Titel: The Girl With the Dragon Tattoo
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 21 december 2011
Med en hårt estetiserad introduktion utav filmen; som för tankarna till det som hör var James Bond-film till, fast med en skruvad mix av The Matrix och en slags filosofi om att vi människor är ihopkopplade via kablar som för tankarna lika mycket till Trinity som Lisbeth Salander, sätts ribban för hela filmen. Som sig bör. I alla fall utseendemässigt, men också formmässigt. För vi låter oss bli införstådda med att det här inte är någon rak översättning av den svenska förlagan. Så den aktuella diskussionen om huruvida Fincher lyckats göra en bra ”översättning” som kanske till och med överträffar originalet är därför onödig. Han har inte satsat på att göra någon karbonkopia av den svenska originalfilmen utan försökt sätta en personlig prägel utifrån boken utan vidare hänsyn till senare material. Vilket har visat sig lika lyckat som mindre bra…
Ett av exemplen på det är när den första övergrepps-scenen på Lisbeth är över och hon försöker återhämta sig; man vet sedan tidigare scen att hon varit med om något otroligt obehagligt, vilket gestaltats väl, men känslan tappar kraft direkt efteråt och scenen blir inte lika svidande som när Noomi Rapace använde sina fingrar som skurborste med tvål för att få bort allt det äckliga ur sin mun. Överlag är den svenska Lisbeth bättre gestaltare av denna skuggkvinna, men med det sagt så är knappast Rooney Mara dålig heller. Det är snarare David Fincher, den omtalade stjärnregissören, som slarvar bort vissa scener, som när Lisbeth får sin dator förstörd, men tar å andra sidan igen det med andra. Speciellt viktigt är det hur Lisbeth förlorar sina första förmyndare, och hennes senare relation med denne. Det är skildrat med en speciell närhet och värme som ger Lisbeth en välbehövlig mänsklig sida som tappades bort i den svenska versionen. Och mot slutet får hon ytterligare en sådan scen, fast mer sorgsen, som kanske är väldigt kort och koncis men ändå känsloladdad. Man lyckas nå ut till publiken och skapa igenkänning. På ett lyckat vis.
Det som irriterar mest, bortsett från dessa svaga scener som tyvärr förekommer lite för ofta, är absolut inte skådespelarna (som snarare gör ett kanonjobb) utan hur man blandar engelska med svenska. Och speciellt illa blir det inte när engelsmännen försöker sig på att prata svenska, det blir så fåordigt att det lätt sköts med bravur, utan när svenskarna ska bryta på engelska och helt bryta illusionen. Det hade räckt med att ha svenska statister, och helt låta pratet skötas på engelska, istället för att blanda in några svenska ord och meningar om vartannat och snarare skapa känslan av ett rockband på världsturné där sångaren försöker vara charmig genom att säga en mening på svenska och få hela publiken att jubla. För det är någonting som varken charmar eller imponerar, utan snarare förstör helhetsupplevelsen. Även om det är fint att känna igen sig i svenska miljöer lite till och från också.
Text: Fredrik Gertz
Läs även andra bloggares åsikter om The Girl with the Dragon Tattoo, Rooney Mara, David Fincher
Intressant! Min senaste låt och musikvideo är influerad av Millennium trilogin.