22/3 2014
Villa Vulkan i Göteborg (Sockerbruket/ Klippan)
Blev inbjuden till en så kallad för-release konsert i en rymlig lokal i ett fridfullt område jag vistats i några gånger tidigare, men är verkligen inte här frekvent. Känns alltid mysigt att ta sig hit där det är frapperande tyst trots att nya bostadslängor kompletterar ateljéer och rum för scenkonst. Förutom festevent används den rymliga lokalen bland annat till konserter, med publiken sittandes i en spatiös cirkelformation. Konserten med Mor dansar över två set var en sådan intim tillställning. Vidare är Villa Vulkan kända för sin påkostade PA-anläggning.
Mor dansar startade som ett examensarbete av basisten Boel Mogensen i akt och mening att tolka Allan Edwalls kluriga och innerliga visor. Nu är de på gång med uppföljaren till debuten från 2020. Brist på vett släpps 19/4 och som en försmak kommer en singel med titeln För ingenting – för kärleks skull. Edwall gjorde text och musik till över fyrtio alster fördelade på sex skivor plus en samlingsbox. Han erhöll en Grammis postumt. I år skulle den folkkäre skådespelaren som också gav ut romaner ha fyllt 100 år.
Noterar en hyfsat stor åhörarskara inklusive bekanta musiker och anhöriga till trion. Fast självfallet hade spelningen förtjänat fler lyssnande öron. Hinner gå ner i varv efter att ha skyndat mig från teaterpremiär vid Masthuggsterrassen. Sofia Källman sjunger och står för korta presentationer medan melodin exekveras på ovanliga stråkinstrumentet viola da gamba av Adam Grauman och rytmen av Boel Mogensen på kontrabas. Den sistnämnde har arrangerat musiken för denna speciella sättning. Båda instrumentalisterna körar fint på några ställen.
Har tyvärr inte tillgång till livefoton, en brist jag beklagar. Kikar på mina anteckningar från en innerlig konsert i finurligt kammarmusik-format, som stundtals raffinerat övergår till folkton. Visorna berör fyllda av spetsfundigheter och överlag melankoli. Källman är föga förvånande rent tekniskt styvare, jämfört med hur originalen sjungs. Rytmiserar mer drivet, mer accentuerat. Vi får veta att gruppen befann sig på samma scen 2022. Två hemliga gäster presenteras vilka medverkar i några låtar. Det är Jonas på oud (arabiska luta) och lika duktiga Stephanie på harpa. Stränginstrumenten passar in i soundet. Njuter överhuvudtaget av fantastisk resonans.
Fäster mig vid en duett som skrider fram med tonartshöjning(?), också vid en appell mot svensk vapenexport som en svidande vidräkning med förhatlig dubbelmoral. Bränner till når vi får lyssna på något annat än lyriskt hållna betraktelser och signifikant livsfilosofi, antingen kärv eller trösterik. Låten gruppen tagit sitt namn efter introduceras. Visar sig vara en snirklande vals. Sofia (dotter till två inom sin genre kända yrkesmusiker) och Boel turas om att tacka för applåder och ge info om sitt projekt. En lite upprorisk dänga med hitkvalitet görs på kvintett, vars musicerande broderas ut i ett härligt jambetonat stuk. Mot okänt mål följs av den vackra Kärleksvisa. En rogivande och synnerligen meningsfull tillställning som jag tänker tillbaka på med ömhet! Kanske rent av första gången jag lyssnar live på enbart Allan Edwall-material. Dessutom spännande att höra det sällsynta stråkinstrumentet trakteras med enorm elegans, i ett register emellan cello och violin.
p.s Fortsatte kvällen med andra set på Utopia, beläget på tre-fyra spårvagnshållplatsers avstånd. Där var det full satsning från för mig obekanta Deborah Brown afrikansk-amerikansk sångerska bosatt i Köpenhamn. Spred värme med avsevärda röstresurser tillsammans med Bäck Brothers och ypperlig rytmsektion i form av trumnestorn Anders Kjellberg och Adam Lindblom på kontrabas.