Undrar om det är fler än jag som känner sig lite smått lurad när en film handlar om Woodstock utan att egentligen handla om musiken? Ang Lees film ”Taking Woodstock” har ju fått rätt svalt mottagande.
Som film betraktad är den rätt välgjord, ändå. Ang Lee, regisören bakom ”Brokeback Mountain” och ” Crouching Tiger, Hidden Dragon” gör inga hafsverk.
”Taking Woodstock” bygger på Elliot Tabers memoarer. Elliot var en ung man som fixade att få Woodstock-festivalen till sin lilla ort när grannbyn sade nej. Elliots nedläggningshotade motell kunde räddas och Elliot som varit bög i smyg i New York fick under festivalens dagar mod att ”komma ut ur garderoben”. För honom var festivalen en ekonomisk storvinst och en hjälp på vägen till sig själv och festivalen blev dagar av kärlek och droger för honom. Bland annat tillbringade han många timmar i ett LSD-rus.
Filmen glorifierar knark, som jag bloggat om tidigare. Eller: den skildrar den aningslöshet varmed många använde drog då, för fyrtio år sedan. Filmen fångar den stämning varmed hippierörelsen fångade många människors drömmar: att en världsomfattande kärlek mellan alla var möjlig och att droger var ett verktyg för denna underbara kärlek. Typ.
När jag såg filmen kände jag igen hur många tänkte under min tonårstid, jag kände ingen kläderna och frisyrerna. Dessutom är filmen väldigt rolig, huvudrollsinnehavaren Demetri Martin är komiker. Han är plockad dit med omsorg. Överlag har Ang Lee valt ut skådespelare som passar väldigt bra för sina roller, som känns äkta och inte har utnötta kända ansikten.
Men, hur är det möjligt att göra en film om Woodstock utan att visa musiken? Det går inte att låta bli att bli besviken. Musiken var Woodstocks kärna. Fast det är väl egentligen lite fel att tänka att en regissör måste skildra musiken. Det är Ang Lees val vad han vill skildra.
Taking Woodstock handlar därför mycket mer om människor än om festivalen och då i synnerhet Elliots uppvaknande till att bli sig själv. Filmen fångar upp stämningen vid den tiden, med månlandningen och Vietnamkriget. Emile Hirsch spelar en hemkommen Vietnamnsoldat, skadad och utflippad. Filmen är som en stor hippiefest. Men ändå känns det som en mellanfilm i Ang Lees produktion av storfilmer.
Så visst: en bra skildring av en kort epok. Skildrat med humor och hjärta. Men när vi står här, fyrtio år senare, känns det trots allt lite förljuget. LSD är inte så rosenrött och en människa som börjar använda drogtrippar riskerar att bli ett människovrak ganska snabbt. Men den insikten är det svårt att inte bli besviken på ”Taking Woodstock”.
DN:s Kerstin Gezelius har också tankar kring varför filmen inte fungerar helt:
Kanske på grund av de två saker som filmen säljer biljetter på: att den handlar om Woodstockfestivalen och att den har en briljant deadpan-komiker av nutidssnitt i huvudrollen. Det konceptuella distanserar. Inspirerad av den öppna andan – och med en lite väl religiös förälskelse i epoken – släpper Lee in allt och alla, nu och då. Det blir för gulligt, håller på för länge och fastnar till slut i lervällingen.
Här är rollistan förresten:
Demetri Martin – Elliot Teichberg
Henry Goodman – Jake Teichberg
Imelda Staunton – Sonia Teichberg
Emile Hirsch – Billy
Dan Fogler – Devon
Eugene Levy – Max Yasgur
Liev Schreiber – Vilma
Jonathan Groff – Michael Lang
Jeffrey Dean Morgan – Dan
Relaterat:
Betyg 2 i Svenska Dagbladet, recension i BLT från TT Spectra, Aftonbladet om boken bakom filmen, Sveriges radio, Aftonbladet och Expressen och Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om droger, film, recension, musikfestival, Taking Woodstock, Ang Lee