Paris is Burning at the Judson Churc
Koreografi: Trajal Harrell
Dansare: Rob Fordeyn, Trajal Harrell, Thibault Lac, Stephen Thompsom, Ondrej Vidlar
Ljus: Jan Maertans
Dramaturg: Gérard Mayen
Dansens Hus, Stockholm
4 april 2012
Efter en kort introduktion av en gästande fransk ciceron, som upplyser oss om att vi kommer att bjudas på en work in progress på ett verk som får sin urpremiär om några veckor i New York, får vi av en av de fem dansarna den artiga uppmaningen ”Please stand up for our house anthem”, varpå vi lydigt ställer oss upp för att lyssna på en acapellaversion Britney Spears ”Baby one more time”. Där sätts tonen.
Koreografen Trajal Harrells verk tar språngbräda ur vilt skilda scener och platser. Han leker med idén om att i början på 1960-talet gjorde dansare ur afro- och latinamerikanska Voguing-scenen i Harlem, ett besök på Judson Church på Manhattan, där de radikala föregångarna till den intellektuella postmoderna dansen hade sitt vattenhål. Men lägg också till det grekiska dramat Antigone och Harrells kommentar kring könsroller, mode och stjärnkultur och du har ett helt smörgåsbord att tugga tag i.
Ja, och var ska jag börja? De underbara märkligheterna ville inte ta slut. Allt från sensibla danssolon till karaktärkorrekta voguequeens, housesång till modevisning på den grekiska catwalken. Det är de ändlösa möjligheterna som är styckets nav och styrka. Det är generöst och gränslöst, samtidigt som den råa humorn spirar. Som i de inledande solopartierna, suddiga och konturlösa, men samtidigt ramas det in med sina spotlightbelysta små scenrum, men först och främst tack vare de sensibla dansarna. Vackert och vilsamt. Riktigt, riktigt bra blir det när koreografen greppar tag i mikrofonen och i mörkret kör en slags spoken word/housesång där han leker, vänder, vrider, repeterar och viskar sin monolog, som lika väl skulle kunna vara en sångtext ur en houselåt. Det kanske är det? Eller som i den fantastiska och tålmodiga monologen där Harrell, tillsammans med en av dansarna, sittandes som små sjöjungfrun på en lätt upphöjd scen, rabblar med monotona, näst intill robotliknande röster olika ändelser till ”We are”. Möjligheterna och profetiorna är ändlösa. Likaså komedin.
Men det gränslösa blir också lite snubbeltråden, för Harrell skulle vinna på att bromsa ibland. Det känns som om han inte vet när han ska avsluta en scen, utan han låter snarare scenerna rulla på lite för länge. En och kanske två oavbrutna scener har sina poänger, men när i princip varje sekvens sipprar över i ett malande, naggas det lite i sömmarna. Men okej, två och halv timma utan att tappa koncentrationen en enda gång, är ändock en bedrift, med tanke på de enkla, märkliga och märkvärdiga medel Trajal Harrell och hans dansare använder.
Så befinner du dig i New York om några veckor, ta tillfället i akt och se stycket när det är färdigt och jag lovar att ni kanske inte blir så mycket klokare, men jäklar vilken underlig och ljuvlig resa ni får åka på tillsammans med Trajal Harrell.
Text: Tommi Salmela
De två översta bilderna: Foto: David Berge
Den nedersta bilden: Foto: Bengt Gustafsson
Läs även andra bloggares åsikter om Trajal Harrell, Dansens Hus, work in progress, New York, dansrecension