Andreas Hourdakis
Report To Keftiu
4
Inspelad juni 2023 i Atlantis Studio Stockholm
Producent: Andreas Hourdakis
Bolero Records
Releasedatum: 12/4 2024
Mannen med det grekiskt klingande namnet kommer från Malmö, fast han gick på Musikhögskolan i vår huvudstad och har rötterna förlagda på Kreta. Jag känner i första hand till 42-åringen genom ett antal fängslande samarbeten. Har hört jazziga gitarristen live med med bland andra Karin Hammar Fab 4, Magnus Öström Group, Karolina Almgren och Stina Augustsdottir. På meritlistan finns vidare musicerande tillsammans med Sebastian Studnitzky, Jeanette Lindström, Daniel Karlsson, Joakim Milder och han ingår i ett av HYMN hyllat hardcore band. I eget namn finns fyra album varav ett med Dylan-tolkningar som rönt uppskattning. Hourdakis leder både en trio och kvartett. Hade inte tidigare hört honom i helfigur lira sina originallåtar, varför jag tog chansen när han besökte Jazzföreningen på Valand då musiken från Report to Keftiu framfördes live för första gången. Låt mig först berätta om mina intryck från detta releasegig 16/5 inför ett 30-tal sittande åhörare.
På scen omges huvudpersonen av samma manskap som på skivan. Vi ser således Jonas Östholm vid flygeln, Martin Höper på kontrabas samt bakom trummorna rytmtillverkare Jon Fält. Utan att överdriva kan hävdas att männen tillhör landets mest etablerade jazzmusiker. Berättas för mig att samtliga studerade på KMH vid samma tidpunkt. Rekommenderar att ni googlar fram deras respektingivande cv om bevis för påståendet önskas. Haft förmånen att recensera dem både live och på skiva åtskilliga gånger, fast troligen premiär för min del att kunna lyssna på dem tillsammans.
Det blir inte oväntat två set varav det första varar i ungefär en trekvart. Däremot anmärkningsvärt att klagomål på bristande balans behöver formuleras. Särskilt i första avdelningen nådde pianistens ljuvliga inpass ut enbart när en närmast övertaggad trumslagare höll tillbaka och frontande instrumentalist pausar. Också stadige basisten var hänvisad till för låg volym. Kan sammantaget bedömas som anmärkningar i marginaler, även om obalansen påverkade helhetsintrycket. Visar sig att den i centrum exponerade svarta Gibson kännetecknas av ett angenämt vibrato. Noterar kul, småtrixig inledning och därefter ett tema som hakar tag i mig. Protos Syrtos visar sig vara en traditionell folkmelodi från Kreta som gitarristen arrat för denna sättning. Under konserten uppstår ofta rafflande dialoger emellan Hourdakis och Fält, den prisade batteristen som var först ut i min serie miniporträtt Groovearbetare publicerade 2011 i LO-tidningen. Inte sällan agerar Fält inspirerad anstiftare, beter sig offensivare än någonsin och totalt motsatt mot hur han tillsagts spela på det album som senast belönades med Grammis i jazz-kategorin. Paret ges understöd av löpningar från Östholm och en pådrivande Höper i låt där virtuos hårdkörning praktiseras
Repertoaren fylls naturligt nog ut av alster från tidigare utgåvor. Fäster mig efter paus vid riffandet i optimistiskt hållna Mighty Labrys där mycket händer i bakgrunden, skönt fladdriga fusionaktiga Tusen Solar, hur ljuvt det låter om en skör ballad med läcker puls i utmärkt samspel, groovigt lekfull låt där scenens sidemen briljerar i en sekvens där flow uppnås, ett distat solo av den Scofield-influerade instrumentalisten som verkligen går loss och slutligen en angenämt upphackat klangvärld vars sound med dess sinnrika kromatik kan hänföras till klassiska skivbolaget ECM. Får anses modigt att nästan uteslutande förlita sig på eget material. Rankar honom dock högre som instrumentalist. Sammanfattningsvis en spännande konsert, om än stundtals på flera plan behäftad med viss obalans.
Nu hundraprocentigt fokus på Report To Keftiu. När det handlar om musiker dedikerade till improvisation är det standard att samma komposition skiljer sig åt, live och inspelad i studio. Inget undantag här! Nya albumet innehåller sju titlar vilka broderas ut i ett spann mellan drygt fem och upp till åtta minuter. På den tiden sker förstås ett antal stimulerande övergångar framhävda av diverse features. Utgår från att samma gitarr som på Valand användes i studio. i titellåten har hans Gibson kompletterats med minst en till gitarr, vilket ger en rafflande effekt. De skönjbara folkmusikvibbarna på skivans andra spår tillhör föga förvånande plattans höjdpunkter.
Klangen genomsyras av ett intrikat, alternativt distinkt ECM-sound. En avgörande skillnad gentemot hur jag uppfattade låtarna live. Licks broderas överlag lika skickligt som prydligt i stilar vilka kan påminna om nutida hjältar som Pat Metheny, Larry Coryell, John Abercrombie och Bill Frisell. Kanske antyder jag samtidigt att en egen ton emellanåt efterlyses. När man tar del av musikerns hemsida kan man få intrycket av att han är ett större namn i vissa kretsar utomlands.
Tilltalas av avvägningen mellan flödande energi och vackert reflekterande sekvenser. Hourdakis konstruerar otvivelaktigt sina kompositioner på ett kompetent sätt och på vissa ställen ges utrymme åt medmusiker att blomma. Främsta styrkan ligger ändå i hur strängar bänds och ackordföljder tas. Betyget är inte odiskutabelt eftersom 3+ låg nära till hands. Ett skäl är att i vissa låtar blir det nära nog slagsida med utförliga solon från glimrande gitarrist. Man inser varför albumet enbart lanseras i Andreas Horurdakis namn och inte som hans kvartett. Och vem som producerat går inte att ta miste på.
Välgörande när Jonas Östholm dekorerar melodier, så som uttrycksfullt sker i exempelvis Gateway Xero. Rytmsektionen backar genomgående upp och håller samman, för att i ett några passager göra upphetsande framstötar. Syftar särskilt på snärtigt framvällande toner i låten Spilia. Här kan man få för sig att 42-åringen ägnar sig åt att framställa en avancerad skala. När Östholm och Fält accentuerar harmonik och rytmik, resulterar det i albumets boppigaste inslag. Den uppfattningen förstärks när bas-feature och riffande tar vid. Livefavoriten Tusen solar är en annan kandidat till albumets mest spännande låt med en ystert aktiv Jon Fält i framsätet. Överhuvudtaget är hans återkommande innovativa dialoger med melodimakarens gitarr vad som i första hand präglar Report To Keftiu. Avslutande balladen (titellåt) ges av inspelningstekniska orsaker annan skepnad live. Skrider här fram i minimalistiskt majestät. Tar till mig ett rogivande alster med en doft av Medelhavets ljus.