• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Taking Woodstock – tankar och recension

30 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

takingwoodstockposter
Undrar om det är fler än jag som känner sig lite smått lurad när en film handlar om Woodstock utan att egentligen handla om musiken? Ang Lees film ”Taking Woodstock” har ju fått rätt svalt mottagande.

Som film betraktad är den rätt välgjord, ändå. Ang Lee, regisören bakom ”Brokeback Mountain” och ” Crouching Tiger, Hidden Dragon” gör inga hafsverk.

”Taking Woodstock” bygger på Elliot Tabers memoarer. Elliot var en ung man som fixade att få Woodstock-festivalen till sin lilla ort när grannbyn sade nej. Elliots nedläggningshotade motell kunde räddas och Elliot som varit bög i smyg i New York fick under festivalens dagar mod att ”komma ut ur garderoben”. För honom var festivalen en ekonomisk storvinst och en hjälp på vägen till sig själv och festivalen blev  dagar av kärlek och droger för honom. Bland annat tillbringade han många timmar i ett LSD-rus.

Filmen glorifierar knark, som jag bloggat om tidigare. Eller: den skildrar den aningslöshet varmed många använde drog då, för fyrtio år sedan. Filmen fångar den stämning varmed hippierörelsen fångade många människors drömmar: att en världsomfattande kärlek mellan alla var möjlig och att droger var ett verktyg för denna underbara kärlek. Typ.

När jag såg filmen kände jag igen hur många tänkte under min tonårstid, jag kände ingen kläderna och frisyrerna. Dessutom är  filmen väldigt rolig, huvudrollsinnehavaren Demetri Martin är komiker. Han är plockad dit med omsorg. Överlag har Ang Lee valt ut skådespelare som passar väldigt bra för sina roller, som känns äkta och inte har utnötta kända ansikten.

Men, hur är det möjligt att göra en film om Woodstock utan att visa musiken? Det går inte att låta bli att bli besviken. Musiken var Woodstocks kärna. Fast det är väl egentligen lite fel att tänka att en regissör måste skildra musiken. Det är Ang Lees val vad han vill skildra.

Taking Woodstock handlar därför mycket mer om människor än om festivalen och då i synnerhet Elliots uppvaknande till att bli sig själv. Filmen fångar upp stämningen vid den tiden, med månlandningen och Vietnamkriget. Emile Hirsch spelar en hemkommen Vietnamnsoldat, skadad och utflippad. Filmen är som en stor hippiefest. Men ändå känns det som en mellanfilm i Ang Lees produktion av storfilmer.

Så visst: en bra skildring av en kort epok. Skildrat med humor och hjärta. Men när vi står här, fyrtio år senare, känns det trots allt lite förljuget. LSD är inte så rosenrött och en människa som börjar använda drogtrippar riskerar att bli ett människovrak ganska snabbt. Men den insikten är det svårt att inte bli besviken på ”Taking Woodstock”.

DN:s Kerstin Gezelius har också tankar kring varför filmen inte fungerar helt:

Kanske på grund av de två saker som filmen säljer biljetter på: att den handlar om Woodstockfestivalen och att den har en briljant deadpan-komiker av nutidssnitt i huvudrollen. Det konceptuella di­stanserar. Inspirerad av den öppna andan – och med en lite väl religiös förälskelse i epoken – släpper Lee in allt och alla, nu och då. Det blir för gulligt, håller på för länge och fastnar till slut i lervällingen.

Här är rollistan förresten:
Demetri Martin – Elliot Teichberg
Henry Goodman – Jake Teichberg
Imelda Staunton – Sonia Teichberg
Emile Hirsch – Billy
Dan Fogler – Devon
Eugene Levy – Max Yasgur
Liev Schreiber – Vilma
Jonathan Groff – Michael Lang
Jeffrey Dean Morgan – Dan

takingwoodstock2

taking4
taking5
Taking_3

takingwoodstock

Relaterat:
Betyg 2 i Svenska Dagbladet, recension i BLT från TT Spectra, Aftonbladet om boken bakom filmen, Sveriges radio, Aftonbladet och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om droger, film, recension, musikfestival, Taking Woodstock, Ang Lee

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Droger, Musikfestival, Recension, Scen

Adjö Wallander (tankar kring Mankells Den orolige mannen)

30 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

denoroligemannen
”Den orolige mannen” är Henning Mankells avslutande bok om polismannen Wallander.
Henning Mankell visar att han är den svenske deckarkungen – ja kejsaren utan konkurrens egentligen. ”Den orolige mannen” är mer än en spänningsroman, det är litteratur om livets gång.

Grundhandlingen har väl många som är intresserade av Mankells böcker redan läst om:

En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer under sin dagliga promenad i Lilljansskogen.
För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Officeren är nämligen Linda Wallanders svärfar in spe och hennes lilla dotters farfar.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När också officerens hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till Kalla kriget, högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren, som berör hela den svenska efterkrigshistorien.

Wallander är 60 och när en människa kommit till den åldern vet han att han med största säkerhet har levt större delen av sitt liv och nu väntar förmodligen ålderdom, sjukdom och skröplighet av olika slag. Eftersom de flesta deckardrottningar i Sverige bara skriver om unga tjejer som skaffar familj och bråkar med sin man om vem som ska hämta på dagis, är ämnet ålderdom inte med i många svenska deckare.

Deckarhistorien i ”Den orolige mannen” tar upp svensk nutidshistoria, om ubåtshistorier och Sveriges förhållande till Ryssland och USA. Mankells böcker om Wallander har alltid varit samhällskritiska och tagit upp politiska frågor. Men i ”Den orolige mannen” blir det än mer påtagligt.

Romanen är den typ av deckarhistoria som jag inte kan slita mig från, jag vill fortsätta vara i den miljön, vara nära berättelsen och höra hur det går. det märks att Henning Mankell bestämt sig för att låta Wallander säga adjö nu – och alla faser i hans liv dyker, lite väl övertydligt ibland. Romanen hade nog kunnat tätats till och dragit ner på en del delar.

Jag tycker att hans förhållande till sin före detta fru och hur hon utvecklats inte känns trovärdigt i förhållande till de tidigare romanerna. Känns påklistrat.

Men ändå: som skildring av en människa i slutet av sitt yrkesliv och på väg mot ålderdomen, med reflektioner kring hur han hanskats med livet och sina medmänniskor, är mycket bra. Jag kan också bli rätt arg på Wallander, hur han låter sin egen ångest göra att han gör andra människor illa. Precis som det är i livet.

Wallanderserien har ju filmatiserats, lite väl mycket kanske, en del avsnitt bygger bara mycket löst på romanens karaktärer. För min del, när jag läser boken, kan jag varken se Rolf Lassgård eller Krister Henriksson framför mig som Wallander. Jag ser Henning Mankell. Wallander är för mig ett stycke Henning Mankell och ännu mer när han i avslutningsdeckaren träder fram med sin ångest inför ålderdomen och skärper sitt politiska engagemang och intresse.

Henning Mankell har definitivt visat att han vill säga adjö till Wallander nu. Men frågan är: måste vi säga farväl till Wallander? Jag ska inte avslöja hur boken slutar, så jag kan inte vidareutveckla detta. Men det går ju att göra deckare kring åren fram till 60 om inte annat. Det lär väl filmbolag och tv-bolag komma på för att mjölka ut ännu mer finansiell vinning ur karaktärerna. Men jag vill ha en annan slags roman om Wallander, en fördjupning av det som händer honom i ”Den orolige mannen”.

Svenska Dagbladets recensent tycker att boken är taffligt skriven:

Den första känsla som griper tag i mig efter ett par kapitels läsning i Henning Mankells nya roman om Kurt Wallander, Den orolige mannen , är förlägenhet. Det jag håller på att läsa är rent ut sagt taffligt skrivet. Upprepningarna, klichéerna och övertydligheterna duggar tätt, pinsamt tätt. För att inte tala om de egendomliga liknelserna.

Det beror på vad boken jämförs med. I jämförelse med andra svenska deckare är ”Den orolige mannen” välskriven, tycker jag.

Göteborgsposten
har samma positiva inställning som jag:

Mankell har kallat böckerna om Wallander för romaner ”om den svenska oron”. Den orolige mannen handlar i hög grad också om kommissariens oro för sin egen hälsa, sitt eget liv. Vad har han egentligen gjort med det? Wallander må framstå som trött och skröplig men som romangestalt är han starkare och intressantare än någonsin förr. Nog skiljs jag från honom med saknad.

Bokhoras recensent är en av de som är mer kritisk till boken:

Andra som skrivit om boken:
En bok om dagen, Dagens Nyheter, Expressen, Tidningen Kulturen.

Den orolige mannen
Henning Mankell
ISBN: 9789173432658

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, böcker, deckare, författare, Henning Mankell, Wallander

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Bok, Deckare, författare

Recension: Man tänker sitt

30 augusti, 2009 by Redaktionen

filmHernik Hellström och Fredrik Wentzell som gjorde Farväl Falkenberg har gjort en ny film: Man tänker sitt.

Har du någonsin velat se livet ur en annans ögon? Då skulle det kunna vara som i ”Man tänker sitt”. När jag såg den blev jag först provocerad (det händer ofta när jag inte förstår), riktigt arg. Filmen gick i långsamt tempo med oroande scener, inga förklaringar utom den knappa dialogen. Ingenting hände, direkt. Det var mer en ström löst sammanhängande scener som

Det som var svårt för mig var att förstå perspektivet. Jag valde att se de vuxna ur barnets ögon. Det är inte uttalat men funkar för mig som förklaring.

Det enklaste sättet att se filmen är att inte tolka utan bara hänga med  Jag gör som Sebastian och försöker hänga med så gott jag kan. Det gör filmen ganska rolig, även om den är långt ifrån humoristisk. Den blir i alla fall inte tråkig, vilket oroade mig först. Om jag skall se en sådan här riktigt långsam film skall det egentligen finnas mer som är estetiskt tilltalande. Det finns det inte så mycket av här. Kommer du över det och sitter kvar får du en spännande filmupplevelse.

Läs gärna vad andra har skrivit:

Svenska Dagbladet

Dagens Nyheter

Aftonbladets recension påminner mig om den gången lillebrorsan och jag skulle se Den vita buffeln med Charles Bronson och i stället rusade in på Ormens Ägg. Då fanns det inget som tydde på att jag en dag skulle skriva om film. Det är bättre att säga att man inte förstått en film än att ge den ett onödigt dåligt betyg.

Läs även andra bloggares åsikter om Recension, Man tänker sitt, film, betyg

Arkiverad under: Recension

District 9 – recension

29 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

district9a
En av de mest hajpade filmer före premiären bland SF-intresserade måste vara District 9. Nu har den då haft premiär.
Vad är det då för film?
Grundhandlingen: Ett stort rymdskepp dyker upp och stannar ett par hundra meter ovan mark över Johannesburg i Sydafrika. Världens människor väntar i skräck men inget händer. Till slut tar sig människorna in i utomjordingarnas rymdskepp och hittar en mängd utmärglade varelser som förs till ett lägerområde.

Människorna föraktar och ser ner på dess utomjordingar och behandlar dem ungefär som nazisterna behandlade judar eller som vita människor behandlade svarta och tog dem som slavar.

För att vara en film som handlar om utomjordingar är den ovanligt samhällstillvänd, tar upp etiska och politiska frågeställningar. Det är inspelad delvis som om det var en dokumentär blandad med nyhetsklipp.

Filmtipset skriver:

Att filmen utspela sig som en dokument är intressant och det ger en känsla av verklighet som är svåröverträffbar. Dock känns det lite som ett avsnitt av amerikanska The Office när Wikus går runt i kåkstaden där utomjordingarna bor. Dokumentarkänslan bryter verkligen inte den fjärde väggen, men det känns ändå som en bra idé. Om dokumentarkänslan ger filmen en komedisk touch så blir det mer skräckbetonat när det dokumentära slutar. Det är en intressant brytning och påminner om From Dusk till Dawn och brytningen mellan thriller och skräck som sker där.

Fast vissa scener är förstås filmade så att det kunde vara taget direkt från ett tv-spel. Att District 9 redan vid planeringen av filmen var tänkt som ett tv-spel är rätt uppenbart.

Betyg 4 i SVD och i Dagens Nyheter. På Kulturbloggen brukar vi inte ge betyg, men om jag skulle göra det skulle betyget hamna på den nivån. Jag tycker också att filmen hör till de som är klart intressanta att se på biodukarna. Välgjord och tankeväckande.

Uppdatering: En kommentar anser att en recension ska redovisa:

Skådespeleriet
Disskusion av manus (utan spoilers)
Klippning
Musik
Utseende
Specialeffekter och deras verklighetstrogenhet
Genomgående konstnärliga förtjänster

Jag håller inte med att en bloggs recension har samma upplägg. Det upplägget anser jag för min del gälla vid recensioner när man läser filmvetenskap på universitetet.
Jag tycker också personen bakom kommentaren förväxlat en bloggs upplägg med envägskommunikationen via traditionella medier.
En blogg ska gärna länka och ge läsaren möjlighet att lätt hitta mer.
Ett blogginlägg som är en biorecension behöver inte alls vara lång och analyserande, den kan samla in länkar till olika andra som recenserat och ge den som besöker bloggen flera valmöjligheter att läsa mer på olika håll.
Men jag kan ändå ta upp några av de saker som personen bakom kommentaren tyckte saknades:
Skådespeleriet: Till stor del var filmen som en dokumentär och nyhetsinslag. Det kräver en viss slags insats av skådespelarna, där de agera som reportrar: mer avskalat och inte så mycket gestaltar sina karaktärer som människor.
Om det blir trovärdigt hänger väldigt mycket på hur filmen sedan klipps ihop.
Jag tycker att filmen fungerade väldigt bra på det sättet. Det kändes som om det var en dokumentär, man trodde nästan det var sant.

Andra delar av filmen var mer som ett tv-spel, som jag nämnt tidigare. Som när vapen radades upp: det var som att vara i ett tv-spel och kunna klicka på och välja vilket vapen jag ville ha för att sedan springa iväg och skjuta fiender.

För övrigt tycker jag inte alls att en blogg som diskuterar en film ska bedöma manus till exempel. Det är en typisk uppgift för en filmvetare.
En blogg ger istället läsarna möjligheter att själva vidareutveckla och diskutera i kommentarer eller i egna bloggar.

—

Betyg 3 i Expressen.

ScienceFictionbloggen har också recenserat.
Aftonbladet däremot gav betyg 2.

Fler recensioner: Göteborgsposten, Metro och Upsala Nya Tidning.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Science Fiction, utomjordingar, aliens, recensioner, District 9

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: aliens, recensioner, Scen, Science fiction, utomjordingar

Veckans skivor: Willie Nelson, Arctic Monkeys och Sean Paul

26 augusti, 2009 by Rosemari Södergren

Willie-Nelson-American-Classic-479304
Jo, nu märks det att hösten kommer och det lanseras massor av nya album. Det är omöjligt att ta upp dem alla. Två av de hetaste albumen av de som släppts under veckan är Willie Nelssons ”American classic” och Arctic Monkeys ”Humbug”.

Willie Nelson: ”American classic”
Willie Nelson, en av de få legendariska countrymusikerna som fortfarande håller igång. Hans nya album är betydligt mer jazzig än country.
DN:s Martin Nyström är helt extatisk och gav albumet betyg 5, det högsta betyget i DN:s betygsättning.
SVD däremot var inte lika begeistrad och gav betyg 3.
Själv har jag lyssnat igenom albumet ett par gånger idag och konstaterar att om man gillar jazz mer än country då är albumet helt rätt. Men själv är jag inte så svag för jazz, så jag är glad att Spotify finns så jag lagligt kunde lyssna igenom den noggrannt ett par gånger.
Fast å andra sidan är det ofta sådana här lugna album som växer med lyssningarna.

Arctic Monkeys: ”Humbug”
arctic-monkeys-humbugSingeln ”Crying Lightning” från albumet ”Humbug” har redan legat högt på försäljnings- och nedladdningslistor ett tag.
Det arga indierockbandet med den stressade musiken har i sitt tredje album blivit lite, lite lugnare.
Vilket en del tycker är till deras fördel, som DN som gav betyg 4, eller så tycker man att deras utveckling inte lyckats så bra, som Smålandsposten som gav betyg 2:

Här finns försök att skapa samma dramatiska, ödesmättade domedagsstämning. Jag skriver ”försök”. För de lyckas bara stundtals. Som i inledande My propeller och habila singeln Crying lightning.

Här är tre recensenter som alla gav betyg 3:
Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet.

Sean Paul: Imperial Blaze
sean_paul_imperial_blaze_mediumReggae har DN i pappersverisonen kategoriserat Jamaica-artistens senaste album som. Men jag tycker RnB mot hiphop är betydligt mer beskrivande.
Jag har lyssnat på det flera gånger och det är ett lugnt, souligt, RnB-album av jamaicanen. Vackert och mjukt, men inte så rytmiskt och medryckande dansant som jag vill att reggae ska vara.
Ett pressmeddelande berättar om Sean Paul och albumet:

Detta är Sean Pauls första nyproducerade material på över tre år. ”So Fine” var första singel från det efterlängtade fjärde albumet ”Imperial Blaze”. Under detta album har Sean Paul samarbetat med producenten Stephen ”Di Genius” McGregor.

Sean Paul är den mest framgångsrika jamaicanska artisten någonsin i USA och klättrar på de amerikanske topplistorna. Med tre topp 3 singlar (”Temperature”, ”Get Busy” och ”Baby Boy”), och inte mindre än fem topp 10 hits. Sean Paul har sålt flera miljoner album och är en världsstjärna av rang. Inte mindre än två av hans förra album har sålt platina världen över.

Sean Paul har under sin karriär fått en rad fina utmärkelser, som till exempel en Grammy, American Music Award som bästa pop/rock artist och ett MTV Europe Award för bästa nya artist.

Smålandsposten var kritisk och gav betyg 2, medan SVD gav betyg 4 och DN gav betyg 3.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, RnB, country, jazz, indierock, Arctic Monkeys, Sean Paul, Willie Nelson

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: country, indierock, Jazz, rnb, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1517
  • Sida 1518
  • Sida 1519
  • Sida 1520
  • Sida 1521
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in