24/3 2024
Dergårdsteatern i Lerum
Samarrangemang: Musik i Lerum, GWO vänförening och Kammarmusiken i Lerum
Turnén kort och gott kallad Oh Monica blev utsåld på flera orter i Västsverige. Inget undantag när den efter nio konserter gick i mål i Lerum en sen söndagseftermiddag, inför entusiastisk publik nyfikna på att höra legendaren Monica Zetterlund tolkas. ”Lingonriset i ett cocktailglas” (Tage Danielssons omtalade epitet) är förstås alltid aktuell, extra mycket för närvarande i och med albumet med engelska översättningar hämtade från hennes sista skivor. Vidare har sannolikt majoriteten av konsertbesökarna varit på Göteborgs Stadsteater. Där blivit tagna av musikalen Monicas vals, som jag såg två gånger och utnämnde till årets scenkonst.
Jag är ett fan till Rigmor Gustafsson och den exceptionella förmåga hon besitter. Kan nog ha hört henne live ett tvåsiffrigt antal gånger. Att sångerskan bryr sig om mitt beröm när det uttrycks i skrift uppskattas, ska ses mot bakgrund av skörden av utmärkelser och pressrosor. Exempelvis belönades hon i fjol med Jazzkannan, Katalogen består av tio album i eget namn inklusive liveskiva, plus ett par samlingar. Äger några av dessa alster. Vid minst ett tillfälle tidigare har kvinnan uppväxt cirka tio mil ifrån Monicas älskade Hagfors, vågat sig på att hylla en av sina förebilder. Skedde under Stockholm Jazzfestival när hon frontade tillsammans med tre andra kända jazzsångare ackompanjerade av Ekdahl/ Bagge Big Band. Fanns inget att klaga på, men talande nog ivrade publiken inte för extranummer till skillnad mot när turnén Oh Monica avslutades.
Göteborg Wind Orchestra är en av landets fem professionella blåsorkestrar. Namnet fick tidigare Göteborgsmusiken 2007. Av deras fjorton skivor har de allra festa sålt guld. Många genrer täcks. Spännande samarbeten och pedagogisk verksamhet för unga är deras signum. Likt katten verkar orkestern med bakgrund i Spårvägens respektive Flygvapnets Musikkår ha nio liv, då man varit akut nedläggningshotade flera gånger. Efter att ha blivit utsparkade från Kronhuset har de fått nytt hem i före detta Smyrnakyrkan, omdöpt till Haga Konserthall. Där började för övrigt turnén.
Dirigerade av arrangören Mats Hålling lät de bättre än någonsin vid mitt besök när Peter Asplund stilfullt höll sin releasekonsert. På turnén har orkesterns cirka tjugo medlemmar förstärks med Tommy Kotter på digitalpiano och kontrabasisten Thomas Markusson. Mannen stående på bilden ovanför heter Sven Fridolfsson. Förutom att spela altsaxofon och tvärflöjt (flera solon) agerar han dirigent och ansvarar för nästan samtliga arrangemang. Vilken arbetsinsats!
Även om det inte råder något tvivel om vem som lyser mest på scen och får mest applåder, ramas tillställningen in instrumentalt på ett sätt som sände sköna vibrationer. Syftar på innerliga temat i traditionella folkmelodin Ack Värmeland du sköna jämte introt där Tommy Kotter imiterar Bill Evans magiska anslag i Monicas vals/ Waltz For Debby i ett avskalat extranummer. Assisteras av elegant vispspel och subtila basgångar. Ryste av vällust vid dessa sekvenser. Den specialrekryterade sångerskan öppnar med frejdiga Att angöra en brygga. Orkestern fylliga och följsamma klang matchar Rigmors klara, ypperligt rytmiserande röst.
Repertoaren utmärks av att vissa självklara låtar valts bort, vilket innebär att också kännare får sitt lystmäte. På sluttampen kommer Bedårande sommarvals i oantastlig tappning. Från den ikoniska skiva från 1964 Rigmor upplyser att hon lyssnat mest på, får vi förutom ovan nämnda titellåt Come Rain Or Shine med (om jag hör rätt) egen tillsats adderad av Fridolfsson och Leonard Bernsteins fullkomligt ljuvliga ballad Some Other Time. Bernsteins melodi sjunger Rigmor helt enastående lysande ackompanjerad av pianotrion – Tommy Kotter, Thomas Markusson och på trummor Per Boqvist (slagverkare i GWO med naturlig ingång i jazz). Oförglömlig tolkning som bara den var värd entrébiljetten.
Gästande sångsolist tar tillfället i akt att informera om Monica Zetterlunds stressade schema när klassiska inspelningen med Bill Evans trio blev av. Vidare berättas om hur vokal jazz på svenska uppstod som fenomen och tillgången på geniala textförfattare. Annars var det lite tunnsått med anekdoter och fakta om nationalklenoden. Förstås en svår avvägning, men vi kunde fått lite mer kontext.
Av jazziga visor från det framgångsrika Hasse & Tage samarbetet, lyfts snärtiga O vad en liten gumma kan gno (What A Little Moonlight Can Do) med Basie-outro och snirklande bossan Siv Larssons dagbok (musik A C Jobim) fram. Registrerar snygg symbios emellan Rigmor och GWO. Publiken bjuds också på bitterljuvt doftande kluriga Visan om mina vänner , ett utsökt exempel på samarbetet med två andra genier. Povel Ramel och Beppe Wolgers åsyftas. Från denna gyllene era hämtas också Det finns ju faktiskt telefon vars författare till texten är ingen mindre än Cornelis Vreeswijk. Denna latin-betonade melodi har ett uppfriskande drum-battle inlagt. Till kategorin publikfriande visor som inte förbigås hör också Povel Ramels revyskapelse Den sista jäntan vilken Rigmor tacksamt tacklar med sin påstrukna värmländska dialekt.
GWO passar givetvis på att erbjuda ett fullsatt Dergårdsteatern vad de inte visste att de skulle få: Ett par instrumentala stycken där de låter oss sjunka in i sina klanger och kvalificerade musicerande. Förutom inledande vackra Värmlandsvisan framförs exempelvis en slags charmig ouvertyr, Valsette av Bengt Hallberg blir till en fullträff genom att få fram stämningen av nordiskt vemod i ljus tappning samt ett exklusivt arr av Mikael Råberg på ytterligare en bossa av Jobim, nämligen Wave som ju annars ofta framförs vokalt med engelsk text. I arret finns feature från trombonsektionen. Apropå solister levererades under konserten ett par prydliga solon på tenorsax av Per Laang.
Sitter bra och konstaterar i likhet med den bejublade sångsolisten att ljudteknikern utomordentligt väl får fram hennes stämma, orden och stavelserna når våra öron. Det var bara i ett par sekvenser i början som orkesterns volymstarka sound trängde undan rösten.
Att hävda att Rigmor Gustafsson sjunger bra känns futtigt. Till och med att ta det till nästa nivå och skriva att hon är väldigt bra blir en alltför futtig beskrivning. Själva utgångspunkten för hyllningsprojektet kan ses som hur förvaltas hennes enastående talang bäst när den sonora storheten hos Monica Zetterlund ska framhävas? Man undrar hur mycket tid som lagts på att studera vokal teknik. Ibland tycker jag mig märka att hon lagt sig riktigt nära i betoningar, i andra melodier förnimms en självständig hållning. Förmodar att Rigmor omspänner ett större omfång av oktaver. I Come Rain Or Come Shine adderas scat, Osäker på om det var något Monica Z någonsin ägnade sig åt.
Monica Z verkade trivas lika bra i smågrupper som att bli uppbackad av orkestrar. Detta tar projektet fasta på. I några låtar ackompanjeras Rigmor alldeles förträffligt av enbart pianotrion, särskilt när material hämtas från Waltz For Debby. Tommy Kotter briljerar med sitt anslag, extra mycket i ett improviserad stick. Saknar inte Sakta vi gå genom stan, En gång i Stockholm eller Var blev ni av? Skulle jag fått önska hade jag däremot velat höra någon komposition från lyckade samarbetet med Thad Jones/ Mel Lewis Orchestra utgivet på lp 1977. Blev hänryckt och skrev i sedvanlig stil för långt. Avrundar genom att plussa för några av de mindre kända insjungningar som inkluderats, varav ett par närmast obskyra. Exempelvis avses En slump (Bewitched) från Gröna Hund, en svensk version av singeln My Sweet Lord (George Harrison/ svensk text Peter Himmelstrand) )som jag skaffade mig i mellanstadiet, vars underbara gospel-touch i deras tappning har en oemotståndlig refräng och allra sist Fröding i bluesigt stuk, kul dänga där orkestern hamnar i ett självgående sväng som påminner om Gräsänkling blues. Här I valet och kvalet och i åtskilliga andra melodier triumferar Rigmor Gustafsson med sitt arbetsredskap, sin sällsamma röst.