• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: The Pirate Bay – skrämmande skildring av hur svenska rättsväsendet gick i USA:s ledband

9 november, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Stina Stjernkvist

The Pirate Bay
Betyg 4
Premiär på SVT Play 8 november 2024
Regi Jens Sjögren och Patrik Gyllström
I rollerna Simon Gregor Carlsson, Arvid Swedrup, Willjam Lempling, Robin Stegmar

En skrämmande berättelse om hur det amerikanska kapitalet kunde styra Sverige. Dn amerikanska kapitalismen fick den svenska regeringen och polisen att lyda USA:s order och det svenska rättsväsendet till och med struntade i vad som är svensk lag och normal etik när domaren som var involverad i upphovsrätts-organisationer fick döma i Pirate Bay-rättegången. Ja det finns mycket att skämmas över hur svenska makthavare och myndigheter agerade kring The Pirate Bay.

Handlingen i tv-serien om The Pirate Bay utspelas under tidigt 00-tal Stockholm. Vi får följa Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm som förenas i en dröm om ett fritt internet. Gottfrid jobbar på att ta fram en tjänst som kopplar samman fildelare från världens alla hörn. Antipiratbyråns chefsjurist Henrik Pontén inser tidigt vilka konsekvenser The Pirate Bay kommer att få, men har svårt att göra sin röst hörd men blir sedan allt mer symbolen för kampen mot pirater.

En majoritet som var med på den tiden har säkert någon gång använt sig av The Pirate Bay och laddat ner en sång eller ett filmklipp. Kom ihåg att detta var innan Spotify eller Netflix, Youtube eller SVT Play lanserats. Det är uppenbart att The Pirate Bay banade väg för de streaming-tjänster som sedan kom. I tv-serien beskrivs fildelarna som ungdomar och Antibyråns frontman Henrik Pontén som representant för den äldre generationen och för storägarna av kulturföretag som den amerikanska filmbranschen. En av de stora anledningarna till varför fildelningen var så utbredd tas inte upp i serien: Den minutiösa schemalagda ordning i vilken film- och musikbranschen och tv-spelsföretagen lanserade sina produkter. Många, många var irriterade på att till exempel tv-spel eller filmer lanserades långt tidigare i USA och Storbritannien är i Sverige eller andra länder.

Foto: Tommy Darmark/Crosby

Men att serien inte fångas verkligheten exakt som den utspelades gör inte så mycket. Den har fångat en del av stämningarna vid den tiden och framför allt sätter den fingret på den SKANDAL som utspelades, att svenska myndigheter, poliser och makthavare löd amerikanska vinstintressen som marionetter. Det är en skandal, det finns helt enkelt inget annat ord för hur jakten på de som startade The Pirate Bay och jakten på honom som lät webbplatsen finnas i sin server gick till. Rent juridiskt är det lika tydligt nu som då att de som programmerade den eller ägde serverhallen inte var de som fildelade. Tekniken för detta var ju att alla som kopplade upp sig hjälptes åt att dela en bit, var och en hjälpte till. Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm och Carl Lundström som upplät sin serverhall gjordes till syndabockar för att skrämma andra från att göra något liknande. Det är som om jag öppnar en yta för marknadsstånd och någon säljer stöldgods där och jag blir dömd för vad någon gör på den ytan. Ett stort övergrepp som också skedde är vid den senaste razzian där massor av hårddiskar beslagtogs som inte alls hade med fildelning att göra utan där fanns olika webbplatser som hyrde in sig i webbhotellet.

Ett bevis på att lagen tolkas olika i skilda situationer är när Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch på sin sida på Facebook nämnde att en advokat varit dömd för ett brott. Då var inte Facebook som var ansvarigt utan den enskilda person, det vill säga Ebba Busch, som skrivit något. Svenska myndigheter vågade förstås inte gå på Facebook. Den som är störst och rikast styr svenska myndigheter, oftast.

En annan sak som det svenska rättsväsendet gjorde som är under all kritik i samband med Pirate Bay-hörvan är att de fyra som dömdes till fängelse också ska betala den amerikanska filmindustrin och andra upphovsföretag mer än 70 miljoner kronor, när räntan lagts på. Hur skadeståndet räknades ut är totalt verklighetsfrämmande. Till Svenska Dagbladet förklarar Peter Danowsky, ombud för skivindustrins intresseorganisation Ifpi: Skivbolagen utgår från laglig försäljning på nätet av skivor. En skälig ersättning är enligt Danowsky 6,5 euro per nedladdat verk – något han säger att tingsrätten accepterat och de åtalade inte motsatt sig.

Wikipedia:
Rättegången mot The Pirate Bay var en rättsprocess kring fildelning. Stockholms tingsrätt avgjorde målet 2009 och Svea hovrätt 2010. Båda rättegångsprövningarna ledde till fällande domar mot de ansvariga för The Pirate Bay, nämligen fängelsestraff och ett solidariskt skadestånd till de spel-, film- och skivbolag som var målsägande.

Det behövs inte någon stor hjärna för att förstå att varenda en som laddat ner en låt inte skulle ha köpt låten den inte fanns på The Pirate Bay. De är ett högst omoraliskt bud från musikindustrin som domaren köpte rakt av. Och att domaren köpte det totalt bygger också på en stor skandal: Under rättegången kom det fram att domaren var medlem i upphovsrätts-organisationer som står på åklagarens sida. Ytterligare ett flagrant element är att USA hotade Sverige med handelsblockad om upphovsmännen till The Pirate Bay inte greps, åtalades och fälldes.

Ingen har hellet kunnat bevisa att filmindustrin verkligen förlorade dessa miljoner dollar som de påstår. Ingen filmbolag gick i konkurs under den tiden.

En av rollfigurerna tv-serien ”The Pirate Bay” är Rasmus Fleischer, som är en fiktiv version av honom för 20 år sedan. Han var en av frontmännen för föreningen Piratbyrån. Rasmus Fleischer skriver i Aftonbladet:
Nej, det krävdes inga privatdetektiver för att identifiera männen bakom piratsajten. Första åren finansierade The Pirate Bay sin hårdvara genom att be användarna donera direkt till Fredrik Neijs privata bankkonto, vilket finns dokumenterat på Internet Archive. Webbhotellet PRQ var inte hemligare än att Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm stod registrerade som ägare hos Bolagsverket, detta redan innan The Pirate Bay sjösattes på en PRQ-uppkoppling. Men uppenbarligen ville manusförfattarna till varje pris klämma in en klyschig detektivhistoria.

TV-serien förenklar frågan och konfliktytorna och har framför allt fokuserat skildringen som en kraftmätning mellan den mäktiga lobbygruppen, Motion Picture Association of America, och The Pirate Bay.

Ett fult övergrepp som svensk polis stod för var också i samband med mot företag som hade sina en husrannsakan, efter beslut av kammaråklagare Håkan Roswall. Husrannsakan genomfördes av ett 50-tal poliser mot webbhotellet PRQ:s lokaler i Stockholm. Vid tillslaget togs 186 servrar i beslag, jämte ett stort antal andra föremål. I husrannsakan drabbades även företag och organisationer utan samröre med Pirate Bay eftersom samtliga servrar i webbhotellets lokaler beslagtogs. Polisen gjorde även husrannsakan och beslag i privatbostäder. Justitieombudsmannen meddelade efter avslutad granskning av polisens agerande att det inte fanns tillräckliga skäl att ifrågasätta att egendom togs i beslag i den omfattning som skedde. Aldrig att svensk polis skulle fått göra likadant mot någon som tillhörde de rika och de mäktiga i samhället.

Frågan om upphovsrätt är inte en glasklar fråga om rätt eller fel. Att The Pirate Bay växte så snabbt och hade så många användare beror inte bara på att användarna inte ville betala för musik, film, datorprogram och tv-spel med mera. Det berodde minst lika mycket, om inte mer, på att människor ville ha tillgång och inte behöva till ägarna bestämde att det skulle finnas tillgängligt i deras land – och priserna hade också betydelse, förstås. The Pirate Bay banade vägen för webbtjänster som kom senare.

The Pirate Bay Bildtext: Henrik Pontén (Robin Stegmar) Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Tv-seriens styrka är inte att den redovisar alla frågeställningar – vilket troligen hade blivit mera av en dokumentär och inget bra drama. Seriens styrka är att den är spännande trots att vi vet att det är de med mest makt och pengar som vinner, vilket är som det brukar vara i verkligheten och rätt deprimerande. Amerikansk filmindustri brukar annars lura i oss att den lilla människan kan vinna. För det kan den ju inte. Det är klart att det är viktigt att de som lever på att skapa film, musik med mera också kan leva på det. Men det är inte alltid samma sak om att de stora ägarna ska ha rätt att dela in världen i olika zoner efter när något ska ha premiär. Seriens stora styrka är inte bara spänningen förstås eller att den visar hur amerikansk ideologi fick styra i Sverige utan framför allt att den ger mycket att prata om och diskutera.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Antipiratbyrån, Antipiratbyrån och Henrik Pontén, Det svenska rättsväsendet, Recension av tv-serie, Skandal, Stor skandal, SVT, The Pirate Bay

Filmrecension: Club Zero – en absurd och skickligt genomfört skildring av hur en sekt växer fram

9 november, 2024 by Rosemari Södergren

Club Zero
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Jessica Hausner

En skrämmande träffsäker skildring av hur sekter bildas och hur en sektledare skapas och får efterföljare. Handlingen utspelas på en internat-skola för välbärgade ungdomar, någonstans i Västeuropa. I verkligheten är den inspelad på St Catherine’s College i Oxford men det skulle kunna utspelas var som helst i ett land där stenrika föräldrar inte har något emot att lämna sina ungdomar på internatskolor.

Det är duktiga barn till högpresterande föräldrar som går i skolan. Skolan vill förstås hänga med i tiden och följa med i moderna trender och en nyanställd lära, Miss Novak, ska undervisa i hälsa och hälsokost. Miss Novak spelas så bra av Mia Wasikowska att jag skulle hoppa till och bli rädd om jag mötte henne på gatan. Miss Novak är en sådan där person som utstrålar enorm självkänsla och att hon vet allt. Hon charmar alla i omgivningen när eleverna varit på första lektionen hos henne svävar de nästan fram, så imponerade och fascinerade är de av henne.

Foto: Folkets Bio

Miss Novak lär dem att äta ”medvetet”, äta med ”mindfulness”. Sakta börjar de äta mindre och mindre portioner och allt långsammare. De samlas vid ett eget bord i skolans matsal och det strålar av religiös självmedvetenhet om deras perfekthet runt dem. Ungdomarna har lite olika skäl till varför de ger sig hän åt det medvetna ätandet. Någon vill komma i form, en annan vill minska växt­huseffekten, någon vill nog mest höja sina betyg och någon söker en form av mindfulness. Men för Miss Novak spelar deras skäl ingen roll: så länge de gör som hon säger. Till slut får de lära sig att de inte ens behöver äta något alls och de har blivit totalt hjärntvättade.

En filmkritiker menar att filmen attackerar och driver med vår tids olika versioner av självsvält. Kristoffer Viita på SVT skriver till exempel:
Med en tydlig udd riktad mot samtidens självsvält är ”Club Zero” en fulländad satir över en privilegierad ätstörningskultur.

Jag håller inte med om hans analys. Miss Novaks metod för medvetenhet kring ätandet som hon lär ut till ungdomarna handlar visserligen om mat och om vad man ska äta, men i grunden ser jag filmen som en absurd och skickligt genomfört skildring av hur en sekt växer fram, där en grupp människor samlas och tror sig ha den stora, rena sanningen. Ritualer kring mat förekommer i de flesta religioner.

Fast oavsett hur tittaren vill tolka denna film är den oerhört stark och går inte att skaka av sig efteråt. Ett tredje sidotema. förutom sekterism och ätstörningar, är förstås de frånvarande föräldrarna. Med mörk humor, svart komedi och skickligt berättat både i fotoval och duktiga, enastående skådespelare är denna film sevärd i högsta grad. Den duktiga danska skådespelaren Sidse Babett Knudsen är med i rollen som en lättlurad och lättimponerade rektor.

Mia Wasikowska gör rollen som Miss Novak så bra att jag skulle hoppa till och springa och gömma mig om jag mötte henne på gatan, eller jag skulle i alla fall inte låta henne ta hand om något barn eller ens låta henne hålla i kopplet till någon av mina hundar. Jag skulle inte lita på henne en sekund. Och det tragiska är att världen har många sådana personer, som verkar så duktiga och fina och trevliga men som under ytan är livsfarliga.

Denna film dröjde sig kvar inom mig länge med de skrämmande känslor den väckte av hur unga människor kan påverkas och dras in i farliga sekter. Filmen tar sig in under huden och går inte att skaka av sig i första taget. Jag såg den redan i början av året då den visades på Göteborgs filmfestival.

Att dras in i farliga sekter är inte enbart något som unga människor kan bli utsatta för. Heaven’s Gate var en amerikansk domedagssekt som trodde att dess anhängare skulle hämtas från denna världen till en högre existens av ett utomjordiskt rymdskepp. 39 medlemmar i sekten begick kollektivt självmord den 24-26 mars 1997 genom förtäring av pentobarbital och etanol på Rancho Santa Fe i San Diego, Kalifornien, USA, i samband med att kometen Hale–Bopp passerade nära jorden. Fakta från Wikipedia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ätstörningar, Destruktiva sekter, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Niko – Norrskenets hemlighet

8 november, 2024 by Elis Holmström

Niko – Norrskenets hemlighet
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Jørgen Lerdam och Kari Juusonen

Julen, tiden då familjen samlas, då barnen får sina materiella önskningar uppfylla, den gång då fet och god mat serveras dag efter dag och när idyllen nästan manifesterar sig fysiskt. Eller julen, den period då stressen skjuter i höjden, då butiker fylls till den milda grad att båthytten i Bröderna Marx Galakväll På Operan känns rymlig och då vi får mjuka paket innehållandes den fysiska definitionen av en antiklimax. Niko Norrskenets Hemlighet ställer sig skamlöst på den där mindre behagliga sidan av det vi associerar med julen och bjuder på en sötsliskig bomb som inte har en enda positiv merit.

Det har varit en minst sagt turbulent relation med animerade filmer från våra grannländer. Norska bolaget Qvisten har fått utstå bottenbetyg av undertecknad för kolossalt skräp som Bockarna Bruse på Badhuset eller deras horribla Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Kanske skulle våra östliga grannar i Finland ha aningen mer lycka då de tar tag i en klassisk barnsaga där moralism och patos står högt upp på dagordningen?

Resultatet kanske inte är fullt lika anskrämligt som då Qvisten kallsinnigt torterar publiken med sitt patenterade skräp, men vi har fortfarande att göra med animerad film av chockerade låg kvalitet. Att Niko Norrskenets Hemlighet riktar sig till en ytterst ung publik är inte fel, det finns flera filmer vars berättande är menat att bara vara en moralsaga, se bara till den bejublade och närmast legendariska Spirited Away. Men berättelsen måste förmedlas med inlevelse och ett mått av allvar vilket innebär solitt hantverk och en genuin respekt gentemot publiken, även om den är mycket ung. Inget av dessa kriterier uppfylls här, istället framstår Niko Norrskenets Hemlighet som något fött ur en jättelik fabrik, där det löpande bandet spyr ur sig ihåliga plastprodukter utan själ, passion eller kreativitet.

Precis allt är mediokert och livlöst ned till minsta beståndsdel. Berättelsen är lika inspirerad och nyskapande som skinka på julbordet. Animationen är stel, gammal och helt utan någon som helst personlighet. Vinterlandskapet som filmen utspelar sig i är lika platt som det är tråkigt, det sprakar mer om NKs julskyltning än något som visas upp här.
Att filmen inte är producerad i det stora landet i väst borde innebära mer möjlighet till kreativa utsvävningar där en mer unik och spetsad identitet hade kunnat skapas. Istället läggs all energi på att efterlikna de stora aktörerna som Pixar eller Illumination, studios som inte ens andra amerikanska storföretag har kunnat konkurrera med vad gäller estetik och – i Pixars fall, fallenhet för berättande. Niko Norrskenets Hemlighet är den värsta sortens karbonkopia där allt är gräsliga försök att imitera tematik och dramaturgi från större, smartare och – framförallt, bättre filmer.

Det liknar snart en grotesk charad som får filmen att framstå motbjudande falsk, cynisk och manipulativ. Att vi dessutom introduceras till en grupp faktiska – och hjärndöda, lämmlar summerar filmen otäckt väl, det är en fullkomligt intelligensbefriad och karaktärslös massa som är provocerande i sin apati. Och då filmens lämmlar beger sig rakt iväg mot ett stup vill jag inget annat än att haka på rakt ned i avgrunden för att få eländet att ta slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Red One – haltande tempo och långsamt och oengagerande

7 november, 2024 by Elis Holmström

Red One
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 november 2024
Regi Jake Kasdan

Efter två lyckade Jumanji-uppföljare är regissören Jake Kasdan tillbaka och önskar fortsätta bjuda på lättsam underhållning med stora doser varm charm. Kasdan skapar fortfarande ett sorts filmmakeri som sedan länge har lämnats därhän. Även om filmerna nyttjar modern teknologi för sina specialeffekter samt ett nutida foto så är atmosfären, de enkla berättelserna och fantasifulla premisserna något som stolt hade kunnat stå bredvid filmer som James Camerons True Lies eller den kultklassika The Goonies.

Denna anakronism är märkbar även i Red One, fast till skillnad mot den förstklassiga resan genom äventyrslandskapet i Jumanji blir Red One bara en bister åktur på någon undermålig attraktion på en nedgånget nöjesfält.

Kasdan är som bekant inte främmande inför fantasifulla premisser, som regissör men också som son till Lawrence Kasdan, mannen som ansvarat för att skriva ett par Star Wars och Indiana Jones-filmer. Men denna gång är utgångspunkten så pass absurd och skruvad att man kan fråga sig om vi inte har att göra med den mest hysteriska anime. Nu ger sig Jake Kasdan i kast med mytologiska väsen, mer exakt jultomten, och försöker placera allt i ett ramverk som hade passat en Marvel-film.

Och initialt är det fullkomliga vansinnet smittsamt underhållande, något som förstärks av Dwayne Johnson i rollen som militant tomtenisse. J.K Simmons i rollen som tomtefar själv bjuder på både ett och annat skratt. Detsamma kan sägas om Chris Evans som lämnar sin roll som Captain America långt bakom sig genom att spela en genuin bråkstake vars manér är långtifrån smickrande eller charmanta.

Filmens synopsis tyder på att det hela är ett enda stort skämt, något som bör innebära att man har nära till humor. Därför är det chockerande att Jake Kasdan regisserar och formar filmen som om han regisserar ett manus skrivet av Henrik Ibsen. För även om det finns humor – där Dwayne Johnson och Chris Evans får visa upp relativt god komisk förmåga, är filmen märkligt sammanbiten och inte det minsta avslappnad. Det är många gånger om öppet mål för strålande komik men Kasdan väljer istället att leda in filmen i någon inhemsk mytbildning där diverse väsen presenteras med märkligt ödesmättad stämning.

Den skojfriska och glättiga Kasdan tycks försvinna för varje minut. Ju längre speltiden löper desto mer vill filmen anta en form som inte alls passar den, nämligen som grandios actionfilm. Självironin och komiken släpps helt för urtråkiga actionscener som dessutom har begåvats med osedvanligt dåliga specialeffekter som har samma trovärdighet som dokumentärfilmer där Big Foot sägs figurera. Förklaringen till denna märkbara svacka vad kvalitén anbelangar kan spåras till manusförfattarna Chris Morgan och Hiram Garcia. Den förstnämnda kan endast skryta med ’’makalöst’’ författarskap som kan ses i ett par Fast & Furious-uppföljare, Garcia har i sin tur inte en enda vettig merit som författare, något som avslöjar filmens extraordinära oförmåga att kapitalisera på sina tillgångar.

Utöver det är filmen oerhört haltande vad gäller tempo, flera gånger då momentum byggts upp får publiken smaka på en tvärnit som består av gräsliga utläggningar om rätt och fel, sekvenser där hela filmen tycks ha fryst till is och inte har förmåga att röra sig en millimeter.

Den entusiasm och komik som förekommer i filmens start bryts sakta men säkert ned och allt kulminerar i en film som endast kan beskrivas som snöslask, grått, vattnigt och motsatsen till attraktivt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Woman of The Hour – krypande, olidligt spännande

7 november, 2024 by Rosemari Södergren

DSCF3680.dng

Woman of The Hour
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 november 2024
Regi Anna Kendrick
Medverkande Anna Kendrick, Daniel Zovatto, Kelley Jakle m.fl

En krypande, olidligt spännande thriller som bygger på verkliga händelser. True crime är stort idag, speciellt i tv-serie-formatet. Men den här berättelsen passar bäst i en film. Den hade blivit outhärdligt seg om den delats upp i flera avsnitt.

Rodney Alcala var en psykopatisk seriemördare, som lockade kvinnor genom att utge sig för att vara en fotograf som letade efter modeller. Han var charmig och kunde prata väl. På sä sätt kunde han lura många unga kvinnor och flickor att följa med honom till ödsliga isolerade platser för att de skulle bli fotograferade i rätt ljus.

I filmen får vi följa några situationer där Rodney raggar upp flickor som han mördar och vi får samtidigt följa Cheryl Bradshaw, en ung kvinna som försöker slå sig fram som skådespelerska. Hon går på massor av audition till filmroller men lyckas inte få någon stor roll att slå igenom med. Cheryls manager lyckas få in henne i ett avsnitt av ”The Dating Game”, en matchmakingshow som presenterar tre nya män varje vecka. Cheryl får rollen som singelkvinna som ska välja en av tre män. Hennes manager påpekar för henne att det är viktigt att hon syns i tv, det ska underlätta i hennes sökande av roller som skådespelare. En av de tre män som hon får ställa frågor till och som hon ska välja är just Rodney Alcala. Priset för Cheryl och den hon väljer är att få en resa med fint hotell med all inclusive. Det otäcka är att trots att Rodney Alcala var registrerad som sexualförbrytare och nyligen släppt från fängelse kunde han delta i denna show som en av tre ungkarlar.

Amerikansk polis och rättsväsende skämde ut sig rejält med allt som hade med seriemördaren Rodney Alcala att göra. När han var misstänkt för flera mord och våldtäkter släpptes han mot borgen och kunde mörda minst två till, en ung flicka och en kvinna. Flera olika personer kontaktade polis och anmälde honom men den amerikanska rättvisans kvarnar malde långsamt. Så småningom dömdes han för tre mord men det finns misstankar om att han kan ha mördat 130 människor.

Handlingen utspelas under 1970-talet och kretsar mycket kring film- och fotovärlden. Fotomässigt och miljömässigt har filmen enastående skickligt fångat känslan från 1970-talet och pekar på den dominerande kvinnoförtrycket och det patriarkala systemet, långt innan metoo slog till. Cheryl blir många gånger uppmanad att skicka med foton på sin själv avklädd när hon söker jobb som skådespelare. När hon medverkar i matchmaking-showen låter programledaren henne byta till sexiga kläder som visar mer av hennes kropp.

Berättelsen är så laddad, spänningsmättad, att det knyter sig i magen. Skildringen av tiden och atmosfären inom den amerikanska film- och fotobranschen är mitt i prick. Det känns som att jag är med där och vill gripa in. Ett välgjort och engagerande drama som bygger på verkliga händelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, True Crime

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in