Precis min typ – boken om typsnitt
Författare: Simon Garfield
Översättning: Pär Svensson
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: 201203
ISBN: 978-91-37-13688-2
Precis min typ är inte vilken bok som helst. Det är en bok som handlar om typsnitt, deras uppbyggnad, historia och deras användning idag. Vem hade kunnat ana att det här skulle vara en bok som håller kvar mig som läsare och låter mig få följa med på en fantastisk resa med flera olika småberättelser om typsnitt och deras skapare?
Bland annat får man som läsare information om det typsnitt Beatles använde, den kritik Ikea fick när de bytte typsnitt, varför vissa har valt att bojkotta typsnittet Gill Sans, striden mellan Helvetica och Arial, hur tunnelbanesystemen i London och Paris använder typsnitt, och den historik som finns till varför man till kampanjen för Obama i det senaste presidentvalet i USA använde en viss slags typsnitt.
I boken blandas hårda fakta om typsnitt och deras uppbyggnad med småberättelser kring deras tillkomst och användningsområden. Ibland kan det upplevas som lite rörigt, men detta är ingen bok som man behöver läsa från kapitel till kapitel, utan läsaren kan hoppa in i det kapitel som känns intressant för tillfället. Flera berättelser i boken är ganska underhållande, det kanske man inte direkt hade förväntat sig om en bok som handlar om typsnitt. Det är också fantastiskt att alla dessa småberättelser sparats till omvärlden.
Jag blir förundrad över hur många som är engagerade i detta med typsnitt, hur de används i vår vardag och all den historik och allt det engagemang som ligger bakom till varför det ser ut som det gör i vårt samhälle idag.
Boken känns lika mycket som en historielektion som att ge läsaren en tankeväckare kring vardagen.
Som ett bevis på att diskussionen om typsnitt är minst lika pågående idag som den var tidigare ger författaren Simon Garfield också hänvisningar till appar i iphone, videos på you-tube och webbsidor med olika forum där man diskuterar typsnitt.
Boken blev utnämnd till Årets brittiska bok i Brittish Book Awards 2011.
Text: Jenny Lagebjörk