Ett drömspel
av August Strindberg
Bearbetning och regi: Mattias Andersson
Musik Bach, Foreigner, Michael Nyman, Frank Ocean
Danskoreografi Anna Vnuk
Stockholms Stadsteater
Premiär 4 april 2012
Strindbergs Ett drömspel är en av världens största skildringar av mänsklighetens villkor. Guden Indras dotter kliver ner bland de dödliga för att ta reda på hur människorna har det. Är det synd om människorna? Det vill hon veta.
Det var synd om människorna 1901 när Strindberg skrev dramat – det har inte ändrats sedan dess. Regissören Mattias Andersson sätter in dramat i nutiden. Scenen har en plåtvägg till bakgrund och människorna har nutida kläder och är av mångkulturell bakgrund, som det ser ur i storstäder i dagens globaliserade värld. Mattias Andersson har tagit sig friheten att ändra delar ur Strindbergs manus och dessutom lagt in dokumentära citat av människor som intervjuats av socialantropologen Kristina Ullgren och Åsa Andersen.
Indras dotter möter på sin vandring på jorden människor som lider, människor som lurar sig själva, människor som lever på falskt hopp och hon testar kärleken som ganska snabbt solkas ned av fattigdom och barnskrik. Det är inte mycket som människor blir lyckliga av, oftast är drömmen om lyckan den bästa. När vi väl får det vi drömt om är det aldrig perfekt, det blir aldrig som i drömmen vi hade. Mattias Andersson för in nutidens flyktingströmmar, krig och katastrofer – och det vidgar dramat.
Ett drömspel är en av de starkaste skildringarna av människornas existentiell villkor och ångest. Det finns en risk med att göra det alltför nutida, att dramat förlorar de existentiella frågorna. Den balansakten har regissören klarat utmärkt. Den existentiella ångesten snarare förstärks genom att den speglas genom nutidens våldsamma värld.
En liten fundering bara: Majoriteten av de människor som det är synd om verkar vara flyktingar, människor från andra länder som flyr från våld, krig och förödelse. När problemen som människor i västvärlden har framställdes det nästan som löjeväckande, som komiskt. Det finns stora, djupa tragedier i västvärlden med psykisk ohälsa, droger, våld och miljontals människor som aldrig släpps in på arbetsmarknaden för att åldersdiskrimineras, är för unga eller för medelålders. Det är inte synd bara om människor från länder utanför västvärlden, också västvärldens människor lider
En spännande lek kring vad som är dikt och verklighet plockas också fram ur Strindbergs pjäs, framför allt i slutet. Han ställer frågor kring om författare, diktare och skalder har ett annat högre uppdrag än att ta hand om sina barn och sina anhöriga. Indras dotter slits mellan sitt gudomliga uppdrag och att ta hand om sitt barn på jorden.
Ett drömspel har många lager i sig och det är precis så här som Strindbergs draman bör behandlas: att öppna dem, ta itu med dem utan respekt. Om Strindberg hade varit med i publiken hade han helt säkert gett föreställningen stående ovationer, precis som premiärpubliken gjorde. Eller så hade han gnällt lite över att ”Ett drömspel” i Mattias Anderssons regi blev ganska realistiskt. För även om det absurda i Strindbergs pjäs finns kvar sätts det in i ett nutida sammanhang som tyvärr inte är en dröm, det är den grymma verkligheten som är så absurd idag. ”Ett drömspel” är både rolig, skrämmande, underhållande, absurd och träffsäker med en lång rad duktiga skådespelare.
I rollerna:
Josefin Ljungman
Björn Bengtsson
Peter Eggers
John-Alexander Eriksson
Bahador Foladi
Samuel Fröler
Thérèse Svensson
Michael Jonsson
Bianca Kronlöf
Åke Lundqvist
Marall Nasiri
Ann Petrén
Gunilla Röör
Foto: Petra Hellberg
Relaterat: Recension i SVD.
Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, Ett drömspel, Mattias Andersson, Stockholms stadsteater
[…] finner man på Kulturbloggen och i […]