• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Magnus Dahlströms Spådom – fascinerande läsning om känslomässigt avskärmad människa

23 december, 2011 by Redaktionen

Titel: Spådom
Författare: Magnus Dahlström
Förlag: Albert Bonniers förlag
IBSN: 978-91-0-012520-2

Boken är indelad i tre delar, som knyts ihop mot slutet. Huvudpersonen i varje del arbetar med människor inom den offentliga sektorn – en läkare, en polis och en socialarbetare. Händelserna utspelar sig i en verklighet vi alla känner igen oss i, men det är något som inte stämmer.

Jag börjar läsa utan förutfattade meningar. Jag har inte läst något av Magnus Dahlströms tidigare verk, detta är det första han gett ut på femton år. Jag grips snart av det opersonliga tilltalet. ”Min hustru”, upprepar berättaren även efter den första presentationen. Man får inte veta namnen på några personer i hela boken. I den första berättelsen är jagpersonen distriktsläkare, som börjat ett nytt arbete på en mindre ort. Hans tankar och reflektioner är konkreta och faktiska, han går helt upp i sin yrkesroll, liksom även huvudpersonerna i de två följande berättelserna gör. Allt är starkt stiliserat, avskalat, som på en film utan bakgrundsmusik. Det finns inga referenser till specifika saker i nutiden, som varumärken eller affärsnamn. Allt benämns med neutralt korrekta ord – vattenflaskan, butiken, hunden.

Huvudpersonen registrerar och beskriver omgivningen ytterst detaljerat. Även när hans son föds. Kan han över huvud taget känna något eller använder han bara sitt intellekt? Är han möjligen psykopat? Han tycks ändå bära på en rädsla, en kuslig föraning om något, som kommer att hända. Han blir maniskt fixerad vid en spådom, som han tror han fått av en man i en värmestuga på fjället. Han kan inte bli fri från tanken på att mannen kanske sa att han skulle bli dödad. Och vem är det i så fall som vill honom illa? Skulle det kanske till och med kunna vara hans egen hustru? Han går igenom alla sina minnen men kan inte finna att hon skulle ha någon anledning att hysa agg till honom. Tanken dyker upp vid olika tillfällen, när som helst under dagen, mitt i olika tankegångar. Han återkallar gång på gång i minnet stunden då mannen mumlade den otydliga meningen, för att försöka lista ut vad det egentligen var han sa. Man får känslan av att han håller på att utveckla en psykos.

Berättelsen är oerhört saklig, till exempel när berättaren vaktar sin son, som han benämner pojken, medan frun studerar i rummet intill: ”Sladdarna till TV:n var hela. Det visste jag. Fanns ingen möjlighet för honom att peta loss den ledande kabeln till elnätet; även om jag inte såg honom hela tiden. Jag visste att han knappast heller kunde bita sig igenom plasten till koppartråden. Elementet var kanske inom räckhåll från bakom TV:n, men han kunde ändå inte jordas. Sladden var oskadad.” Det skulle lika gärna kunnat vara under en yrkesutövning med ett tydligt regelverk, inget vittnar om att det gäller hans privatliv! Läkaren lever i sin myndighetsvärld även i sin privata vardag i hemmet. Gränserna är upplösta.

Den andra berättelsen fortsätter i samma maniskt spända stil fast med en annan jagperson, även han med en anställning i den offentliga sektorn (polis). Han befinner sig också i en låst värld, full av upprepningar och vanföreställningar. Vi vet inte om hans antipati gentemot en kvinnlig kollega är befogad eller paranoisk. Han kan inte koppla bort någonting i omgivningen utan noterar ständigt alla detaljer. Han följer regelverket men saknar empati. Han befordras och organiserar arbetet som chef exemplariskt, vi finner inget att anmärka på.

I den tredje delen är jaget en socialarbetare, förvillande lik huvudpersonerna i bokens första två delar. Även han är ambitiös och lever upp till sin yrkesroll. Konflikten mellan inre känslor, medkänsla, normer och regler framstår tydligt. De tre delarna binds nu tillsammans till en ny helhet, de visar sig vara variationer på en och samma berättelse. Boken skulle periodvis i sin faktamässiga saklighet nästan kunna fungera som informationsmaterial rörande arbetet inom de tre olika institutionerna, om det inte vore för de starkt irrationella återkommande inslagen. De tre berättarna är olika personer med olika yrken men med likadana personlighetsstörningar och med likartade sätt att tänka och betrakta omgivningen på.

Jag tycker det är en oerhört fascinerande och tankeväckande läsning – fast det inte händer så stora saker utåt sett, så får man en tydlig inblick i en socialt fungerande men förvirrad och känslomässigt avskärmad människas tankar. Dessutom är boken helt igenom väldigt spännande.

Text: Vivian Gustin

Spådom är en av sex böcker som är nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2012.

Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Dahlström, Sveriges Radios romanpris

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Magnus Dahlström, Sveriges Radios Ro

Filmrecension: The Girl with the Dragon Tattoo

21 december, 2011 by Redaktionen

Titel: The Girl With the Dragon Tattoo
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 21 december 2011

Med en hårt estetiserad introduktion utav filmen; som för tankarna till det som hör var James Bond-film till, fast med en skruvad mix av The Matrix och en slags filosofi om att vi människor är ihopkopplade via kablar som för tankarna lika mycket till Trinity som Lisbeth Salander, sätts ribban för hela filmen. Som sig bör. I alla fall utseendemässigt, men också formmässigt. För vi låter oss bli införstådda med att det här inte är någon rak översättning av den svenska förlagan. Så den aktuella diskussionen om huruvida Fincher lyckats göra en bra ”översättning” som kanske till och med överträffar originalet är därför onödig. Han har inte satsat på att göra någon karbonkopia av den svenska originalfilmen utan försökt sätta en personlig prägel utifrån boken utan vidare hänsyn till senare material. Vilket har visat sig lika lyckat som mindre bra…

Ett av exemplen på det är när den första övergrepps-scenen på Lisbeth är över och hon försöker återhämta sig; man vet sedan tidigare scen att hon varit med om något otroligt obehagligt, vilket gestaltats väl, men känslan tappar kraft direkt efteråt och scenen blir inte lika svidande som när Noomi Rapace använde sina fingrar som skurborste med tvål för att få bort allt det äckliga ur sin mun. Överlag är den svenska Lisbeth bättre gestaltare av denna skuggkvinna, men med det sagt så är knappast Rooney Mara dålig heller. Det är snarare David Fincher, den omtalade stjärnregissören, som slarvar bort vissa scener, som när Lisbeth får sin dator förstörd, men tar å andra sidan igen det med andra. Speciellt viktigt är det hur Lisbeth förlorar sina första förmyndare, och hennes senare relation med denne. Det är skildrat med en speciell närhet och värme som ger Lisbeth en välbehövlig mänsklig sida som tappades bort i den svenska versionen. Och mot slutet får hon ytterligare en sådan scen, fast mer sorgsen, som kanske är väldigt kort och koncis men ändå känsloladdad. Man lyckas nå ut till publiken och skapa igenkänning. På ett lyckat vis.

Det som irriterar mest, bortsett från dessa svaga scener som tyvärr förekommer lite för ofta, är absolut inte skådespelarna (som snarare gör ett kanonjobb) utan hur man blandar engelska med svenska. Och speciellt illa blir det inte när engelsmännen försöker sig på att prata svenska, det blir så fåordigt att det lätt sköts med bravur, utan när svenskarna ska bryta på engelska och helt bryta illusionen. Det hade räckt med att ha svenska statister, och helt låta pratet skötas på engelska, istället för att blanda in några svenska ord och meningar om vartannat och snarare skapa känslan av ett rockband på världsturné där sångaren försöker vara charmig genom att säga en mening på svenska och få hela publiken att jubla. För det är någonting som varken charmar eller imponerar, utan snarare förstör helhetsupplevelsen. Även om det är fint att känna igen sig i svenska miljöer lite till och från också.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om The Girl with the Dragon Tattoo, Rooney Mara, David Fincher

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: David Fincher, Rooney Mara, The Girl with the Dragon Tattoo

Filmrecension: New Years Eve

20 december, 2011 by Redaktionen

Titel: New Years Eve

Betyg: 1

Premiär:  25e December

I New Years Eve får vi följa ett antal olika personer runt om i New York på nyårsafton, dom flesta är relaterade till varandra på ett eller annat sätt, eller så blir dom det. Karaktärerna är allt ifrån en man döende i cancer, en rockstjärna som försöker vinna tillbaka sin flickvän till två obekanta grannar som fastnat i en hiss.

New Years Eve är en typisk romantisk ”komedi” som kommer passande till jul för att sprida lite feeling inför nyår, jag känner dock ingenting. Filmen känns hastigt ihopskrapad, manuset är patetiskt och mitt första skratt kommer först i eftertexterna, illa. Det är otroligt att man lyckats samla så många bra skådisar i en film och ändå är slutprodukten så dålig. Med namn som Robert Deniro, Hillary Swank, Michelle Pfeiffer och Til Schweiger så borde slutprodukten vara sebar.  Å andra sidan består andra hälften av skådespelarna mest av tv-skådisar som Sarah Jessica Parker, Ashton Kutcher, Lea Michele, Katherine Heigl och sjukt störiga Sofia Vergara, som sliskiga rockstjärnan Jensen ser vi Bon Jovi.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om denna film. Jag är ett galet fan av Love Actually och hade någonstans inom mig förhoppningar om en skön feel good-rulle, men New Years Eve väcker mer kräkreflexer. Filmen vill vara någonslags lycklig saga där allt kan hända, men den känns bara så tom och jävlig.

Men för att lägga in en positiv kommentar om filmen så kan jag nog säga att jag absolut kan tänka mig att se filmen dagen efter nyår, när jag ligger i soffan, bakfull och kräks och behöver ljud i bakgrunden. Då man man somna fem minuter in i filmen och ändå veta hur det ska sluta då den är så förutsägbar.

Men en snabb summering då, New Years Eve är inte en bra film, den är varken mysig eller rolig. Se filmen och vad du får är två timmars dåligt skådespel och massa reklam för New York. Nej, jag håller mig nog till Love Actually. Gott nytt år.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Teatervinden på Lisebergsteatern ger en kväll fylld med skratt och fantasi för både stora och små

17 december, 2011 by Redaktionen

Teatervinden
Lisebergsteatern, Göteborg
Premiär 15 december 2011

Astrid Lindgren-kavalkaden Teatervinden har flyttat till Lisebergsteatern i Göteborg. Uruppförandet var på Göta Lejon, Stockholm, i början av 1990-rtalen.

Teatervinden är en Astrid Lindgren-kavalkad med alla barnfavoriter från Pippi Långstrump, Madicken, Karlsson på Taket, Bröderna Lejonhjärta, Rasmus på luffen, Emil i Lönneberga.

Vi får verkligen en kväll fylld av skratt, dans, sång, fantasi och spänning för både små och stora. Föreställningen är rolig. Den handlar om Astrid Lindgren och hennes sagor. Jag är uppvuxen med sagorna och speciellt Pippi Långstrump (Astrid skrev den på 1940-talet) slår an en sträng i mitt sinne. Ronja Rövardotter (rumpnissen) var min dotters favorit. Den skrev hon på 1980-talet.

Vaktmästaren Tiljan (Kålle Gunnarsson) håller på att städa teaterns vind där gammal rekvisita och scenografi från gångna föreställningar väcker minnen till liv. Från Emils ”bösse” till Ronjas rumpnisse som säger ”Varför då, då, Varför då, då, Varför gör de på detta viset”, till spökena som hjälper Tiljan att städa.

Barnen (och för all del en och annan förälder) svarar på Tiljans frågor. Gustafsson är teaterns hyresvärd och han vill slå igen teatern och göra om till kontor. Fruktansvärt. Göra om en teater till kontor. Gillar du kultur så gör du. Barnsligheten i mig kommer till uttryck och jag förstår verkligen att teaterfolket i sin kamp mot byråkraten Gustafsson revolterar och vill göra räfst och rättarting med honom.

Astrid Lindgrens sagor har alltid haft något att säga till myndigheterna. Jag kommer t ex ihåg att hon vände sig emot Gunnar Emanuel Sträng, socialdemokratisk finansminister under lång tid och ifrågasatte det som kallades Pomperipossaskatten. En annan gång omvände hon en nynazist i Stockholm. Hennes sagor är en del av henne och kampen mot orättvisor finns som symbol i föreställningen. Pippi Långstrump inte minst när hon revolterar mot Prusseluskan och inte vill till hennes barnhem. När kapten Långstrump (Kålle Gunnarsson) gör entré efter att ha gömt sig fullkomligt dånar Prusseluskan, uppenbarligen tycker hon att kapten Långstrump är mycket stilig.

I övrigt är skådespelarnas kostymering väldigt tidsenlig, färgrik, välgjord. Koreografin är ypperlig och scenografin enkel med teatervinden och rekvisita med Emils bössa, rumpnissen i kistan. Föreställningen är en nostalgitripp för mig och för barnen är den spänning och glädje. Vi människor, vilken biologisk ålder vi än befinner oss i, behöver kultur i form av teater för att förströ oss, för att berika oss och Astrid Lindgrens kulturella skatt gör det lätt för oss.

Text: Katarina Bredberg

Teatervinden
Janne Andersson (producent)
2Entertain (Tobias Widgren), Stage Fantasy (produktion)
Astrid Lindgren, Staffan Götestam (manus)
Bengt Blomgren, Staffan Götestam, Georg Riedel, Anders Berglund, Gösta Linderholm, Lillebror Söderlund (musik & sångtexter) – bl.a. Idas sommarvisa, Kalle Teodor, Du käre lille snickebo.

Ensemble:
Kålle Gunnarsson (regi, medproducent, kapten Långstrump, vaktmästare Tiljan m fl. roller)
Robin Rösehag (bl.a Emils pappa)
Sonny Enell (delar rollen som Tiljan med Kålle Gunnarsson fr.o.m. 16 december)
Pontus Liedberg
Susanna Björninger
Anna Gunnarsson
Katarina Isaksson
Ofelia Pettersson
Emma Karlsson
Amanda Andersson
Alvin Andersson
Benjamin Alinder
Nicolina Alinder
Ebba Mård Andersson
Erik Warefelt
Johan Grimbeck
Julia Grimbeck
Albin Herkestam
Ludvig Björninge

Läs även andra bloggares åsikter om Lisebergsteatern, Teatervinden, Astrid Lindgren, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Astrid Lindgren, Lisebergsteatern, Teaterrecension, Teatervinden

Krigsvinter – utspelar sig under världskriget men berättar något allmängiltigt

16 december, 2011 by Rosemari Södergren

Krigsvinter
Betyg: 4
DVD-premiär 7 december 2011

”Krigsvinter” utspelar sig i januari 1945 i en småstad i Holland som ockuperats av nazister. Det är sträng vinter, massor av snö och kallt och i staden vimlar av tyska soldater och officerare. ETt brittiskt stridsplan kraschlandar i skogen utanför staden och en pluton nazisoldater ger sig iväg för att ta hand om den brittiska piloten. Två holländska tonårsgrabbar som brinner av hat mot ockupationsmakten hinner dock till planet först.
En av pojkarna, Michiel, är borgmästarens son. Michiel grips av tyskarna och hans pappa får under förödmjukande former hämta honom hos den tyska officeren. Michiels far har valt att vara diplomatisk, att bemöta tyskarna artigt och inte visa sitt hat inför ockupationen. Michiel har svårt att förstå sin pappas inställning.
Michiel beger sig ut i skogen igen och hittar då den eftersökte soldaten som gömt sig. Michiel bestämmer sig att hjälpa soldaten att ta sig till staden Zwolle där det finns motståndsmän som kan hjälpa honom hem till England.
Filmen utspelar sig visserligen i en holländsk småstad under andra världskriget men handlar om mycket mer än en krigsberättelse. Det är lätt att känna för Michiel och filmen är stark. Men små medel och återhållet skådespel känns krigets idioti i magen och i hjärtat. Många människor som kommer som flyktingar har liknande erfarenheter.
Krig får människor att göra grymheter och kan också splittra familjer och vänner.

Onyanserat är också positiv till Krigsvinter och skriver:

Filmens huvudperson är den 13-åriga Michiel (Martijn Lakemeier) som med återhållet spel och uttrycksfulla små medel verkligen är ett fynd. Hans pappa, Johan (Raymond Thiry, är stans borgmästare och Michiel ställer sig helt oförstående inför faderns pragmatiska hållning mot tyskarna. Johan är diplomatisk och tycker att han ser till byns bästa när han gnuggar näsa med tysken. I Michiels ögo är fadern dock i det närmaste en medlöpare. Michiel ser istället upp till den rebelliska farbrorn Ben (Yorick van Wageningen) som är engagerad i motståndsrörelsen. Han har skägg, röker cigg och har kontakter överallt. De två förebilderna kämpar båda mot nazisterna fast på helt olika sätt. När Michiel av en slump hittar den skadade brittiska piloten Jack (Jamie Campbell Bower) i skogen så ser han en chans att göra sitt eget avtryck i kampen mot tyskarna. Han ska hjälpa Jack att återvända till England till varje pris.

Krigsvinter är ett stramt skrivet drama med komplexa karaktärer regisserade med fingertoppskänsla; filmen innehåller varken stråkar eller sirap. Det är kargt, hårt och spännande hela vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om andra världskriget, Holland, nazismen, krig, recension, filmrecension, dvd

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Andra världskriget, dvd, Filmrecension, Holland, Krig, Nazismen, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1274
  • Sida 1275
  • Sida 1276
  • Sida 1277
  • Sida 1278
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in