• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Betoning av dråpligt beteende präglar sevärd uppsättning – Onkel Vanja på Folkteatern

16 november, 2024 by Mats Hallberg

foton Jerker Andersson

Av Anton Tjechov ( bearbetning Connor McPherson)

Översättning: Magnus Lindman

Regi: Anna Takanen

Scenograf och ljusdesigner: Tobias Hagström-Ståhl

Kostymdesign: Charlotta Nylund

Maskdesign: Suz Åberg

Kompositör och bearbetning: Jonas Redig

I rollerna: Jakob Eklund, Ann Lundgren, Anna Lundström, Benjamin Moliner, Lena B Nilsson, Thomas Nystedt, Jonas Sjöqvist och Ruth Vega Fernandez

Premiär 9/11 på Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 11/1

Klassikern från 1897 lanseras av Folkteatern med formuleringen ”En tragikomisk helafton om längtan efter att få leva”. Ska omgående påpekas att jag såg Tjechovs pjäs föreställningen efter premiär tätt inklämd på tredje raden nedanför gradängen. Har tillgodogjort mig den berömda kvartett av dramer där Onkel Vanja ingår på Stockholms och Göteborgs största scener. Minns uppsättning på Dramaten 2008 med celeber rollista. Huruvida den filosofiskt inriktade ryske melankolikern spelats tidigare på Folkteatern ska jag låta vara osagt. Är därtill osäker på om det är regissören eller irländaren ansvarig för bearbetningen som i första hand ska krediteras för att ha accentuerat dråpligheten hos särskilt manliga rollfigurerna, vilkas trygga hamn är familjens gamla barnskötare (Ann Lundgren). Att döma av informationen på hemsidan tycks irländske dramatikern ha initierat präglingen.

I likhet med annan betydande rysk litteratur med klassikerstatus lider personerna på godset där intrigen utspelas, av antingen ekonomiska problem eller obesvarad kärlek. Bollen sätts ju i rullning när professorn (Jakob Eklund) med sin unga hustru (Ruth Vega Fernandez) besöker godset efter sin pensionering, smider som återvändare egoistiskt planer. Och dessutom tar denne manipulative hypokondriker upprepade gånger läkarens (Jonas Sjöqvist) tjänster i anspråk. De som hör hemma på egendomen inklusive den alkoholiserade läkaren – något av en renässansmänniska – och den sysslolösa, uttråkade unga hustrun vars skönhet förhäxar såväl Onkel Vanja (Benjamin Moliner) som den stilige läkaren, är samtliga insvepta i nät av trassliga relationer.

Detta kliv åt sidan från vår polariserade samtid rekommenderas varmt. Originellt manus med kända förvecklingar, lyckad regi, inbjudande scenografi och samspelt duktig ensemble samverkar till god teaterkonst. Även om vi inte kan identifiera oss med rollfigurernas tillvaro kan vi relatera till bräckligheten och belägenheten, plågan och desperationen hos flera av varelserna. Man inser att Anna Takanen lustfyllt sett fram emot att få lotsa sin anmärkningsvärt disparata ensemble när hon nu återvänder till staden där hon var konstnärlig ledare under cirka tio år. Och tillvägagångssättet praktiseras i ett drama om att längta efter något annat. Texten är ytterst varsamt moderniserad, uppfattar ett par blinkningar till väckelserörelsen i klimatfrågan. Inträffar i skogsägande läkarens utläggningar om naturligt skogsbruk och tankar om hållbarhet.

Ansvariga för scenografi och kostym ska ha en eloge för hur omsorgsfullt de manifesterat sin yrkeskunskap. I första akten beskådas verandan medan publiken efter paus tittar på det stora vardagsrummet. Diskret komponerad stämningsmättad musik står Jonas Redig för, vilket delvis kan kopplas till den diffuse figuren Ilja (Thomas Nystedt) och hans fumliga knäppande på ett litet stränginstrument.

Även om det mesta i berättelsen med sina många sidoförgreningar förklaras och binds ihop, får pjäsen mig att fundera på eventuellt budskap hos Tjechov. Finns det en sensmoral dold? I det originella formaterade programmet likt en dagstidning erbjuds bredvidläsning som expanderar ens tankebanor utan att komma med lösningar. Han som skrev massvis med noveller och dessutom var läkare, blev en expert på missbelåtna gestalter vilka inte behöver oroa sig för sitt uppehälle.

Det är underhållande och tänkvärt, engagerande och mycket välspelat. Man tar med sig flera av dramats skildrade öden. Den kavata Sonya (Anna Lundström) tyngd av sin gagnlösa förälskelse, malplacerade vackra Jelenas vars vantrivsel gör henne explosiv, oansenlige Ilja (Thomas Nystedt) som inte orkar uppbåda tillräcklig gnista samt givetvis 47-årige hemmasonen vars energiska frustration medför att blir som en tickande bomb.

Onkel Vanja häver ur sig att inget nytt hänt. Allt är som vanligt fast värre lyder nyckelreplikens fortsättning från en labil cyniker med diagnos. Den bittre onkeln som måste försvara sig mot sig själv anklagas för att ställa till med bråk, drar sig inte för att argumentera med sin mamma (Lena B Nilsson). Pjäsen innehåller som bekant teaterhistoriens kanske mest ikoniska rekvisita. McPherson eller möjligen regissör Takanen låter inte ett gevär hänga på en vägg synlig för publiken.

Har stor behållning av hur nykomponerade ensemblen agerar. Jonas Sjöqvist som med undantag för några utflykter varit Folkteatern trogen i drygt tjugo år porträtterar med elegant pondus Tjechovs utifrån blick på de som bebor godset. Ett förhållande inte olikt den främmande fågeln, fala Jelena. Det var länge sedan jag tog del av polyglotten Ruth Vega Fernandez, inte bara i påkostade tv-serier och filmer utan på scen. Minns Storstadsljus och Förnuft och känsla på Göteborgs Stadsteater för ungefär femton år, inför premiären av Jane Austen-dramatiseringen fick jag för övrigt tillfälle till en miniintervju. Att Takanen låter den utbildade dansaren exponera sin talang ger uppsättningen ett mervärde. Föreställer mig att produktive filmskådespelaren Jakob Eklund (sett i flera huvudroller både i Stockholm och Göteborg) debuterar som hennes motspelare. Här ska han rosslande domdera fast rollfiguren är krum och ganska patetisk, vilket gestaltas med förväntad auktoritet.

Lena B Nilsson, Thomas Nystedt samt Ann Lundgren (ingick i Folkteaterns fasta ensemble under 30 år!) gör trovärdiga biroller genom tonfall i repliker och åtföljande kroppsspråk. Arvtagerskan Sonya får som bekant sy ihop säcken friskt porträtterad av en relativ färsking, nämligen Anna Lundström. Benjamin Moliner får ofta komplexa karaktärer på sin lott, vilka sällan väcker publikens sympati även om själva bevekelsegrunderna för drastiska handlingar kan verka motiverade. Har bevittnat Moliner i ett tiotal scenkonstverk, varav hans insats i Onkel Vanja ska rankas som en av de främsta.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Mjukjazziga tolkningar bildar snyggt sammanhängande helhet – Alone Together med Westman Boson Standard Quartet

15 november, 2024 by Mats Hallberg

Westman Boson Standard Quartet

Alone Together

4

Inspelad i Studio Epidemin av Åke Linton 6 Emil Aspegren

Mixning: Åke Linton

Bearflag Records

Releasedatum: 1/11 2024

Kan vara på sin plats att omgående avslöja att jag känner kvartettens medlemmar och den sjungande initiativtagaren, till den grad att hade musiken inte fallit mig i smaken skulle jag avstått att lägga tid på att recensera. Föreliggande utgivning är enligt uppgift ett av fyra projekt som Anders Boson driver, varav flera av dem recenserats av mig. Har ett antal gånger sett sångaren, trumpetaren och låtskrivaren fronta i diverse konstellationer senaste åren. Alldeles nyligen genomförde kvartetten han har med pianisten Simon Westman, kontrabasisten Arvid Jullander och batterist Johan Birgenius release-konserter, utan min närvaro i hemtrakten Göteborg och i Stockholm. Däremot kunde smygpremiären av materialet avnjutas i slutet på sommaren i Masthuggskyrkan. Både Westman och Birgenius leder egna grupper och den sist nämnde släppte egenkomponerad fängslande skiva som står på egna ben tidigare i höst. Var på den relasespelningen på Utopia liksom på två gig som fungerat som skivsläpp för ypperlig pianotrio ledd av Simon Westman. Och apropå att frekvent ha hört nämnda musiker toppar tveklöst Jullander en sådan lista. Bör betonas att även om jag hört rytmsektionen var för sig ett oräkneligt antal gånger, brukar de ganska sällan förekomma tillsammans.

Åtta standards framförs varav samtliga i utsökta arrangemang av Simon Westman. Med något undantag känns dessa vokalmelodier igen. I presstexten poängteras hur kvartettens förgrundsfigurer vanligtvis tillverkar egna låtar. Här möts man dock ”kring den gemensamma kärleken till standards” i en process där Anders stått för urvalet och Simon den sammanhållna strukturen. Skivans påstås vara en vindlande resa genom swing och ballader med tillägg av mer okonventionella inslag. Tempohöjning infaller i ett par alster och i den mest udda i samlingen, Anthropology av Charlie Parker, bär det iväg i boppiga saltomortaler.

Vilka örhängen ville då den reslige mannen med den lena rösten i övrigt tackla? Har gjort research för att få fram korrekt fakta. Titelspåret som lagts sist härrör från en musikal från 1932. Inledande Secret Love är en snabb dänga förknippad med Doris Day tagen från musikal anno 1953. Från samma epok kommer romantiska sången Young And Foolish hämtad ur en musikal medan Days Of Wine And Roses ( H. Mancini/ J. Mercer) får symbolisera alla populära soundtrack. Blev både en Oscar till upphovsmakarna och för Andy Williams en Grammy 1964. Vidare finns hits från mellankrigstiden. Syftar på There Is No Greater Love vars definitiva version signeras Dinah Washington decennier senare från ett magiskt livealbum jag äger, I Cover The Waterfront som tolkats elegant av Sarah Vaughan och Billie Holiday samt musikalmelodin But Not For Me av George & Ira Gershwin som Ella Fitzgerald fick en Grammy för 1960.

foton Magnus Bergström (från skivbolagets hemsida)

Snyggt spel med vispar och diskreta basgång understödjer öppningsnumret vars raska tempo överraskar. Märker omgående att Westman arrat på ett sätt som passar hans smidiga spel. Blir minst lika förtjust i dennes löpningar över klaviaturen som jag var inställd på. Vilken obestridlig auktoritet som demonstreras! Ler förnöjt åt tekniska nivån, spelglädjen och hur teman dekoreras i framimproviserade(?) mönster. Vidare konstateras att rytmsektionen trivs ypperligt med varandra, en oerhörd flexibilitet uppvisas. I den komplexa låten av Bird briljerar till att börja med Jullander, bereder på så vis väg för övriga i kvartetten. Kan inte nog understrykas att ett uppseendeväckande ystert tempo tillhandahålls, något som radikalt sticker ut från Bosons gängse estetik.

Det är hög tid att uttala sig om den personligt färgade sången, en stämma jag förvisso är väl förtrogen med. En av sju referenser på 50-åringens Wikipedia-sida har för övrigt mig som avsändare i form av länk till recension från 2021. På hans hemsida länkas också till liverecension av hans kvartett på Unity skriven 2022. Vet med mig att jag publicerade en betraktelse efter att hört hans Jazz Ensemble på FOLK.

Anders Boson bevisar på Alone Together att han rör sig med en lättidentifierad stil nästan helt utan friktion. Önskas en kraftfullt rytmiserande vokalkonst ´a la Kurt Elling ska man vända sig till andra. Eftersom soundet genomgående hålls soft för att stundom brista ut i intrikata förlopp och för att trumpet är hans instrument, passar det ibland att relatera till Chet Baker. I några passager kan det tyckas som om hans stämma behöver anstränga sig rejält för att få melodin att bära. Och denna gång töjs det knappast alls på stavelser. Skulle i några lägen vilja att han pressade sig längre, tog in ett bollplank för att rådgöra om ytterligare tagningar hade behövts. Ehuru en smula ojämnt lever således den ömsint sköra rösten högt på sitt emotionella uttryck, jämte vad som anas där under. Höjdpunkterna inträffar i den romantiska juvelen Young And Foolish som minner om just Chet Baker, svårsjungna kraftprovet av geniet Charlie Parker som redan berörts samt i tolkningen I Cover The Waterfront. Att Bosons inkännande fraser på trumpet förekommer så sparsamt förvånar, eftersom dessa features är oklanderliga. För att sammanfatta tilltalas jag av ett par vokala utmaningar och den kännetecknande spröda sången. Men för att vara uppriktig blir jag nog än mer förtjust i de uppbackande musikerna, inklusive deras intron och inspirerade stick.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Trollhättan Jazz- & Bluesfestival 2024 dag 2

15 november, 2024 by Mats Hallberg

9/11 2024

Folkets Hus i Trollhättan

På grund av annat inplanerat kulturevenemang i Landvetter, avstressande gourmet-dinerande på Skanshof samt bristfälliga tågförbindelser, missar jag Ladies Got The Blues med bland andra Lisa Lystam plus drygt en kvart av spelningen med OLLI SOIKELLI och hans trio. Den finske gitarrfantomen bor sedan tio år tillbaka i New York och anger på hemsidan att elva album med honom finns till försäljning (somliga under eget namn). Hörde den fingerfärdige gitarristen under festivalen 2019 med samma sättning och pianist. Denna gång utdelades beröm till den signerande gitarristen, vars största förebild och drivkraft är Django Reinhardt. Sedan lång tid existerar ett framgångsrikt samarbete med rumänske pianisten Marian Petrescu och för den såväl stadiga som flexibla rytmiken under konserten på Hebeteatern (som vanligt i idealisk ljudåtergivning) ansvarar kontrabasisten Rune Fog-Nielsen från Köpenhamn.

Slås av hur sinnrikt konserten verkar satts samman, antar att trion excellerat i ett par tempofyllda melodier före min ankomst. Soikelli visar ömsom diskret, ömsom utan ”filter” vilken fabulös teknik han besitter i en mycket inspirerande och intim miljö. På vad som förefaller vara ett halvakustiskt instrument framförs kompositioner med plektrum av bland andra John Lewis, Oscar Peterson och Duke Ellington, märkligt nog tre eleganter vid flygeln. Lämpar sig utmärkt att sätta ljuset på sådana giganter när Petrescu finns på scen, lägger in hisnande passager och därtill interagerar raffinerat med sin ”arbetsgivare”. Berikar genom att exponera sin exceptionella förmåga. I bakgrunden binder basisten snyggt samman melodier. jämte att exekvera ett ljuvligt feature.

Merparten låtar spelas förhållandevis nedtonat vilket överraskar en smula. Stämningen kullkastas då pianisten i en bossa av Oscar Peterson fladdrar med sina fingrar över klaviaturen, så att liknelsen med lärkvingar ligger nära till hands. Nordborna är inte sena att hänga på. Vi får reda på att huvuddelen av repertoaren hämtas från gitarristens senaste skiva. Kulmen nås när han till rungande bifall varsamt tar sig an en sugande blues och får mig att tänka på Barney Kessel. I särklass mest virtuosa alster utgör extranummer. En fröjd att få ta del av synkade trions fortissimo i Wes Montgomerys Jingles.

Somliga akter utgjorde för mig helt oskrivna blad, varav ett sådant var powertrion under gitarristen HEDVIG MOLLESTADS ledning. Sedan 2011 har hon med sin ohämmade flirt med metal-genren släppt minst sju plattor på Rune Grammofon och samarbetat med bland andra Jon Eberson och Trondheim Jazz Orchestra. HM3 består av förutom den explosive strängbändaren den bastante basisten Ellen Brekken trakterandes både el- och ståbas och Ivar Loe Björnstad bakom trummorna. Själva definierar de sin musik som utåtriktad och progressiv instrumentalrock. Gick in i Kongressalen med en positiv förväntan baserat på vad jag läst. Konstaterar efteråt att de onekligen är en attraktion live och genom sättet de utstrålar självförtroende skulle HM3 platsa på Sweden Rock, blev dock knappast lockad av att lyssna på dem i inspelad form. Det kändes litegrann som en kul överkörning. Att trion omhuldas av en vidsynt jazz-scen förbluffar. Också underligt att ofta positionera sig i massivt larmigt sound med drygt femtio år på nacken utan (falsett)sång.

Trion som turnerat i Europa, Asien och USA börjar i lite mystisk dov anda. Svajarm tas i bruk och det mullras från trumsetet. Byggs upp för den uppseendeväckande braka-lös-med maxad-energi – anda som genomgående präglar tillställningen. Inga titlar aviseras tyvärr, vilket ger dokumentationen ett famlande utseende. för en novis som undertecknad. Det liras kompromisslös skitig rock, snabbt och muskulöst med ackordföljder i fullt ställ. Inte utan att man tänker att frontande kvinnor tagit sig in på manligt territorium. Mollestad formligen älskar att lägga in kopiöst med dist och attack i sitt spel. Hårdkörningen rör sig stundtals i trakterna av Black Sabbath och hur de kunde jammade, en referens som indikerar hur tajta den skickliga norska trion är. Att tempon varieras och klanger framhävs i långsamma passager upplevs befriande för en ovan lyssnare.

Trumslagaren vet vad han sysslar med, framstår primärt som funktionell kraft vars hålla-sig-på-mattan-attityd får kvinnorna att stråla. Ellen Brekken uppvisar anmärkningsvärda kvaliteter vars krön är läckra framtagandet av melodistämman i ett publikfriande solo. Konserten klimax inträffar efter knappt en halvtimme i ett kluster där toner utvinns på gitarren för att övergå i metal-excesser. Mollestads influenser märks ( Steve Vai, Alan Holdsworh, Tommy Iommi, och ibland korsas Eddie Van Halen med Jeff Beck). Pedaler används förstås flitigt. I ett spektakulärt inslag (se bild ovan) manglar gitarrist och basist bland publiken uppe på långborden. Ett fett, supertungt sound brakar loss i ett slags shuffle och då uppstår ett sanslöst påslag av adrenalin. Ibland sker abrupta stilbrott genom tassande rytmer eller atmosfäriska ambient-passager. Blir upprymd av osannolika kontraster, sanslöst adrenalinpåslag och den rockigt råa attityden.

I Hebeteatern bjuder SCOTT HAMILTON & JAN LUNDGREN TRIO på underskön, medhårsstrykande jazz. I likhet med instrumentkollegan Harry Allen har han sedan sent 70-tal hållit en svindlande hög utgivningstakt, varav jag recenserat senaste cd:n Classics. Sett den utsökte tenoristen med delvis samma sättning på exempelvis Skeppsholmen, Liseberg och i Ljungskile med Jesper Thilo. Önskas äventyrliga utflykter och tuggmotstånd har du kommit fullständigt fel. Snacka om mjuklandning efter fyrverkeriet från HM3.

Senaste gången jag på samma scen hörde Jan Lundgren vid flygeln, Hans Backenroth på kontrabas samt danske batteristen Kristian Leth eggade de varandra till stordåd i samspråk med Ulf Wakenius. Jag som fått förmånen att ofta lyssna på den nordiska högpresterande trion, noterar att man i denna konsert i första hand backar upp den amerikanske saxmannen. Hamilton presenteras som en av våra förnämliga uttolkare av swingtraditionen. Kvartetten känner varandra väl vilket nämnda Classics är ett av många bevis i och med att saxofonisten här omger sig av samma nordbor.

Kvartetten sätter igång i übersofistikerad stil i låt från sprillans färsk skiva, åtföljd av delikat utsmyckat ballad där Leth befinner sig i framkant tillsammans med den timide stjärnan. In The Still Of The Night (C. Porter) artar sig till en mästerlig tolkning. Får vad som kan benämnas gåshud i denna sprittande svängiga sak, vars sound minner om andra softa ikoner. Syftar främst på Paul Gonsalves, Ben Webster och Stan Getz. Auktoriteten Lundgren färgar kompositionerna genom sina subtila, enastående löpningar medan Backenroth står för utsökt stadga jämte ett par förväntade features.

I´ve Grown Accustomed To Her Face ur My Fair Lady från nya skivan uppnås fulländning. Det kryddas med aptitliga aktioner från rytmläggaren jämte ett förtjusande solo med stråke av Backenroth. Lyckorus sprids från scen genom outsägligt vacker musik, vars sound erinrar om finalen på festivalen på Skeppsholmen 1987 med Stan Getz kvartett. Sticker ut mest gör ett bidrag Lundgren lanserar, nämligen Blues In Octaves av Jan Johansson från 1964 beskriven som udda i dennes produktion. Förvånande nog kompletterar Hamilton med oemotståndliga fraser. En ljuvlig konsert för finsmakare vilka ibland kan föredra musik utan krångliga tillsatser.

foto Bitte Sjöholm

FRANSKA TRION utmärks av en egensinnig, helt unik framtoning vilket i mångt och mycket beror på Matti Ollikainen. Hans bitterljuva fyndiga rim, rösten vars karaktäristiska stil delar folk i två läger (blev väl en smärre folkstorm när trion var husband i På spåret på SVT), samt oförställda schwunget parat med en karismatisk rytmsektion. De är flitiga i skivstudion (14 album) drivna av flödande kreativiteten från den till Göteborg inflyttade tornedalingen – självbiografiska debuten i bokform (som jag läst) bär titeln Trasiga toner från Tornedalen till Franska trion. Värt att flika in att Ollikainen därtill basar för en ypperlig jazzig trio vars lysande konsert på Valand i fjol recenserats här samt att annan skribent intervjuade honom i Kulturbloggen för ett par år sedan.

Sedan många år tillbaka kamperar han ihop med mångsidige Viktor Turegård på kontrabas. Efter fruktansvärda förlusten av den särpräglade, pådrivande trumslagaren Thommy Larsson 2019 har flera trummisar förekommit i Franska trion, oftast Christopher Cantillo (Dina ögon, Viva Black mm). På festivalen i Trollhättan där de lirade för sex år sedan sitter Anton Jonsson bakom trummorna, en av de fyra rytmläggarna på Dom ensammas planet som jag recenserade (4/5).

Blir begeistrad av en tillställning där allt stämmer, vilket FT själva inte var omedvetna om. På slutet vågade sig kompositören på att ta emot beställningar, favoriter från fans såsom singeln Midsommar där högtiden sågas. Glada låtar varvas konserten igenom med sorgsna på okomplicerat manér, intensivt ösiga med allvarsamt reflekterande, fast bottenplattan utstrålar en underbart skruvad humor de är tämligen ensamma. Samtidigt väcker låtskrivaren vår medkänsla. Typiskt för FT är också att de likt Ramones ogillar pauser och genomgående struntar i att ge oss titlar på låtarna.

Oavsett om boogie á la Jerry Lee (vilket innebär vildsint sväng), bluesiga tongångar eller tragikomiska ballader liras anför Ollikainen med finess och den elastiska rytmsektionen fyller i genom att verkligen vara på tårna. Jonsson glänser polyrutmiskt uppfinningsrikt i flera egna avdelningar. Tvära kast har varit ett idiom för dem under en drygt tjugoårig karriär. Att gå ”all in” är själva grejen med en fantastisk liveakt jag hört på tidigare festival i staden, Nef, Scandic Europa, Liseberg, Göteborgs 400-års kalas etc. Tillbaka i grått igen artar sig till en hejdundrande final.

Borde ha åkt efter den kultförklarade gruppens storartade insats. Var inte mottaglig för mer högoktanig livemusik. Ehuru kompetent förmådde jag inte tillgodogöra mig Tove Gustavssons bluesrock. Trots hennes meriterade far Kjell (har eller har haft en utmärkt rhythm & blues -orkester och spelat med bland andra Bill Öhrström och Peter Carlssons ) såg till att tajmingen satt som den skulle, blev jag lite blasé.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Den svenska torpeden – en film som kommer att tävla om många filmpriser

13 november, 2024 by Rosemari Södergren

Den svenska torpeden
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 november 2024
Regi Frida Kempff
Manus Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Frida Kempff

En slags Rocky-berättelse, ni vet någon som kämpar mot alla odds och ändå lyckas med något häpnads väckande, otroligt och imponerade. Fast ur en kvinnas situation vid tiden strax före andra världskriget utbrott, vilket gör att denna kämpande underdog möter hundra gånger starkare motstånd än Sylvester Stallones Rocky någonsin gjort i någon film.

Den svenska torpeden bygger på verkliga händelser och är en skarp och mycket realistisk skildring av kvinnors situation vid tiden för andra världskrigets utbrott, en film som fyller mig med me mängd olika känslor och tankar. Jag såg den tillsammans med flera vänner som var djupt påverkade av berättelsen. Berättelsen bygger på den sanna historien om simstjärnan Sally Bauer som riskerade allt för att förverkliga sin dröm att simma över Engelska kanalen. Regissören Frida Kempff tar sig skickligt förbi den fälla som många regissörer annars fastnar i när de skapar ett drama som bygger på verkliga händelser: Kravet att följa verkligheten så strikt att det mer blir en redogörelse än ett drama. I den svenska torpeden fungerar det dramaturgiska och jag får aldrig känslan av att det är tillrättalagt för att stämma exakt med hur allt gick till. Samtidigt är det högst realistiskt. Kvinnors situation i Sverige och för den delen i hela världen och i Europa handlade om att vara hemmafruar, att passa upp på man och barn.

Handlingen utspelas Sommaren 1939 och andra världskrigets utbrott hänger som ett hotande moln över Europa. Sally Bauer bröt mönstret för den traditionella kvinnorollen. Hon var ensamstående mamma och älskade att simma, mer än något annat. Hon hade en stark dröm, en längtar, ett syfte, ett mål att simma för Engelska kanalen.

Sally Bauer fick kämpa hårt, varken hennes familj eller omgivningen över huvud taget var förstående eller stöttande. Hon var ensamstående mamma. Pappan till hennes barn var gift och hade barn i Danmark. Ingen förstod hennes starka drivkraft. En mor ska inte överge sitt barn för att åka iväg och simma långt, det var den inställningen omgivningen hade och som hon ofta fick höra. Ingen förstod hur hon kunde satsa allt på simningen vilket förde med sig att hon ibland övergav sitt barn och ingen ville direkt ge henne stöd så hon kunde satsa på simningen.

Filmen öppnar för många tankar och ger mycket att prata om. Jag tror att alla som ser filmen kommer att ha sitt förhållningssätt och sin syn på handlingen. Det är som att en Tjechov-föreställning som är fylld av olika karaktärer som på olika sätt lurar sig själva eller försöker lura omgivningen och har olika driftkrafter. Vi kan spegla oss själva i filmens karaktärer.
Hur skulle vi själva gjort? Vilka val skulle vi göra? Skulle vi låta simningen styra över alla beslut? Skulle vi låta ett barn på sju-åtta år följa med till område som snart är drabbat av krig, där soldater finns överallt?

Frida Kempff tar härmed plats som en av nya svenska skickliga regissörer och Josefin Neldén imponerar i rollen som Sally Bauer: envis, stark och samtidigt skör, känslig och fylld av kärlke till sin son. Fotot i filmen får högt betyg för alla fantastiska bilder, speciellt havsmiljön. Det här är en film som helt klart kommer att vara med i nomineringar till många filmpriset.

Det finns en hel del information om Sally Bauers simprestationer på Wikipedia:
Sally blev känd 1931 då hon simmade över Öresund två gånger, första simning mellan Helsingborg och Helsingör, den 30 augusti samma år simmade hon även mellan Dragör [10] och Limhamn i Malmö (18 km) vid sundets södra del på tiden 6 timmar och 22 minuter.

År 1938 utlovade en dansk firma en prissumma på 5.000 kronor åt den person som lyckades slå det danska rekordet för att simma över Kattegatt. Bauer simmade en sträcka på 48 kilometer mellan Sjællands Odde och Katholm söder om Grenå, men misslyckades i sitt första försök. Vid det andra försöket 3 augusti revanscherade hon sig dock och simmade över Kattegatt på 17 timmar och 5 minuter, vilket var tolv timmar snabbare än det rådande danska rekordet.

Sitt internationella genombrott fick Bauer 1939 då hon simmade över Engelska kanalen, något hon drömt om sedan amerikanskan Gertrude Ederle utfört samma bedrift 1926. 500 försök hade tidigare gjorts, men bara 15 hade lyckats. Med hjälp av sponsorpengar från bland annat Banankompaniet, Gröna Lund, Sandrews och tidningarna Idrottsbladet, Arbetet och Göteborgsposten reste hon 14 augusti till London och tog sig sedan till Cap Gris-Nez nära Calais i Frankrike. Bauer påbörjade klockan 05.50 den 27 augusti sin simning över kanalen och kom i land på den engelska sidan klockan 21.12 samma kväll, vilket gav en tid på 15 timmar och 22 minuter. Under stora delar av simningen fick hon kämpa mot tidvattenströmmar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Frida Kempff

Polska formationer och svensk värd övertygar – Neoquartet med Mikael Godée & Kasia Pietrzko trio

11 november, 2024 by Mats Hallberg

6/11 2024

Skeppet i Göteborg

Med stöd av Polska Institutet i Stockholm

Tackar ibland ja till inbjudningar som väcker intresse utan att veta vad som komma skall. Dubbelkonserten med huvudsakligen polska förtecken var ett sådant evenemang jag tog på uppstuds. Kommer i god tid, beslutar mig för att sätta mig på läktaren med ett glas riesling. Konstaterar att det är skapligt med folk, till skillnad från när Mikael Godée i arrangörsgruppen MUKO inviterade mig till jazz med en italiensk kvintett tidigare i år (konsert som led i ett utbytesprojekt). Noterar tillfredsställande ljud i de båda konserterna vars längd landar på cirka en timme var, vilket kändes som en idealisk längd. Kan nämna att det är sällan jag hör polska musiker live. Hände på YSJF i fjol och senast i en fantastisk duo-konsert i Lerum då prisade pianisten Leszek Mozdzer utgjorde ena halvan.

Första akt är Neoquartet från Gdansk vars repertoar vanligtvis centreras kring samtida klassisk musik. Här framförs dock tillsammans med Mikael Godée på sopransax dennes genrefria kompositioner. I april skrev jag om en kyrkokonsert han hade i Majorna med en svensk stråkkvartett i repertoar till stora delar överensstämmande med kvällens . Sedan decennier tillbaka finns hos Godée en upparbetad kunskap om hur mer eller mindre kammarjazzig estetik kan integreras med stråkkvartett. Medlemmarna i Neoquartet heter Krzystztorf Pawloski (cello), Michael Markiewicz (viola), Pawel Kapica (violin) samt Karo Platkowska (violin). Utgår från att polska kvartettens ordinarie besättning stod på scen i Göteborg när P2 var på plats.

Blir förtjust i deras konsert, hur sömlöst de samverkar och hur utrymmet fördelas sinsemellan bägge enheter. Mellan skickliga stråkkvartetten där instrument stundtals lösgör sig och den andra komponenten, det vill säga det vindlande soundet från lika charmant spelande saxofonist. Och Godées fascinerande, alldeles lagom komplexa melodier tillhör också vad man tog med sig. Böljande visuella stycken avlöses av mer inneslutna konstruktioner. Låter ofta frapperande vackert, ibland dansat. Ter sig naturligt att den sopransax som verkar med idealisk kraft tar täten i ett uruppförande, en mazurka med kvicka vändningar vars melodi influerats av folkmusik.. En annan drömsk, smeksam låt kan etiketteras högkvalitativ ECM-jazz. Hänförs av ömsom raffinerade rytmer, ömsom ett meditativt anslag. I Pedagogiska balladen med sitt obestämda slut och långsamt svävande skepnad uppmanas till ordlös allsång. Vindlande visa i form av Jag vet en dejlig rosa ( som jag spontant förväxlade med romantisk visa av Taube) utgör virtuost extranummer som det improviseras elegant i.

Godée berättar för oss att han delade scen på festival i Marocko med Kasia Pietrzko trio, vilket gjorde djupt intryck på honom. Trion från Warszawa som besöker Sverige för första gången har släppt tre album med (tror jag) enbart egentillverkade kompositioner. 30-åringen omger sig med en rytmsektion bestående av Andrzej `Swies på kontrabas jämte trumslagaren Piotr Budnaiak. Hör till saken att under Jazz- & bluesfestivalen i Trollhättan blev det pianotrions tur att få sällskap på scen av Mikael Godée. I Göteborg koncentreras repertoaren kring material från senaste skivan. Pietrzko som skriver merparten av musiken sägs vara påverkad av bland andra impressionister från tidigt 1990-tal.

Tycker om vad trion företar sig, även om deras uttryck kändes mer rotat två kvällar senare tillsammans med den svenske saxofonisten. Kan ju också ha berott på att jag då bekantat mig med deras, ofta expressiva estetik. Inleder skenbart trevande med ringlande melodi, vars successivt dramatiska stegringar visar sig vara ett utmärkande drag. Noterar således vibrerande intensitet och som en följdverkan raffinerat flödande dynamik. Att tredje låten inkluderar bas-feature faller sig naturligt då `Swies komponerat. Det var svårt att höra kvinnans presentationer (mikrofontekniken inte den bästa). Uppfattade jag korrekt spelades original från i första hand senaste skivan Fragile Ego.

Porlande grundpuls genomsyrar trion ledd av en tämligen ung och välutbildad kvinna, en stigande stjärna. Stillsam, svävande sektion gör särskilt avtryck. Vi får efteråt veta att den inspirerats av pianistens drömmar i sovande tillstånd. Trumslagaren tillför extra energi med uppbrutna rytmer, bombastiska mönster och minst ett trumsolo. Foggy Days förklaras handla om pandemin, trions mest förföriska låt vars tema präglas av Keith Jarrett-vibe. I sista delen av konserten ruskas publiken om genom radikal tempoökning. I innovativa löpningar och eruptioner från rytmläggare blinkas det till Chick Corea.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in