Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Psykologisk sf-thriller gäckar och fascinerar – Nattvak på Göteborgs Stadsteater

by

pressbilder Ola Kjelbye

Av: Alejandro Leiva Wenger

Regi & musik: Martin Rosengardten

Scenografi och kostymdesign: Sven Dahlberg

Maskdesign: Linda Jean Nieminen

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Odin Romanus, Johan Friberg, Anna Harling, Magdalena Eshaya och Pierina Rizzo

Urpremiär 27/9 2024 på Studion

Spelas till och med 9/11

Missade premiären och samtalet med pjäsens författare, eftersom kvällen reserverades för en sammankomst som tyvärr blev framflyttad. Var således på den andra föreställningen som förmodligen tack vare Bokmässan också den var fullsatt. Recension borde ha publicerats tidigare. Får skylla på kulturell överdosering, skrivkramp och alltför passionerat intresse för fotboll.

Författaren, sociologen och dramatikern Alejandro Leiva Wenger med rötter i Chile, säger sig i sina verk ofta utgå från vad han beskriver som vårt svekfulla minne. 2016 resulterade ett av hans samarbeten med Frida Rölhl i den underfundiga elektromusikalen Folkbokförarna, recenserades här. Hans aktuella pjäs placerad i ett diffust nu eller snarare i en nära framtid där teknikens landvinningar ställer oss inför hisnande perspektiv, utvecklas till en förvillande futuristisk thriller. Interiören är en och samma under den tid (c:a 95 min) dramat pågår utan avbrott hos en välbärgad familj vars hem liknas vid en IKEA-katalog. Leiva Wenger uppehåller sig gärna just kring den livsavgörande relationen föräldrar – barn, en relation omöjlig att avhända sig. För tredje gången regisserar Martin Rosengardten pjäs av honom. Till hans förtjänster hör, enligt dramatikern, en puls som inte återfinns i texten och hur både allvar och humor hanteras.

Nattvak kretsar kring ynglingen Elvin (Odin Romanus) och hans rehabilitering efter att ha befunnit sig i koma. Titeln syftar på att hans mor periodvis ligger bredvid honom, kontrollerar andningen. Grabben har nämligen hoppat eller fallit från ett tak, något pappan (Johan Friberg) anklagar sig själv för att inte ha lyckats hindra. När den underligt uppträdande sonen meddelar att han vill flytta ihop med en tjej han förälskat sig i, tycks en ohälsosam bindning från mamma Alice (Magdalena Eshaya) bli pjäsens huvudspår.

Ges efterhand allt fler ledtrådar till mammans mycket speciella relation i egenskap av framgångsrik forskare. Är sonen vars beteende stundtals verkar mekaniskt likt en AI-funktion, ett objekt skapad på konstgjord väg fast med mänskliga drag, vetenskapligt framställd istället för biologiskt? Frågorna hopar sig! Ska försöka att inte spoila vidare vilka surrealistiska inslag vi är med om när gåtfull dramatik tätnar. Manus och berömvärt skådespeleri håller mig på halster länge och väl, men koncentrationen laddas gradvis ur sista halvtimmen. När det blir för skruvat i en (skenbart) realistisk kontext tappar jag taget, mister engagemanget för rollfigurerna.

Roas du av enormt fantasifull, tillika bildstormande, fiktion på vita duken á la Matrix, Avatar och Blade Runner då bör du uppleva mystiken på Studion. Jag som tråkades ut av påkostade sf-äventyret Inception fast uppskattade I huvudet på John Malkovich har inte ens sett de uppräknade storfilmerna, till skillnad antagligen från kritikern i Expressen som rosade Nattvak. Tror den omständigheten är anledningen till tappat intresse på slutet. Är samtidigt medveten om vad den tekniska revolutionen inneburit, att vi kunde föreställa oss dagens utveckling på gott och ont för ett par decennier sedan. Off the record kan min obegripliga senfärdighet belysa oviljan att låta sig ryckas med. Saknade fram tills i våras smart-phone, ett oundgängligt verktyg för nästan alla.

Martin Rosengardten – sågs i Smärtpunkten som Reine Brynolfsson – använder ett tacksamt grepp (skulle i och för sig kunna utgöra exempel på scenansvisningar). Syftar på att skådespelarna återkommande vänder sig ifrån sina roller. Utan att specifikt adressera publiken blickas det bort från scen varvid vi bibringas förklarande problematik. Eftersträvansvärd rytm ledsagar ett ryckigt framväxande förlopp som ackompanjeras av flera spännande förgreningar. Som nämnts kantrar i mina ögon ett mångtydigt manus i dess sista fas.

Pappan engagerad i översättningar av ett dött språk nystar med fasa upp trådarna bakåt. Till saken hör att hans otrohetsaffär med makarnas gemensamma vän (Anna Harling) pikant avslöjas. Den historien känns lite egendomlig. Fördelen är att ett utifrånperspektiv på en komplicerad och osund familjesituation blottläggs. Bärandes matkassar verkar hon komma och gå i hushållet som en extra familjemedlem. Harling som setts i Dogville och i ett otal roller på Backa agerar trovärdigt i sin debut(?) på Stadsteatern.

Det ovala matsalsbordet under kristallkronan fungerar som samlingspunkt, en belyst trygghet pappan desperat kämpar för att vidmakthålla. Bakom stolar och bord finns trappan upp till sonens rum. Oklart varför den kala scenografin inramas av ljusriggar och spotlights. Ljussättningens symbolik är överhuvudtaget en kvalitet i sig. Ska vi förstå att hemmiljön på samma gång är skådeplatsen för ett experiment?

Yrvädret Ellen (Pierina Rizzo), som gåtfullt nog blivit kär i sin raka motsats gör effektfull entré nedanför scen ett par gånger. Betecknar hennes första besök hos familjen som den mest belysande scenen, trots att den är ett sidospår. På ett avsiktligt övertydligt sätt skapas komik när Ellens framsvepande brist på hyfs ursäktas med klassbakgrund av en torrt redovisande yngling. Att pjäsen tryfferats med svart humor uppskattas. I en suggestiv osäker atmosfär där nästan alla incidenter återberättas, uträttas gott skådespeleri av en nykomponerade ensemble. Beskådar för mig tre nya ansikten vilka debuterar på Stadsteatern. Magdalena Eshaya övertygar genom sin krackelerande stramhet medan Friberg alltmer bekräftar ett naturlig begåvning för epitetet karaktärsskådespelare. Huvudrollsinnehavaren Odin Romanus är ett nybakat proffs vars tjänster redan flitigt tagits i anspråk. Utan att äga scenen totalt märks förmågan att gestalta, gå in i rollen. Ska bli intressant att följa hans nyligen påbörjade karriär.

Pressfoton Ola Kjelbye

Filmrecension: Jag är kvinna – lysande

by

Jag är kvinna
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 oktober 2024
Regi Michal Englert och Malgorzata Szumowska.
Skådespelare Malgorzata Hajewsk som Aniela, Mateusz Wieclawek som Andrzej, Joanna Kulig som vuxen Iza och Bogmila Bajor som ung Iza.

Aniela som är född i en manskropp har levt halva sitt liv som Andrzej. I filmen får vi följa hur hennes liv gestaltar sig från barndomen till vuxen ålder, från man till kvinna. Och hur hennes liv tar form när hon i vuxen ålder äntligen kan leva som en kvinna.
Filmen handlar alltså om kampen för friheten att tillåtas leva sitt liv utifrån sitt sanna jag och sin sanna identitet. Om kampen för att inte längre tvingas ljuga inför såväl sig själv som inför andra. Den handlar om kampen mot omgivningens fördomar, den kommunistiska statens och den katolska kyrkans maktfullkomlighet samt mot de medicinska sanningssägarna. Men kampen upphör inte när det politiskt sett fria Polen formeras efter kommunismens fall år 1989. Den politiska friheten leder inte till personlig frihet.

I filmens inledning möts vi av vackra sommarbilder från Andrzej konfirmation. Men redan här kan vi ana det som så småningom blir allt tydligare under filmens gång. Andrzejs osäkerhet kring den egna identiteten har funnits där sedan tidig barndom. När han ett antal år senare skall mönstra vägrar han att ta av strumporna som döljer de rödmålade tånaglar. Mönstringspersonalen sliter av honom strumporna och där står han plötsligt barfota och tvingas ta emot allas blickar, allt hån och allt förakt. Osäkerhet kring den egna identiteten och omgivningens reaktioner gör att Andrzej till och med fundera på om han skulle kunna fly både från sig själv allt annat genom självmord.

Men livet vänder när han träffar Iza. De blir djupt förälskad i varandra och det blir bröllop och bröllopsfest. Efter en tid föds dessutom deras son. Ett nytt liv tar sin början och det ser ut som om Andrzej lever ett lyckligt familjeliv. Men långsamt vaknar den kvinna som döljer sig i Andrzej kropp till liv igen. Vem är jag egentligen, finns det andra som är som jag. På biblioteket hittar han artiklar som han kan känna igen sig, det finns andra som är som han. Nu börjar Andrzej experimentera med sitt utseende och med kvinnokläder, exempelvis Izas trosor. Det sker fortfarande i det fördolda men leder ändå till problem i äktenskapet. Iza undra vad som pågår och Andrzej drar sig alltmer undan in i sig själv.
Efter kommunismens fall vänder han sig till en läkare som ordinerar medicin mot för låga testosteronvärden. Men han tar inte medicinen till läkarens förtret. Han vet ju att det inte handlar om låga värden utan att det handlar om vem han är på djupet. Nu träder kvinnan inom honom fram allt tydligare och tar plats i livets olika situationer. Men mitt i allt detta får Andrzej och Iza ett sladdbarn, en flicka. Trots att det är som det är tar Andrzej sin papparoll på fullaste allvar. Men till slut brister det, Izas ögon öppnas plötsligt och livslögnen blir synlig. Nu inser Andrzej att det inte finns någon återvändo, han måste ta stegen fullt ut och släppa fram den kvinna som hela tiden både har slumrat och krånglat i den manliga kroppens fängelse. Jag är inte Andrzej, jag är Aniela – Jag en kvinna.

Men att byta kön i Polen visat sig vara en minst sagt komplicerad och kostsam religiös, juridisk och ekonomisk process. Motståndet, fördomarna och de verbala angreppen har på intet sätt minskat bara för att kommunismen har fallit. Trots att varken han och kanske inte heller Iza vill att de skall skiljas måste de göra det enligt lagen. Annars skulle deras äktenskap förvandlas till ett samkönat äktenskap och det är strängeligen förbjudet i det katolska Polen. Efter medicinska, psykologiska och juridiska tester och bedömningar blir det till slut möjligt att ta steget fullt ut.

Även om Aniela känner sig lättade låter det nya livet inte inrättas sig av sig självt. Men i slutända blir livet bättre på de flesta plan. Äntligen kan Aniela leva sitt liv som den hon är. Relationerna med barnen, föräldrarna, släkten och Iza tar hoppgivande vändningar.
Filmen väcker många frågor. Hur hade Andrejs/Anielas liv gestaltat sig om Aniela tillåtits träda fram redan i unga år? Filmens berättelse är viktig ur enskilda människors och familjers perspektiv men minst lika viktig ur samhälleliga, politiska och religionsperspektiv. Vad är det som gör att stater, samhällen, kyrkor och andra människor aktivt och passivt vägra låta människor leva sina liv som de är fullt ut i frihet? Var kommer all rädsla från och vilka intressen tjänar rädslan. Vad är det som är så farligt att det måste bekämpas med olika former av våld.

De två huvudpersonernas rollprestationer är helt lysande. De visar upp ett stort, varierat och nyanserat känsloregister. Skådespelarna gör en bra film ännu bättre. Filmen ställer frågan: Är ett samhälle där människor får vara sig själva och kärlek får vara kärlek möjligt.

Filmrecension: Megalopolis – skräckinjagande kreativ röta

by

Megalopolis
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Francis Ford Coppola

Just nu pågår en hektisk medicinsk strid mot att se till att det så kallade Mpox-viruset inte sprids och orsakar ytterligare en global pandemi. Men kanske borde hälsomyndigheter världen över noggrant studera vad som visas på biograferna, för Megalopolis regisserad av legenden Francis Ford Coppola visar sig vara i akut behov av en massiv varningsskylt, likt dem vi finner på cigarettpaket.

Den senaste tiden har Coppola figurerat i diverse bransch- och nöjestidningar av helt fel anledning. Efter en katastrofal visning på Cannes filmfestival, där Megalopolis beskrevs som ett kapital misslyckande, har Coppola anklagats för sexuella trakasserier, något som denne besvarat med en av de mest groteska stämningsansökningarna på år och dagar. I stämningen som berör tidningen Variety påstår det juridiska ombudet för regissören att Coppola är ett kreativt geni och att alla påståenden om opassande beteende är ett resultat av avund.

Denna fadäs är tillräcklig för att häpna, men ingenting kan förbereda tittaren för det som faktiskt väntar på bioduken. Det finns filmer som sannerligen kan ifrågasättas vad gäller att ha alla hästar i stallet, flertalet hyllade regissörer har många gånger om velat ta ut svängarna. Exempel som Michel Gondry, Spike Jonze och David Cronenberg är bara några som tänjt på gränserna men ändå lyckats leverera storartad filmkonst med filmer som Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och Adaptation.

Men då det kommer till Megalopolis är det inte frågan om något genialiskt vansinne, utan ren och skär dårskap. Trots att Coppola påstår sig ha sålt ett par av sina hus för att finansiera åbäket, som har en påstådd prislapp på över 100 miljoner dollar, tycks pengarna ha gått till allt annat än det som kan beskådas på vita duken. Megalopolis liknar en förvuxen julkalender där alltifrån foto till scenografi fullkomligt osar plast och aluminiumfolie. Det finns ett antal amatörteatrar runtom i världen som bjuder på mer rafflande och genomtänkta visuella upplevelser än det som erbjuds här. Fotot dränks i en rad färgfilter som ger obehagliga och tragikomiska associationer med den senaste Matrix filmen Resurrections där estetiken var överdriven, löjlig och fullkomligt frånkopplad de narrativa funktionerna.

Om det rent estetiska är barockt är det ingenting mot filmens manus, skådespel och allmänna berättarteknik. Det har gått en ansenlig tid sedan Coppola senast gjorde film – mer exakt tretton år, och filmens marknadsföring har lagt stor emfas på en storartad comeback. Dock verkar de flesta ha glömt att Coppola från och med millenieskiftet genomgått en total metamorfos och gjort allt i sin makt för att spoliera sitt rykte som en filmskapare av första klass. Att filmer som Youth Without Youth och Tetro inte nämns i historieböckerna är dock förståeligt, framförallt den förstnämnda filmen är av sådan horribel kvalitet att selektiv minnesförlust gällande filmen i fråga har varit det enda sättet att leva ett drägligt liv efteråt.

Med Megalopolis fortsätter denna skräckinjagande kreativa röta. Jag har sett röriga filmer, abstrakta verk och projekt som måste klassas som närmast omöjligt enigmatiska. Megalopolis försöker göra allt i sin makt för att ge ett sammanbitet och intellektuellt intryck. Coppola kastar in allt mellan himmel och gjord som kan tänkas gå hem i en klubb för odrägligt pretentiösa. Vi får patetiska citat från romarriket, dialog som måste vara skriven av Björn Ranelid efter alltför mycket rusdryck, samt en berättarstruktur som är fullkomligt vulgär. Megalopolis saknar det mesta vad gäller kvalitativa inslag, men mest provocerande är att filmen liknar en förvirrad skiss där alla tänkbara idéer forceras in oavsett om de är bra eller inte. Filmen ser snart ut som en monstruös Heffaklump, en motbjudande massa av vansinne som sakta men säkert rör sig mot en intet ont anande publik.

Då man tror att bottnen är nådd hittar Coppola nya och än mer skrämmande sätt att sänka filmen till historiskt låga nivåer. Det skådespel som erbjuds är inget annat än panikartat. Duktiga aktörer som Adam Driver och Dustin Hoffman kämpar mot ett manus som sakta men säkert kväver dem i inkompetens och nonsens. Men Coppola ignorerar det faktum att hela huset står i lågor, istället fortsätter han sin penibla galenskap genom att introducera mer och mer absurda inslag. Vi får drömsekvenser med skandalöst usla specialeffekter som orsakar huvudbry, blodisande orgier i dekadens som önskar vara någotsånär allegoriska men som faller platt genom ren och skär okunnighet samt en vansinnigt usel Jon Voight som stapplande dåre. Dessutom får vi filmvärldens största gycklare i form av Shia La Beouf som ränner runt i en toga som inhandlats i närmaste gränd. Att Coppola finansierat filmen själv efter att ha fått avslag från de ordinarie produktionsbolagen är föga förvånande. Endast individer med ren och skär dödslängtan skulle vara villiga att stoppa in resurser i detta fullkomliga vansinne. Dock leder detta till att Coppola kunnat omge sig med en rad ryggradslösa ja-sägare som saknar modet att påpeka att det som skapas är genuint toxiskt för allmänheten.

Megalopolis må ’’bara’’ var 138 minuter lång men lyckas med den unika uppgiften att få klockorna att backa. Då den femte utläggningen om ’’det sjätte elementets fjärde kausalitet som klonar sig med det undre indikativa för arkitektoniska briljans’’ finns inget annat att göra än att ta beteckning bakom den främre raden av biostolar. Om det funnits en balkong hade jag inte tvekat att kasta mig utför den för att få ett omedelbart stopp på eländet.

Francis Ford Coppola har skapat en filmiskt monster som osar av högmod, arrogans och total inkompetens. Filmens affisch frågar vilken framtid vi vill ha, efter att ha lämnat salongen måste svaret vara; en där Francis Ford Coppola inte gör film.

Filmrecension: Vem är vem? – Bedårande, ljuvlig och gör mig glad

by

Vem är vem?
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Stina Wirsén, Linda Hambäck

En film för hela familjen, fast kanske allra mest för de minsta, som gör mig sprittande glad.
Denna underbara film består av åtta kortfilmer. Skynda dit med barn. Den är bedårande, ljuvlig, rolig och det sprudlar av livsglädje kring den. Fast den inte är särskilt lång innehåller den mycket att känna igen om vardagens dramatik. Det är en trygg film att ta med de allra minsta på.

Den bygger på Stina Wirséns karaktärer: Nalle, Katten, Fågel och Kanin. Men nu har de blivit vuxna. Nalle, Katten, Fågel och Kanin är stora och har egna mobiltelefoner, körkort och hår under armarna. Några har fått barn. I Vem är vem? får vi träffa barnen: Lilla Hund, Knatt, Gnis, Luden, Mjau och Pip. I kortfilmerna får vi uppleva en myskväll med pizza och vi får följa med Lilla Hund på äventyr i skogen fast Lilla Hund inte tycker om skog eller äventyr, vi får se vad som händer när Gnis firar födelsedagskalas och en gäst som inte Gnis bjudit kommer. Och vi får se vad som händer när stackars Knatt får skäll för något Knatt faktiskt inte gjort. Precis som livet är ibland.

Det är en familjefilm som med humor skildrar vardagens draman och jag tror alla kan känna igen sig och de stora känslor som småsaker kan riva upp. Den är tecknad i varma, milda färger som gör mig glad.

Visst går det att definiera denna film som PK och Woke. Absolut. Den utspelas i ett mångsidigt universum där en fågel kan leva tillsammans med ett helt annat djurslag och barnen behöver inte alls vara samma djur som föräldrarna och det är högst vanligt att barnen är en vecka hos mamma och en vecka hos pappa. Allt är helt naturligt. Den är helt enkelt fantastisk och mjuk och rolig och utgår från hur livet faktiskt är idag. Och det spelar ingen roll vem som är han eller hon eller hen. Det är åtta kortfilmer som är helt befriade från fördomar och klicheer och är så långt från min barndoms skolböcker där vi lärde oss läsa att ”far ror och mor är rar”.

Som extra plus: inläst av enastående Stellan Skarsgård.

Filmrecension: Lee – stark film om en imponerande kvinna

by

Lee
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Ellen Kuras
Manus Liz Hannah, John Collee och Marion Hume,
Med Kate Winslet, Alexander Skarsgård och Josh O’Connor

En mycket, mycket stark film om en imponerande kvinna som bröt mark för kommande generationer. Lee Miller var en firad fotomodell vid tiden före andra världskriget men hon lämnade denna glamorösa tillvaro för att som fotograf berätta om krigets fasor. Att som kvinna hänga efter armén var komplicerat. Den brittiska armén var extremt krånglig och nedvärderande gentemot kvinnor. Först när hon följde med den amerikanska armén fick hon mer möjlighet att komma nära fronten och kunna skildra vad krig gör med människor, natur och samhällen.

Lee Millers foton räknas bland de viktigaste från andra världskriget. Tillsammans med kollegan David förevigar hon Paris befrielse, Hitlers övergivna hem samt koncentrationslägrens fasor. Hon hade en enastående förmåga att fånga människor och att kunna berätta något på djupet med sina fotografier. Hennes fotografier var i svartvit. Fotografier är en av de viktiga beståndsdelarna av denna film och följdriktigt är också allt som skildrar Lee som fotograf i kriget i svartvitt. Det är fotomässigt en mycket talande film som ger rätt känslor för att beskriva hennes enorma insats.

Kate Winslet bör bli Oscarsnominerad för sin roll som Lee Miller. Allt annat vore tjänstefel av Oscarsjuryn. Kate Winslet gör en magnifik, trovärdig, nära gestaltning av Lee. Vi får se Lee både som ung kvinna, som medelålders och som äldre. Wow, så proffsigt och så mänskligt gestaltat.

Filmen har flera duktiga skådespelare: Alexander Skarsgård har rollen som konstnären och författaren Roland Penrose, Lees andre make. Andy Samberg spelar Lees kollega, LIFE-fotografen David E. Scherman, som hon reste tillsammans med under andra världskriget. Josh O’Connor som blev känd i rollen som prins Charles i tv-serien The Crown spelar en ung journalist.

Filmen är baserad på biografin The Lives of Lee Miller av Antony Penrose. Filmatiserade biografier blir alltid lite beskurna på den dramaturgiska friheten. Det blir alltid en stark känsla av redovisning. Så är det med denna film också, men den är i hög grad sevärd både med fantastiskt foto och enastående skådespelare. Den ger en hel del att fundera kring. Världen idag är som en tunna av krut, redo att explodera med flera krig på gång redan. Vart är världen på väg? Det är viktigt att allt som händer dokumenteras. I Lee får vi också se hur fruktansvärt illa behandlade de Paris-kvinnor blev som hade haft kärleksrelationer med tyska soldater. Människor kan bli grymma när hämnden får styra. Hur blir det när Ukraina och Ryssland ”sluter fred”, om och när de gör det. Hur blir de ukrainska män behandlade som inte deltog i kriget och vad händer med ryssar som inte ställde upp på Ryssland? Vem kommer att skildra verkligheten då?

En från jag funderar på är vad AI kommer att innebära när det gäller människors tilltro till att foton visar verkligheten?

BIOGRAFI LEE MILLER
Lee Miller föddes 1907 i New York, där hon som ung var fotomodell. 1929 flyttade hon till Paris, etablerade en fotostudio och samarbetade bland annat med Man Ray. Hon flyttade sin verksamhet till New York under trettiotalet, och gifte sig 1934 med den egyptiske affärsmannen Aziz Eloui Bey. 1937 träffade hon konstnären och fotografen Roland Penrose. De inledde ett förhållande och han blev 1947 hennes andra make. Under kriget anlitades Lee som frilansfotograf för Vogue, och 1944 blev hon korrespondent för USA:s armé. Lee följde de amerikanska trupperna efter landstigningen i Normandie, och dokumenterade bland annat befrielsen av Paris samt av Buchenwald och Dachau. Den mest berömda Lee-bilden av alla är kanske den som hon arrangerade med kollegan David Scherman, där hon ses sittandes avklädd i Hitlers badkar. Det skedde den 30 april 1945, samma dag som führern tog sitt liv i en bunker i Berlin.
Efter kriget fortsatte Lee att bidra till Vogue och bevakade mode samt fotograferade känt folk, inklusive porträtt av bland andra Picasso och Miró. När sonen Antony fötts flyttade Lee och Roland till gården Farleys i brittiska East Sussex. Under de två sista decennierna av sitt liv var Lee en hyllad, prisbelönt kock, känd för rätter inspirerade av surrealism. Hon avled 1977.

https://leemiller.co.uk/ samlar foton tagna av Lee Miller, Roland samt Antony Penrose, David E. Scherman m fl.