Aftonstjärnan vid Lindholmen på Hisingen
23-25/5 2024
Kan inte upptäcka att jag tidigare skrivit om Dan Berglund, vilket förvånar. Utsålda releaseskonserterna på Aftonstjärnan (bevistade premiären) var minst fjärde gången jag hört honom live – Nefertiti, FOLK, visfestival på Musikens Hus. Har i min ägo cd:n Såna som vi signerad och ett ex av En järnarbetares visor inhandlad second hand. En samling av hans tidigaste alster recenserades i Kulturbloggen 2011. Nu är den prisade Berglund med sin förhållandevis sparsmakade produktion aktuell med sjunde skivan Liv och dikt utgiven på Kakafon Records ( ovan refererad samling ej inräknad).
På den såväl som på scen omger sig trubaduren av Henrik Cederblom på diverse stränginstrument (också ljudtekniker och producent tillsammans med sin uppdragsgivare på nya albumet), Harald Svensson på dragspel och klaviaturer, Viktor Turegård vid kontrabasen samt Erik Bodin bakom trumsetet. Många av er vet förmodligen att han som med rätta titulerar sig trubadur, rekryterat några av regionens mest framstående instrumentalister inom vitt skilda genrer. Haft äran att höra dem live var för sig på WOW, jazzklubbar, i kyrkor, festivaler, i teatrar, på Göteborgs Kulturkalas etc. Konstellationer där någon av musikerna ingått är bland andra Franska trion, Little Dragon, Eje Thelin, Entra, Den Fule, Freddie Wadling och många fler. Releasespelningarna genomförs i två set med Johannes Lundberg ansvarigt för oklanderlig akustik. Det enda som fanns att klaga på sittandes längst upp på läktaren i en intim lokal med stolt historik var bastuvärmen.
Genom att ha tillgång till låtlistan kan konstateras att samtliga visor från Liv och dikt sjungs. De kompletteras av ett par visor om den fiktiva figuren Frasse Swahn, titellåten från Såna som vi samt två väsensskilda hits från En järnarbetares visor och ytterligare några titlar. De omsorgsfullt sammansatta texterna är förstås värda att studeras i detalj. Berglund idkar numera gärna en dräpande humor med tvetydiga vändningar. Under attack påminner till sin struktur om hans i nutid mest omtalade succé Allt är idioternas fel.
En annan mycket fruktbar ingrediens tar avstamp i traditionen från Taube, Birger Sjöberg, Alf Hambe med flera, där existentiella motiv korsas med naturlyrik. Hantverkskunnandet härstammar också från kollegor som Leonard Cohen och Bob Dylan. Sångerna jag premiärlyssnar på ansluter till de två angivna strömningarna, inordnar sig smidigt i hans karaktäristiska katalog. I ungdomen fanns ju dessutom ett samröre med kompromisslösa r-are, vilket alltsedan dess gjort honom älskad av revolutionsromantiker ur flera generationer. Oklart om barden numera betecknar hållningen som ”ungdomssynder” eller som en omistlig del i en visskatt som renderande i ett tidigt genombrott.
Ska försöka att inte bli långrandig eftersom jag ämnar publicera recension av Liv och dikt inom en ganska snar framtid. Premiärspelningen av nya materialet gick precis lika bra som entusiastisk publik räknat med och som de rutinerade männen planerat. Berglund vet med sig att hantverket behärskas, utstrålar orubblig auktoritet. Förvisso överlåts åt melodimakarna Cederblom och Svensson att arra (inte minst samtliga nya alster). Oftast får musikerna agera tämligen diskreta ackompanjatörer, vilket framhäver huvudpersonens röst och personliga texter. Ett par gånger kliver de dock in i handlingen med pondus och lirar vispop eller rent av mer än så. Bildar då verkligen ett färgstarkt band, skapar groove och smyckar ut harmonier. Har inte tillräcklig koll för att säga hur ovanligt det är för senare decenniers Dan Berglund, betraktar dock spännvidden i och med användandet av trumslagare som ett utökat register. Erik Bodin löser givetvis sin uppgift galant.
Harald Svensson växlar vant emellan dragspel och digitalpiano/ keyboard medan Henrik Cederblom snyggt fyller i ett par stick. Ett talande bevis för trubadurens självförtroende kunde noteras. Han utgick nämligen från att alla ordrika texter hade memorerats och saknade därför hjälpmedel. När han i andra set rejält kom av sig i visa med Tom Waits-stuk lånade en kvinna ur publiken honom texthäfte. Den missen påverkade inte alls kvalitén, ökade däremot kommunikationen med hängivna åhörare.. Att kalkylera med rungande respons tyder också på ett stort mått av självförtroende baserat på erfarenhet. I repertoaren har nämligen två extranummer lagts in varav finalnumret utgörs av bitska Nattvandrare från 1987.
Vi får reda på varje visas upphov och eventuell musikalisk influens, nycklar vilka skivköparna går miste om. En extra livebonus således! Informeras exempelvis om Midsommar att det är ett rätt otäckt barndomsminne från uppväxten i Kristinehamn där Berglund ackompanjeras av akustisk gitarr och dragspel. Dess ackordföljd och atmosfär associerar jag till en mix av Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind och Balladen om briggen ”Blue Bird” af Hull. För mig låter denne lika omisskännlige som mycket kvalificerade ordsmed likt en korsning av Thorstein Bergman och Fred Åkerström light.
Låt mig nämna några absoluta höjdpunkter i en praktfull repertoar, vars rikedom av variationer ryms inom en igenkännbar form. Framhåller magiska stunder såsom drömska balladen Exodus, lyriska pärlan Såna som vi alluderandes på Nietzsche, Snillrika texten till Under attack inramad av ett mäktigt beat, en ömsint låt om kärlek samt Dan Andersson-anstrukna klassikern Våren i Backadalen. Störst jubel bryter förstås ut i kampsången vars vrede är lika aktuell idag som då den skrevs. Syftar på suget som uppstår när De mördades fria republik framförs, om arbetare som förolyckas på jobbet. Vi påminns om att skoningslöst drabbande text tillkom efter två fasansfulla olyckor på varven i Göteborg.