Av Pelle Koppel efter Janne Tellers roman
Översättning: Kristina Ros
Bearbetning: Kristina Ros & Marcus Carlsson i samarbete med ensemblen
Regi: Marcus Carlsson
Scenografi & kostymdesign: Råger Johansson
Komposition & ljuddesign: Liis Ring
Ljusdesign: Anna Wemmert
Maskdesign: Josefin Ekerås
Medverkande: Silan Maria Budak Rasch & Erik Lennerblad
Premiär 22/3 2024
Spelas till och med 2/5 på Masthuggsteatern i Göteborg och på turné
Från 14 år – Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs Stad & Västra Götalandsregionen
Börjar i en för mig ovanlig ände genom att ge en kontext till regissören, en 80-talist från Värmland jag bytte några ord med precis innan vi steg in och satte oss på bänkarna. Marcus Carlsson fanns på plats också under förmiddagen då man hade sin första premiär, då med den unga målgruppen som publik. Visar sig vara debut för honom på Masthuggsteatern.
Regissören vars handlag jag kunnat studera i en handfull uppsättningar är lika aktiv på filmområdet (prisad för kortfilm) och var tidigt i karriären också skådespelare i mindre skala. Jag har recenserat lyckade uppsättningar av Europas kniv med Jakob Eklund i huvudrollen, Faces på Göteborgs Dramatiska Teater samt Isadora & kärleken på Hagateatern. Vidare skrivit om den gåtfullt tredelade Shirins vargar och om besvikelsen futtiga kammarspelet Helen och Agnes genererade. Att han som kanske det första större regiuppdraget gav sig på läskiga Kentaur (sett pjäsen med GDT för några år sedan) kan ses som symtomatiskt. Carlsson tycks frapperande ofta dras till verk vilka rymmer kusliga inslag och destruktiva handlingar, ibland oåterkalleligt fatala. Romanen som manuset till Intet baseras på kan inte betraktas som något annat än en skräckhistoria.
Janne Tellers sägs ha revolutionerat genren skönlitteratur för ungdomar med den omskakande berättelse som ryms mellan pärmarna i Intet. Kan vara värt att nämna hennes anställning som rådgivare i konflikthantering för EU och FN. Hon har publicerat en mängd essäer och bott i många länder i Europa och Afrika. Författaren med rötter i Österrike och Tyskland bor för närvarande i New York. Sex romaner plus ett par novellsamlingar finns på den prisade 59-åringens cv.
Vi sitter på låga bänkar längs två väggar och tittar mot en ganska kal scen. Skådespelarna agerar under en rektangulär rigg. I ena hörnet visar de på ett story-board med modell av ett danskt samhället, var kedjan av eskalerande händelser äger rum, var de involverade eleverna bor. Mikrofon och rökmaskin används och framför allt Erik Lennblad tar spjärn mot ställningen, lyfter några gånger från golvet för att illustrera sin redogörelse. Enaktaren har en idealisk längd på 70 minuter.
Den eskalerande intrigen återges växelvis av skådespelarna. Pjäsen handlar om en yngling som deklarerar att strävanden inte leder någon vart eftersom livet saknar mening. allt levande kommer ju försvinna lyder hans krassa logik. Denne Pierre Anthon slutar skolan för att inreda sitt ovanifrånperspektiv i ett plommonträd. Klasskamraten Agnes tar då initiativ till att samla ihop en hög av betydelser från var och en i klassen, för att motbevisa tesen av förnekelse. Vad som börjar med överkomliga offer av ägodelar utvecklas omgående till en ruljans utom kontroll. Man utmanar varandra till allt grövre insatser i handlingar som ger bestående men, somliga skulle kunna rubriceras som våldsbrott. Motvilligt offras oskuld och med minst lika stor vånda en kroppsdel. Stegringen i klassen sipprar förstås ut till slut. Polis kopplas in och media sätter igång att nysta i allt mer makabra förlopp.
Att en roman för unga författas utan att förmedla hopp är uppseendeväckande. Följdriktigt uppstod en debatt när den kontroversiella boken publicerades 2000. En period var tydligen Jane Tellers roman indragen. Den danska författarens fiktion är ännu grymmare än berättelsen bearbetad för scen. Förvisso finns ett par liknande exempel. Men det är på sätt och vis att bryta mot en gyllene regel, att så här skoningslöst exponera ett samlat motstånd mot farlig nihilism. Och därmed agera kontraproduktivt, skapa en traumatisk backlash där anstiftaren Agnes självfallet inte kunnat förutse vilka proportioner högen av betydelser skulle anta.
Hade önskat mer dekor och framför allt fler gestaltande scener. Istället får vi hålla till godo med att duon på scen med livfullt återger den allt mer skrämmande handlingen. Vårt intresse bibehålls tack vare den dramatiska laddningen. Regissören naglar fast oss med skildringar av grupptryck som går överstyr. Noterar överensstämmelser med Flugornas herre eller 5boys-com om krigets fasor i forna Jugoslavien speglade i lekande pojkars ögon, en uppsättning jag såg med störande tonårstjejer 2012 på Backa Teater.
Skådespelarna är i 30-års åldern. De är skickliga på att gå in i beteenden av personer hälften så gamla. Tajmingen fungerar förträffligt för den välutbildade duon. Mimik och gester sitter, känns trovärdiga i pendlingar av redovisande karaktär till att dyka ner i elevers olika personligheter. Silan Maria Budak Rasch som varit med i ensemble på Backa verkar vara en oerhörd språkbegåvning. Den dansk-kurdiska skådespelaren och mezzosopranen talar utan någon brytning och behärskar ytterligare flera språk. Erik Lennblad som setts i Molanders på SVT och engagerats av Masthuggsteatern ett par gånger tidigare, har en särskild kvalitet som roar. Syftar på hur kompetent han är på att frambringa olika tonfall med understödjande motorik. Tappade räkningen på hur lång rollista han betade av. En talang som driver berättandet, gör det mer eggande att ryckas med av.
Foton Lina Ikse