Power Alley
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Lillah Halla
Den omtalade och enligt mig rejält överskattade Paradiset Brinner har nu fått ett brasilianskt syskon. Likt ett eko får vi ännu en gång följa ett gäng sammansvetsade unga kvinnor som befinner sig på samhällets lägsta trappsteg. Konsten att överleva, hoppas och kämpa för överlevnad står i det dramaturgiska centrumet även här. Men till skillnad mot den svenska – och hopplösa, motparten är Power Alley en solid, genomtänkt och betydligt mer trovärdig berättelse om kampen mot ett samhälle som vänt kvinnor ryggen.
Att vi har att göra med avskalad, spartansk och ofiltrerad diskbänksrealism råder det inget tvivel om. Hela Power Alley känns som om den är skapad med en vass täljkniv, utmejslad i hårt och svårarbetat trä. Utseendet är utan tillstymmelse till elegans, istället är det påträngande närgånget med närmast klaustrofobiska närbilder på avklädda och svettiga kroppar. Musiken är pulserande, kinetisk och närmast kaotisk, allt för att skapa intimitet kontra någon form av musikalsikt behag. Berättelsen är lika rak som horisonten och innehåller i princip inga exkursioner, all energi och tid läggs på den rudimentära berättelsen och avviker inte en millimeter ifrån den.
Regissören Lillah Halla är inte ute efter att bryta mallen för hur desperata och utmärglade människoöden kan presenteras på film. Istället är det som att hon designat hela sin film likt en målarbok. Varenda penseldrag läggs med precision inom linjerna, avvikelse är detsamma som allvarligt tabu och om det finns ett recept för hopplöshet följer Halla det till punkt och pricka. Det finns fördelar med denna strikta struktur. Framförallt medför det en målmedvetenhet som envetet tågar framåt. Genom att vara en så pass rak och kompromisslös finns det en tydlig drivkraft som ger flera sekvenser energi och värme, något som helt saknades i Paradiset Brinner. Denna drivkraft gör att det svåra och plågsamma blir hanterligt då det kantas av genuin gemenskap, där misären kan mildras genom vänskap och fantastiska föräldrafigurer. Power Alley innehåller ett antal mycket solida rolltolkningar från hela ensemblen där flera är debutanter. Detta kombineras med oväntat finstämd personregi och det är märkbart hur pass engagerad Halla är vad gäller sina karaktärer. Diskbänksrealism är dock inte komplett utan en bitande och påtaglig samhällskritik som pekar på vad som lett till de förkastliga förhållandena karaktärerna och publiken tvingas uppleva, respektive bevittna. Genom att belysa Brasiliens oerhört drakoniska och hänsynslösa abortlagstiftning skapas också en skrämmande parallell till ett antal västerländska nationer som successivt arbetar för att göra kvinnor till andra klassens medborgare. Samhällskritiken blir därmed oerhört aktuell och även påträngande – i en positiv mening.
Men samtidigt som målmedvetenheten att nå en specifik destination skapar nämnda fördelar innebär den också att filmen många gånger känns tunn. Segment som kunde varit avgrundsdjupa förblir ytliga och flera av de dramatiska hindren som karaktärerna möter känns alltför bekanta, ibland närmast artificiella. Mest problematiskt blir upplösningen som ter sig oerhört slarvig. Istället för att vara koncis och direkt – som resten av filmen, rör sig allt mot ett banalt klimax som trivialiserar mycket av det allvar som presenterats innan.
Power Alley må inte vara perfekt men det är en oväntat kompetent studie i hopplöshet men också vänskap och mänsklig motståndskraft.