Artist: Lana Del Rey
Titel: Born to Die
Betyg: 3
Under 2011 skapade hon en hajp som var omöjlig att leva upp till. Video Games blev ett internetfenomen som delade musikvärlden i två läger – antingen älskade du henne eller så avskydde du henne – men ingen lämnades oberörd. Ibland var det till och med svårt att höra musiken för alla åsikter – och de tystnade knappast i takt med att att skivsläppet nalkades. Ett halvdant uppträdande på Saturday Night Live fick alla kritiker att vakna till liv.
Det är ingen tvekan om att det ligger någonting anmärkningsvärt i hennes förmåga att vrida upp dramatiken till max i sina orkestralt episka popnummer – samtidigt som hon stundtals låter rätt så uttråkad – vilket Video Games, och inte minst titelspåret Born to Die, är goda exempel på.
Om det på förhand fanns många frågetecken lämnar skivan oss med fler frågor än den besvarar – den största frågan är om Lana Del Rey inte bara är en roll, ett porträtt av den amerikanska drömmens uppgång och fall, en självdestruktiv Nancy Sinatra-figur som influerats av hiphopens estetik?
I Carmen sjunger hon ”She says he don’t want to be like me / Looking for fun, getting high for free” medan den röda klänningen hon tar på i Summertime Sadness under resten av skivan tycks falla av fler gånger än vad vi är intresserade av. Till viss del faller skivan just på denna överdrivna benägenhet att bevisa att hon kan anta rollen som ”bad girl”. Det funkar i smarta kärleksskildringen Video Games, är charmigt i Born to Die, Blue Jeans och National Anthem (vars intro inte helt osökt för tankarna till The Verve-klassikern Bittersweet Symphony) men blir övertydligt i längden. Tyvärr är Lana Del Rey som seriefigur ofta mer intressant än Lana Del Rey som musiker.
Bästa spår: Video Games