hela skall kulminera i lite pulshöjning är jag övertygad om att Gösta Ekmans Papphammar kunde gjort mer imponerande stunts. Det hela är också täckt av en plastig slöja där Petersén försöker applicera en forcerad och överspänd attityd, där det görs horribla försök att projicera en hård image, vilket resulterar i ofrivilliga och plågsamma skratt. Det är sammanbitet och nödigt bortom parodi.
Syndabocken är en av årets mest hopplösa filmer och mer eller mindre omöjlig att titta på. Titeln är dock nära målet, men istället för Syndabocken borde den heta Gävlebocken, hela åbäket brinner nämligen lika lätt som då alltför förfriskade individer bestämt sig för att iscensätta en majbrasa i december.