Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Perfect Days – en pärla, ett mästerverk, den här filmen är Zen

by

Perfect Days
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Wim Wenders
Manus Wim Wenders och Takuma Takasaki

En vacker, lysande hyllning till det stora undren i de små detaljerna. Japans Oscarbidrag är poesi, filosofi, skönhet, utspelas i  Tokyo och berättar om en man som städar toaletter och är en sällsam Zen-mästare. Utan att han själv tänker på det och utan att någon i omgivningen förstår det är denna medelålders man, Hirayama, principen bakom Zen förkroppsligad. Den är den vackraste film jag sett på länge.

Hirayama är en medelålders man som lever ett enkel liv som toalettstädare i Tokyo. Allt han gör, utför han lugnt, metodiskt, utan stress och med fullt fokus. När han städar toaletterna gör han det perfekt. När han lyssnar på musik gör han det fullt ut. När han ler, då ler han. När han lyssnar, då lyssnar han. Han äter sin lunch i en park, under ett träd. Han älskar träd och kan sitta och bara titta på trädets krona. Ofta fotograferar han träd. Självklart gör han inte det med en kamera i en mobiltelefon. Han fotograferar med en liten kompakt kamera och lämnar in filmerna till framkallning.

Han lever ensam men är inte isolerad. Han har arbetskamrater, han möter människor genom jobbet och han går ofta till ett japanskt bad och han har sina favoritkrogar där han tar en drink eller två. Han är nöjd med sin tillvaro, han är harmonisk. Varje kväll läser han ett kapitel ur en William Faulkner-novell. Men vi ska inte låta oss luras och tro att det är grått eller tråkigt på något vis. Det händer saker hela tiden och vi får sakta veta saker om hans förflutna, vilket gör att Hirayama blir ännu mer fascinerande.

Filmen bjuder på underbara miljöer från Tokyo och ett extra stor plus för den fantastiska musiker från de kassettband som Hirayama lyssnar på. Det är en nostalgiresa till musik av Lou Reed, Van Morrison och Kinks med flera.

Koji Yakusho som har rollen som Hirayama är fantastisk. Han fick också pris för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes och det är verkligen välförtjänt.

Den som tror att film måste ha biljakten och annan action borde utmana sig själv. Våga sitta still och låta sig hänföras över livets oändliga skönhet. Det händer saker under ytan när vi öppnar ögonen för storheten i vardagen. Denna filmiska resa är en resa i nu:et.

Perfect days är vacker, ett mästerverk, som öppnar ögonen för skönheten i de små vardagsbestyren. Om att se och känna ett träds närvaro. Om att kunna betrakta ett träd och inte förvänta sig något mer än att bara vad där. Om skönheten i livet. Om att livet inte behöver handla om att bli världsberömd, att lyckan finns i våra egna sinnen och hur vi ser, hör, känner, smakar och luktar det som är precis där vi är. Om att göra det vi gör fokuserat. Den här pärlan, det här mästerverket, har allt som gör en film ska ha för att säga något av det viktigaste en film kan säga: Nu är nu.

Innerlig och innovativ kammarjazz av sällsam pianotrio – Island Song med MIRE III

by

MIRE III

Island Song

4

Inspelad i Italien hos Artesuono Recording september 2022

Produktionsansvarig: Emmano Basso

CAM Jazz

Releasedatum: 15/9 2023

Omdömet magisk bör man vara försiktig med i skrift för att det inte ska tappa sitt värde. Vill ändå påstå att åtskilliga moment i den konsert med MIRE III som ägde rum i Hagakyrkan i Göteborg för några år sedan, präglades av just den oskattbara kvalitén. Var inte totalt oförberedd på vad som eventuellt komma skulle då jag kände till trions medlemmar var för sig. Visste att förutsättningar fanns då jag kände till musikerna, hört dem i skilda sammanhang och till och med kunnat träffa dem på tu man hand flera gånger. Syftar på den i Lerum bosatte finske pianisten Joona Toivanen, trumslagaren Johan Björklund samt Thomas Markusson som trakterar kontrabas.

Toivanen som komponerar nästan all musik för gruppen upptäcktes när hans finska trio spelade på jazzfestival i Klippan (Sockerbruket) 2017. Har därefter fått möjlighet att uppleva hans magnifika musicerande live och på skiva, vilket resulterat i uppskattande recensioner av en prisad pianist och låtskrivare. Han har kunnat höras i exempelvis Lexingtone, duon Linchpin och med Anders Hagberg. Genreöverskridande Björklund hörde jag i höstas på länk i avantgarde-betonade konstmusikprojektet Pjäxeröd 2:0. Han leder dessutom flera intressanta upplagor av Thymeshift, jazzrock-kvartetten Dynamic Flavours samt fusionbandet Parallell Activity vars signum är användandet av två profilerade strängbändare. Markusson driver elektro-akustiskt projekt (som jag inte är insatt i), ingår i arrangörssammanslutningen MUKO och sedan decennier i visionära jazzgruppen Corpo, som jag på senare år recenserat både live och på skiva. Finns förstås mycket mer att redovisa. Ville i första hand fokusera på hur jag kommit i kontakt med respektive medlem i trion.

foto Elisa Caldana

Island Song skulle egentligen ha recenserats i ett annat forum. När så inte blev fallet tipsas istället om skivan inspelad i Italien(!) genom att skriva om den här. I den externa och därför subjektivt hållna innehållsdeklaration vars term på engelska lyder ”liner notes” resoneras insiktsfullt om jazziga pianotrios. Brian Morton hänger upp sin hyllning av de tre vännerna med det underliga gruppnamnet, på slutsatsen att man ofta vistas i skärningspunkten emellan Bill Evans och Cecil Taylor och deras delvis konstrasterande estetik. Influenser sägs därtill komma från skandinavisk folkmusik och samtida musik med olika inriktning (främst konstmusik enligt mina öron).

Musiken på debutalbumet har blivit något mer komplex, stundtals aningen mer krävande att tillgodogöra sig än som jag minns den från ovan nämnda eftermiddag i Hagakyrkan. I en akustisk kontext vävs här sinnrika mönster i varierande tempo. I pressrelease poängteras att lyssnaren tas med på en förtrollande resa genom en värld där lugn och trygghet smälter samman med en nyfiket kreativ attityd. Ambitionen är att skapa ett soundtrack av reflektioner och känslor med unika bidrag från tre individer i förening. Och totalt sett har man absolut lyckats i sin föresats, något som förstärks genom den eftersträvade kemi som etablerats emellan lyhörda instrumentalister, vars påverkan på produktionen ska tillmätas lika stor betydelse. En självklarhet som ändå kan vara värd att påpeka.

Transportsträckor undviks, även om alla kompositioner inte styrs med samma densitet, samma nerv. Upphovsman till Gentle är Johan Björklund medan Three signeras Thomas Markusson. Övriga stycken har Joona Toivanen som avsändare, med ett eftertänksamt idiom som ibland övergår i uppiggande löpningar. Över tre spår märks en mångfasetterad svit betitlad Metamorphosos. Den vecklar ut sig på ett lika fängslande som intrikat vis. Ljuvt framskridande tema i titellåten tas vidare i ett särskilt spår som ett stycke för solopiano. Ett förtjusande sjok på cirka tolv minuter kan associeras till den stil av reflekterande snitt, som mer eller mindre blivit synonym med det typiska ECM-soundet. Naturligt nog är meloditillverkaren vid flygeln den som oftast anför och broderar ut harmonier. Förutom att raffinerat binda ihop och färga tonspråket, tas av försynt rytmsektion initiativ. I dessa fascinerande mellanrum ges troligtvis utrymme åt improvisatoriska inslag. Givetvis uppstår ett par gångar raffinerade undantag från den beskrivna strukturen.

Island Song har som kanske framgått en betagande kontur av impressionism, ofta dröjande och melankolisk. Albumet vänder sig primärt till sökande mottagare. Och för oss som inte nöjer sig med enbart behaglig yta framstår musiken som ytterst meningsfull att bli innesluten av, som sound att upptäcka vars stämningsfulla påverkan har potential att växa vid varje lyssning.

Bokrecension: Jag kommer att hitta nyckeln av Alex Ahndoril – seg och ointressanta karaktärer

by

Jag kommer att hitta nyckeln
Författare Alex Ahndoril
Serie Nyckelserien (del 1)
Utgivningsdatum 2023-11-01
Förlag Albert Bonniers Förlag
Medarbetare Sokcic, Miroslav (form)
ISBN 9789100802165

Suck. Jag minns att jag läste en gång för länge sedan att den berömda barnboksförfattaren Enid Blyton skrev att läsare gärna vill läsa detaljer om maten som äts i en berättelse. Det är ett berättarknep som används ofta, speciellt av författare som uppenbart skriver för att få många läsare/köpare. Suck, igen. Det är något om författarparet bakom pseudonymen Alex Ahndorils anammat till överdrift. Det blir  segt med alla beskrivningar av mat: av förrätt, varmrätt, dessert, tilltugg plus alla detaljer om alla drinkar som insups. Eftersom det är kötträtter som äts hela tiden är det många avsnitt som alla vi som är veganer eller vegetarianer helst hoppar över. Det är rätt otidsenligt ändå att ingen i berättelsen ens är vegetarian eller laktos- eller glutenintolerant.

Ovanpå detta får vi miljöbeskrivningar som onödigt detaljrika där vi får reda på träslag i bokhyllor och material i fåtöljer, med mera, med mera. Nej det är mycket som är utfyllnad i denna bok och som hellre kunde utnyttjats till att öka spänningen eller fördjupa de oerhört ytliga karaktärerna.

Hur kommer det sig att en stort bokförlag som Bonniers gärna ger ut sådana här böcker? Jag behöver nog inte ge något svar på vad som styr Bonniers.

Bakom pseudonymen ligger författarparet bakom Lars Kepler, som slog igenom stort redan med deras första kriminalroman, Hypnotisören, som i september 2009 nådde försäljningslistans första plats i Sverige och blev den mest sålda kriminalromanen i Sverige år 2010. Den har sedan dess kommit att bli en av de mest sålda kriminalromanerna i Sverige genom tiderna.

”Jag kommer att hitta nyckeln” är första delen i en planerad serie pusseldeckare av Alex Ahndoril, det nya namnet på författarduon som är känd som Lars Kepler. Lars Kepler är pseudonymen för svenska författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.

Denna deckare är tänkt vara en pusseldeckare. Den stora mästarinnan när det gäller pusseldeckare är förstås Agatha Christie. Det märks att Alex Ahndoril till formen är inspirerad av Agatha Christie. Huvudpersonen är privatdetektiven Julia Stark som för ett uppdrag av en stenrik man som är ägare till ett familjeföretag i Västernorrland som försörjer sig på skogar. Han hade haft bolagsstämma på godset och på morgonen hittade han ett fotografi i sin telefon på en bunden, blodig man med en säck över huvudet. Han har inget minne alls av vad som hänt, han var så stupfull under kvällen. Han vet inte vet mannen på fotot är eller om den som är fotograferad är död eller inte. Stark får uppdraget att undersöka vad som hänt innan polisen kopplas in. Julia Stark ber sin ex-man Sidney, som är polis, att följa med och undersöka fallet.

Julia och Sidney tas emot på godset och där är det välbeställt med lyxiga miljöer, en kock som lagar och serverar mat för finsmakare och drycker av alla de slag. Mat och dryck beskrivs in i detalj, som jag redan nämnt och det gör att berättelsen tappar fart.

Det är bara några personer som var närvarande under bolagsstämman och bland dessa ska Julia och Sidney klura ut om mord skett och vem som i så fall är mördaren. Deras utredning och förhör av de misstänkta beskrivs så vi som läsare ska kunna försöka lista ut svaret på gåtan och i slutet samlar Julia alla för att i klassisk Agatha Christie-stil berätta vad som hänt och vem som ligger bakom.

Men, nja, för min del blir det aldrig intressant och det engagerar mig aldrig. Det är alldeles för meningslösa skildringar av människornas karaktärer. De skildras mest bara som depressiva och sorgliga. Det är svårt att engagera sig i människor som är stenrika och ändå tycker att allt är meningslöst och att det är så orättvist behandlade. När någon reagerar är reaktionerna inte underbyggda ordentligt, som när Julia får ett utbrott i de sista kapitlen och beger sig till en nattklubb.

Del 2 i Nyckelserien kommer i april i år, 2024. Men för min del kommer jag att avstå. Jag tycker att detta författarpar skrev intressantare som Lars Kepler.  Nyckelserien kommer jag inte att följa. Man måste prioritera sin tid.

Blekinges äldsta nyårsrevy gör ingen besviken – Civilkurage – nummerrevy med både skratt och klassisk bondkomik

by

Klassisk bondkomik i Civilkurage här med Ola Ödman och Stig Augustsson som karaktärerna ”Greta och Doris” som bedömer Biltema i Ronnebys cafeteriasortiment.

Strångamålarevyn 2024, Civilkurage

Betyg: 5

Medverkande:

Skådespelare:

Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Bastian Mellberg.

Premiär: Fredag 5 januari kl 18.30, Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby, Ramsjötorpsvägen 1

Övriga föreställningar:

Lördag 6 januari kl 15.00
Fredag 12 januari kl 18.30
Lördag 13 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 26 januari kl 18.30
Lördag 27 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 2 februari kl 18.30
Lördag 3 februari kl 15.00

När det är dags för Blekinges äldsta nyårsrevy att ha premiär i Strångamåla medborgarlokal för 38:e gången, då vet man att det kommer att levereras en nummerrevy av klassisk sort och bondkomik i alla dess former och varianter. Den 5 januari kl 18.30 hade Strångamålarevyn premiär. Årets upplaga går under namnet ”Civilkurage”. Namnet på årets föreställning kommer från civilberedskap som är högaktuellt i dessa tider av krig i Europa, allvarlig underton men som Strångamålarevyn vill göra lite roligare och det lyckas man med här.

För Strångamålarevyn anno 2024 har blivit en informationscentral, det är ju ett ställe dit man kan få gå för att få reda på vad man bör ha hemma i kristider. Men det är med en klockren humoristisk knorr på numren och jo då, munnen den ler både brett och skrattar gör man tillsammans med publiken vilket ger den inramning som en nyårsrevy ska ha. Sammanlagt består ensemblen av sex personer på scenen och ett revyband på fyra personer, utöver två som har hand om ljud och ljus.

Det som är ett tydligt kännetecken för Strångamålarevyn är att man varvar numren med mycket musik och årets nyårsrevy är inget undantag, något som gör att helhetsintrycket blir mycket bra. Åldern på ensemblens medlemmar är bred, de sex på Strångamålarevyns scen är mellan 15-64 år. Vilket borgar gott för framtiden, med stor sannolikhet kommer skrattsalvorna att hagla i Strångamåla vart nyår även framöver. Det som är befriande, är att man kan sätta upp en nyårsrevy utan att strössla med skämt om kändisar och politiska skandaler.

Man kan faktiskt säga att Strångamålarevyn är lite mer universiella. Till exempel vem som vill ta hand om en överflödig katt eller om de nysvenska: de förväxlingar som uppstår när man ”jiddrar” med språket. Eller att vi svenskar nu plötsligt ska ha civil beredskap och hamstra konserver, ha radio med batterier med mera lätt tillgängligt hemma. Man skämtar också om del av allt det tokiga som sker hos grannarna.

Som ”café-kartellen i Bräkne Hoby” eller Biltemas etablering i Ronneby. Butikskedjan är ju känd som ett ”gubbdagis” och dit söker sig den gamla korvsugna duon Doris och Greta för att inventera beståndet i cafeterian. Med extra bröd i handväskorna så klart, man vet ju aldrig eller hur? Allt detta ger upphov till många roliga, ögonblickliga missförstånd i en klassisk lokalt förankrad nyårsrevy.

För tanken är att det ska vara skratt direkt från oss i publiken, vilket det blir flera gånger under kvällen. Och vi behöver skratta tillsammans i tider som dessa med det nyhetsflöde vi möts av både inrikes och utrikes. Strångamålarevyn försöker inte vara underfundiga, man behöver inte vänta två veckor på skratten eftersom det är mer bondkomik här i Strångamålarevyn, jämfört med storstädernas nyårsrevyer.

Årets revy är nära på redan slutsåld, men det finns chans att få tag på biljetter och jag rekommenderar varmt årets Strångamålarevy. Som återigen lyckas få ihop det med klassisk bondkomik väl förankrad i den blekingska myllan och skratten från publiken gör att det blir den helhet som en nyårsrevy ska ha.

Filmrecension: Power Alley

by

Power Alley
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Lillah Halla

Den omtalade och enligt mig rejält överskattade Paradiset Brinner har nu fått ett brasilianskt syskon. Likt ett eko får vi ännu en gång följa ett gäng sammansvetsade unga kvinnor som befinner sig på samhällets lägsta trappsteg. Konsten att överleva, hoppas och kämpa för överlevnad står i det dramaturgiska centrumet även här. Men till skillnad mot den svenska – och hopplösa, motparten är Power Alley en solid, genomtänkt och betydligt mer trovärdig berättelse om kampen mot ett samhälle som vänt kvinnor ryggen.

Att vi har att göra med avskalad, spartansk och ofiltrerad diskbänksrealism råder det inget tvivel om. Hela Power Alley känns som om den är skapad med en vass täljkniv, utmejslad i hårt och svårarbetat trä. Utseendet är utan tillstymmelse till elegans, istället är det påträngande närgånget med närmast klaustrofobiska närbilder på avklädda och svettiga kroppar. Musiken är pulserande, kinetisk och närmast kaotisk, allt för att skapa intimitet kontra någon form av musikalsikt behag. Berättelsen är lika rak som horisonten och innehåller i princip inga exkursioner, all energi och tid läggs på den rudimentära berättelsen och avviker inte en millimeter ifrån den.

Regissören Lillah Halla är inte ute efter att bryta mallen för hur desperata och utmärglade människoöden kan presenteras på film. Istället är det som att hon designat hela sin film likt en målarbok. Varenda penseldrag läggs med precision inom linjerna, avvikelse är detsamma som allvarligt tabu och om det finns ett recept för hopplöshet följer Halla det till punkt och pricka. Det finns fördelar med denna strikta struktur. Framförallt medför det en målmedvetenhet som envetet tågar framåt. Genom att vara en så pass rak och kompromisslös finns det en tydlig drivkraft som ger flera sekvenser energi och värme, något som helt saknades i Paradiset Brinner. Denna drivkraft gör att det svåra och plågsamma blir hanterligt då det kantas av genuin gemenskap, där misären kan mildras genom vänskap och fantastiska föräldrafigurer. Power Alley innehåller ett antal mycket solida rolltolkningar från hela ensemblen där flera är debutanter. Detta kombineras med oväntat finstämd personregi och det är märkbart hur pass engagerad Halla är vad gäller sina karaktärer. Diskbänksrealism är dock inte komplett utan en bitande och påtaglig samhällskritik som pekar på vad som lett till de förkastliga förhållandena karaktärerna och publiken tvingas uppleva, respektive bevittna. Genom att belysa Brasiliens oerhört drakoniska och hänsynslösa abortlagstiftning skapas också en skrämmande parallell till ett antal västerländska nationer som successivt arbetar för att göra kvinnor till andra klassens medborgare. Samhällskritiken blir därmed oerhört aktuell och även påträngande – i en positiv mening.

Men samtidigt som målmedvetenheten att nå en specifik destination skapar nämnda fördelar innebär den också att filmen många gånger känns tunn. Segment som kunde varit avgrundsdjupa förblir ytliga och flera av de dramatiska hindren som karaktärerna möter känns alltför bekanta, ibland närmast artificiella. Mest problematiskt blir upplösningen som ter sig oerhört slarvig. Istället för att vara koncis och direkt – som resten av filmen, rör sig allt mot ett banalt klimax som trivialiserar mycket av det allvar som presenterats innan.

Power Alley må inte vara perfekt men det är en oväntat kompetent studie i hopplöshet men också vänskap och mänsklig motståndskraft.