Av: Alejandro Leiva Wenger
Regi & musik: Martin Rosengardten
Scenografi och kostymdesign: Sven Dahlberg
Maskdesign: Linda Jean Nieminen
Ljusdesign: Max Mitle
Ljuddesign: Dan Andersson
I rollerna: Odin Romanus, Johan Friberg, Anna Harling, Magdalena Eshaya och Pierina Rizzo
Urpremiär 27/9 2024 på Studion
Spelas till och med 9/11
Missade premiären och samtalet med pjäsens författare, eftersom kvällen reserverades för en sammankomst som tyvärr blev framflyttad. Var således på den andra föreställningen som förmodligen tack vare Bokmässan också den var fullsatt. Recension borde ha publicerats tidigare. Får skylla på kulturell överdosering, skrivkramp och alltför passionerat intresse för fotboll.
Författaren, sociologen och dramatikern Alejandro Leiva Wenger med rötter i Chile, säger sig i sina verk ofta utgå från vad han beskriver som vårt svekfulla minne. 2016 resulterade ett av hans samarbeten med Frida Rölhl i den underfundiga elektromusikalen Folkbokförarna, recenserades här. Hans aktuella pjäs placerad i ett diffust nu eller snarare i en nära framtid där teknikens landvinningar ställer oss inför hisnande perspektiv, utvecklas till en förvillande futuristisk thriller. Interiören är en och samma under den tid (c:a 95 min) dramat pågår utan avbrott hos en välbärgad familj vars hem liknas vid en IKEA-katalog. Leiva Wenger uppehåller sig gärna just kring den livsavgörande relationen föräldrar – barn, en relation omöjlig att avhända sig. För tredje gången regisserar Martin Rosengardten pjäs av honom. Till hans förtjänster hör, enligt dramatikern, en puls som inte återfinns i texten och hur både allvar och humor hanteras.
Nattvak kretsar kring ynglingen Elvin (Odin Romanus) och hans rehabilitering efter att ha befunnit sig i koma. Titeln syftar på att hans mor periodvis ligger bredvid honom, kontrollerar andningen. Grabben har nämligen hoppat eller fallit från ett tak, något pappan (Johan Friberg) anklagar sig själv för att inte ha lyckats hindra. När den underligt uppträdande sonen meddelar att han vill flytta ihop med en tjej han förälskat sig i, tycks en ohälsosam bindning från mamma Alice (Magdalena Eshaya) bli pjäsens huvudspår.
Ges efterhand allt fler ledtrådar till mammans mycket speciella relation i egenskap av framgångsrik forskare. Är sonen vars beteende stundtals verkar mekaniskt likt en AI-funktion, ett objekt skapad på konstgjord väg fast med mänskliga drag, vetenskapligt framställd istället för biologiskt? Frågorna hopar sig! Ska försöka att inte spoila vidare vilka surrealistiska inslag vi är med om när gåtfull dramatik tätnar. Manus och berömvärt skådespeleri håller mig på halster länge och väl, men koncentrationen laddas gradvis ur sista halvtimmen. När det blir för skruvat i en (skenbart) realistisk kontext tappar jag taget, mister engagemanget för rollfigurerna.
Roas du av enormt fantasifull, tillika bildstormande, fiktion på vita duken á la Matrix, Avatar och Blade Runner då bör du uppleva mystiken på Studion. Jag som tråkades ut av påkostade sf-äventyret Inception fast uppskattade I huvudet på John Malkovich har inte ens sett de uppräknade storfilmerna, till skillnad antagligen från kritikern i Expressen som rosade Nattvak. Tror den omständigheten är anledningen till tappat intresse på slutet. Är samtidigt medveten om vad den tekniska revolutionen inneburit, att vi kunde föreställa oss dagens utveckling på gott och ont för ett par decennier sedan. Off the record kan min obegripliga senfärdighet belysa oviljan att låta sig ryckas med. Saknade fram tills i våras smart-phone, ett oundgängligt verktyg för nästan alla.
Martin Rosengardten – sågs i Smärtpunkten som Reine Brynolfsson – använder ett tacksamt grepp (skulle i och för sig kunna utgöra exempel på scenansvisningar). Syftar på att skådespelarna återkommande vänder sig ifrån sina roller. Utan att specifikt adressera publiken blickas det bort från scen varvid vi bibringas förklarande problematik. Eftersträvansvärd rytm ledsagar ett ryckigt framväxande förlopp som ackompanjeras av flera spännande förgreningar. Som nämnts kantrar i mina ögon ett mångtydigt manus i dess sista fas.
Pappan engagerad i översättningar av ett dött språk nystar med fasa upp trådarna bakåt. Till saken hör att hans otrohetsaffär med makarnas gemensamma vän (Anna Harling) pikant avslöjas. Den historien känns lite egendomlig. Fördelen är att ett utifrånperspektiv på en komplicerad och osund familjesituation blottläggs. Bärandes matkassar verkar hon komma och gå i hushållet som en extra familjemedlem. Harling som setts i Dogville och i ett otal roller på Backa agerar trovärdigt i sin debut(?) på Stadsteatern.
Det ovala matsalsbordet under kristallkronan fungerar som samlingspunkt, en belyst trygghet pappan desperat kämpar för att vidmakthålla. Bakom stolar och bord finns trappan upp till sonens rum. Oklart varför den kala scenografin inramas av ljusriggar och spotlights. Ljussättningens symbolik är överhuvudtaget en kvalitet i sig. Ska vi förstå att hemmiljön på samma gång är skådeplatsen för ett experiment?
Yrvädret Ellen (Pierina Rizzo), som gåtfullt nog blivit kär i sin raka motsats gör effektfull entré nedanför scen ett par gånger. Betecknar hennes första besök hos familjen som den mest belysande scenen, trots att den är ett sidospår. På ett avsiktligt övertydligt sätt skapas komik när Ellens framsvepande brist på hyfs ursäktas med klassbakgrund av en torrt redovisande yngling. Att pjäsen tryfferats med svart humor uppskattas. I en suggestiv osäker atmosfär där nästan alla incidenter återberättas, uträttas gott skådespeleri av en nykomponerade ensemble. Beskådar för mig tre nya ansikten vilka debuterar på Stadsteatern. Magdalena Eshaya övertygar genom sin krackelerande stramhet medan Friberg alltmer bekräftar ett naturlig begåvning för epitetet karaktärsskådespelare. Huvudrollsinnehavaren Odin Romanus är ett nybakat proffs vars tjänster redan flitigt tagits i anspråk. Utan att äga scenen totalt märks förmågan att gestalta, gå in i rollen. Ska bli intressant att följa hans nyligen påbörjade karriär.
Pressfoton Ola Kjelbye