• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Omisskännlig trubadur upprätthåller sin höga standard – Dan Berglund med band på Aftonstjärnan

28 maj, 2024 by Mats Hallberg

foton Leif Wivatt

Aftonstjärnan vid Lindholmen på Hisingen

23-25/5 2024

Kan inte upptäcka att jag tidigare skrivit om Dan Berglund, vilket förvånar. Utsålda releaseskonserterna på Aftonstjärnan (bevistade premiären) var minst fjärde gången jag hört honom live – Nefertiti, FOLK, visfestival på Musikens Hus. Har i min ägo cd:n Såna som vi signerad och ett ex av En järnarbetares visor inhandlad second hand. En samling av hans tidigaste alster recenserades i Kulturbloggen 2011. Nu är den prisade Berglund med sin förhållandevis sparsmakade produktion aktuell med sjunde skivan Liv och dikt utgiven på Kakafon Records ( ovan refererad samling ej inräknad).

På den såväl som på scen omger sig trubaduren av Henrik Cederblom på diverse stränginstrument (också ljudtekniker och producent tillsammans med sin uppdragsgivare på nya albumet), Harald Svensson på dragspel och klaviaturer, Viktor Turegård vid kontrabasen samt Erik Bodin bakom trumsetet. Många av er vet förmodligen att han som med rätta titulerar sig trubadur, rekryterat några av regionens mest framstående instrumentalister inom vitt skilda genrer. Haft äran att höra dem live var för sig på WOW, jazzklubbar, i kyrkor, festivaler, i teatrar, på Göteborgs Kulturkalas etc. Konstellationer där någon av musikerna ingått är bland andra Franska trion, Little Dragon, Eje Thelin, Entra, Den Fule, Freddie Wadling och många fler. Releasespelningarna genomförs i två set med Johannes Lundberg ansvarigt för oklanderlig akustik. Det enda som fanns att klaga på sittandes längst upp på läktaren i en intim lokal med stolt historik var bastuvärmen.

Genom att ha tillgång till låtlistan kan konstateras att samtliga visor från Liv och dikt sjungs. De kompletteras av ett par visor om den fiktiva figuren Frasse Swahn, titellåten från Såna som vi samt två väsensskilda hits från En järnarbetares visor och ytterligare några titlar. De omsorgsfullt sammansatta texterna är förstås värda att studeras i detalj. Berglund idkar numera gärna en dräpande humor med tvetydiga vändningar. Under attack påminner till sin struktur om hans i nutid mest omtalade succé Allt är idioternas fel.

En annan mycket fruktbar ingrediens tar avstamp i traditionen från Taube, Birger Sjöberg, Alf Hambe med flera, där existentiella motiv korsas med naturlyrik. Hantverkskunnandet härstammar också från kollegor som Leonard Cohen och Bob Dylan. Sångerna jag premiärlyssnar på ansluter till de två angivna strömningarna, inordnar sig smidigt i hans karaktäristiska katalog. I ungdomen fanns ju dessutom ett samröre med kompromisslösa r-are, vilket alltsedan dess gjort honom älskad av revolutionsromantiker ur flera generationer. Oklart om barden numera betecknar hållningen som ”ungdomssynder” eller som en omistlig del i en visskatt som renderande i ett tidigt genombrott.

Ska försöka att inte bli långrandig eftersom jag ämnar publicera recension av Liv och dikt inom en ganska snar framtid. Premiärspelningen av nya materialet gick precis lika bra som entusiastisk publik räknat med och som de rutinerade männen planerat. Berglund vet med sig att hantverket behärskas, utstrålar orubblig auktoritet. Förvisso överlåts åt melodimakarna Cederblom och Svensson att arra (inte minst samtliga nya alster). Oftast får musikerna agera tämligen diskreta ackompanjatörer, vilket framhäver huvudpersonens röst och personliga texter. Ett par gånger kliver de dock in i handlingen med pondus och lirar vispop eller rent av mer än så. Bildar då verkligen ett färgstarkt band, skapar groove och smyckar ut harmonier. Har inte tillräcklig koll för att säga hur ovanligt det är för senare decenniers Dan Berglund, betraktar dock spännvidden i och med användandet av trumslagare som ett utökat register. Erik Bodin löser givetvis sin uppgift galant.

Harald Svensson växlar vant emellan dragspel och digitalpiano/ keyboard medan Henrik Cederblom snyggt fyller i ett par stick. Ett talande bevis för trubadurens självförtroende kunde noteras. Han utgick nämligen från att alla ordrika texter hade memorerats och saknade därför hjälpmedel. När han i andra set rejält kom av sig i visa med Tom Waits-stuk lånade en kvinna ur publiken honom texthäfte. Den missen påverkade inte alls kvalitén, ökade däremot kommunikationen med hängivna åhörare.. Att kalkylera med rungande respons tyder också på ett stort mått av självförtroende baserat på erfarenhet. I repertoaren har nämligen två extranummer lagts in varav finalnumret utgörs av bitska Nattvandrare från 1987.

Vi får reda på varje visas upphov och eventuell musikalisk influens, nycklar vilka skivköparna går miste om. En extra livebonus således! Informeras exempelvis om Midsommar att det är ett rätt otäckt barndomsminne från uppväxten i Kristinehamn där Berglund ackompanjeras av akustisk gitarr och dragspel. Dess ackordföljd och atmosfär associerar jag till en mix av Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind och Balladen om briggen ”Blue Bird” af Hull. För mig låter denne lika omisskännlige som mycket kvalificerade ordsmed likt en korsning av Thorstein Bergman och Fred Åkerström light.

Låt mig nämna några absoluta höjdpunkter i en praktfull repertoar, vars rikedom av variationer ryms inom en igenkännbar form. Framhåller magiska stunder såsom drömska balladen Exodus, lyriska pärlan Såna som vi alluderandes på Nietzsche, Snillrika texten till Under attack inramad av ett mäktigt beat, en ömsint låt om kärlek samt Dan Andersson-anstrukna klassikern Våren i Backadalen. Störst jubel bryter förstås ut i kampsången vars vrede är lika aktuell idag som då den skrevs. Syftar på suget som uppstår när De mördades fria republik framförs, om arbetare som förolyckas på jobbet. Vi påminns om att skoningslöst drabbande text tillkom efter två fasansfulla olyckor på varven i Göteborg.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Hit Man – ger en bismak av obehag

27 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Hit Man
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 maj 2024
Regi Richard Linklater

Hur många karaktärer döljer vi inom oss? Glen Powell i huvudrollen som universitetsläraren Gary Johnson visar upp en fascinerande mängd olika personligheter. Det är intressant att se hur han kan förändra vad han utstrålar med små medel. I filmens början möter vi honom som en försynt, försiktigt lärare på universitetet och som ger intryck av att aldrig våga ge sig hän åt något. En man som lever en lugnt liv med sina katter och är nöjd med det. En man som inte på något sätt är äventyrlig. Hans elever ser på honom som en trist, grå mus, ungefär. Det är dock bara en yta han håller upp. Bakom masken döljer sig en brokig mängd personligheter. Fast det vet han inte själv i början.

Denna försagda universitetslärare Gary Johnson extraknäcker för New Orleans-polisen. I början arbetar han med teknik för polisen och hjälper till att sköta den utrustningen för avlyssning. Men så behöver polisen att han hoppar in som Hit Man ett tag. Hit Man är poliser som låtsas vara yrkesmördare och som möter personer som vill beställa mord. Genom att spela in dessa möten får polisen bevis och kan gripa beställaren och ställa den inför rätta. På så sätt kan polisen förhindra mord.

Den är rolig. Intressant på sitt sätt också. Tanken att sätta stopp för mord och dödande redan genom att gripa den som bestämmer om mord eller beställer mord är inte dum alls. I dagens Sverige med alldeles för många gängskjutningar och hämnd mellan gäng skulle absolut behövas en sådan Hit Man som stoppar dödsskjutningar. Fast dessa poliser rör sig i en grå zon, på sätt och vis är de med och planerar morden och uppmuntrar beställaren.

Det visar sig att Gary har en enastående talang för att låtsas vara yrkesmördare och han kan anta olika personligheter beroende på vilken typ av karaktär som mest tilltalar kunderna. Den delen av filmen tycker jag är roligast.

Men en dag möter han en Maddy, en ung kvinna som vill beställa mord på sin make som förtrycker henne. Gary har inte hjärta att lura henne. Han vill inte att hon ska förstöra sitt liv och hamna i fängelse. Istället för att sluta ett avtal med henne så polisen kan gripa henne råder han henne att låta bli att döda och istället ta pengarna som mordet skulle kosta och fly och skapa ett nytt liv åt sig.

Därefter är en hel del av berättelsen förutsägbar och jag tappar en hel del intresse.

Det är en skruvad underhållande berättelse som otroligt nog är verklighetsbaserad. Hur mycket var och en i publiken skrattar beror förstås på vilken humor var och en har. Jag roades av personlighetsbytena och inser hur skickliga skådespelare som Glen Powell är. Men jag har samtidigt svårt att skratta åt mord. För även om grunden för jobbet som Hit Man handlar om att förhindra mord sker ändå några mord som jag har svårt att tycka är kul. Våld och mord som underhållning ger mig en bismak av obehag. Men som sagt, smaken är olika och vad vi skrattar åt är individuellt.

Om regissören Richard Linklater:
Richard Linklater är nominerad till en Oscar fem gånger. Hanuppmärksammades först 1990 med lågbudgetfilmen Slacker, som han skrev, regisserade samt medverkade i. Ett par år senare kom tonårsskildringen Dazed and Confused där en rad stjärnor i vardande medverkade. Därefter följde första delen i relationstrilogin med Ethan Hawke och Julie Delpy, Bara en natt, för vilken Linklater vann Silverbjörnen för bästa regi i Berlin. De övriga delarna i trilogin är Bara en dag och Before Midnight. Bland hans andra filmer märks komedierna School of Rock och Everybody Wants Some!! samt animerade Waking Life och A Scanner Darkly. Linklater vann en Golden Globe för Boyhood, som såväl utspelade sig som filmades under flera år. Han testar samma grepp i sitt kommande projekt, Stephen Sondheim-musikalen Merrily We Roll Along som ska filmas under tjugo års tid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Hit Man, Richard Linklater

Bokrecension: Ingela Strandbergs nya harmoniska diktsamling ”När jag var snö”

27 maj, 2024 by Anastasia Bark

Titel: När jag var snö
Författare: Ingela Strandberg
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113130835
Utgiven: 2024.01.31

Det är inte lätt att recensera poesi, för att poesi inte alltid är lätt att förstå sig på. Här vågar jag hävda att poesi inte alltid ens är värt att försöka förstå sig på. Ibland bara känns poesi, in i märgen, och in i hjärtat; utan att behöva fullständigt förstås. Det går trots allt att känna för en låt på ett utländskt språk, utan att förstå själva låttexten. Denna lilla poesibok var däremot både enkel att förstå och enkel att känna för – kanske är känsla och förståelse inte alltid så olika egentligen. Hursomhelst går de hand i hand, om inte alltid så i alla fall i denna diktsamling. Faktum är att det mesta går väldigt väl ihop i Ingela Strandbergs nyaste diktsamling. 

I När jag var snö lyckas Ingela Strandberg skapa en mästerlig balans mellan det mörka och det ljusa. Diktsamlingen skulle kunna liknas med en yin och yang symbol där motsatserna hamnar i en harmonisk balans – liv och död, ljus och mörker, passivitet och aktivitet. Med andra ord är det mycket död i denna diktsamling, men även mycket liv. Den värld som Strandberg skapat i denna samling är full av motsatser, inte minst när det gäller de olika miljöerna, och trots det befinner sig byggarbetarna i fullständig harmoni med vitsipporna. Strandberg skriver om mycket, men i en sorts minimalistisk ton där det mörka inte tar över det ljusa och vice versa. Dikterna går aldrig i överstyr, tonen blir aldrig överdramatisk, trots styrkan i det skrivna. Inte heller är Strandbergs diktsamling så pass ”balanserad” så att den blir grå. Precis som yin och yang symbolen är det mörka och det ljusa i denna samling mycket tydliga i sin enskildhet, placerade mittemot varandra. Här och där blir dikterna till och med en aning vitsiga, vilket bidrar med en sorts lätthet eller luftighet till verket i sin helhet. 

När jag var snö gör mig hoppfull. Diktsamlingen möjliggör – åtminstone teoretiskt sett – harmonin i en situation som kan kännas allt annat än harmonisk. Om det är möjligt att människa och natur, liv och död, mörker och ljus kan hålla varandra hand i hand, finns det då inte åtminstone potential för att detta blir möjligt på annat håll också? Jag vet inte alltid vad Strandberg tänkte eller kände när hon skrev dessa dikter, men som läsare får jag en chans att hitta min egen mening i det skrivna. Jag vet inte om det var menat att jag skulle hitta hopp i detta verk eller inte, men det gjorde jag, och för det är jag tacksam för. Bland ”askan av liv” och ”djur i människohamn” har jag hittat något som får mig att vilja tro att det finns en möjlighet för motsatser att mötas utan att vilja eliminera varandra i den ena formen eller den andra. 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: diktsamling, ingela Strandberg, Lyrik, När jag var snö, Norstedts

Filmrecension: Universalteorin – outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig

25 maj, 2024 by Elis Holmström

Universalteorin
Betyg 2
Svensk biopremiär: 24 maj 2024
Regi Timm Kröger

Ibland kan starka influenser från klassiska filmer skapa en sorts plattform för relativt oerfarna filmmakare, även om originalitet och innovation helt uteblir. Upgrade från 2018 är ett exempel på detta, filmen var något av en Robocop- och Terminatorklon, ändå lyckades den engagera genom inspirerad regi från Leigh Whannell.

Man kunde därför hoppas att en snarlik effekt skulle framträda för regissören Timm Kröger och hans nya film Universalteorin, som mer än gärna vill hylla och emulera Alfred Hitchcocks mest ikoniska stunder. Otursamt nog – för publiken, är så inte fallet, för trots en fantastiskt vacker yta väntar en film som är outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig.

Inspirationskällorna är det sannerligen inte fel på. Förutom Hitchcock finns det starka spår av Steven Soderberghs Kafka som ständigt gör sig påminda under speltiden på två timmar. Det går inte heller att undkomma att Kröger har skapat en av de mer stilsäkra filmer jag sett på länge. Sättet det tyska 1960-talet iscensätts är imponerande, kostym och kuliss är fullkomligt utsökt och lyckas framstå autentiskt och inte det minsta anakronistiskt. Fotot är fullständigt magiskt, med bedårande vackra skuggor och snillrika kontraster mellan ljust och mörker. Någonstans där slutar dock alla former av lovord, för den faktiska filmen är raka motsatsen mot elegant, klassisk eller ens dräglig.

Tanken är att skapa en psykologisk, syrefattig och kryptisk film som leker med logiken. Det hade kunnat vara fantastiskt om det genomförts med någon som helst intelligens eller förmåga att skapa spänning. Berättelsen vill vara förankrad i spekulativ kvantfysik och ställa både en och annan fråga om existens och alternativa världar. Men de många utläggningarna om fysiska formler och parallella universum blir smärtsamt tråkiga och skrattretande flummiga. Med tanke på att Christopher Nolan lyckades göra samtal om atomfysik till en rysare utan dess like i förra årets Oppenheimer, blir detta istället ett exempel på hur det inte skall presenteras på film.

Om nu dialogen och karaktärerna är lika attraktiva som vissnat ogräs återstår bara förhoppningen om att någon form av klassisk nervpirrande spänning kan uppstå. Sekvenser där kampen mot klockan får publiken att svettas eller då insatserna är så höga att varenda tittare tvingas begrava ansiktet i händerna i ren och skär upphetsning. Men det är bara att ursäkta sig å Universalteorins vägnar – framförallt eftersom den inte har hövligheten att göra det själv. Vad som erbjuds är hopplöst och närmast förolämpande enkelt. Spänningsmomenten är sporadiska och utförda med chockerande ointresse.

Som om detta inte vore tillräckligt med salt i såren slutar allting i ett fasansfullt förhastat klimax som känns som en paj riktad rakt i publikens ansikte. Någonstans där har i alla fall mitt tålamod retirerat och rör sig – precis som jag själv, mot biografens utgång med raska steg. Universalteorin må vara fantastisk att se på men det är en klen tröst då filmen har ett inre som endast kan beskrivas som eländigt uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Intrikat och klangrikt med mångsidig gitarrist – Report to Keftiu av Andreas Hourdakis

24 maj, 2024 by Mats Hallberg

Andreas Hourdakis

Report To Keftiu

4

Inspelad juni 2023 i Atlantis Studio Stockholm

Producent: Andreas Hourdakis

Bolero Records

Releasedatum: 12/4 2024

Mannen med det grekiskt klingande namnet kommer från Malmö, fast han gick på Musikhögskolan i vår huvudstad och har rötterna förlagda på Kreta. Jag känner i första hand till 42-åringen genom ett antal fängslande samarbeten. Har hört jazziga gitarristen live med med bland andra Karin Hammar Fab 4, Magnus Öström Group, Karolina Almgren och Stina Augustsdottir. På meritlistan finns vidare musicerande tillsammans med Sebastian Studnitzky, Jeanette Lindström, Daniel Karlsson, Joakim Milder och han ingår i ett av HYMN hyllat hardcore band. I eget namn finns fyra album varav ett med Dylan-tolkningar som rönt uppskattning. Hourdakis leder både en trio och kvartett. Hade inte tidigare hört honom i helfigur lira sina originallåtar, varför jag tog chansen när han besökte Jazzföreningen på Valand då musiken från Report to Keftiu framfördes live för första gången. Låt mig först berätta om mina intryck från detta releasegig 16/5 inför ett 30-tal sittande åhörare.

På scen omges huvudpersonen av samma manskap som på skivan. Vi ser således Jonas Östholm vid flygeln, Martin Höper på kontrabas samt bakom trummorna rytmtillverkare Jon Fält. Utan att överdriva kan hävdas att männen tillhör landets mest etablerade jazzmusiker. Berättas för mig att samtliga studerade på KMH vid samma tidpunkt. Rekommenderar att ni googlar fram deras respektingivande cv om bevis för påståendet önskas. Haft förmånen att recensera dem både live och på skiva åtskilliga gånger, fast troligen premiär för min del att kunna lyssna på dem tillsammans.

Det blir inte oväntat två set varav det första varar i ungefär en trekvart. Däremot anmärkningsvärt att klagomål på bristande balans behöver formuleras. Särskilt i första avdelningen nådde pianistens ljuvliga inpass ut enbart när en närmast övertaggad trumslagare höll tillbaka och frontande instrumentalist pausar. Också stadige basisten var hänvisad till för låg volym. Kan sammantaget bedömas som anmärkningar i marginaler, även om obalansen påverkade helhetsintrycket. Visar sig att den i centrum exponerade svarta Gibson kännetecknas av ett angenämt vibrato. Noterar kul, småtrixig inledning och därefter ett tema som hakar tag i mig. Protos Syrtos visar sig vara en traditionell folkmelodi från Kreta som gitarristen arrat för denna sättning. Under konserten uppstår ofta rafflande dialoger emellan Hourdakis och Fält, den prisade batteristen som var först ut i min serie miniporträtt Groovearbetare publicerade 2011 i LO-tidningen. Inte sällan agerar Fält inspirerad anstiftare, beter sig offensivare än någonsin och totalt motsatt mot hur han tillsagts spela på det album som senast belönades med Grammis i jazz-kategorin. Paret ges understöd av löpningar från Östholm och en pådrivande Höper i låt där virtuos hårdkörning praktiseras

Repertoaren fylls naturligt nog ut av alster från tidigare utgåvor. Fäster mig efter paus vid riffandet i optimistiskt hållna Mighty Labrys där mycket händer i bakgrunden, skönt fladdriga fusionaktiga Tusen Solar, hur ljuvt det låter om en skör ballad med läcker puls i utmärkt samspel, groovigt lekfull låt där scenens sidemen briljerar i en sekvens där flow uppnås, ett distat solo av den Scofield-influerade instrumentalisten som verkligen går loss och slutligen en angenämt upphackat klangvärld vars sound med dess sinnrika kromatik kan hänföras till klassiska skivbolaget ECM. Får anses modigt att nästan uteslutande förlita sig på eget material. Rankar honom dock högre som instrumentalist. Sammanfattningsvis en spännande konsert, om än stundtals på flera plan behäftad med viss obalans.

Nu hundraprocentigt fokus på Report To Keftiu. När det handlar om musiker dedikerade till improvisation är det standard att samma komposition skiljer sig åt, live och inspelad i studio. Inget undantag här! Nya albumet innehåller sju titlar vilka broderas ut i ett spann mellan drygt fem och upp till åtta minuter. På den tiden sker förstås ett antal stimulerande övergångar framhävda av diverse features. Utgår från att samma gitarr som på Valand användes i studio. i titellåten har hans Gibson kompletterats med minst en till gitarr, vilket ger en rafflande effekt. De skönjbara folkmusikvibbarna på skivans andra spår tillhör föga förvånande plattans höjdpunkter.

Klangen genomsyras av ett intrikat, alternativt distinkt ECM-sound. En avgörande skillnad gentemot hur jag uppfattade låtarna live. Licks broderas överlag lika skickligt som prydligt i stilar vilka kan påminna om nutida hjältar som Pat Metheny, Larry Coryell, John Abercrombie och Bill Frisell. Kanske antyder jag samtidigt att en egen ton emellanåt efterlyses. När man tar del av musikerns hemsida kan man få intrycket av att han är ett större namn i vissa kretsar utomlands.

Tilltalas av avvägningen mellan flödande energi och vackert reflekterande sekvenser. Hourdakis konstruerar otvivelaktigt sina kompositioner på ett kompetent sätt och på vissa ställen ges utrymme åt medmusiker att blomma. Främsta styrkan ligger ändå i hur strängar bänds och ackordföljder tas. Betyget är inte odiskutabelt eftersom 3+ låg nära till hands. Ett skäl är att i vissa låtar blir det nära nog slagsida med utförliga solon från glimrande gitarrist. Man inser varför albumet enbart lanseras i Andreas Horurdakis namn och inte som hans kvartett. Och vem som producerat går inte att ta miste på.

Välgörande när Jonas Östholm dekorerar melodier, så som uttrycksfullt sker i exempelvis Gateway Xero. Rytmsektionen backar genomgående upp och håller samman, för att i ett några passager göra upphetsande framstötar. Syftar särskilt på snärtigt framvällande toner i låten Spilia. Här kan man få för sig att 42-åringen ägnar sig åt att framställa en avancerad skala. När Östholm och Fält accentuerar harmonik och rytmik, resulterar det i albumets boppigaste inslag. Den uppfattningen förstärks när bas-feature och riffande tar vid. Livefavoriten Tusen solar är en annan kandidat till albumets mest spännande låt med en ystert aktiv Jon Fält i framsätet. Överhuvudtaget är hans återkommande innovativa dialoger med melodimakarens gitarr vad som i första hand präglar Report To Keftiu. Avslutande balladen (titellåt) ges av inspelningstekniska orsaker annan skepnad live. Skrider här fram i minimalistiskt majestät. Tar till mig ett rogivande alster med en doft av Medelhavets ljus.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 155
  • Sida 156
  • Sida 157
  • Sida 158
  • Sida 159
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

30/4-2/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Helan och Halvdan ställer upp Manus och … Läs mer om Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Saltstigen Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

När jag skulle gå på pendeln för att ta … Läs mer om Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in