• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Ronja Rövardotter 2 – underbar, vacker och tål att ses om och om igen

24 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Ronja Rövardotter 2
Betyg 5
Premiär på Netflix 24 oktober 2024
Regi Lisa James Larsson

En av de vackrast sagorna är tillbaka. Del 2 av nyinspelningen av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är tillbaka. En underbar och vacker saga som tål att ses om och om igen. Del 1 av nyinspelningen av Astrid Lindgren berättelse om rövardottern Ronja tog kritikervärlden med storm. När nu andra delen släpps är den om möjligt minsk lika bedövande vacker och en totalupplevelse som en publik i alla åldra kan bänka sig framför om och om igen.

Som alla de bästa sagorna är den storslagen och samtidigt berättar den sådant som alla möter på något sätt i någon form i livet. Det är en berättelse om vänskap och lojalitet, om hämnd och att som barn gå sin egen väg i livet och göra sina val, om svek och att kunna förlåta. Skådespelarna tycks ha vuxit in i sina karaktärer och är så trovärdiga. Kerstin Linden som Ronja är ett charmtroll utan like, envis, rolig och en naturbarn. Jack Bergenholtz Henriksson som Birk Borkason är hennes lojale vän som oftast låter Ronja styra. Krista Kosonen har verkligen vuxit in i rollen som Lovis och likaså Christopher Wagelin som Mattis. Johan Ulveson som Skalle-Per är enastående. De är alla fem minst lika bra som de fyra som spelade i filmen som kom 1984 och regisserades av Tage Danielsson. 1986 klipptes filmen om till en TV-serie i tre delar på 50 minuter var, varvid man lade till material från filminspelningen som inte kommit med i själva filmen.

Ronja Rövardotter är en klassisk svensk saga skriven av Astrid Lindgren om flickan som öds in i ett gäng rövare i en medeltida skandinavisk borg. Hon älskar skogen och upptäcker vilken både magisk och farlig och vacker plats den är och där möter hon en dag en pojke, Birk, som tillhör de konkurrerande rövarbandet. Ronja och Birk får inte vara vänner, för de tillhör fiendegrupper.

Dessa sex nya avsnitt är underbar tv som jag hoppas många samlas för att se tillsammans. Det är ett fascinerande och spännande och engagerade äventyr för alla åldrar med fantastiska naturvyer, med ekorrar, möss och ugglar och med de varelser som vi bara kan se med vår fantasi, som troll, rumpnissar, grådvärgar och vildvittror.

Inspelningen har skett runt om i Sverige, bland annat i Västra Götaland. Den svensk-brittiska regissören Lisa James Larsson har regisserat och i ett pressmeddelande läste jag att hennes relation till Ronja var nästan obefintlig innan hon fick uppdraget. Hon hade varken läst boken eller sett filmen. Kanske är det ett starkt skäl till att den blivit så bra, att hon tagit itu med denna enastående berättelse utan att varit färgad av den tidigare versionen.

Del 2 av tv-serien Ronja Rövardotter är ett storslaget, lysande äventyr som är mer aktuellt än någonsin. Om vikten av att respektera naturen och alla varelser, om att säga nej till gamla strider, att hat inte behöver ärvas i generationer.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Astrid Lindgren, Netflix, Ronja Rövardotter

Venom: The Last Dance

24 oktober, 2024 by Elis Holmström

Venom: The Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 Oktober 2024
Regi Kelly Marcel

’’Sista chansen, sista dansen’’, ord som yppades av Per Gessle efter en konsert då Gyllene Tider gjorde sin så kallade avskedsturné för fem år sedan. Men den där frasen visade sig vara måttligt relevant då bandet ifjol gav sig ut på en återföreningsturné. Lika ihåligt och tunt ekar hela Venom: The Last Dance vars marknadsföring försöker övertyga publiken om att ett monumentalt och viktigt avslut väntar. Sanningen visar sig istället vara en kolossal bluff och en permanent påminnelse om att Sony Pictures ägnat sig åt historisk vanskötsel vad gäller sin Marvel-licens.

Efter att ha gjort ett av filmvärldens mest komplexa avtal med Marvel Studios, vilket innebar att Spider-Man kunde ansluta till Marvel Cinematic Universe, beslutade sig producenterna Amy Pascal och Avi Arad sig för att – tjuvaktigt, rida på framgångsvågen. Detta resulterade i en grotesk förvanskning där bolaget nyttjade sina breda filmrättigheter vad gäller Spider-Man och började att skapa en uppsjö av tangenter där diverse bifigurer och skurkar fick sina egna projekt, dock med brasklappen att de inte kunde inkludera Marvels kanske mest kända hjältefigur. Resultatet har varit lika bisarrt och krystat som väntat, dock framstår den första Venom-filmen som ett stycke briljant filmskapande då vi jämför med det vi tvingats uthärda de senaste åren. Från den närmast historiskt usla Morbius till årets megakalkon Madame Web har Sony Pictures styrt skutan rakt in i isberget samtidigt som de borrat hål i skrovet.

Venom The Last Dance må vara en marginell uppryckning från den filmiska mardröm som var Madame Web – med Dakota Johnsons likbleka agerande, och en berättelse som måste ha sitt ursprung i helvetet. Dock är det en ytterst klen tröst då Venom The Last Dance exponerar publiken för slentrian och håglöshet i närmast farliga kvantiteter.

I och med att vi nått del tre finns det väldigt liten möjlighet att korrigera kursen, Venom har alltid varit ett projekt där Tom Hardy lever rövare och visar på sina absolut sämsta kvalitéer, där han grymtar och mumlar som en hamnbuse och där precis allting är pubertalt och fånigt. Hardy har också bestämt sig för att ta mer kreativ kontroll över projekten i och med uppföljarna, vilket lett till en ren lekstuga där Hardy och intet ont anande regissörer basunerar ut trams och flams utan någon som helst substans.

Kelly Marcel som debuterar som regissör saknar all form av rutin eller vision och känns istället som en marionett där Hardy kan diktera alla villkor något som leder till en fullkomligt obegriplig berättelse. Filmens marknadsföring har lockat Marvel-älskare med introduktionen av den – för oss i Sverige, erbarmligt döpta skurken Knull, en av Marvels mer uppmärksammade och populära karaktärer på senare tid. Detta visar sig vara en kolossal bluff och istället ägnas hela filmen åt det mest ointressanta filmhotet på länge. Inte för att det spelar någon större roll, den stökiga berättelsen gör det omöjligt att bry sig om något som händer. Där tidigare filmer varit tafatta och saknat råstyrka är detta en huvudlös höna som flänger likt en besatt. Den övergripande strukturen kan beskrivas på följande sätt; valfritt trams och tjafs, Tom Hardy mumlar och grymtar, usel komik, utfyllnad, kass action, repetera.

Just ordet utfyllnad verkar ha varit ledordet för hela produktionen. Inbitna seriefantaster vet att berättelsen som involverade Knull var ett massivt event som kopplade ihop flera av de mest populära spindel-relaterade Marvelkaraktärerna i en grandios och storslagen strid. Adaptionen vi serveras här är en håglös gröt där majoriteten av speltiden går åt till definitionen av meningslöshet som mestadels involverar pubertalt tjafs, usel dialog och kopiösa mängder rutten exposition. Som stor Marvelfantast kan jag bara gapa åt den fullkomliga likgiltighet som demonstreras av alla involverade.

Inte ens som actionfilm kan Venom: The Last Dance lämna något bestående intryck. Det är kass koreografi, fantasilösa scenarion och explosioner som är lika högljudda som de är hjärndöda. När allting väl är slut är det också uppenbart att dörren står öppen för ytterligare uppföljare, något som gör sig välförtjänt av ytterligare ett Gessle-citat, ’’Hösten började komma och känslan med, att komma bort ifrån hela skiten’’.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Skräckfilm, Venom

Stockholm Jazzfestival 2024 del II – Fokus på vokala programpunkter

24 oktober, 2024 by Mats Hallberg

11-20/ 10 i Stockholm med omnejd

Noterat glädjande nyheten att jazzfesten satte rekord med en publik på nästan 32 000 på cirka 260 konserter, varav en tredjedel utsålda. Utbudet utökades till och med genom extrainsatta konserter måndagen 21/10 med nya fenomenet Sven Wunder. Arrangörerna har all anledning att sammantaget nöjda pusta ut. I år anordnades konserter utan entré i foajén på Scalateatern, vilket en kunnat befara skulle orsaka kaos. Istället fungerade lokalen med baren i mitten som stämningshöjande mötesplats. Hann i tid för sista halvtimmen med Sugurdur Flosason/ Hans Olding Quartet och cirka tjugo minuter med nyligen prisade stjärnskottet Emmalisa Hallander, vars spetsiga stämmas självförtroende erinrar om en ung Isabella Lundgren eller Anita Ó Day (referens från musiker). Måste dock påpekas att jag stod för långt ifrån för att i sorlet omslutas av tonerna från scen.

Vill börja med att dokumentera ett av festivalens konstnärliga krön. Det uppnåddes på Musikaliska kvarterets stora scen. Hör en crossover- konstellation vars delar jag recenserat i uppskattande ordalag senaste åren, fast inte hört sammanförda tidigare. Syftar på KÖHN/ HENRYSON/ TRIO X OF SWEDEN (bilden ovan). För första gången medverkar den förträffliga sopranen på festivalen får jag veta i samtal efteråt. Obegripligt att konserten lockat så få att vi färre än ett tresiffrigt antal sitter på scenen i dess fond. med instrument och mikrofoner på den vida scenens mitt vridna mot publiken. Höjer också på ögonbrynen åt att Nicolai Dunger agerar publikvärd och dessutom känner igen mig.

Mångsidige Jenny Lindh-stipendiaten förekommer oftast i renommerade opera- och musikalsammanhang, har ingått i såväl Radiokören som Nils Landgrens kollektiv Christmas With My Friends och spelat in högklassig kammarmusik i folkton. Cellisten och komponisten Svante Henryson är minst lika flexibel, genom att växla från metal till solist i symfoniorkestrar, turnera med Elvis Costello och fronta i skiftande jazzformat. Hos långlivade delikata pianotrion råder lika stort mått av genre-integreringar. Trio X består av pianisten Lennart Simonsson, kontrabasisten Per V Johansson samt trumslagaren Joakim Ekberg. Om jag snappat upp korrekt info kallar sig denna ganska nya formation Full House vars kick off skedde på Kungliga Musikhögskolan.

Epitetet skönsjungande får i sopranens fall ses som ett understatement, eftersom hon kombinerar rutin och excellent teknik med en emotionell laddning. Konserten inleds med Purcell likt en ordlös evig hit. När pianotrion kompletterar efter solisternas intro blir det häpnadsväckande jazzigt. Repertoaren kommer från många håll utan att spreta. Enda gång Köhn inte bottnar sker enligt mitt förmenande i Monicas vals. Bortsett från Beppe-texten med sitt ikoniska ursprung är varje framförande klockrent, resulterar i monumentala triumfer i den musikaliska samklang männen tillför. Två stycken av Piazzolla går rakt in i hjärtat, Liber Tango och Milonga som är en argentinsk dans. Med ackuratess imiterar Henryson den bandoneon som är synonym med nuevo tango, en melankolisk genre där konstmusik kopplas samman med jazz. Här briljerar vokalist tillsammans med batterist och cellist.

På egen hand gör Trio X Of Sweden en finurlig variant på Schumans ”hit” Träumerei med lyriskt svävande sväng framställt av puttrande vispspel och till och med bas-feature ingår. Innovativt så det förslår och pianistens anslag hänför. Simonsson ansvarar för presentationen av materialet. Vi får veta att Bo Nilsson/ Cornelis Vals i Mejram, Villa-Lobos, Anders Hillborg/ Eva Dahlgren och Chick Coreas episka signatur tolkas. I stycket från brasilianske tonsättaren flödar molltonerna och damen i sällskapet visar prov på sina bländande resurser. Konserten smyckas med en handfull höjdpunkter. En juvel är obestridligen Innan kärleken kommer (A. Hillborg/ E. Dahlgren) vars bedårande sång och instrumentala inramning antar omvälvande dimensioner. Kontrabasist Per V Johansson bidrar med vackert extranummer som fått text av Henryson utifrån en väns död.

Två bravader återstår att redovisa i en sammankomst som överlag höll världsklass. Dels helt fantastiska minuter där männen går loss i ett rytmiskt fyrverkeri i rafflande taktarter baserat på indisk skala. Henrysons spel är magiskt, golvas av ett makalöst sväng! Inspirerad cellist rappar över Ekbergs handtrummande medan basist och pianist fyller i. Dels deras förtrollande version av Spain (C. Corea) där jag konstaterar att stämband och intonation hos Köhn är lika utvecklade som hos kollegan Malena Ernman. Pianist och trumslagare presterar på svindlande hög nivå i sina utflykter. Även ett pregnant bas-feature smugglas in. Slutligen måste Joakim Ekbergs glänsande insats nämnas, blev otroligt förtjust i den närvaro och yrkeskunskap han demonstrerade (kul att få träffa honom efteråt).

TESSAN MILVEDEN QUARTET framträder i två set på Biocafé Tellus sju stationer söderut från T-centralen. Orienterar mig dit till idyllen i Midsommarkransen en solig lördagseftermiddag. Till saken hör att undertecknad personligen bjöds in av den garvade sångerska som så sent som för ett par år sedan skivdebuterade, vilket renderade i vinst i läsaromröstningen för Gyllene Skivan. Mitt beröm i recension i OJ blev ett kvitto för Milveden att hon lyckats. Beträffande live har jag bara hört henne en gång tidigare, delar av en spelning på Engelen i fjol.

Till sin besvikelse har grannar klagat och blivit bönhörda. Bistra effekten: 82db fick inte överskridas och trumslagare eliminerades ur uppställningen. Föreställer mig att situationen medförde att tillförseln av nyanser blev än viktigare. Och Tre ytterst meriterande musiker återstår, bildar kvartetten på scen. I pausen pratar jag med basisten Filip Augustsson om avgörande liveupplevelser, upplyser tenorsaxofonisten Stefan Isaksson om Förnuft och känsla och deras tribut till Åke Johansson ( hörde bägge live i CBQ, den högt värderade grupp tenoristen säljer livealbum med) samt åldermannen, pianisten Göran Strandberg aktuell med tre skivor varav en med Stockholm Jazz Orchestra. Berättar för honom att jag recenserat hans senaste trioplatta. Av dessa tre är det 51-åringens basgångar jag i särklass hört mest av senaste decenniet.

Tessan introducerar repertoaren och betonar att hon och Göran delat på sysslan att arra låtarna för speciella sättningen. Vi får reda på att i publiken sitter flera gamla vänner och ett par av de textförfattare som anlitats vilket gör henne lite rörd. Att denna noggranna sångerska med höga krav, avslöjar att min närvaro orsakar viss nervositet känns lite läskigt. Det sjungs mest på engelska, fast textmässigt har jag störst behållning av ett par rariteter på svenska.

Ett bonussidospår förtjänar att harangeras. Syftar på Stefan Isakssons talang för teatraliskt framförda, kvicka och meningsfulla egna monologer. Musik respektive kärlek, om jag minns rätt, definieras docerande lustfyllt genom genialiskt rimmande Mannen sångerskan känt sedan uppväxten i Stockholm har tydligen en parallell karriär som skådespelare, något jag som skriver om scenkonst kanske borde vetat. Och vi tipsas om en serie på SVT där Isaksson finns med i rollistan.

Följdriktig prydlig inledning med Look To The Rainbow, soundtrack vars melodi gjordes känd genom Stan Getz/ Astrud Gilberto och How Deep Is The Ocean? Däremellan ett arr mer soft än spretigt på en ursprungligen lite spejsig Hendrix-låt (Up From The Skies). Ur den omfattande amerikanska sångboken kommer också Do Nothing Till You Here From Me (D. Ellington) och en alldeles underbar version av Some Other Time (L. Bernstein), dessutom en klurig komposition av Monk och fina Nothing Like You som fick spridning genom Miles Davis på 60-talet. Spröda melodier broderas ut elegant med lena fraser på saxofon. Kändes som en ynnest att återknyta bekantskapen med Isakssons sound. I avskalat extranummer blir det smeksamt trösterik allsång jämte ett bluesigt tassande örhänge i form av Am I Blue.

Huvudpersonen sjunger med föredömlig kontroll mestadels i medium tempo. fraserar ypperligt som väntat. Varje stavelse har räckvidd ut i salongen. Kan tänka mig att restriktionen stör, tillsats av energi och hetta hade varit verkningsfullt, eftersom en dimension går förlorad när man är hänvisad till subtila uttryck. Att matinékonserten inte bevarats hos mig förväntad utsträckning, beror nog uteslutande på den nedtonade hållning som påtvingats. Ska förvisso framhållas att konserten är en ren njutning.

Blir omgående uppenbart att pregnanta basgångar får en framskjuten position i trumslagares frånvaro. Tycker mycket om Augustssons spänstigt lyhörda spel. Milveden är medveten om musikernas kapacitet, ger dem generöst med utrymme. De inleder suveränt själva efter paus i supersoft melodi med en ledigt lirande Isaksson i full frihet. I stick, intro och bryggor kliver Strandberg på ett självklart sätt. Agerar i övrigt raffinerad ackompanjatör, vare sig det handlar om ballader eller sprittande tempo.

Av andelen svenska låtar plussas för ett annorlunda arr på En gång i Stockholm, görs vågen för en föråldrad blues med text av Viveka Hellström vars riviga outro överrumplar samt en klassisk bossa med finurlig svensk text av Ulla-Carin Nyquist. I detta läckra mästerverk sjungs utsökt, med utstuderad rytmisk markering.

Mitt på dagen första helgens söndag spelar PRIMULA i Källarbyn beläget i Gamla Stan. Kvartetten bildad i Malmö består av Ella Cronberg på sång och akustisk gitarr, Jim Base elgitarr (äv. akustisk gitarr), Christoffer Hedén bakom trummorna och på kontrabas Ola Lannér Risenfors. De var för mig ett oskrivet blad som efter en inställd konsert passade utmärkt i schemat. Deras original framförs på antingen engelska eller svenska och ibland sjungs det ordlöst. Att kvartetten med explicit indie-sound kan ingå i festivalen får betraktas som vidsynt och sympatiskt. Inledningen fångar genom en fragil, närmast vädjande approach som i sista delen ändrar skepnad genom stegring av tempo. Eteriskt avlösande låt har en väsentligt högre energinivå. Uppskattar figurerna, plockandet med ackord på den svarta Gibson(?)-gitarren med diskret inkopplade pedaler och hur trumslagaren banar väg genom adderande av adekvata rytmer.

Cronberg presenterar låtarna, gruppen och vad texterna handlar om. Berättar att Till oss släpptes i fjol och att man håller på med ny platta. Låtarna hade titlar som Tystnaden (alldeles färsk), När jag bärjade lyssna på fåglarna, Balans, När hjärtat slår och Vilket håll vill du gå? Noterar hur verkningsfullt det blir när man låter kompositioner inbördes skifta i struktur, en estetik som gör dem knepiga att ringa in. Definitionsmässigt rör sig Primula, som befinner sig i en lovande utveckling, i bågar från Dina ögon till ett sound besläktat med Sophie Zelmani.

Basen stöttar i skymundan, träder fram i ett feature och ett par snabbare låtar. Sången hålls ofta svävande, ibland drömsk, glimtvis med distinkt bett. Deras vokalist sjunger stundtals ut , fast tycks föredra ett intimt tilltal. Man räds inte införlivandet av introverta drag vilka vetter åt ambient. De vågar kräva koncentrerade mottagare. Kvartetten avslutar med komposition på engelska till alla mammor. Jobbas då framgångsrikt med klanger. Var för sig har flertalet låtar kanske inte potential att haka tag i en. Dock, sammantaget utgör de en fängslande helhet.

Ibland är det stimulerande att ta del av sidoprojekt. History In The Making där den egensinnige artisten Nicolai Dunger ingått ett samarbete med Fredrik Ljungkvist, förtjust i fribag-exkursioner, tillhör den kategorin. Förberedda mötet som uppstår mitt på dagen i Källarbyn första lördagen blev överlag ett mycket fruktbart experiment, passager gjorde mig rejält exalterad. Snappade upp att skiva tillverkats med träblåsaren där rytmsektion är en annan, i jazzkretsar mer namnkunnig än den i valvet nere i Källarbyn. Här ses nämligen Niklas Korssell på trummor och Anton Berndts vid kontrabasen.

På internationellt etablerade Dungers hemsida framgår att tjugofyra album släppts plus några under pseudonym, Edit Södergran tonsatts, att han medverkat på far och dotter Riedels Cornelis-platta, bidragit på en mängd samlingar, komponerat opera, skrivit musik för teater och filmer. Jag minns honom som sjungande pianist i ett spretande allkonstverk hos teater Bhopa 2005. Den nästan jämnårige prisade Fredrik Ljungkvist har varit ett aktat namn med egen grupp och ingått i ett otal jazziga konstellationer i mer än trettio år.

Artisten bördig från Piteå struntar i att introducera sina låtar, sitter fram till slutdelen med gitarren på en hög pall. Ett par låtar på sluttampen ackompanjerar han sig själv på piano och därpå gör framför allt Ljungkvist honom sällskap. För att börja kronologiskt leds vi in i musiken genom ett sökande och suggestivt beat. Korssell använder filtklubbor, Ljungkvist trakterar klarinett medan den rockigt utforskande Dunger framställer sound i och utanför en twang-stil. Diskreta basgångar ledsagar genomgående släpiga, attraktiva melodier. Singer songwriterns vibrerande stämma låter som ingen annan, fast ett intro påminner om om en light-.version av Bono.

Visar sig att låtarna sällan håller sig inom ett och samma temperament, vilket genererar en oberäknelig spännande dynamik. Kontinuerligt sker expressiva tillägg, som ett utslag av en jazzig attityd. Vid ett par tillfällen försätter man sig genom aviga attacker i ett tillstånd av trance. Kul! Har överseende med att utforskandet inte funkar varje gång. En duell trummor – tenorsaxofon kan liknas vid hårdsvängande frijazz. Dunger meddelar att han försöker få bukt på ett knippe nya låtar, som ett offentligt experiment för oss hågade.

Ibland dominerar intrikat formulerade melodier, stundtals suggestiva och/eller ostyriga rytmer. Fäster mig vid trumslagarens triumferande manövrar i ett skede som resulterar i hypnotiskt sväng. Det riffas framgångsrikt i en ösig stampa-takten-låt. Någon enstaka gång är man förvisso på väg att kantra, köra i diket. Men varje test kan ju inte resultera i konstnärlig fulländning. Avdelningen avslutas med ett fullkomligt underbart crescendo. Den stillsamma balladen som tar vid när Dunger satt sig vid pianot blir till en väldigt vacker kontrast. Allra sist när jag lämnar för att hinna i god tid till nästa konsert bryts förtrollningen och i finishen bökas det frenetiskt med skrynkliga toner.

Arkiverad under: Musik, Recension

Generöst urval framhäver mindre kända sidor hos folkkär gigant – Hyllning till Georg Riedel

22 oktober, 2024 by Mats Hallberg

foto Leo Ahmed

11/10 2024

Konserthuset i Stockholm (Stockholm Jazzfestival)

En utsåld tribut till Georg Riedel (1934-2024), tillhört de de främsta och mest produktiva kompositörerna i Sverige sedan 60-talet, utgjorde festivalens självskrivna invigningskonsert. Det omfattande programmet med underrubriken Tonerna som lever, hade sannolikt sammanställts av konferencier Nils Landgren och kapellmästare Carl Bagge, förmodligen i samråd med döttrarna Sarah och Channa. Under mer än tre(!) timmar inklusive paus bildas ett otal sättningar från vilka publiken erbjuds den exceptionella variation som var basisten och komponistens signum. Kärnan är emellertid det handplockade storband där jag kan identifiera varje musiker bortsett från en trombonist. Måste betraktas som ett hedersuppdrag att rekryteras, särskilt för de som har solon. Agerar vokalister gör nämnda döttrar, Nicolai Dunger och Lena Willemark. Kommer i skrivande stund på att en näpen barnkör hade varit välkommet, med tanke på hur älskad veteranen var för sin musik till barnvisor. Jan Lundgren har uttalat sig om oerhörda räckvidden, anser att han kanske har nått fler än ABBA.

Yttre förutsättningarna är goda. Sitter perfekt på tionde raden, var tämligen mätt, klarade mig från att bli åksjuk på X2000 och akustiken utfaller till belåtenhet. Tillåter mig att flika in att jag som hastigast träffat Riedel minst tre gånger, senast i Ystad 2021, att jag hörde honom live första gången 1975 och sista gången 2022 samt att jag recenserat biografin om honom och efter läsningen blev varse hur otroligt mycket han åstadkommit i musikaliskt hänseende utan min vetskap.

Nils Landgren öppnar hyllningskonserten genom att på sin röda trombon galant improvisera på melodin till Idas sommarvisa. Genom att visor ur Emil i Lönneberga och signatur från Barnen i Bullerbyn lagts som extranummer gjordes en rörande cirkelrörelse av det rikhaltiga och älskade komponerandet för generationer av barn. Radiojazzgruppens ledare avlöses av Sarah Riedel som sjunger fängslande tonsättning av finlandssvenske poeten (tidigare kulturministern) Claes Andersson ackompanjerad av storbandet och saxsolist Nils Berg , hämtad från en cd jag äger. Närmare bestämt Hemligheter på vägen med GR och vänner från 2008. Vid det här laget är både utövare och förväntansfull publik inne i geniets konstnärskap, vars cv enligt festivalens vd är oöverblickbart. Ska påpekas att Georg skrev vital musik in i det sista där finalen blev jiddischland-projektet. Skiva gjordes med vibrafonisten Mattias Ståhl och det skrevs superb musik åt Radiojazzgruppen, Ekdahl/ Bagge Big Band och Göteborg Jazz Orchestra.

Inte heller lätt att en dryg vecka efteråt lyfta fram särdrag och höjdpunkter, trots anteckningar och låtlista från kapellmästaren vid flygeln. Att utmana fans genom att varva lättillgängligt tonspråk med skrynkliga, med obskyra alster och dissonanser, blev en fruktbar strategi; oavsett om det var medvetet eller resultatet av ett representativt urval. Uppskattade mycket merparten av arren och hur de verkställdes. Däremot finns fog för att åtminstone i marginalen anmärka på upplägget. Gränsen för rimlig längd överskrids vilket märktes på parkett och läktare.

Många i storbandet tar sig fram mot scenkanten i något skede för att med auktoritet färga arrangemang. Dessutom avlöste Hans Backenroth ett par gånger Georgs svärson Viktor Skokic på kontrabas och Johan Graden Bagge på pianopallen. Som kuriosa kan nämnas att Georg som gymnasist spelade tillsammans med Lars Bagge, kapellmästarens far. Vid ett par tillfällen äntrar den genrefria Mats Bergström scen både i egenskap av el- och akustisk gitarrist. En annan fantastisk stämningsskapare är Lisa Långbacka på dragspel som slår följe in på scen med gitarristen tillsammans med svensk folkmusiks okrönta drottning Lena Willermark.

foto Leo Ahmed

De vokala inslagen var omdömesgillt fördelade. Nicolai Dunger som medverkade på far och dotters Cornelis-platta gör med sitt karaktäristiska darr på stämbanden bland annat den bedårande valsen En visa till Veronica och trubadurens Vaggvisa som duett med Sarah. Willermark reciterar lyrik delvis på dialekt, sjunger våldsam skildring ´a la skillingtryck med osviklig pondus och Barbro Lindgren. Channa framför exempelvis ett magnifikt smakprov ur nämnda jiddischland-projekt i form av en tvåspråkig vaggvisa jämte en underbar tonsättning av Det är vackrast när det skymmer. Och Tomas Tidholms Jag ligger på en äng framför hon och uppbackande musiker fullkomligt lysande. Sarah sjunger ut på ett för henne atypiskt sätt i sitt första framträdande och i ett par av texterna från pappans Cornelis-tonsättningar. Fullträffen där denne fyndigt hyllar Jan Johanssons talang tillstod aftonens presentatör att han inte hört. Hade nog föreställt mig ett par anekdoter från döttrarna om deras berömde fars personlighet, fast förstår att de avstod för att inte riskera att det skulle brista för dem. Tror förresten att det är första gången jag hör Channa sjunga live.

Vad bör framhållas för att den frapperande spännvidden tydligt ska framgå? vilka är höjdpunkterna? Kontrasterna mellan å ena sidan mjukjazzigt valsande Sommar adjö med delikat feature från Bergström , kammarjazziga juvelen från Trio Con Tromba (sågs på Nef för 40 år sedan) samt härligt smeksam melodi till barnbarnet Judith på kvartett och spräckliga fyrverkeriet från firma trombonist Mats Äleklint & Fredrik Ljungkvist på tenor samt svårspelade (Landgrens definition) Mozart On My Mind skrivet för RJG (Radiojazzgruppen) som mer påminner om Stravinskij å andra sidan; är himmelsvida. Ibland låter det värdigt och polerat, andra stunder visas på verk med anmärkningsvärt tuggmotstånd. Handlar om en vilja att förmedla en någorlunda fullvärdig bild av en unik kompositör som inte på något sätt begränsade sig till jazzgenren.

Samtliga i träblåset har solon på sin lott liksom trumpetsektionen. I främre raden sitter Jonas Kullhammar, Fredrik Ljungkvist, Nils Berg, Per ”Ruskträsk” Johansson samt Fredrik Lindborg. I bakersta raden står Nils Jansson, Tobias Wiklund, Emil Strandberg och Patrik Skogh. Idel kända namn för lyssnare av inhemsk jazz! Storbandets enda kvinnliga medlemmar är Agnes Darelid och Tilde Schweitzer, varav den sist nämnde hamnar i framkant på slutet. Samtliga uppräknade tillför en förnämlig fusion av känsla och teknik. Tvingas jag lista topp 4 -solister av blåsarna faller valen på Emil Strandberg, Nils Berg, Fredrik Ljungkvist på klarinett och Tobias Wiklund. Inser nu att trumslagare Konrad Agnas gärning helt försummats. Hans insats förtjänar att berömmas extra. Flitige rytmläggaren sätter verkligen sin prägel på denna mångsidiga tribut genom makalöst lyhört musicerande. Vilken utsökt tajming! Ackord från flygeln binder sofistikerat ihop konsertens hisnande skiftningar inklusive framförda verser. Vare sig arren inriktas på sväng, ballader/ lyrisk betoning eller frifräsande friktion har de gjorts ytterst omsorgsfullt med finess.

Hände så mycket att somligt med angenäm substans inte får plats ens i en utförlig redovisning Vore dock tjänstefel att förbigå en formidabel komposition skriven för Ekdahl/ Bagge Big Band med titeln Dance Music. Snacka om groovy puls där orkestern levererar på topp. Allra sist en hänvisning till storheten hos kontrabasisten Georg Riedel. På festivalen 2016 ser jag honom spela ett stycke virtuost följsamt tillsammans med instrumentkollegan Hans Backenroth i oförglömlig Farväl-konsert till minne av Bengt-Arne Wallin. På Konserthuset förenas Backenroth med svärsonen Viktor Skokic i en svit från 2004. Duon för således arvet vidare på sitt sätt.

Arkiverad under: Musik, Recension

Svag prosa, starkt karaktärsbygge i ”Bärarn” av Linnéa Wikman

21 oktober, 2024 by Anastasia Bark

Titel: Bärarn

Författare: Linnéa Wikman

Förlag: Swedish Zombie

Utgivningsdatum: 2024.05.31

ISBN: 9789189115507

”Bärarn” är egentligen en ganska underlig bok. Jag skriver den här recensionen ett par månader efter att faktiskt ha blivit klar med boken. Det tog ett tag att samla mina tankar kring vad jag läst och känt kring denna bok. Låt oss dela upp det i en del gällande prosan och en annan del gällande karaktärsbygget. 

Å ena sidan var jag inte imponerad av språket i boken. Det flyter inte på. Den taggiga prosan skulle kunna ha finslipats mycket mer och blivit avsevärt mycket mer suverän. Texten är liksom stel, och varken styckena eller ens meningarna verkar riktigt hänga ihop med varandra. Hade prosan flutit på mer hade också min läsupplevelse varit mycket bättre. Samma sak kan man säga om de olika formerna författaren växlar mellan. De är rentav onödiga. De kursiva smått poetiska bitarna här och där i texten framstår som klyschor och inget annat. Det ena hänger helt enkelt inte ihop med det andra. Texten blir kantig, tillkonstlagjord. Här gjorde Wikman inte riktigt rätt. 

Å andra sidan har vi själva berättelsen, upphöjd av dess huvudkaraktär Veira var förstahandsperspektiv vi får följa i boken . Berättelsen är denna boks största styrka. ”Bärarn” är gripande och skräckinjagande. Här har författaren Linnea Wikman gjort ett utomordentligt jobb i att skapa en destruktiv berättelse om en tragisk karaktär som det stundvis går att känna sympati för. Det känslomässiga tillståndet huvudkaraktären går igenom är på samma gång igenkännlig och främmande. Trots att prosan inte bjuder på mycket, är det lätt att dyka in i Veiras känslotillstånd, och fastna där en stund. Veira och hennes känslor blir verkliga, verkligt rysliga till och med. Där har Wikman verkligen gjort rätt. 

Huvudkaraktären Veira är den som räddar berättelsen. Hon är också den som förstör en hel del (minst för sig själv), men om det finns någon anledning till att denna bok har etsat sig fast rätt väl i mitt minne så är det Veiras karaktär. Hon är minst sagt tragisk. Destruktiv. Fylld med trauma som varken hon eller de omkring henne vet hur de ska hantera. I stället för att placera Veira på den moraliska skalan, eller ens rättfärdiggöra (eller döma) hennes beteende finns det kanske en poäng i att bara försöka känna det hon känner, att vara med på hennes resa från och till undergång. Veiras ständiga förstörelse av allt omkring sig, tillsammans med hennes innersta begäran att få vara god skapar en komplex karaktär som fortfarande hemsöker mig då och då i mina tankar.

Under höstsäsongen kan det vara rätt mysigt att läsa liknande skräckinjagande gotiska berättelser inspirerade av folktro. Jag läste en annan gotisk berättelse med liknande teman denna höst. Jag tänker inte säga vilket det andra verket var, men om man jämför de två går det definitivt att säga det följande: ”Bärarn” må ha sina svaga sidor, men räddas av den komplexa karaktärsskildringen, den andra boken däremot har en fin gotisk prosa, men blir tyvärr plattad ner något otroligt av de värdelöst tråkiga karaktärerna utan någon som helst komplexitet. Om jag fick välja mellan de båda skulle jag hundra gånger om välja ”Bärarn”. 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bärarn, linnea wikman, swedish zombie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Saltstigen Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

När jag skulle gå på pendeln för att ta … Läs mer om Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in