Titel: Spådom
Författare: Magnus Dahlström
Förlag: Albert Bonniers förlag
IBSN: 978-91-0-012520-2
Boken är indelad i tre delar, som knyts ihop mot slutet. Huvudpersonen i varje del arbetar med människor inom den offentliga sektorn – en läkare, en polis och en socialarbetare. Händelserna utspelar sig i en verklighet vi alla känner igen oss i, men det är något som inte stämmer.
Jag börjar läsa utan förutfattade meningar. Jag har inte läst något av Magnus Dahlströms tidigare verk, detta är det första han gett ut på femton år. Jag grips snart av det opersonliga tilltalet. ”Min hustru”, upprepar berättaren även efter den första presentationen. Man får inte veta namnen på några personer i hela boken. I den första berättelsen är jagpersonen distriktsläkare, som börjat ett nytt arbete på en mindre ort. Hans tankar och reflektioner är konkreta och faktiska, han går helt upp i sin yrkesroll, liksom även huvudpersonerna i de två följande berättelserna gör. Allt är starkt stiliserat, avskalat, som på en film utan bakgrundsmusik. Det finns inga referenser till specifika saker i nutiden, som varumärken eller affärsnamn. Allt benämns med neutralt korrekta ord – vattenflaskan, butiken, hunden.
Huvudpersonen registrerar och beskriver omgivningen ytterst detaljerat. Även när hans son föds. Kan han över huvud taget känna något eller använder han bara sitt intellekt? Är han möjligen psykopat? Han tycks ändå bära på en rädsla, en kuslig föraning om något, som kommer att hända. Han blir maniskt fixerad vid en spådom, som han tror han fått av en man i en värmestuga på fjället. Han kan inte bli fri från tanken på att mannen kanske sa att han skulle bli dödad. Och vem är det i så fall som vill honom illa? Skulle det kanske till och med kunna vara hans egen hustru? Han går igenom alla sina minnen men kan inte finna att hon skulle ha någon anledning att hysa agg till honom. Tanken dyker upp vid olika tillfällen, när som helst under dagen, mitt i olika tankegångar. Han återkallar gång på gång i minnet stunden då mannen mumlade den otydliga meningen, för att försöka lista ut vad det egentligen var han sa. Man får känslan av att han håller på att utveckla en psykos.
Berättelsen är oerhört saklig, till exempel när berättaren vaktar sin son, som han benämner pojken, medan frun studerar i rummet intill: ”Sladdarna till TV:n var hela. Det visste jag. Fanns ingen möjlighet för honom att peta loss den ledande kabeln till elnätet; även om jag inte såg honom hela tiden. Jag visste att han knappast heller kunde bita sig igenom plasten till koppartråden. Elementet var kanske inom räckhåll från bakom TV:n, men han kunde ändå inte jordas. Sladden var oskadad.” Det skulle lika gärna kunnat vara under en yrkesutövning med ett tydligt regelverk, inget vittnar om att det gäller hans privatliv! Läkaren lever i sin myndighetsvärld även i sin privata vardag i hemmet. Gränserna är upplösta.
Den andra berättelsen fortsätter i samma maniskt spända stil fast med en annan jagperson, även han med en anställning i den offentliga sektorn (polis). Han befinner sig också i en låst värld, full av upprepningar och vanföreställningar. Vi vet inte om hans antipati gentemot en kvinnlig kollega är befogad eller paranoisk. Han kan inte koppla bort någonting i omgivningen utan noterar ständigt alla detaljer. Han följer regelverket men saknar empati. Han befordras och organiserar arbetet som chef exemplariskt, vi finner inget att anmärka på.
I den tredje delen är jaget en socialarbetare, förvillande lik huvudpersonerna i bokens första två delar. Även han är ambitiös och lever upp till sin yrkesroll. Konflikten mellan inre känslor, medkänsla, normer och regler framstår tydligt. De tre delarna binds nu tillsammans till en ny helhet, de visar sig vara variationer på en och samma berättelse. Boken skulle periodvis i sin faktamässiga saklighet nästan kunna fungera som informationsmaterial rörande arbetet inom de tre olika institutionerna, om det inte vore för de starkt irrationella återkommande inslagen. De tre berättarna är olika personer med olika yrken men med likadana personlighetsstörningar och med likartade sätt att tänka och betrakta omgivningen på.
Jag tycker det är en oerhört fascinerande och tankeväckande läsning – fast det inte händer så stora saker utåt sett, så får man en tydlig inblick i en socialt fungerande men förvirrad och känslomässigt avskärmad människas tankar. Dessutom är boken helt igenom väldigt spännande.
Text: Vivian Gustin
Spådom är en av sex böcker som är nominerade till Sveriges Radios Romanpris 2012.
Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Dahlström, Sveriges Radios romanpris