• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Premiär för Den Flygande Handläggaren på Uppsala Stadsteater

29 januari, 2012 by Redaktionen

 

Den flygande handläggaren på Uppsala Stadsteater

Premiär: 28 januari 2012

Regi: Olle Törnqvist

 

Den flygande handläggaren är en pjäs som handlar om den stora omorganisationen av Försäkringskassan som genomfördes 2005 till 2008.

Curt Malmborg lovade guld och gröna skogar men 2008 var kaoset ett faktum och resten är så att säga historia.

Pjäsen är en vass satir av Getrud Larsson, stundtals riktigt rolig, ibland nattsvart. Beskrivningen av det kafkaeska ”Programmet” som styr omorganistationen är klockren men också skrämmande när vi får klart för oss att det var så här det var.

Vi får följa handläggaren Marianne genom omorganisationens berg- och dalbana tills hon konfronteras med yttersta konsekvenserna av politikens misslyckande. Hon förvandlas då till Den flygande handläggaren och konfronterar de ansvariga i tur och ordning.

Kul detalj är att vi får möta TV 4s nyhetsankare Bengt Magnusson och reporter Ulf Lundin som sig själva.

Den här pjäsen tar vid där media slutar skriva och förhoppningsvis får det någon att reflektera över organisationen och sin yrkesroll. Det är ju inte slut på omorganisationerna, konsulterna och ”Programmen” i våra skattefinasierade verksamheter.

Info om pjäsen
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Den flygande handläggaren, Uppsala Stadsteater, politik, försäkringskassan

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Den flygande handläggaren, Försäkringskassan, Politik, Uppsala Stadsteater

Dansbandsdramat Fem kända musiker döda i seriekrock innehåller både humor och spänning

29 januari, 2012 by Redaktionen

Fem kända musiker döda i seriekrock
Dramaten, Målarsalen
Premiär: den 28 januari 2012

Det är den svenska vampyrförfattaren John Ajvide Lindqvist som har skrivit dansbandsdramat Fem kända musiker döda i seriekrock, som nu spelas i Målarsalen på Dramaten.

Dramaten skriver:

Efter 35 år på vägarna ska dansbandet Tropicos sammanfatta karriären i ett direktsänt tv-program. Men i logen börjar minnena från åren tillsammans bubbla upp till ytan. Blev allt verkligen som de hade tänkt sig? Vad hände med alla drömmar? Och hade det inte varit bättre om de faktiskt hade frontalkrockat med den där lastbilen för 20 år sen när bandet låg på topp?

I min recension i Teatermagasinet skriver jag:

Fem kända musiker döda i seriekrock rymmer många stora livsfrågor i ett ganska litet format, fyllt av både humor och spänning. Vi får glimtar av sviken kärlek, av en grupp människor som fastnat i destruktiva roller och av drömmar om ett liv som kunde ha varit på något annat sätt. Manuset, regin och skådespelarinsatserna samverkar för att få fram de djupa frågorna i en ganska ytlig miljö.

I rollerna:
Tommy: Jan Waldekranz
Roland: Reuben Sallmander
Max: Pierre Wilkner
Allan: Magnus Ehrner
Gregory: Olle Jansson
Reporter och grävling: Omid Khansari

Manus: John Ajvide Lindqvist
Regi, scenografi och kostym: Carina Reich, Bogdan Szyber
Ljus: Emma Westerberg
Peruk och mask: Lena Strandmark

Foto: Roger Stenberg

Författaren John Ajvide Lindqvist slog igenom 2004 med sin debutroman Låt den rätte komma in, som filmatiserats både i Sverige och USA och även satts upp som pjäs.

Carina Reich och Bogdan Szyber har arbetat ihop med olika hybridformer inom scen- och bildkonst sedan 1983. Deras senaste projekt var operan Wozzeck av Alban Berg på NorrlandsOperan, där de stod för regi, scenografi och kostym.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, John Ajvide Lindqvist, dansband

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dansband, Dramaten, John Ajvide Lindqvist

Jo Nesbøs nya deckare ”Gengångare”: mörkare, dystrare, svartare

28 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Gengångare
Författare: Jo Nesbø
Förlag: Piratförlaget
ISBN10: 9164203808
ISBN13: 9789164203809
Släpps i Sverige: 25 januari 2012

Den hårde polismannen Harry Hole är tillbaka. Gengångare är Jo Nesbøs åttonde bok i serien med Harry Hole.
Ja det är den åttonde boken och ändå känns det inte som att det gått slentrian i att berätta om honom.
Verkligen inte. Det är en spännande historia, med action och överraskande vändningar. För älskare av Harry Hole är det en högtidsstund att få sätta händerna på boken och börja läsa. Men jag som egentligen inte är något stor fan av Harry Hole-böckerna fångas ändå in av berättelsen. Jag känner till och med sorg i magen med tanke på de hemska öden som skildras. Den åttonde boken om Harry Hole är nog den mörkaste och dystraste då den skildrar knarkträsket och olika människor som dras in i beroende och det skildras på ett trovärdigt sätt.

Harry Hole återvänder från Hongkong där han försörjt sig som en slags vakt. Han är inte längre polis till yrket och har ett stort ärr på ena sidan av ansiktet och ena fingret är borta och ersatt av ett fingar i titan. Anledningen till att han kommer tillbaka till Oslo är att Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel gripits, misstänkt för mord på en ung knarklangare. Oleg är också fast i heroinmissbruk.

En av bokens stora styrkor är hur Jo Nesbø skildrar olika människors väg in i svårt missbruk. Han berättar om olika öden, människor med olika bakgrund. Myten att det bara är ungdomar som kommer från trasig hem och dåliga sociala miljöer som fastnar i drogmissbruk är just bara en myt. En person kan komma från en trygg, bra bakgrund med bra familj och föräldrar som verkligen bryr sig, och ändå kan han eller hon fastna i drogmissbruk. Jo Nesbø skildrar också hur droger som heroin oundvikligen driver missbrukarna utanför samhället. För missbrukaren är drogen en större kärlek än någon annan kärlek, viktigare än sex, mat och viktigare än någon annan människa.

Oleg, som vuxit upp med Harry, är som en son för Harry. Harry kommer hem till Oslo för att granska alla bevis mot Oleg, för Harry misstänker att Oleg inte är mördaren.

På Oslos gator har droghandeln förändrats rejält sedan Harry Hole arbetade som polis. Bara två stora droghandlare finns kvar, resten har försvunnit. En ny drog, fiolin, har dykt upp. Den är en slags syntetiskt framtagen heroinkopia, fast önnu starkare. Harry inser efter ett tag att Oleg och den mördare unge knarklangaren Gusto kan ha varit ett hot mot narkotikakungen. De vet för mycket. Harry upptäcker också att den stora knarkkungen måste ha bulvaner långt upp i polishusets hierarkier. Kampen för att rentvå Oleg blir ännu farligare. Människor som kan förlora makt och sociala ställningar kan vara livsfarliga.

Jo Nesbøs nya deckare ”Gengångare” är mörkare, dystrare och svartare än hans tidigare och det är sorgligt att inse att det helvete som många svåra missbrukare lever i är just så vidrigt som det skildras.
”Gengångare” har en del spektakulära våldsbeskrivningar, som i alla Harry Hole-böcker, men det är mindre av detta än det brukar – och det är ett skäl till att jag tycker det här är en av de bästa i serien.

Recension i Göteborgsposten:

Gengångare är dystrare än föregångarna, men innehåller också lakonisk humor, associationer till gamla filmrepliker, populärkulturella referenser, på kornet-miljöbeskrivningar, utanför turiststråken.
Detta är en krimi utan några som helst döda punkter, slugt konstruerad och stadigt spännande. Och det finns tidigt anledning att fråga sig om Hole kommer att överleva (han kommer hur som helst inte att dö av hög ålder, sa Nesbø i en tv-intervju för några veckor sedan)?

Du har väl inte missat vår intervju med Jo Nesbø?

Piratförlaget berättar om boken:

Harry Hole lämnar Hongkong och återvänder till Oslo med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt person. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. En pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen – Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel.

I Oslo har polisen samordnat en stor insats mot narkotikaförsäljningen på gatorna och lyckats minska heroinet kraftigt. Men i dess ställe har fiolin dykt upp, en drog som ger färre dödsfall men är desto mer beroendeframkallande.

Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse. Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det sker med livet som insats.

Men alla spår pekar i en riktning – mot mycket högt uppsatta personer i staden.

Jo Nesbøs hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Jo Nesbø, Gengångare, bokblogg narkotika, heroin

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: bokblogg narkotika, Gengångare, heroin, Jo Nesbø

Skivrecension: Lana Del Rey – Born to Die

28 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Lana Del Rey
Titel: Born to Die
Betyg: 3

Under 2011 skapade hon en hajp som var omöjlig att leva upp till. Video Games blev ett internetfenomen som delade musikvärlden i två läger – antingen älskade du henne eller så avskydde du henne – men ingen lämnades oberörd. Ibland var det till och med svårt att höra musiken för alla åsikter – och de tystnade knappast i takt med att att skivsläppet nalkades. Ett halvdant uppträdande på Saturday Night Live fick alla kritiker att vakna till liv.

Det är ingen tvekan om att det ligger någonting anmärkningsvärt i hennes förmåga att vrida upp dramatiken till max i sina orkestralt episka popnummer – samtidigt som hon stundtals låter rätt så uttråkad – vilket Video Games, och inte minst titelspåret Born to Die, är goda exempel på.

Om det på förhand fanns många frågetecken lämnar skivan oss med fler frågor än den besvarar – den största frågan är om Lana Del Rey inte bara är en roll, ett porträtt av den amerikanska drömmens uppgång och fall, en självdestruktiv Nancy Sinatra-figur som influerats av hiphopens estetik?

I Carmen sjunger hon ”She says he don’t want to be like me / Looking for fun, getting high for free” medan den röda klänningen hon tar på i Summertime Sadness under resten av skivan tycks falla av fler gånger än vad vi är intresserade av. Till viss del faller skivan just på denna överdrivna benägenhet att bevisa att hon kan anta rollen som ”bad girl”. Det funkar i smarta kärleksskildringen Video Games, är charmigt i Born to Die, Blue Jeans och National Anthem (vars intro inte helt osökt för tankarna till The Verve-klassikern Bittersweet Symphony) men blir övertydligt i längden. Tyvärr är Lana Del Rey som seriefigur ofta mer intressant än Lana Del Rey som musiker.

Bästa spår: Video Games

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Born to Die, Lana Del Rey

Skivrecension: Tribes – Baby

28 januari, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Tribes
Titel: Baby
Betyg: 5

En tillfixad variant av 90-talsrufset, det är inte den ovårdade frillan efter en vårdslös natt, utan den framför-spegeln-stiliserade. Nej, jag tar tillbaka det, jag tar tillbaks det. Det är rent, polerat, men lyssna på Johnny Lloyds röst: där har ni tillräckligt med smutsighet i ljudbilden, tillräckligt med noise. Nej, är jag helt borta? Hans röst svävar bland grusiga moln. Grusiga moln? Var är jag? Han har en särskild ton som är orgasmisk för många inklusive mig (lyssna när han sjunger ”same” på ”Corner Of An English Field”). Det är värt att skaffa skivan bara för den tonen. 

Vad är det med denna eleganta pop som förvirrar mig? Jag menar rock. Jag är bildad i amerikansk 80-talshardcore och alternativ rock: varför låter inte detta som R.E.M eller Pixies? Alls? Eller jo, är inte ”We Were Children” Pixies-låten på skivan? Någon har plockat upp att riffet låter som ”Where Is My Mind” och gjort jämförelsen, men en mer uppenbar jämförelse är brittisk som kvartetten själva: Beatles. Nu är jag ute och cyklar, det är ju Oasis jag borde jämföra med! Nej, nu lägger jag ner jämförelserna.

Det låter inte som något av de fuzzrock/grunge-imiterande banden som ploppar upp titt som tätt heller. Visst, jag hör det där Kim Deal-basdrivet också, och de medryckande distriffen, men till skillnad från andra referenspunkter inom den sfären är popsensibiliteten slående – klockren – och det är alltså ingen förvrängd, perverterad popkänsla som hos Nirvana. Nej, herregud, detta låter inte alls som Nirvana. Var är jag? Lägg ner jämförelserna. Det är något annat bakom dem. Men vad?

Grejen är att det som lurar mig är helt enkelt att Baby är en lyckad och väl genomförd popskiva. Jag har hackat upp mig på 60/70-talet, på den sidan jag försummade när jag fastnade i protopunk/punk/postpunkträsket först, så fastän min analyserande hjärnhalva vill trycka in det i en 80/90/00-tals kategori säger magen nej: detta är mer rotat i den gamla skolan. Det är musik som är problematiskt för en kritiker att bearbeta, den är så enkelt vacker. Så jävla bekant. Min vännina Donna sa att den är trälig och jag kände för att banka ett vedträ i huvudet på henne. Har genuin på blivit något tråkigt? Hell no. Skriket vid ”I’m not in love with you/ This time it’s plain to see” på mitt favoritspår ”Halfway Home” (ja, du känner på dig rätt, den har folk/countryvibbar) är som ett perfekt rockögonblick, men sen kommer den förstärkta refrängen, och allt ordnar upp sig i mitt upprörda huvud: detta är ju klassisk pop. Och tro fan att nästa låt bekräftar det.

”Sappfo” är så old school det kan bli idag. Men britterna har alltid lyckats att förankra sin pop tydligt i traditionen, i alla fall de stora. Och när väl ett brittiskt band fått till det igen befruktar ljudet de omkringliggande länderna och 10 000 indieband kommer till. Det märks att vi har att göra med ett stort band eftersom de har denna kvalitén. Baby är inte en originell platta, men ställ den vid sidan om Coldplays senaste misslyckande och du begriper nog hur rätt den träffar. Och föresten, Baby är det perfekta namnet. Ett ord som är så överanvänt att det tappat sin mening, en hel genre av musik som dött av stelhet, är återuppväckt utan att man för den skull uppfunnit ett nytt ord: Baby är betydelsefullt igen, popen är betydelsefull som den är. Det är ingen retroskiva, det är inte pastische… osv. Men vad är det? Det är Tribes, det är en skiva jag diggar i en tid då jag knappt diggar det jag diggar. Nu svamlar jag nog lika förälskat som den första Kings of Leon recensenten. Det visade sig ju vara ett halvt rättfärdigat svammel i alla fall. Men jag kommer stå vid mitt ord. Och yes, jag är förälskad. Förhoppningsvis är jag inte bara lättförälskad inatt utan att det håller i. Det tror jag.

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Baby, Tribes

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1264
  • Sida 1265
  • Sida 1266
  • Sida 1267
  • Sida 1268
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in