Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Ett drömspel – en uppsättning Strindberg skulle ge stående ovationer

by


Foto: Charlie DecaVita

Ett drömspel
Av August Strindberg
Regi och bearbetning Franciska Löfgren
Koreografi Jenny Nilson
Kostym Tina Rydergård
Ljus Nelson Lima
Ljud och musik Hugo Therkelson
Regiassistent Hugo B Hjelm
Medverkande på scen Sylvia Rauan, Tobias Ulfvebrand, Janna Granström och Jenny Nilson
Premiär på Fri Scen/Kilen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 27 januari 2024

Jag älskar Ett drömspel. August Strindberg skrev Ett Drömspel för mer än hundratjugo år sedan. Den är en av de tre pjäser jag kan se om och om igen, i olika versioner. Det handlar om det eviga frågorna och talar till oss på flera nivåer. Den är som en dröm och väver samman ironi och realism och humor och sorg. I regi Franciska Löfgren och Kkoreografi Jenny Nilson och med en fantastisk ensemble får den fram precis det som denna vidunderliga pjäs förmedlar och ändå är den bara runt en timme lång. De flesta uppsättningar är på mer än två timmar och jag har sett flera som varit på två och en halv timme och varit helt fantastiska. Men denna en-timmes-version fungerar perfekt, också.

”Det är synd om människorna”, säger Anges, guden Indras dotter som kliver ner på jorden för att leva bland människorna en tid. Hon möter olika människor och ingen kan leva i nuet och vara lycklig. Den som länge längtar efter något och sedan får de blir besviken, för den där saken var inte som han eller hon tänkt sig. Och hur hade de tänkt sig? Ja det går inte att förklara. Den där ständiga besvikelsen var utbredd på Strindbergs tid och är lika utbredd än idag. Alla jämför sig med de lyckliga influensers som har hundra tusentals följare på TikTok eller Youtube. Men dessa influensers är ofta inte heller lyckliga i nuet.

De fyra skådespelarna/dansarna växlar mellan olika roller och har lediga kläder så de smidigt kan växla mellan att vara en man eller kvinna. Scenen är enkel och har nästan ingen scenografi, i stort sett bara en liten barnvagn i en liten scen en stund. Men ensemblen tillsammans med ljus och ljud kan förmedla förflyttning av tid och rum helt suveränt.

Denna version är på sitt sätt en uppdaterad version men samtidigt har den kvar de centrala karaktärerna och de viktiga dialogerna. Det blir till och med ännu mer drömlikt när skådespelarna flyter mellan olika karaktärer. Nyskriven musik och modern dans som vävts ihop med Strindbergs drömlika scener – jag är säker på att Strindberg skulle ge denna uppsättning stående ovationer. Flera scener är absurt roliga som skolpojken som kan fly från skolsalen medan Kristin som klistrar och klistrar ger samma klaustrofobiska känsla som den scenen alltid gör. Den sorgliga kavaljeren som väntar år ut och år in på sin Victoria.

Jag hoppas att högstadier och gymnasier tar sig dit och ser den. Ensemblen och produktionen har skapat en version som både har djup och är lätt att ta till sig och förstå och kunna fundera kring och prata om. En klassiker som står sig till vår tid och som är en bra introduktion till teater och dess möjlighet att förmedla något om livets villkor. Som kan få oss både att skratta och se på oss själva och andra med både värme, sorg och glädje. Det är drastiskt och komiskt men också väldigt träffande.

Teaterkritik: Sakarias spyor – hela ensemblen är värd de stående ovationerna

by

Sakarias spyor
Av Hampus Nessvold, Sofie Forsman och Tove Forsman
Regi Helena Bergström
Scenografi och ljus Josefin Hinders
Ljud och video Simon Mårtensson
Kostym Gorjan Lauseger
Mask Rebecca Afzelius
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Sakarias spelas av Hampus Nessvold
Skådespelarröster som förekommer i pjäsen görs av Gerhard Hoberstorfer, Isabelle Kyed och Kajsa Reingardt
Premiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen i Stockholm 26 januari 2024

Äntligen är Sakarias där, på toppen av sin karriär. Inte ens trettio år fyllda och har nått ett jobb där han tjänar mångdubbelt mer än mobbarna och de övriga skolkamraten i bonniga Vetlanda. Men bakom den glittriga ytan mår Sakarias inte så bra. Fast det inser han inte ens själv. Oftast inte i alla fall. Sakarias spyor är en stark föreställning, skriven av Hampus Nessvold tillsammans med manusförfattarduon Sofie Forsman och Tove Forsman, som berättar om en ung framgångsrik man med ätstörningar. Han tvingas gå ut med kollegor och kunder och äta på fina och dyra, trendiga restauranger men efteråt smyger han in på en toalett för att kunna kräkas upp alla kalorier.

Den är skickligt skriven och framförd, med Hampus Nessvold som Sakarias. Den balanserar mästerligt mellan komedi, smärta och realism. Det är en balans som inte är så lätt att upprätthålla. Ämnet är allvarligt och att närma sig det med humor gör det lättare att ta till sig ämnet och samtidigt skulle det kännas fel om detta allvarliga gömdes för mycket genom skratt. Föreställningen lyckas hålla denna hårfina balans mellan humor och allvar.

I premiärpubliken fanns många unga som skrattade och applåderade och gav stående ovationer. Denna föreställning berättar något som angår många och handlar om betydligt mer än ätstörningar. Det handlar om mentala problem och om de verkliga bekymren som ofta, ofta finns bakom den glamorösa ytan som många visar upp i både sociala medier som TikTok och Instagram och i verkligheten. Det krävs en del för att våga se sig själv och att våga prata om det.

Sakarias Wargentin är en toppmäklare som försöker kräkas ut sin ångest. Han har lyckats klättra på karriärstegen och fått jobb på en mäklarbyrå som säljer topp-projekt världen över. Han hanterar och säljer fastigheter och bostäder för många miljoner. Han vet precis hur han ska få en kund att köpa. Sakarias är också skicklig på allt annat som hör till. Han vet hur han ska klä sig, vad som är trendigt och vad som är ute, han vet vilka tv-serier han ska ha se och kunna prata om, han vet exakt hur han ska bete sig och uppföra sig i alla situationer.

Föreställningen är på cirka en timme och tjugo minuter. Det är imponerande hur mycket som tas upp på denna tid och frågor som teman som tas upp både seriöst och på djupet. Det är en snygg och stilren koreografi. Det är ett skickligt team som står bakom föreställningen tillsammans med Hampus Nessvold med Helena Bergström som regissör och koreografin av Fredrik Benke Rydman. Kostymer, ljus, video, mask – allt samverkar och är väl genomtänkt. Hela ensemblen är värda den stående ovation som premiären fick.

Ett svårt och tungt ämne tas upp på ett sätt som öppnar upp för att prata vidare. Jag tror att många från de yngre generationerna kommer att gå på den. Självklart vänder sig föreställningen inte bara till tjugo-trettio-åringar. Alla kan säkert känna igen saker som tas upp och också få en större förmåga att sätta sig in i både Sakarias situation och alla Sakarias som finns omkring, både män, kvinnor och transpersoner. Och alla är väl bekanta med fenomenet som är så spritt i dagens samhälle, där en framgångsrik yta alltid ska visas upp i alla sammanhang.

Fakta om de medverkande:
Hampus Nessvold
Hampus Nessvold, skådespelare och manusförfattare, slog igenom stort i humorserien Trevlig helg på SVT i karaktärer som Präst-Björn, Gunnar och inte minst ”Terese”, den Kristallen-nominerade kassörskan i humorserien, som nu även fått en egen serie i SVT. Mellan 2019–2020 åkte han på en rikstäckande turné med enmansföreställningen Ta det som en man. Hampus har även gästat Allsång på Skansen flera gånger, gjort humor på tv-galan Världens Barn, tolvslaget på Skansen, firat Tomas Ledin inför en fullsatt Avicii Arena och spelat rollen som ”Max” i humorshowen Peter Pan går åt helvete på Sverigeturné. I höst är han aktuell i tv-serierna Terese i kassan och Trevlig jul-helg på SVT, samt arenaföreställningen Just idag mår vi bra.

Helena Bergström, regissören
Under sin fyrtioåriga karriär som skådespelare och regissör har Helena Bergström bland annat medverkat i filmer som Änglagård, Sprängaren och Tårtgeneralen samt tv-serier som Bröllop, begravning och dop och Bäckström. Hon har regisserat flertalet filmer bl.a. Dancing Queens, En underbar jävla jul och Se upp för dårarna. På Stockholms Stadsteater har hon gjort ett stort antal roller däribland Hamlet, Blanche Dubois i Linje Lusta, Sally Bowles i Cabaret och Nora i Ett dockhem. Helena Bergström har även regisserat för scenen såsom Fröken Julie på Stockholms Stadsteater, arenaföreställningen No more fucks to give och nu senast thrillern 2:22 A Ghost Story story på Intiman.

Författarduon Forsman
Tove Forsman och Sofie Forsman är systrar och manusförfattare. Som duo har de varit med och skrivit ett flertal stora tv-serier, såsom Young Royals (2021-2024), The Playlist (2022) och Barracuda Queens (2023). De är också manusförfattare till publikfavoriterna Nelly Rapp – Monsteragent (2020), uppföljaren Nelly Rapp – Dödens spegel (2023) och komedin One more time (2023). Deras produktioner har vunnit flera priser – bland annat Kristallen för årets program och årets unga dramaserie, samt för bästa film och barnfilm på internationella filmfestivaler.

Nyårsrevy i Ronneby, Skratteåterbäring, efterlängtad premiär med äkta spelglädje

by

Ronneby folkteater 2024, Skratteåterbäring

Betyg: 4

Regi, koreografi, scenografi: Hanna Beckman och Pontus Larsson

Producent: Hanna Beckman, Pontus Larsson och Ronneby folkteater

Manus: Urban Jönsson, Ronneby folkteater

Skådespelare: Eifraim Laksman, Jakob Elm, Jessica Högberg, Anne Alfredsson, Smilla Mostberg, Mia Österhof, Lotta Wirefeldt, Malin Holm

Orkester: Rasmus Dahlström, Liam Appelqvist, Arvid Mattsson, Alfred Svalander

Premiär den 26 januari, kl 19.30, Ronneby Folkteater

Spelas även 27/1, 3/2, 4/2, 9/2, 10/2, 16/2, 17/2

Efter en fyra år lång paus framförallt orsakad av coronapandemin, kom så äntligen skratten, glittret, den levande musiken och paljetterna tillbaka till Ronnebys folkteaters scen. Nyårsrevyns comeback i fredags kväll med regntunga skyar utanför, verkade dessutom vara ömsesidigt efterlängtad av både skådespelare och publik, snacket i pausen i bl a kön till förfriskningar mellan akterna var tydligt positiva. Vilket visade sig i att premiären av Skratteåterbäring spelades för utsålt hus, vilket ger den inramning som jag tilltalas av. Titeln på årets föreställning har sin förklaring i att manusförfattaren Urban Jönsson kom på idén efter att skratten ju nu efter detta uppehåll återvänder till teaterscenen i Ronneby efter fyra år. Med den äran, i stort sett alla nummer leverade eller i vart fall gav möjlighet för publiken att låta skrattet hagla något som skedde några gånger om än ojämnt fördelat i salongen.

För det finns ett uppdämt behov av att få skratta tillsammans, efter de år som gått och med det nyhetsflöde vi dagligen möts av som är allt annat än upplyftande. En riktig och efterlängtad skrattfest är något som ensemblen på åtta personer mellan 15 och 80 år sannerligen bjöd oss i publiken på. Att sedan publiken, eller stora delar av den, inte alltid hakade på de humoristiska knorrarna var något som drog ned helhetsintrycket. Kanske beroende på manus eller att poängen inte uppfattades så som det möjligen var tänkt. Oaktat detta är det är en bra mix i ensemblen, hälften har varit med tidigare och hälften är helt nya. Just det ger en bra dynamik ihop med musiken och manuset, som överlag är välskrivet några nummer skulle kanske ha kortats. Men jämfört med lokalkonkurrenten i Karlskrona höll här en överväldigande majoritet av numren bra kvalité i båda akterna, munnen den fick skratta men ibland var som sagt skrattet sett till publiken i stort nedtonat.

Klart är i alla fall att det var ett glatt och sammansvetsat gäng som ställde sig på scenen under fredagskvällens premiär. Utöver bitvis skrattfest leverade ensemblen både hög igenkänningsfaktor i varje revysketch 26 stycken totalt, det var grym musik från revyorkestern ledd av kapellmästaren Rasmus Dahlström som faktiskt var nära att ta sig till fredagsfinalerna i TV 4:s musikaliska talangtävling Idol 2023 och guldkorn i form av både lokala och nationella snackisar främst från året som har gått – som t ex Sveriges medlemsansökan i Nato (som snart är i hamn efter mycket om och men), det omdebatterade vindkraftverket Kulleryd mellan Ronneby och Bräkne-Hoby, PM Nilssons påkomna illegala ålfiske, problemen med att rekrytera ny personal till 1177.se, turerna kring Postnords paketutdelning som fungerar som andan faller på, ungdomarna och behovet av EPA-traktorer och i numret ”Extra allt” där vi fick se en politiker begära ersättning för precis allt mellan himmel och jord, ja till och med mer än så eller vad sägs om förberedelsen inför förberedelsetiden inför mötena – och arvode för tiden det tog att skriva ihop arvodeslistan.

Och en hel del andra ”massa tokigheter” förstås, som sig bör i en nyårsrevy. Men det ska särskilt framhållas i ett revynummer framfördes ett homage till under fjolåret bortgångne Lasse Berghagen, både gripande och bra som publiken gav applåder till. Det artade sig till sist bra med skrattfesten mot slutet av den andra akten, då släppte det lite grann för publiken och vi fick skratta tillsammans åt dråpligheterna i ”Män som städar” och ”Prinsessan”. Den sistnämnda är riktigt kul, när man ser den förstår man direkt varför. Det landar i en solid fyra i betyg, och har du inte skaffat en biljett ännu finns det biljetter kvar till föreställningarna som återstår, om än inte så många. Jag rekommenderar således varmt årets nyårsrevy som Ronneby folkteater sätter upp, varför inte ta chansen till en rejäl Skratteåterbäring. Ett gott skratt, det behövs och dessutom förlänger det ju livet sägs det.

Revygänget, Ronneby folkteaters Skratteåterbäring 2024, ensemble och revyorkester

Filmrecension: Carnifex – den vackraste skräckfilm jag sett

by

Carnifex
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Filmens regissör Sean Lahiff

En slags skräckfilm skapad med tanke bakom. Carnifex lyfter fram ett varningens skräckscenario om vad klimatförändringarna kan sätta igång. Det är en miljö-skräckfilm och en film med fantastiskt foto från urskogar i Australien med underbara bilder på kängurur och många olika pungdjur och arter.

Skräckfilmer handlar ofta om något monster som bara finns utan någon orsak och ofta står monstret på lur i en källare och ett gäng ungdomar går mot bättre vetande rakt ner mot monstret och sedan är det jakt i full fart i drygt en och en halv timme. Carnifex är något helt annat. Den börjar smygande och sakta, långsamt byggs stämningen upp tills den exploderar och då är det ett monster som är högst realistiskt.

Handlingen utspelar sig i den australiensiska vildmarken. Bailey har en dröm om att bli dokumentärfilmare. Hon vill filma och berätta om natur- och djurlivet efter de katastrofala skogsbränderna i Australien. Hon får chansen att följa med Grace och Ben som är två erfarna naturvårdare. De tre ger sig ut på en expedition till den australiensiska vildmarken. Fotot denna första halvtimme är helt underbar. Vi får följa med ut i en miljö i vildmarken med knotiga urgamla träd, med växter och ovanliga djur. Grace och Ben är kunniga och att lyssna på dem är som att följa med på en guidetur i denna vildmark.

Grace och Ben jobbar med att kontrollera vilka djur som finns kvar efter de fruktansvärda skogsbränderna. I varje träd lever en mängd olika varelser från små insekter till stora djur. För varje träd som försvinner blir en mängd djur hemlösa och måste ge sig ut i vildmarken och hitta nya revir och då förstörs en ömtålig balans. Många arter är utrotningshotade efter bränderna.

Filmens första timme är ett spännande äventyr där vi får uppleva djur och växter och får en inblick i en australiska vildmarken. Men under den andra natten hör det ovanliga ljud och de hittar stora rivmärken på ett träd. Det som skrämmer dem är att dessa rivmärken kan de två duktiga naturvårdarna inte säkert identifiera. De vet bara att det är något som är stort.

Skogsbränderna skövlar träd och annan växtlighet och tvingar många djur att vandra till nya områden och skapa ny revir. Dessutom kan det finns också arter som har levat i årtusenden långt in i vildmarken utan att bli störda. När elden skövlat skogen tvingas dessa arter att ta sig till nya revir. Då, denna andra natt vågar Bailey, Grace och Ben inte ens lägga sig för att sova. Något kommer, något farligt dyker upp och paniken bryter ut.

Det är den vackraste skräckfilm jag sett. Den är skickligt filmad och när allt brakar loss är den spännande. Den har dessutom något viktigt att förmedla.

Korsdrag, bitvis bra men alltför tunt manus i flera nummer

by

(Karlskronarevyn 2024 ”Korsdrag”)

Karlskronarevyn 2024, Korsdrag

Betyg: 2

Medverkande, ensemble:

Jenny Herlin, Johan Marin, Martina Ravnbö, Albin Jermund Johansson, Lina Axerup, Peter Sjöstrand, Iris Ravnbö, Nora Sjöstrand, Ellen Johansson

Dansare: Emma Andersson, Linnea Strömqvist, Elsa Törngren

Orkester: Ebba Kalaitzis Gustafsson (kapellmästare), Emil Johansson (sax), David Hellström (gitarr), Måns Ahnlund (trummor), Casper Fridh (bas)

Producent: Peter Sjöstrand

Regi: Sanna Ekman

Premiär: 20 januari, kl 19.00, Konserthusteatern, Karlskrona

Årets föreställning av Karlskronarevyn ”Korsdrag” är en två akters föreställning, och premiären på kvällen lördagen den 20 januari var i Konserthusteatern i Karlskrona, där det är bra med publikutrymme. Det i sig är alltid en chansning framförallt när man byter lokal för att få in fler i publiken och sätter upp en nyårsrevy. Och skulle det visa sig, första parkett blev i det närmaste fullsatt, men det blev inte så mycket mer. Något som sätter ned helhetsintrycket och känslan, något en premiär av en nyårsrevy behöver ha och det gäller även sedan under resterande föreställningar.

Årets upplaga av Karlskronarevyn regisseras av ingen mindre än Sanna Ekman, som har varit med i kultfilmen Morrhår och ärtor och det är i sig något som drog upp förväntningarna på att revyn skulle leverera vilket den gör i enskilda nummer men inte i andra. För enstaka nummer är så tunna att de hade mått bra av en bearbetning för att t ex hitta poänger, alternativt att de hade behövt strykas helt. Skådespelarna, de kämpar på med den äran och strävar för att försöka blåsa liv i revytexterna men det går bara inte. Manuset vill ingenstans, det går på tomgång. Eller så går det bara vilse, det känns i vart fall så. Skillnaden mot Strångamålarevyn är i det avseendet milsvid.

Nu är inte allt bara dåligt, det finns som sagt revynummer som är riktigt bra. T ex sångnumret ”Skärgårdssommar”, som handlar om Aspö, eller snarare Aspöfärjan, det numret är välskrivet, det är alldeles lysande framfört – och får med rätta långa applåder. Bara det att revygänget och orkestern dammar av Melodifestivalklassikern ”Sommarn som aldrig säger nej”, trivsamt inslag. Men de gör det snyggt också tillsammans. Lina Axerup sjunger bra, hon glänser för övrigt så fort hon kommer ut på scenen, och lyfter varje nummer hon är med i, så även i numret ”Byta frisör”.

Där tolkar Lina Axerup ”Ingen annan rör mig som du” på ett klockrent sätt. Revynumret handlar nämligen om våndan av att byta frisör. Hög igenkänning där främst bland kvinnor, men det förtar inte det positiva intrycket av numret. En annan i revyensemblen som levererar är Albin Jermund, som är med i många sketcher. Han är duktig och tar välförtjänt mycket plats på scen. Han briljerar exempelvis som kursledare i Samlevnadskursen. Klassiska revynummer som finns med är ”Inget ljus och ingen värme” som tar upp de höga elräkningarna, ”Organiserad brottslighet” om krav på bättre arbetsmiljö för bovar och ”Jesus” som får problem med att utspisa folk med olika kostbehov. Flera dansnummer är också bra och drar ner applåder och jubel. Revyorkestern behöver också lyftas fram, det är en fröjd att bl a lyssna på Emil Johansson framföra musikstycken på saxofon.

Det finns med lokala inslag i Karlskronarevyn, bland annat då om den omdebatterade Aspöfärjan. Men också den än mer heta lokala frågan om det kommunala köpet av Vattenborgen framförs på scen med sångnumret ”Känn ingen sorg för mig, vattenborg”, där Jenny Herlin gör rollen som kommunstyrelsens ordförande Emma Swahn Nilsson och Johan Marin gör hennes man Arvid Nilsson. Texten är sådär lokal satirisk som sig bör, t ex kunde vi höra ”familjens bolag gjorde avans” och ”det är vi som äger stan”. Men jag hade gärna sett ännu mer lokalt framtaget revymaterial och gärna en aningens lite elakare. Lite som i sketchen Telefonförsäljaren, där nämns faktiskt på slutet skandalbolaget Nofatel från Karlskrona.

Den sammantagna bedömningen blir, p g a det ojämna helhetsintrycket kombinerat med att det känns ödsligt då premiären inte är slutsåld, lågt strax under medelbetyg. Där vissa nummer och musikaliska framförandet är som sagt bra t o m utmärkt, de får applåder och jubel medan fler nummer istället faller platt p g a att manuset går på tomgång – farten uteblir helt och så var det här med avsaknaden av fler nummer med den välbehövliga satiren och udden mot de som innehar maktposition i samhället som vi kunde fått skratta åt. Så det gör att betyget faller ned från den 3:a som kanske hade blivit. Årets revy i Karlskrona börjar lite trevande men lyfter sedan mer i andra akten, det gör att betyget till slut stannar på en stark tvåa.