Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

indierock

Mercury Rev kommer till Sverige med 20-årsjubileumet av Deserter’s Song

by

Mercury Rev kommer till Sverige med 20-årsjubileumet av Deserter’s Song
Mercury Rev spelar på Fasching i Stockholm 1 maj 2018.

Ett pressmeddelande:
Under slutet av 1990-talet släppte de amerikanska indierockhjältarna i Mercury Rev ett av årtiondets mest viktiga och inflytelserika album, Deserter’s Song. I år är det hela 20 år sedan albumsläppet, något som bandet kommer att fira genom att åka på turné och framföra albumet i sin helhet i en avskalad tappning. Nu kan vi meddela att turnén stannar till på intima Fasching i Stockholm den 1 maj.

Mercury Rev bildades i slutet av åttiotalet i Buffalo, NY, och leds av sångaren och gitarristen Jonathan Donahue och multiinstrumentalisten Sean “Grasshopper” Mackowiak. Under första halvan av nittiotalet släppte bandet tre album som hyllades av kritiker och etablerade dem som kultfavoriter, men som inte genererade någon vidare kommersiell framgång. När bandet började arbeta på det som skulle komma att bli Deserter’s Song såg de albumet som ett avsked snarare än en utveckling. Trots detta kom det att bli bandets klart mest framgångsrika släpp, som i sin tur etablerade dem som ett av nittiotalets viktigaste indieband efter släppet i september 1998. Deserter’s Song utnämndes bland annat till samma års bästa album av NME, och har bara blivit viktigare med åren som har gått. Att få höra det här mästerverket i sin helhet är minst sagt en ynnest.

Opener Festival: Franz Ferdinand – fullt ös – bilder, recension, filmklipp

by

Franz Ferdinand
Opener Festival: Main Stage
6 juli 2012
Betyg 4

Det skotska indierockbandet Franz Ferdinand är populärt i Polen. Det var uppenbart när de slog de första ackorden på stora scenen på Opener Festival i Polen på fredagskvällen. Folk bara vällde in medan soundet av gitarrer, trummor och Alexander Kapranos sträva sångröst flödade ut över området.
Under festivalen har den riktiga känslan av att vara på en stor festival inte riktigt infunnit sig för alla tiotusentals besökarna har varit utspridda på de olika scenerna och framför allt har många minglat i mat- och ölområden. Men äntligen var det en spelning som drog riktigt många av festivalbesökarna.

Franz Ferdinand bjöd på energiskt ös från start med en av deras stora hitlåtar: “The Dark of the Matinée”.

Paul Thomson på trummor, Robert Hardy med basen, Nicholas McCarthy på gitarr och klaviatur och Alexander Kapranos med gitarr och sång bjöd på fullt ös. Ett riktigt gitarrparty där inte många kunde stå still. Bandets sångare och gitarrist for dockså runt på scen och det verkar som att bandmedlemmarna trivs ihop. De samspelade bra.

Det är skönt med band som kör på och inte slösar bort den ganska korta tiden på scenen med en massa prat. Alexander Kapranos ställde i stort sett bara den obligatoriska frågan: “Hello guys how are you?” och sade att han var glad över att vara tillbaka på polsk mark. Det var några år sedan de spelade där senast –  2006.

Det var som sagt full fart och mycket ös. Publiken hoppade och dansade och viftade med i takten. En stund i mitten av spelningen blev det lite enformigt eftersom de satsade mer på fart än något finlir. Men då kom låten “Can+t stop feeling” och konserten lyfte igen.

Sista extranumret var en äkta klimax med en lång version av “The Fire” som bjöd på sköna trumsolon och publiken sjöng med spontant.

Det känns som att det börjar bli dags att få Franz Ferdinand till Sverige igen. Sist jag såg dem var jag lite besviken men nu har de återupprättat sitt rykte för mig.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Wilco till Stockholm

by

Wilco släppte ju alldeles i dagarna ett nytt album: ”The whole love”.

Nu kommer det amerikanska indierockbandet till Stockholm för en spelning i Annexet den 27 februari 2012.

Här ett pressmeddelande från arrangören:

27 februari 2012 – Stockholm, Annexet

Vi är skyldiga Wilco ett tack. De är liksom förutsättningen för att mycket av det vi hänförts av de senaste åren uppstått, som blomman som pollinerade de andra växterna. Vi skulle nämligen vilja påstå att de senaste årens våg av amerikansk indierock, som med stämsång, storsinne, skägg och fötterna djupt nedsjunkna i americana och nordamerikansk folkmusik, inte skulle existerat utan Wilco. Fråga Grizzly Bear, Bon Iver, Local Natives, Band of Horses och Fleet Foxes, och du får garanterat ett jakande svar på frågan om de lyssnat på bandet från Chicago.

Med rötter i amerikanska gräsrotsikoner som The Band och Neil Young, var Wilco ett av de första amerikanska alternativband som inte enbart poserade bakom en vägg av gitarrer eller spelat svårmod. Ända sedan bandet likt en Fenix steg upp ur askan av altcountrypionjärerna Uncle Tupelo, odlades en äkta nyfikenhet för hur indiemusiken kunde färgas av kontinentens alla musiktraditioner – från rootbluesen i deltat via Nashville-country, mexikansk mariachi, elektronisk avantgarde i storstäderna, folkmusiken i Klippiga bergen och arbetarrocken från Motor city. ”Indie” innebär i Wilcos tappning faktiskt självständighet.

Ända sedan debuten ”A.M.”, via genombrottsklassikern ”Yankee Hotel Foxtrot” till årets ”The Whole Love”, har traditioner förvaltats samtidigt som musiken konstant tillförts något nytt. Wilcos utgångspunkt, både live och på skiva, är variationsrikedom, bred instrumentalism, men framförallt ett sällsynt sinne för sväng, själ och melodi som härstammar ur en djup kärlek till musik. En konsert med Wilco är inte bara underhållning, utan en representation för vad människor faktiskt kan åstadkomma med instrument, gehör och närvaro.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Editors på Berns – med filmklipp

by


Det var nog den bästa hittills av fyra konserter i år, såg jag att någon skrev på Twitter under Editors konsert på Berns.
Jag håller nog med, fast jag säger den bästa hittills av alla konserter jag sett i år, och den som följer Kulturbloggen vet att det är mer än fyra.

Editors är ett brittiskt indierockband från Birmingham som startade 2002. I början kallade de sig “Pilot, The Pride and Snowfield”.

I början var de mer rockiga med betoning på gitarr men sedan tredje albumet – “In This Light And On This Evening” – som släpptes 2009 har syntarna tagit över.

Berns hemsida skriver om bandet:

Om livet är så mörkt som det ter sig via Tom Smiths texter så står man med förundran över att han inte hoppat från bron än men kanske är det något vi ska vara glada över. Med deras tredje album “In This Light And On This Evening” så flyr Editors gitarrerna och beger sig in i ett landskap av analoga synthar, krautiga beats och tyska element flyter längs med det så engelska navet i berättelserna som är Smiths hjärtebarn. Det är kargt och monotont men likväl så känner man att man hittat hem.

Editors jämförs ofta med band som Echo and the Bunnymen, Joy Division, Interpol, och Coldplay. Tom Smith påminner lite om Coldplays frontfigur Chris Martin, faktiskt.

Fast fullt så mörkt blir det inte live. Det blir mer mäktigt istället, de fyller ut rummet och till flera av låtarna dansade de flesta i publiken i takt.

Bandets skivor:
2005 – The Back Room
2007 – An End Has a Start
2009 – In This Light And On This Evening

Fast när de spelar utan synten låter gitarrerna som syntar ändå.

Relaterat: Recension av konserten i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Veckans skivor: Willie Nelson, Arctic Monkeys och Sean Paul

by

Willie-Nelson-American-Classic-479304
Jo, nu märks det att hösten kommer och det lanseras massor av nya album. Det är omöjligt att ta upp dem alla. Två av de hetaste albumen av de som släppts under veckan är Willie Nelssons ”American classic” och Arctic Monkeys “Humbug”.

Willie Nelson: ”American classic”
Willie Nelson, en av de få legendariska countrymusikerna som fortfarande håller igång. Hans nya album är betydligt mer jazzig än country.
DN:s Martin Nyström är helt extatisk och gav albumet betyg 5, det högsta betyget i DN:s betygsättning.
SVD däremot var inte lika begeistrad och gav betyg 3.
Själv har jag lyssnat igenom albumet ett par gånger idag och konstaterar att om man gillar jazz mer än country då är albumet helt rätt. Men själv är jag inte så svag för jazz, så jag är glad att Spotify finns så jag lagligt kunde lyssna igenom den noggrannt ett par gånger.
Fast å andra sidan är det ofta sådana här lugna album som växer med lyssningarna.

Arctic Monkeys: ”Humbug”
arctic-monkeys-humbugSingeln “Crying Lightning” från albumet “Humbug” har redan legat högt på försäljnings- och nedladdningslistor ett tag.
Det arga indierockbandet med den stressade musiken har i sitt tredje album blivit lite, lite lugnare.
Vilket en del tycker är till deras fördel, som DN som gav betyg 4, eller så tycker man att deras utveckling inte lyckats så bra, som Smålandsposten som gav betyg 2:

Här finns försök att skapa samma dramatiska, ödesmättade domedagsstämning. Jag skriver “försök”. För de lyckas bara stundtals. Som i inledande My propeller och habila singeln Crying lightning.

Här är tre recensenter som alla gav betyg 3:
Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet.

Sean Paul: Imperial Blaze
sean_paul_imperial_blaze_mediumReggae har DN i pappersverisonen kategoriserat Jamaica-artistens senaste album som. Men jag tycker RnB mot hiphop är betydligt mer beskrivande.
Jag har lyssnat på det flera gånger och det är ett lugnt, souligt, RnB-album av jamaicanen. Vackert och mjukt, men inte så rytmiskt och medryckande dansant som jag vill att reggae ska vara.
Ett pressmeddelande berättar om Sean Paul och albumet:

Detta är Sean Pauls första nyproducerade material på över tre år. “So Fine” var första singel från det efterlängtade fjärde albumet “Imperial Blaze”. Under detta album har Sean Paul samarbetat med producenten Stephen “Di Genius” McGregor.

Sean Paul är den mest framgångsrika jamaicanska artisten någonsin i USA och klättrar på de amerikanske topplistorna. Med tre topp 3 singlar (“Temperature”, “Get Busy” och “Baby Boy”), och inte mindre än fem topp 10 hits. Sean Paul har sålt flera miljoner album och är en världsstjärna av rang. Inte mindre än två av hans förra album har sålt platina världen över.

Sean Paul har under sin karriär fått en rad fina utmärkelser, som till exempel en Grammy, American Music Award som bästa pop/rock artist och ett MTV Europe Award för bästa nya artist.

Smålandsposten var kritisk och gav betyg 2, medan SVD gav betyg 4 och DN gav betyg 3.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,