• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Precis min typ – boken om typsnitt du aldrig anat kunde vara så underhållande

15 april, 2012 by Redaktionen

Precis min typ – boken om typsnitt
Författare: Simon Garfield
Översättning: Pär Svensson
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: 201203
ISBN: 978-91-37-13688-2

Precis min typ är inte vilken bok som helst. Det är en bok som handlar om typsnitt, deras uppbyggnad, historia och deras användning idag. Vem hade kunnat ana att det här skulle vara en bok som håller kvar mig som läsare och låter mig få följa med på en fantastisk resa med flera olika småberättelser om typsnitt och deras skapare?

Bland annat får man som läsare information om det typsnitt Beatles använde, den kritik Ikea fick när de bytte typsnitt, varför vissa har valt att bojkotta typsnittet Gill Sans, striden mellan Helvetica och Arial, hur tunnelbanesystemen i London och Paris använder typsnitt, och den historik som finns till varför man till kampanjen för Obama i det senaste presidentvalet i USA använde en viss slags typsnitt.

I boken blandas hårda fakta om typsnitt och deras uppbyggnad med småberättelser kring deras tillkomst och användningsområden. Ibland kan det upplevas som lite rörigt, men detta är ingen bok som man behöver läsa från kapitel till kapitel, utan läsaren kan hoppa in i det kapitel som känns intressant för tillfället. Flera berättelser i boken är ganska underhållande, det kanske man inte direkt hade förväntat sig om en bok som handlar om typsnitt. Det är också fantastiskt att alla dessa småberättelser sparats till omvärlden.

Jag blir förundrad över hur många som är engagerade i detta med typsnitt, hur de används i vår vardag och all den historik och allt det engagemang som ligger bakom till varför det ser ut som det gör i vårt samhälle idag.

Boken känns lika mycket som en historielektion som att ge läsaren en tankeväckare kring vardagen.

Som ett bevis på att diskussionen om typsnitt är minst lika pågående idag som den var tidigare ger författaren Simon Garfield också hänvisningar till appar i iphone, videos på you-tube och webbsidor med olika forum där man diskuterar typsnitt.

Boken blev utnämnd till Årets brittiska bok i Brittish Book Awards 2011.

Text: Jenny Lagebjörk

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: typsnitt

Konsertrecension: Den svenska björnstammen på Kulturbolaget Malmö

15 april, 2012 by Redaktionen

Artist: Den svenska björnstammen
Plats: Kulturbolaget i Malmö
Betyg: 5

Ett hundratal förväntansfulla ungdomar står en aning utmattade efter förakten Panda Da Pandas dansanta uppträdande. Att kvällens huvudakt, Den svenska börnstammen, drar ut på sin entré gör spänningen i lokalen nästinill vidrörlig. En del börjar bli otåliga, knuffas för att komma längre fram, sjunger desperat ut låttexter av bandet, blir sedan tysta, får slut på samtalsämnen och stämningen blir en aning kvävd. Men, så händer något, som en räddning från himlen uppenbarar sig de unga männen som de flesta i publikhavet så innerligt tycker om på ett eller annat sätt. Så fort deras första låt strömmar ut ur högtalarna på KB fövandlas hela publiken till ett dansande hav av människor som lever för stunden och inte har någon morgondag inskriven i kalendern, även de som innan lite trött stått och småkonverserat om hur varmt det var i lokalen och hur sena bandet var.

Bandmedlemmarna i Den svenska björnstammen är energiska och sprider glädje som de alltid gör under sina konserter, ordet problem och dess innerbörd existerar helt enkelt inte när Björnstammen är i närheten. Med nya versioner av låtar som Dansmusik och Who’s that girl blir det aldrig en förutsagd stund under kvällen, och höjden av häpnad inträffar då en av sångarna, Åke Olofsson, först drar fram en elgitarr och sedan en fiol och spelar på dessa som förvånansvärt nog passar perfekt till den annars enbart elektroniska musiken. Det blir en skön kontrast som bryter av mot det vi annars är vana vid under en konsert med Den svenska björnstammen.

Sedan blir konserten plötsligt helt gjord av elektroniska hjälpmedel när kanske världens bästa elektroniska låt försätter hela lokalen i trans och tvingar varenda individ att hoppa upp och ner och förhindrar alla negativa tankar att nå ut till hjärnan. Det är en alldeles magisk känsla som alla någon gång borde uppleva. Dansen alla förlorar sig i kombinerat med de ihärdligt blixtrande ljusen leder till att man totalt släpper lös alla hämningar. Får en att tänka att ingenting annat i livet egentligen spelar någon roll. De spelar både gamla och nya låtar, dansar loss på den lilla scenen, sträcker ut sina händer mot de hängivna fansen längst fram och från olika hörn av publiken hörs flera ordbyten om de unga männens tilldragande utseenden.

Det är något med deras kanske spelade osäkra charm. Att de inte har upptäckt själva hur stora de faktiskt är. Att de hoppar runt på scenen i strumpor, t-shirt, blå shorts och en med söndriga mjukisbyxor. Det är något naivt och pojkaktigt över Den svenska björnstammen som får alla att bli galna och vilja dansa så mycket att de kommer att lida av outhärdlig träningsverk en vecka framöver.

Jag älskar det. Jag älskar dem. Jag älskade denna konserten och jag är säker på att majoriteten av den dansanta pubilken på Kulturbolaget känner precis som jag. Det är dumt, för jag vill vara ensam om att älska dessa män över hela, eller åtminståne halva, mitt hjärta. Men jag vet att jag är väldigt långt ifrån att vara ensam om det. Den svenska björnstammen är helt enkelt ett av Sveriges hetaste band just nu, och det är bara att inse det vare sig man vill eller inte.

Text: Izabelle Zeijlon

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturbolaget, Malmö, Den svenska björnstammen

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Den Svenska Björnstammen, Kulturbolaget, Malmö

Teater Ambrosia spelar relationsdrama på Kafé Klavér

15 april, 2012 by Redaktionen

Strykjärnet och Döden
Teater Ambrosia, spelas på Kafé Klavér, Stockholm
Premiär den 17 mars 2012

Trevliga Kafé Klavér vid Skanstull är inte bara ett café. Där spelas också teater i en anslutande salong. Just nu framförs Strykjärnet och döden med Teater Ambrosia. Pjäsen är ett relationsdrama som spelas av de tre skådespelarna Johanna Essie Sjögren, Kristofer Mark Adolfsson och Sara Jussi.

Teater Ambrosia skriver i ett pressmeddelande:

I dagens samhälle fokuserar vi alltmer på individen, istället för kollektivet. Vi matas med budskap om hur vi ska finna lyckan, och den individuella friheten har för många upphöjts till ett livsmål. Vi kan skräddarsy våra liv. Välja tandläkare, pensionsfonder och vilken skola våra barn ska gå i.

För fullständig frihet krävs kontroll.

Vilka medel är tilllåtna i kampen om Lycka och personlig Frihet? Vad gör vi om något i vår plan inte beter sig som vi tänkt?

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Sara Jussi gör en otäck bild av en stenhård och manipulativ person, som med sitt eget intresse i första och enda rummet gör allt för att driva fram sin hämndplan. Egofixeringen speglas in i minsta detalj, från att hon hela tiden styr tillbaka samtalet till det spår hon valt till småsaker i hennes beteende. Olof försöker försynt ställa fram ett fat till henne, så att hon ska sluta äta direkt från tårtan, och räddar demonstrativt undan sin kaffekopp när hon börjar dricka ur den.

Johanna Essie Sjögren spelar en kvinna som till en början uppfattas som svag och velig, men som man snart förstår agerar som hon gör för att rädda sitt eget skinn. Ibland lyser drag av ren galenskap igenom den väna uppsynen, som när hon beskriver om hur hon drömmer om att slå ner barn.

Kristofer Mark Adolfsson gör den enda sympatiska personen, som verkar ha känslor för både sin fru och den omdiskuterade vännen, och är den som drabbas av de andras hänsynslöshet.

Strykjärnet och Döden av Patrik Bergner och Ursula Fogelström
Medverkande: Johanna Essie Sjögren, Kristofer Mark Adolfsson och Sara Jussi
Regi: Teresia Pettersson
Plats: Kafé Klavér, Rutger Fuchsgatan 5, Stockholm

Foto: Fredrik Netterö

Läs även andra bloggares åsikter om Teater Ambrosia

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: lycka, relationsdrama

Lucifer Effect – Välspelad. Snygg. Och distanserad

15 april, 2012 by Redaktionen

Lucifer Effect
Regi: Tana Maneva
Scen: Teater Giljotin
Premiär 14 april 2012

Dostojevskij sade något i stil med att om djävulen inte finns av egen kraft, så är han skapad av oss själva som vår avbild. Och med tanke på antalet skildringar av helvetet inom litteraturen och teatern kan vi väl lugnt konstatera att det

Lucifer Effect är tre saker. Oerhört välspelad. Snygg. Och distanserad.

Vi tar det från början. I föreställningens början, i det vitaste av vita rum, befinner sig tre människor i olika stadier av upplösning. Lucifer Effect gör anspråk på att ta sig lager efter lager ner mot människans kärna, in mot det kännande och bort från det rationella. Till platser inom oss där maktbegär får härska fritt och andra människor bara är medel för att nå ett mål. Ur detta skapar Tana Maneva, som står för regin och en strålande dansinsats i föreställningen, allas vår djävul.

Tanken är naturligtvis svindlande, om än inte unik. Om det civiliserade hyvlas bort från människan, återstår bara en liten egoistisk äcklig kärna som tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Kvar är något litet, äckligt och väldigt kroppsligt.

Just sådan är Lucifer Effect. Kroppslig. Köttslig. Det spottas blod och bestick slängs i backen. Folk talar förbi varandra, för i helvetet har ingen någon avsikt att lyssna på någon annan. Men det blir också pjäsens problem, för detta är en föreställning som bara talar ut, och som lyssnar väldigt lite. Det blir svårt att tränga in i pjäsen när inte ens karaktärerna tycks vara intresserade av varandra. På så sätt är den distanserad från publiken.

Men, som sagt, Lucifer Effect är makalöst välspelad, av hela ensemblen. Och scenografin, lika naken som den blottade själen, signerad Youlian Tabakov, är ruggigt snygg. Utan att ta för sig blir det vita rummet en målarduk där framför allt Joaquin NaBi Olssons ständigt bekymrade uppsynen bygger upp bilden som dröjer sig kvar i tankarna efter föreställningen.

I rollerna:
Tana Maneva, Joaquin NaBi Olsson och Scott Ackerman

Foto: Cato Lein

Text: Johan Ranstam

Relaterat: Recension i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, teater, scenkonst, scen, Teater Giljotin, Lucifer Effect

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dans, Lucifer Effect, Scen, Scenkonst, Teater, Teater Giljotin

Flicka klädd i frack – intressant teaterexperiment som pågår och inte är helt färdigt

14 april, 2012 by Rosemari Södergren

Flicka klädd i frack

Fritt efter Augsust Strindberg
Regi och bearbetning Magnus Roosmann
Lejonkulan, Dramaten
Premiär 14 april 2012

August Strindberg tar emot klädd i vita långkalsonger och gråbruna raggsockor när han nu hundra år efter sin död åter möter Siri von Essen och tar en närmare titt på vad som hände under deras förhållande.

Flicka klädd i frack är andra delen i den serie projekt, ”Satans Strindberg”, där en regissör och skådespelare i snabbfart (tre veckor) sätter ihop och repeterar in en föreställning. Den här gången är det Dramaten-skådespelaren Magnus Roosman som gör regidebut när han nu tagit uti med Strindberg tillsammans med skådespelarna Jennie Silfverhjelm och Mattias Silvell.

Siri von Essen dog i april för 100 år sedan, strax före August Strindberg. De var var gifta mellan 1877 och 1891.

Föreställningen börjar med att Siri von Essen tar emot, dansar lätt till diskomusik och hälsar publiken välkommen. Sedan vaknar Strindberg till liv, längre in på scenen, klädd i bylsiga vita kalsonger. Vilket uppvaknande för Strindberg: att möta Siri von Essen klädd i frack, i herrkläder, det värsta han kan tänka sig. Hellre ville han se henne klädd som ekorre.

Siri von Essen ställer Strindberg till svars, han har ju använt deras förhållande, deras kärlek och deras bråk och skrivit om det, gjort litteratur av det, tjänat pengar på att vräka ut deras samliv inför en stor publik.

Den som kan sin Strindberg och framför allt har läst ”En dåres försvarstal” känner igen mycket. Strindberg i form av Mattias Silvell bär omkring på ett collegieblocks-liknande papper – en bra bild av en författare. Samtidigt är det kanske en hjälp för skådespelaren att komma ihåg vad han ska säga.

Föreställningen är mer som en fas under produktionen, inte en helt färdig föreställning. Det säger sig självt att på tre veckor kan inte en regissör och manusförfattare skriva klart och samtidigt regissera en färdig föreställning. Detta hanterade skådespelarna bra och avslutet (utan att avslöja något) var bra valt för att markera just att det är ett pågående experiment.

Den som ser föreställningen måste se den medveten om att det är mer att betrakta som ett teaterprojekt, ett experimentellt sätt att arbeta med Strindberg på än en helt färdig föreställning. Om alla i publiken var medvetna om det är jag osäker på.

Som experiment är det intressant, i synnerhet Strindbergsåret. Den som är intresserad av Strindberg får ut mest eftersom den handlar om Siri von Essens och August Strindbergs relation, även om det är klart att det går att fundera vidare på relationen mellan det privata och det litterära. Strindberg är varken den första eller den enda eller den sista författaren som skildrar sitt personliga liv i sina romaner och i sina draman. Är författaren därför en vampyr som försörjer sig på sina medmänniskor? En intressant frågeställning som jag gärna skulle se fördjupad med tydliga paralleller till dagens medievärld. Där finns en hel del att ta upp för den som så vill.

Den som ser föreställningen ena dagen kan inte vara helt säker på hur den kommer att vara nästa gång den spelar. Den är ett pågående teaterexperiment.
– Vi ändrade något senast idag och i morgon ändrar vi nog något igen, berättade regissören Magnus Roosmann efter premiärföreställningen.

Här, i Dramatenbloggen, har Magnus Roosmann bloggat under repetetionsfasen.

På scen Jennie Silfverhjelm, Mattias Silvell
Regi Magnus Roosmann
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Lotta-Maja Öhman
Ljus Emma Westerberg
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär 14 april Lejonkulan

Bild ovan: Foto: Magnus Roosmann
Bilderna nedan: Foto: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Strindberg, Dramaten, Lejonkulan, Magnus Roosmann

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Lejonkulan, Magnus Roosmann, Strindberg

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1220
  • Sida 1221
  • Sida 1222
  • Sida 1223
  • Sida 1224
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in