Universalteorin
Betyg 2
Svensk biopremiär: 24 maj 2024
Regi Timm Kröger
Ibland kan starka influenser från klassiska filmer skapa en sorts plattform för relativt oerfarna filmmakare, även om originalitet och innovation helt uteblir. Upgrade från 2018 är ett exempel på detta, filmen var något av en Robocop- och Terminatorklon, ändå lyckades den engagera genom inspirerad regi från Leigh Whannell.
Man kunde därför hoppas att en snarlik effekt skulle framträda för regissören Timm Kröger och hans nya film Universalteorin, som mer än gärna vill hylla och emulera Alfred Hitchcocks mest ikoniska stunder. Otursamt nog – för publiken, är så inte fallet, för trots en fantastiskt vacker yta väntar en film som är outhärdligt förvirrad, rörig och tråkig.
Inspirationskällorna är det sannerligen inte fel på. Förutom Hitchcock finns det starka spår av Steven Soderberghs Kafka som ständigt gör sig påminda under speltiden på två timmar. Det går inte heller att undkomma att Kröger har skapat en av de mer stilsäkra filmer jag sett på länge. Sättet det tyska 1960-talet iscensätts är imponerande, kostym och kuliss är fullkomligt utsökt och lyckas framstå autentiskt och inte det minsta anakronistiskt. Fotot är fullständigt magiskt, med bedårande vackra skuggor och snillrika kontraster mellan ljust och mörker. Någonstans där slutar dock alla former av lovord, för den faktiska filmen är raka motsatsen mot elegant, klassisk eller ens dräglig.
Tanken är att skapa en psykologisk, syrefattig och kryptisk film som leker med logiken. Det hade kunnat vara fantastiskt om det genomförts med någon som helst intelligens eller förmåga att skapa spänning. Berättelsen vill vara förankrad i spekulativ kvantfysik och ställa både en och annan fråga om existens och alternativa världar. Men de många utläggningarna om fysiska formler och parallella universum blir smärtsamt tråkiga och skrattretande flummiga. Med tanke på att Christopher Nolan lyckades göra samtal om atomfysik till en rysare utan dess like i förra årets Oppenheimer, blir detta istället ett exempel på hur det inte skall presenteras på film.
Om nu dialogen och karaktärerna är lika attraktiva som vissnat ogräs återstår bara förhoppningen om att någon form av klassisk nervpirrande spänning kan uppstå. Sekvenser där kampen mot klockan får publiken att svettas eller då insatserna är så höga att varenda tittare tvingas begrava ansiktet i händerna i ren och skär upphetsning. Men det är bara att ursäkta sig å Universalteorins vägnar – framförallt eftersom den inte har hövligheten att göra det själv. Vad som erbjuds är hopplöst och närmast förolämpande enkelt. Spänningsmomenten är sporadiska och utförda med chockerande ointresse.
Som om detta inte vore tillräckligt med salt i såren slutar allting i ett fasansfullt förhastat klimax som känns som en paj riktad rakt i publikens ansikte. Någonstans där har i alla fall mitt tålamod retirerat och rör sig – precis som jag själv, mot biografens utgång med raska steg. Universalteorin må vara fantastisk att se på men det är en klen tröst då filmen har ett inre som endast kan beskrivas som eländigt uselt.