• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Människor i månsken – fascinerande när Edvard Munchs verk gestaltas på scen

5 april, 2012 by Rosemari Södergren

Människor i månsken
Inspirerad av Edvard Munchs bilder och texter
Regi och koreografi Birgitta Egerbladh
Originalmusik Birgitta Egerbladh
Scenografi och projektioner Peter Lundquist
Stockholms Stadsteater
Premiär 5 april 2012

Att skapa dansteater med skådespelare tycks vara ett framgångsrecept i vår. På Dramaten tolkar Mats Ek Strindbergs Spöksonaten i en dansnära föreställning och nu har Stockholms Stadsteater tagit upp handsken med en stark föreställning av Birgitta Egerbladh som tolkar den norska konstnären Edvard Munchs verk.

Att gestalta konst på scen i en dansteater måste bara en briljant idé, i alla fall när det handlar om så färgsstark konst som Edvard Munchs verk. Birgitta Egerbladhs koreografi fångar känslorna i Norges främste konstnärs verk på ett självklart sätt, som om de var skapade för att gestaltas på scen.

På en avskalad scen med ett stort grått draperi som bakgrund lyfts de interiörer som behövs för en scen in, som ett säng, en stol eller en dörr, och lyfts ut igen när scenen är färdig. Med ljus och projektioner ändras scenen, ömsom mörk och dov och ömsom röd och romantisk.

Två citat av Munch är centrala för föreställningen:
Jag målar inte det jag ser, utan det jag såg.
Det skall inte längre målas interiörer och folk som läser och kvinnor som stickar. Det skall vara levande människor som andas och känner, lider och älskar.

Föreställningen består av flera scener som byggs upp kring hans verk och hans tankar. Inledningsscenen är stark. En man kommer in i svart kostym, rör sig stelt över scen, går fram och tillbaka, en skådespelare till i svart kommer in och rör sig i hackigt, en efter en i den åtta personer stora ensemblen kommer in. Alla i svart. De rör sig hackigt och en stark känsla av ångest sprider sig. Kroppens rörelser och små gester säger så mycket. En person knyter sina händer, en annan rör nervöst sina händer över sin kjol, slätar ut tyget oroligt. Fascinerande hur mycket som kan sägas med kroppen, med rörelser.

I nästa scen träden en kvinna in i vita kläder och genast händer något med hela scenen, allt känns ljusare.

Birgitta Egerbladh bjuder oss på en spännande resa in i mysteriet vad kroppen kan berätta. Många rörelser kommer från modern dans och andra är inspirerade av Tai Chi och ofta ser vi rörelser som känns som sprungna ur Munchs tavlor.

Skådespelarna gör en enorm insats och jag gissar att de är handplockade, de är alltså så duktiga. Stina Rautelin äger scenen, hon har så stark utstrålning. Bernard Cauchard måste vara utbildad i mim eller dans, han har enorm kroppskontroll.

Edvard Munch är Norges kanske främste konstnär. Han var en viktig inspirationskälla för den tyska expressionismen. Han mest kända verk är Skriet (Egentligen fyra bilder med samma motiv). En av de största samlingarna av Munchs verk utanför Norge finns på Thielska galleriet i Stockholm.

Munch strävade efter att gestalta människans själsliv. Han försökte fånga ångest, längtan, svartsjuka, ensamhet … Bilder som Skriet, Madonna, Pubertet, Stämman, Melankoli, Livets Dans och många andra kretsar kring detta. För den konstkunnige finns mycket att upptäcka och känna igen och få en fördjupad bild av genom ”Människor i månsken” – men det krävs ingen förkunskap kring Munch för att få ut oerhört mycket av föreställningen. Det är en stark föreställning som skildrar människornas djupa känslor. Men den är ungefär en halvtimme för lång. En bit in i andra halvlek märktes det att luften gick ur publiken. Kanske är det något som rättar till sig efter några gånger, ofta blir en föreställning lite kortare efter ett tag när scenbyten satt sig och kanske någon scen kortas ner.

Medverkande:
Bernard Cauchard
Kajsa Ernst
Peter Gardiner
Stina Rautelin
Fredrik Lycke
Nadja Mirmiran
Henrik Norlén
Louise Peterhoff

Foto: Mats Bäcker

Läs även andra bloggares åsikter om Edvard Munch, Stocksholms stadsteater, dansteater, Birgitta Egerbladh

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater Taggad som: Birgitta Egerbladh, Dansteater, Edvard Munch, Stocksholms stadsteater

Ett hus utan speglar av Mårten Sandén: ger upphov till många intressanta tankar

5 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Ett hus utan speglar
Författare: Mårten Sandén
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: 2012
ISBN10: 9129680158
ISBN13: 9789129680157

Henrietta är mycket gammal och ligger på övervåningen av sitt stora hus och dör. Runt omkring henne fylls de till synes oändliga antal rummen av smygande, väntande släktingar. Thomasine är 11 år. Till en början tycker hon om att leka kurragömma med sina kusiner i alla skrymslen och vrår, men snart börjar mystiska saker hända.Varför är husets alla speglar undanstoppade i en stor garderob? Och vem är den lilla flickan i sjömansdräkt som plötsligt dyker upp?

Thomasine navigerar i en tillvaro där historia är något man inte får tala om, hon lär sig tidigt att om man måste gråta gör man det ensam. Hennes familj faller sakta sönder runt omkring henne, och har gjort det länge, ”som när muttrarna skakar loss på en cykel”. Ingen klarar av att verkligen leva! De vuxna är besatta av pengar och är inget för barnen att hålla sig fast i när saker är stora och svåra att förstå.
Ett hus utan speglar är en bok som jag hade älskat att läsa som liten. Den är fylld med klassiska mysterieattribut. Ett stort hus med öde rum. Ett barn som inte talar. En liten bror som dött.

Mårten Sandén har till och med lyckats få in en egen Narnia-garderob i sin berättelse. I övrigt ser jag en hel del paralleller till Maria Gripes klassiker, Tordyveln flyger i skymningen. Nutid och dåtid flyter in i varandra och ger en djupare förståelse för tillvaron. Utan det förflutna är vi intet. Alla påverkas vi av det vi bär med oss. Den dova, liksom ljuddämpade, stämningen är också densamma. Berättelsen skulle kunna bli läskig, men det hoppar aldrig fram någon bakom ett hörn och skrämmer en. Den lätta rysningen i nacken övergår aldrig till fasa. Insikten blir i stället att man inte kan förstå allt, men att det är okej.

Boken är tänkt för mellanstadieåldern och passar alla som tycker om att läsa om livets skuggsidor. En bok att läsa ensam, men kanske ännu hellre tillsammans. Den ger upphov till många intressanta tankar och frågor. Om föräldrar och barn. Hur vi påverkas av sådant vi är med om. Och hur viktigt det är att vara sann mot sig själv för att verkligen kunna leva på riktigt.

Text: Elin Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om Mårten Sandén, bok, bokrecension, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, Mårten Sandén

Hot Chelle Rae – Studion Kulturhuset, bilder från spelningen

5 april, 2012 by Rosemari Södergren

Hot Chelle Rae
Studion i Kulturhuset i Stockholm
Betyg 4

Amerikanska popbandet Hot Chelle Rae spelade på Studion i Kulturhuset i Stockholm onsdagen den 4 april 2012.
De slog igenom med låten ”Tonight, Tonight” som till och med sålde dubbel platina.
Publiken bestod mest av tjejer.

Det var en mysig stämning mellan publiken och bandet. Ryan Follesé och de andra medlemmarna hade ögonkontakt hela tiden med de unga tjejerna.

De bjöd på sin hitlåt ”Tonight, Tonight”, under framträdandet hade de ballonger som flög som virvlar runt över havet med fans. Det blev så uppskattat att de även framförde låten som sin sista låt innan det var dags att dra sig vidare.

Överraskande nog bjöd de även på en fantastisk cover av Katy Perrys låt ”Teenage Dream”.

Hot Chelle Rae var faktiskt bättre än jag trodde, det var jättehärliga på scen och bjöd verkligen på sig själva. De bad till och med att publiken skulle lära sig deras låtar innan, så att de nu kunde köra sing-along tillsammans med dem. En mysig allsång som varade i ungefär en timme.

När man sedan frågade Jamie Follese om vad han tyckte spelningen var, så sa han att det var bättre än konserten som de hade i Amsterdam.

Stockholm och Amsterdam är de enda Europa spelningarna som de gör under denna turné.

Bandet består av sångaren Ryan Follesé, Nash Overstreet på gitarr, bassisten Ian Keaggy och Jamie Follese på trummor.

Text och foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Hot Chelle Rae, musik, Kulturhuset

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Hot Chelle Rae, kulturhuset, Musik

Paris is Burning at the Judson Church – ändlösa möjligheter till underlig och ljuvlig resa

5 april, 2012 by Redaktionen

Paris is Burning at the Judson Churc
Koreografi: Trajal Harrell
Dansare: Rob Fordeyn, Trajal Harrell, Thibault Lac, Stephen Thompsom, Ondrej Vidlar
Ljus: Jan Maertans
Dramaturg: Gérard Mayen
Dansens Hus, Stockholm
4 april 2012

Efter en kort introduktion av en gästande fransk ciceron, som upplyser oss om att vi kommer att bjudas på en work in progress på ett verk som får sin urpremiär om några veckor i New York, får vi av en av de fem dansarna den artiga uppmaningen ”Please stand up for our house anthem”, varpå vi lydigt ställer oss upp för att lyssna på en acapellaversion Britney Spears ”Baby one more time”. Där sätts tonen.

Koreografen Trajal Harrells verk tar språngbräda ur vilt skilda scener och platser. Han leker med idén om att i början på 1960-talet gjorde dansare ur afro- och latinamerikanska Voguing-scenen i Harlem, ett besök på Judson Church på Manhattan, där de radikala föregångarna till den intellektuella postmoderna dansen hade sitt vattenhål. Men lägg också till det grekiska dramat Antigone och Harrells kommentar kring könsroller, mode och stjärnkultur och du har ett helt smörgåsbord att tugga tag i.

Ja, och var ska jag börja? De underbara märkligheterna ville inte ta slut. Allt från sensibla danssolon till karaktärkorrekta voguequeens, housesång till modevisning på den grekiska catwalken. Det är de ändlösa möjligheterna som är styckets nav och styrka. Det är generöst och gränslöst, samtidigt som den råa humorn spirar. Som i de inledande solopartierna, suddiga och konturlösa, men samtidigt ramas det in med sina spotlightbelysta små scenrum, men först och främst tack vare de sensibla dansarna. Vackert och vilsamt. Riktigt, riktigt bra blir det när koreografen greppar tag i mikrofonen och i mörkret kör en slags spoken word/housesång där han leker, vänder, vrider, repeterar och viskar sin monolog, som lika väl skulle kunna vara en sångtext ur en houselåt. Det kanske är det? Eller som i den fantastiska och tålmodiga monologen där Harrell, tillsammans med en av dansarna, sittandes som små sjöjungfrun på en lätt upphöjd scen, rabblar med monotona, näst intill robotliknande röster olika ändelser till ”We are”. Möjligheterna och profetiorna är ändlösa. Likaså komedin.

Men det gränslösa blir också lite snubbeltråden, för Harrell skulle vinna på att bromsa ibland. Det känns som om han inte vet när han ska avsluta en scen, utan han låter snarare scenerna rulla på lite för länge. En och kanske två oavbrutna scener har sina poänger, men när i princip varje sekvens sipprar över i ett malande, naggas det lite i sömmarna. Men okej, två och halv timma utan att tappa koncentrationen en enda gång, är ändock en bedrift, med tanke på de enkla, märkliga och märkvärdiga medel Trajal Harrell och hans dansare använder.

Så befinner du dig i New York om några veckor, ta tillfället i akt och se stycket när det är färdigt och jag lovar att ni kanske inte blir så mycket klokare, men jäklar vilken underlig och ljuvlig resa ni får åka på tillsammans med Trajal Harrell.

Text: Tommi Salmela

De två översta bilderna: Foto: David Berge
Den nedersta bilden: Foto: Bengt Gustafsson

Läs även andra bloggares åsikter om Trajal Harrell, Dansens Hus, work in progress, New York, dansrecension

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Dansens Hus, Dansrecension, New York, Trajal Harrell, work in progress

Ett drömspel – härligt respektlös uppsättning

4 april, 2012 by Rosemari Södergren

Ett drömspel
av August Strindberg
Bearbetning och regi: Mattias Andersson
Musik Bach, Foreigner, Michael Nyman, Frank Ocean
Danskoreografi Anna Vnuk
Stockholms Stadsteater
Premiär 4 april 2012

Strindbergs Ett drömspel är en av världens största skildringar av mänsklighetens villkor. Guden Indras dotter kliver ner bland de dödliga för att ta reda på hur människorna har det. Är det synd om människorna? Det vill hon veta.

Det var synd om människorna 1901 när Strindberg skrev dramat – det har inte ändrats sedan dess. Regissören Mattias Andersson sätter in dramat i nutiden. Scenen har en plåtvägg till bakgrund och människorna har nutida kläder och är av mångkulturell bakgrund, som det ser ur i storstäder i dagens globaliserade värld. Mattias Andersson har tagit sig friheten att ändra delar ur Strindbergs manus och dessutom lagt in dokumentära citat av människor som intervjuats av socialantropologen Kristina Ullgren och Åsa Andersen.

Indras dotter möter på sin vandring på jorden människor som lider, människor som lurar sig själva, människor som lever på falskt hopp och hon testar kärleken som ganska snabbt solkas ned av fattigdom och barnskrik. Det är inte mycket som människor blir lyckliga av, oftast är drömmen om lyckan den bästa. När vi väl får det vi drömt om är det aldrig perfekt, det blir aldrig som i drömmen vi hade. Mattias Andersson för in nutidens flyktingströmmar, krig och katastrofer – och det vidgar dramat.

Ett drömspel är en av de starkaste skildringarna av människornas existentiell villkor och ångest. Det finns en risk med att göra det alltför nutida, att dramat förlorar de existentiella frågorna. Den balansakten har regissören klarat utmärkt. Den existentiella ångesten snarare förstärks genom att den speglas genom nutidens våldsamma värld.

En liten fundering bara: Majoriteten av de människor som det är synd om verkar vara flyktingar, människor från andra länder som flyr från våld, krig och förödelse. När problemen som människor i västvärlden har framställdes det nästan som löjeväckande, som komiskt. Det finns stora, djupa tragedier i västvärlden med psykisk ohälsa, droger, våld och miljontals människor som aldrig släpps in på arbetsmarknaden för att åldersdiskrimineras, är för unga eller för medelålders. Det är inte synd bara om människor från länder utanför västvärlden, också västvärldens människor lider

En spännande lek kring vad som är dikt och verklighet plockas också fram ur Strindbergs pjäs, framför allt i slutet. Han ställer frågor kring om författare, diktare och skalder har ett annat högre uppdrag än att ta hand om sina barn och sina anhöriga. Indras dotter slits mellan sitt gudomliga uppdrag och att ta hand om sitt barn på jorden.

Ett drömspel har många lager i sig och det är precis så här som Strindbergs draman bör behandlas: att öppna dem, ta itu med dem utan respekt. Om Strindberg hade varit med i publiken hade han helt säkert gett föreställningen stående ovationer, precis som premiärpubliken gjorde. Eller så hade han gnällt lite över att ”Ett drömspel” i Mattias Anderssons regi blev ganska realistiskt. För även om det absurda i Strindbergs pjäs finns kvar sätts det in i ett nutida sammanhang som tyvärr inte är en dröm, det är den grymma verkligheten som är så absurd idag. ”Ett drömspel” är både rolig, skrämmande, underhållande, absurd och träffsäker med en lång rad duktiga skådespelare.

I rollerna:
Josefin Ljungman
Björn Bengtsson
Peter Eggers
John-Alexander Eriksson
Bahador Foladi
Samuel Fröler
Thérèse Svensson
Michael Jonsson
Bianca Kronlöf
Åke Lundqvist
Marall Nasiri
Ann Petrén
Gunilla Röör

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, Ett drömspel, Mattias Andersson, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ett drömspel, Mattias Andersson, Stockholms stadsteater, Strindberg

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1224
  • Sida 1225
  • Sida 1226
  • Sida 1227
  • Sida 1228
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in