Dramatiker: Sam Steiner
Regissör: Gary Whitaker
Set och ljusdesign: Max Mitle
Ljuddesign: Karl Wassholm
Kostym & rekvisita: Betty Wallingford
I rollerna: Eimear Fearon och Peter Broderick
Sverigepremiär: 15/3 2024 hos GEST ( Gothenburg English Studio Theatre) vid Chapmans Torg i Göteborg
Spelas till och med 13/4
Från 15 år
Ska först noteras att jag var på föreställningen 21/3 tillsammans med huvudsakligen gymnasister i tredje årskursen från två skolor. Senaste uppsättningen på denna den enda engelskspråkiga teatern i regionen, A Hundred Words For Snow, hoppades över och skrev om mitt senaste besök. Ett intensivt kammarspel döpt till Fair Play som anspelade på Caster Semenya-fallet och hens biologiska fördelar på ett så pass okritiskt sätt att jag tappade lusten att recensera. Lemons x 5 marknadsförs som en pärla där Love Actually möter Black Mirror i ett nytt romantiskt drama som påstås ha fängslat både publik och kritiker i London. Pjäsen består av två akter vars längd inklusive paus uppgår till 110 minuter.
Det är inte bara svensk premiär för den unge dramatiker som skrev sin kultpjäs som student redan vid 21 års ålder, utan dessutom första gången de två irländare som spelar mot varandra arbetar på svensk mark. Lyckligtvis märks inte härkomsten i någons dialekt, framför allt inte hos den manlige skådespelaren. Peter Broderick har nyligen haft huvudroll på Finborough Theatre i London och medverkat i Lost In Jane Austen. Har därtill medverkat i ett antal filmer. Eimear Fearon är både författare och skådespelare och inhämtade sin teaterutbildning i Skottland. Hon har gjort voiceover-roller för BBC, arbetat med olika teatergrupper i Storbritanien och Irland plus Belfast. Hennes filmmanus Whins ska börja produceras under våren.
Får lite science fiction-vibe av den egendomliga premiss som styr samvaron för paret Oliver och Bernadette, vilka träffas på en kattbegravning. Han är musiker med ströjobb som försörjning vid sidan om. Hon konstaterar högre nivå på samhällsstegen genom att vara jurist, närmare bestämt nästan examinerad advokat. Att aspekten klass problematiseras i filmer och pjäser från brittiska öriket är standard. Förmodligen inspirerad av begränsningen på X (tidigare Twitter) till 140 tecken, har Steiner uppfunnit ett slags lingvistiskt Gulag, en lag som kräver tystnad efter att 140 ord/ dag förbrukats. Detta leder förstås till olika försök att kreativa mildra den förödande restriktionen. Man laborerar bland annat med undantag, förkortningar och knackningar i golvet för att praktisera morse.
Som vanligt när jag är hos GEST uppstår viss frustration. Den betydande kapacitet jag uppnådde för cirka fyrtio år sedan – två terminers studier i England och sammanlagt femtiofem poäng från Universitet – finns inte kvar. Somliga repliker som väcker munterhet går mig förbi på grund av dess hastighet eller att jag helt enkelt inte förstår innebörden. Ungdomar följer i motsats till mig antagligen engelskspråkiga serier, spelar datorspel med engelska instruktioner och reser utomlands, vilket gör den unga målgruppen bättre rustade för att uppfatta kvick konversation. Om man bara den betraktas blir bedömning att skådespelarna är utomordentligt synkade, också i gester och motorik. Pjäsen går ofta på högvarv. Är frapperande ofta kärlek med förhinder. Det positioneras, munhuggs och grälas friskt. För att vara en så kallad romcom är andelen schismer i mesta laget.
Scenografin består av en kuliss illustrerandes en länga med bostäder i tre våningar, en avsats att sitta på som liknar ett bord med glasskiva och vita vikväggar vilka ramar in scenen. Paret kommenterar vad se ser tillsammans på teve, delger varandra sin vardag och diskussionens vågor går höga. Ömsesidiga kärleksbetygelser sipprar in här och var, fast det ömsinta i relationen borde fått mer utrymme. Visserligen ställer den gåtfulla, censurliknande lagen till det rejält, skapar extra friktion. Olivier verkar ägna sig mycket åt att delta i demonstrationer, vilket paragrafryttaren Bernadette har synpunkter på. En annat, möjligen ödesdigert hot mot relationen, visar sig vara en otrohetsaffär från mannens sida.
I andra akten rullas delvis, samma scener upp på nytt, fast under nya förutsättningar. Något man inser efter hand. Samvaron försvåras menligt av att lagen trätt i kraft. Framför allt första mötet iscensätts i flera versioner, om jag fattar vad som händer. Skådespelarna är duktiga, förmår att hålla kvar publiken i de problem och stunder av lycka deras rollfigurer upplever. Behandlingen av språket är givetvis lysande, liksom framställandet av humörsvängningar. Regissören som är en av GEST:s konstnärliga ledare har en otrolig rutin på att gestalta ledande roller i England och Sverige. Har också stor vana vid att regissera. Vad det beror på att säcken inte sys ihop i Lemons… har jag svårt att avgöra. Ligger det oförlösta i manus eller i regin? Hävdar inte att jag blev lika frustrerad som Oliver & Bernadette, men en viss besvikelse infann sig. Lämnar min reserverade plats på läktaren med Bonnie Tylers svulstiga megahit från 1983 i öronen.