Hernik Hellström och Fredrik Wentzell som gjorde Farväl Falkenberg har gjort en ny film: Man tänker sitt.
Har du någonsin velat se livet ur en annans ögon? Då skulle det kunna vara som i ”Man tänker sitt”. När jag såg den blev jag först provocerad (det händer ofta när jag inte förstår), riktigt arg. Filmen gick i långsamt tempo med oroande scener, inga förklaringar utom den knappa dialogen. Ingenting hände, direkt. Det var mer en ström löst sammanhängande scener som
Det som var svårt för mig var att förstå perspektivet. Jag valde att se de vuxna ur barnets ögon. Det är inte uttalat men funkar för mig som förklaring.
Det enklaste sättet att se filmen är att inte tolka utan bara hänga med Jag gör som Sebastian och försöker hänga med så gott jag kan. Det gör filmen ganska rolig, även om den är långt ifrån humoristisk. Den blir i alla fall inte tråkig, vilket oroade mig först. Om jag skall se en sådan här riktigt långsam film skall det egentligen finnas mer som är estetiskt tilltalande. Det finns det inte så mycket av här. Kommer du över det och sitter kvar får du en spännande filmupplevelse.
Läs gärna vad andra har skrivit:
Aftonbladets recension påminner mig om den gången lillebrorsan och jag skulle se Den vita buffeln med Charles Bronson och i stället rusade in på Ormens Ägg. Då fanns det inget som tydde på att jag en dag skulle skriva om film. Det är bättre att säga att man inte förstått en film än att ge den ett onödigt dåligt betyg.
Läs även andra bloggares åsikter om Recension, Man tänker sitt, film, betyg
Jag känner igen din förvirring. Jag hoppades länge på att trådarna skulle knytas ihop på ngt sätt, sedan började jag njuta av de vackra naturbilderna. Tänkte på Tarkovskij, Troell och det visuella, poetiska berättandet, där åskådaren blir en medskapare. Jag gillade det lite lill-gamla kommenterandet av grannarnas liv och viljan att hitta sin riktning, sitt liv. Jag såg filmen igår och under dagen har den återkommit i mina tankar. Kopplingen mellan alla citat av Thoreau och pojkens iakttagelser av livet fascinerar mig. Kom dessutom att tänka på hur olika naturen gestaltas och tolkas i denna film (naturen en god tillflyktsort) och i ”Anti-Christ” (naturen fylld av onda krafter). (Fast eg. är det väl personernas inre raseri, och oförmåga att försonas med förlusten, som får allt att rämna och naturen att bli ond i A?) Kontaktlösheten är så påtaglig, den skaver i mig. Tomheten, kan den vändas i en öppenhet? även mot människor? Alla är så inkapslade i sina egna ensamma strävanden. Jag kommer inte att bli färdig än på ett tag… Det är utmanande med filmer som man inte genast förstår.
Birgitta
Tack för kommentaren. En mycket speciell film som ger många tankar, som du skriver. Det skall bli spännande att se vad dessa filmare kommer med härnäst.