Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Utsökt klang och sömlöst samspel på gitarrists debut – Beat-Heart med Olof Wullt

by

Olof Wullt

Beat-Heart

4

Inspelad i Malmö

Varva Records & Music

Releasedatum: 15/11 2024

Gitarristen och låtskrivaren Olof Wullt får anses vara en sen debutant. Jazzmusikern släpper sitt första album vid trettiotvå års ålder. Bördig från Lund har musikutbildningen skett i Göteborg och Amsterdam varvid han under perioden I Göteborg sågs en handfull gånger på framför allt Unity. Sedan han flyttade tillbaka till Skåne har jag hört honom på samma scen med Fredrik Kronkvist och när ett gäng av Beat-Hearts titlar framfördes live. I fjol erhöll Wullt Hagströms stipendium från Kungliga Musikaliska Akademin, varför det kan förmodas att han använder gitarr från den tillverkaren.

2016 ingick han i en glädjespridande talangfull kvintett som kallade sig Den lille, lille band. Och han har fortsatt lira med både träblåsaren Axel Mårdsjö och Adam Ross. Den mycket hett eftertraktade trumslagaren gör avtryck på detta förstlingsverk tillsammans med pianisten Magnus Hjorth (arrat för Caecilie Norby och setts i år med Karl Olandersson, Marius Neset och Per Thornberg) samt den reslige kontrabasisten Simon Petersson. Trumslagare och basist tillhör de musiker jag ofta kunnat njuta av live senaste åren. I pressutskick upplyses om att gitarristen studerat för bland andra Anders Jormin, att han skrivit musik för Bohuslän Big Band som ett led i projektet Up And Coming (vars konserter och skivutgivningar jag ibland recenserat) och medverkat på turné med dem under ledning av den världsberömda Maria Schneider samt att inspiration i låtskrivandet hämtats från drömmar och vardagens omgivningar och influenser plockats från 90-talets New York jämte nordiska beståndsdelar.

Cd:n rymmer tio titlar, varav samtliga från kompositörens penna bortsett från en standard – I Hear A Rhapsody. Noterat att fransk tidskrift gett full pott. Landar för egen del i näst högsta betyg, ett beslut som inte var självklart. Skulle varit än mer positiv om ett par lite statiska melodier vilka i mina öron upprepar idéer från andra sekvenser, hade byts ut mot väl valda standards. Kan också emellanåt sakna en producent för tillförsel av mer variation. En närmast oundviklig effekt av en debut är också viljan att visa upp vad man kan likt ett ”varuprov”, vilket kan skönjas stundtals. Att Wullt genom att ha samlat på sig massvis med erfarenhet blivit en tekniskt slipad gitarrist råder ingen tvekan om.

Piggt och avspänt knåpande öppnar, gör lyssnaren positivt inställd. Avlöses av Mitra i vars sprudlande tempo Hjorth skickligt matchar fingerfärdig gitarrist. Titellåten kännetecknas av sin släpigt gungande karaktär. I ett försiktigt medryckande sound glids snyggt på framtagna ackordföljder. Fyra minuters tajt sammanhållande komposition har döpts till Romantic. En av höjdpunkter infaller, föga förvånande, i ovan nämnda kvicka örhänge från 1941. En sångbar melodi där Simon Petersson äntligen får kliva fram och ett alster med kul vändningar speglade i uppbruten harmonik.

En omständighet en aning på minussidan är att jag ville fått fler features från lysande pianisten Magnus Hjorth. Det hade varit välkommet. En svår avvägning medges för en instrumentalist sporrad av att visa sin förmåga i helfigur i egna original. Däremot en klar fördel att flertalet låtar håller och att Wullt aldrig blir bluddrig i solistrollen. Bara i enstaka sekvenser märks bruket av pedaler. Samma sak med riffande sekvenser, brukar ju vara ett tacksamt moment. I avslutande låt riffas det förvisso aptitligt. Kan tyckas märkligt att jag inte refererat till kollegor. Ingen aning om vilka förebilderna är. Minst en melodi anknyter till Pat Metheny. För övrigt poppar giganter som Tal Farlow och Kenny Burrell upp och en högoddsare som Hans Olding.

Känslofylld och trivsam tillställning med udda ursprung – Festival Sentimental på Musikens Hus

by

22/11 2024

Musikens Hus i Göteborg

Idén till den originella festivalen härrör från en ny kategori när LIRA utsåg årets bästa skivor jämte gjorda referenser i samband därmed. Festivalgeneralerna Ida Gillner och Larisa Ljungkrona-Mönttinen berättade om denna upprinnelse och apostroferade tidskriftens närvarande redaktör. Ligger nämligen till på det viset att senaste skivan med Midnattsorkestern blev ”årets Sentimental” när Patrik Lindgren utsåg favoriter inom utgivningen av nordisk (folk)musik. Starka utmanare bedömdes album med Tzeitel och Längtans kapell vara. Varför inte låta samtliga dessa Göteborgs-baserade band avlösa varandra på samma scen? Tanken blev till välplanerad handling, vilket renderade i ett så gott som fullsatt Musikens Hus en vädermässigt bister fredagskväll. På scen svallade känslor på ett förhållandevis osvenskt sätt. Till arrangörens förtjusning ställde tv-kändisen Ika Nord upp som konferencier, för somliga en barndomsidol. Hennes mim, imitationer (genomgående lustig fransk brytning) och vänner i tyg bjöd i mellanakter på högklassig komik.

Först ut är ANNA HEIKKINEN & LÄNGTANS KAPELL vars smäktande finska tango inramas av en gripande biografi förmedlad av Heikkinen. Berättelsen berör extra mycket för att den handlar om hennes pappa och faster (finska krigsbarn som särades på) och en resa till farfars planterade äppelträd. 2019 recenserades deras föreställning Satumaa då den ingick i säsongens populära Lunchteater på Stadsteatern. Har hört dem ytterligare två gånger live och lyssnat ingående på deras skiva Omenatango, som fick högsta betyg! På Musikens Hus får vi ett koncentrat av skivan och föreställningen. Heikkinen berättar med återhållsam empati medan hon sjunger med enormt patos. Larisa och framför allt Ida körar vid behov. Längtans Kapell består numera av Ida Gillner på sopransax, accordeonisten Larisa Ljungkrona-Mönttinen samt cellisten Jonas Franke-Blom. Trions snygga och bitterljuva samspel berör! Varje instrumentalist ges solistiskt utrymme, med övervikt åt ljusa saxofonen.

De således av förklarliga skäl högt ställda förhoppningarna slog in. Blev en alldeles lysande festivalspelning om än i kortaste laget. Både musiken och återgivna ödena känner man starkt för, även om personlig ingång saknas. En resa med pappa till äppelodlingen i Karelen för cirka tio år sedan utgjorde grunden till Heikkinens projekt, utforskandet av finsk tango vid en tidpunkt då hon inte kunde språket. Numera växlar hon i sången emellan svenska och sin pappas modersmål. Temperament och tempon skiftar. I virtuosa avdelningar färgar Längtans Kapell, varvid Gillner anför bildligt talat i en yster dans. Det är intensivt, suggestivt, melankoliskt och stundtals med en poetisk dimension. I ett program där allt har betydelse och sammanhängande nerv, gjorde Nu sorgsen går jag här och Heikkinens intensitet i den avslutande tango Lars Huldén översatt djupast intryck.

TZEITEL är Sara Fridholm dragspel och sång, Anna Cochrane på fiol samt Christopher Andersson Bång på kontrabas. I över ett decennium har enligt egen utsago sprakande klezmer utforskats med glödande hjärta på fyra plattor, vilka kombinerar traditionellt material med egna original. Trions framträdande bör betecknas som oklanderligt. Tycker om infallsrikt och dynamiskt sound präglat av ekvilibristisk samverkan, med fokus på senaste cd:n Drömfärden. Ett obestridligt bevis på att jag hemma sällan lyssnar på dylik blandning av sorg och glädje, är det faktum att jag upptäckte att cd:n legat förseglad i en av recensionshögarna. Vi upplyses om att trion ska till Indien om två veckor så det verkar finnas en efterfrågan på dessa traditionsbärare vilka exotiskt nog varsamt förnyar genren genom egna bidrag. Två av influenserna uppges vara Kroke och Astor Piazzolla vilka jag har skivor med.

Fridholm sjunger med härligt schwung omväxlande på svenska och jiddisch, kanske också tyska. Vi får höra ett knippe melodier med tilltalande karaktär. Titlar som Omöjligdansen ( A. Cochrane), Långsamheten (S. Fridholm), Tants, Tants, Tants, titelspåret från nämnda album samt en stöttande sång till alla de lidande i Ukraina i form av en traditionell sång på jiddisch från Odessa översatt till engelska. Ska inte påstå att den gör sentimentalt, däremot går den rakt in och vädjar, om än till synes gagnlöst, om en värld utan obegriplig ondska. Noteras en självklar auktoritet hos dem vare sig det rör sig om uppsluppen tvåtaktssväng eller utsträckta melodier i moll.

MIDNATTSORKESTERN grundades av dragspelaren David Löfberg 2009. Tre år senare hör jag dem sent på kvällen i Kulturnatta i Mölndal, vilket jag minns vagt med välbehag. På sistone har deras gladlynte basist Johan Bengtsson, verksam i ett flertal konstellationer, yrkat på att jag borde se dem. Och nu blev det äntligen av att höra gruppen med den originella sammansättningen igen vilka mixar visa med kammarmusik.

I mitten på scen sitter Midnattsorkesterns stråkkvartett för kvällen innehållandes ett par vakanser på grund av bland annat barnafödande, stråkmusiker vilka debuterar i orkestern. Framför dem frontar sångerskan Elina Ryd. Hon omgärdas förutom av Löfberg av ovan nämnd kontrabasist samt Gustaf Jullander på akustisk gitarr. Visar sig föga förvånande att grundaren presenterar låtarna vars text och musik han skrivit och dessutom arrangerat. Skivan som vann nyinstiftad kategori hos LIRA heter Yllefilt. Och man förstår varför deras charmigt finurliga visor med drag av chansons skördat framgång, korats till ”Årets sentimental”. Uppskattar hur konsekvent formeln framförs, även om jag föreställt att jag skulle blivit än mer hänförd.

Elina Ryd framför drömskt poetiska texter vilka kliver ut ur vår stressade vardag och pågående polarisering med framglidande, mjukt inlindad röst. Och hon ackompanjeras föredömligt av den säreget sammansatta orkestern vars medlemmar emellanåt ägnar sig åt berikande utvikningar. Man inleder med titelspåret på Över stadens tak. I övrigt repertoar från aktuella skivan döpt till Yllefilt vars sound och respons från LIRA gav upphov till Festival Sentimental. Albumet som egentligen är en del av en ännu ej realiserad bildberättelse. Tango i väderstreck uppfyller normen för sentimentalitet och somliga sekvenser sticker ut genom att drypa av vemod. Associerar tonspråket i Djungeln blommar till Legrand, Brel och den traditionen. I festivalens final förenas samtliga akter förtjusande i rysk melankoli, i en visa om rymdhunden Laika. Definitivt ett lyckat evenemang väl genomfört i föredömligt ljud på lagom volym. Det fick publiken att må bra och kanske upptäcka nya spännande grupper.

Trumpetares svindlande standard intakt – Hurry Up And Wait av Karl Olandersson

by

Karl Olandersson

Hurry Up And Wait

4

Inspelad i Kingside Studios Gnesta juni 2024

Producent: Karl Olandersson (executive prod. Robert Mehmet Ikiz)

Stockholm Jazz Records

Releasedatum: 1/11 2024

Nu kommer enastående trumpetaren och låtskrivaren Karl Olandersson fjärde skiva med sin drömkvartett. Har recenserat de föregående här så jag är väl förtrogen med soundet, till och med vad beträffar delar av materialet på aktuella cd:n eftersom låtar framförts live på konserter jag skrivit om. Två av mina skivrecensioner finns för övrigt listade i källförteckningen på artistens Wikipedia. Känns ärofullt och samtidigt förpliktigande att ens formuleringar möjligen haft en viss betydelse. Har skrivit tämligen utförligt tidigare varvid jag också passat på att presentera Olandersson, vars ungdomligt coola image ovan kan förleda lyssnare att tro att fyrabarnspappan är yngre än sina fyrtiosex år. Olandersson har som det heter många järn i elden i storband, Stockholm Swing All Stars, Trinity, Beat Funktion med mera. Som om det inte vore mer än nog hörs han (ofta utan att synas) för sin försörjnings skull i diverse tv-orkestrar.

Drömkvartetten bildad 2017 består av Magnus Hjorth vid flygeln, Martin Sjöstedt på bas samt Daniel Fredriksson bakom trummorna. Hjorth bosatt i Köpenhamn hör jag inte lika ofta live som de andra förnämliga musikerna vilka är med lite överallt i jazzigt vitala sammanhang. En omständighet jag vill mena skiljer den gedigna skivan från hur det låter live, har att göra med att albumet lanseras som soloalbum av Olandersson. Vi tar emot hans originallåtar och förtrollas av konster utförda på dennes blåsinstrument. På konserter framstår kvartetten däremot som en jämbördig enhet, vilket jag för att vara uppriktig föredrar. En utomstående producent skulle nog ha rått honom att i ett par sekvenser reducera vad som i teknisk mening gränsar till excesser.

Hypersnabbt inledande titelspår avlöses av tillbakalutat pulserande beat i medium-tempo. Smeksamma balladen For Them All som tillägnas barnaskaran inleds med en tekniskt avancerad knorr på trumpet (albumet innehåller mycket akrobatiska finesser man baxnar inför). När medmusikerna backar upp Karls tonala finesser leder det tanken till typisk valstakt signerad Michel Legrand. I jämförelse med när man lirar live tar det som sagt tid innan Hjorth, Fredriksson och Sjöstedt bereds plats att träda fram ur dominantens skugga. Men det lönar sig att tålmodigt vänta.

För batterist och pianists vidkommande lanseras de i helfigur i härligt smaskiga The Flu. Rytmsektionen är här i sitt esse. Försynt framskridande Sentimental avviker radikalt från huvudfåran genom sin impressionistiska prägel och har ett ljuvligt intro av Hjorth. Sugs in i hypnotiskt laddat stråk. Vid ungefär tredje genomlyssningen framstår det som en truism att två föregående låtar jämte boppigt fräscha WM samtliga är fullpoängare, fulländade i utförande och struktur. I detta förstklassigt raska nummer briljerar samtliga, framför allt hänför trumpetens konversation med trumslagare Fredriksson vars tajming är makalös. Auktoriteten hos Olandersson minner om hjältar som Lee Morgan, Donald Byrd och varför inte lägga till Jon Faddis (som jag sett på Skeppsholmen).

Vi erbjuds också en innerlig bluesig sak framförd delvis med sordin om öronen uppfattar rätt. Buddies kännetecknas därtill av subtilt spel med vispar och pregnant basfeature. Finalen utgörs av soft och melankoliskt tonmåleri. Sett i relation till uppvisningen på låten före speglas Olanderssons två skiftande förhållningssätt vilka båda bevisar vilken gigant han är på sitt instrument. Från flygeln kompletteras med underbara ackord, i ett anslag med anmärkningsvärt avspänd hållning. Stannar vid 4+ på grund av omnämnda marginella invändningar. Fast varje gång Hurry Up And Wait snurrat i cd-spelaren blir man alldeles hänförd och albumet är ett måste för trumpetnördar.

Storbands-extravagans doppat i latinstuk – Lumen med Danilo Pérez & Bohuslän Big Band

by

Danilo Pérez & Bohuslän Big Band

Lumen

4

Inspelad september 2021 i Nilento Studios

Producenter: Danilo Pérez och Lars Nilsson

Prophone

68:36

Releasedatum: oktober 2024

Att påstå att jag följt Bohuslän Big Band i drygt trettio år är kanske en smärre överdrift. Emellertid stämmer det att jag lyssnat på dem under den tidsrymden och på senare år recenserat storbandet live och på skiva. Tappade för länge sedan räkningen på antal tillfällen jag hört dem live. Känner till sättningen på detaljnivå vilket gör att varje gång ett nytt ansikte vikarierar noteras det Numera har de anställda musikerna repetitionslokal och administration som jag besökt bara ett par kilometer från min bostad, även om deras hemmaplan är Vara Konserthus.

Har i år i mycket uppskattande ordalag recenserat BBB i Ystad på tema Duke Ellington, projektet Jazz on Film med Göteborgs Symfoniker i stadens Konserthus under ledning av Vince Mendoza samt deras möte med komponisten Ann-Sofi Söderqvist på Storan. Dessutom hört dem på nationaldagen i Mölndal och andra halvan av 100-års jubilaren Max Roach i en tribut på Skeppet. Undrar om jazzorkestern med världsrykte tidigare spridit latin-vibe i motsvarande utsträckning, eller om en dörr till jungfrulig mark öppnats i och med samarbetet med Danilo Pérez bördig från Panama? Turnén de påbörjade 2020 fick avbrytas av uppenbara skäl vilket drabbade recensenten. Har dock fått se honom vid flygeln minst en gång, nämligen i den närmast legendariska konserten med Wayne Shorter Quartet 2014 på Stockholm Jazzfestival.

Flerfaldigt Grammy-belönade 58-åringens meritlista är omfattande. Den inkluderar många priser, verksamheter och engagemang (grundade jazzfestival i Panama, grundare av och konstnärlig ledare för Berklee Global Jazz Institute etc), ett dussin utgivningar i eget namn och cirka fyrtio i egenskap av sideman plus flera beställningsverk. Pedagogen och aktivisten som porträtterades i LIRA härom året ser Dizzy Gillespie (fick möjlighet att spela med ikonen som yngsta orkestermedlem) jämte nämnde Polar-pristagare som sina mentorer. Verkar också i en mycket namnkunnig trio med John Patitucci och Brian Blade. Pérez musik sägs vara en mix av av rötterna i Panama, folkmusik från Latinamerika, västafrikanska rytmer samt impressionism hemmahörande i Europa.

Lyssnarna får åtskilliga långa låtar, varav sju av albumets nio spår signeras Pérez. Resterande är skrivna av Avelino Munoz respektive Claus Ogerman. Beträffande den för storband viktiga, ofta helt avgörande, sysslan att arrangera framgår inte tydligt vem som gjort vad. Tycks som om Bill Dobbins, Niclas Rydh och Christer Olofsson ansvarat för olika kompositioner. Ordinarie besättning i BBB gör strålande insatser. Vakanser fylls galant av basisten Olli Rantala, trombonist Gustaf Wiklund samt trumpetaren Staffan Svensson. För ändamålet att förverkliga kompositörens stilideal har danske perkussionisten Lisbeth Diers rekryterats.

Albumet genomsyras av lika förväntad som beundransvärd auktoritet. Ömsom smeksamt svepande, ömsom intrikat infallsrika arr stimulerar. Efter de första sex låtarna var jag helt inställd på att utdela högsta betyg, men efter en och halv esoterisk låt backas till 4+ och av merparten musik blir jag upplyft och påfylld, vilket är ett bra mått på hur väl projektet slagit ut. Storbandet vars motto är att förvalta och utmana musicerar fabulöst synkade på en svindlande hög nivå. Ryser av välbehag av ensemblespelet jämte vad solister adderar. Samtliga utför sina uppdrag med ackuratess. Fastnar särskilt för magnifika insatser från extra rytmläggare Lisbeth Diers, Staffan Svensson på trumpet, träblåsarna Joakim Rolandsson och Linus Lindblom samt Olli Rantala på kontrabas.

Mest utrymme ger naturligt nog den prisade och mycket produktive pianisten sig själv för att färga sina fängslande original. I inkännande anslag och flyhänta löpningar utmejslas en egen urskiljbar stil. Hävdar att han spelar fantastiskt, inte minst för att syftet primärt inte är att glänsa. Samarbetet med BBB startade i praktiken då Pérez var Artist In Residence i Vara. Hos honom kombineras tyngd med mjuk kreativitet, allvar med lust. Kan föreställa mig hur komponisten i honom glatt sig åt att laborera med de valörer, den makalösa tajming och den dynamik ett svenskt storband med sådan här frapperande standard kan leverera. Visionären anser följdriktigt att projektet varit en milstolpe i karriären, ett sätt att föra arvet från Panama vidare. Traditionen har såväl speglats som tillförts nytt blod. Som kuriosa kan ju påminnas om att fusionpionjären Billy Cobham som golvade mig i somras i Ystad har samma härkomst.

Som mest utsvävande spretigt låter det i ett omvälvande alster tillägnat nobelpristagaren Toni Morrison. I dessa förhållandevis svårtillgängliga nio minuter försvinner tillfälligt min uppmärksamhet. Också den småstökiga avslutningen innehåller sekvenser som gör mig konfys. Dock, mycket förtjust i de takter från anlitade stjärnan vilka sätter punkt för albumet.

Filmrecension: Heretic – glänsande insatser av alla skådespelare

by

Heretic
Betyg 4
Biopremiär 22 november 2024
Regi Scott Beck och Bryan Woods

Under 2010-talet har amerikanska A24 seglat upp som det mest spännande och mest unika independent filmbolaget på först amerikansk marknad för nu internationell storspelare. Med unik marknadsföring bortom traditionella medier (som Alicea Vikanders robotpersona i sci-fi-thrillern Ex Machina som fick en dejtingprofil på Tinder för att locka besökare till biograferna efter att ha kommunicerat med dem i sin roll) har de gått från distributionsbolag till en unik helhetslösning där de nu även producerar och lanserar filmer under eget flagg. Djupt personliga auteurfilmer som djupblodade draman och annorlunda skräckfilmer som Saint Maud, The Vvitch och Midsommar (för att bara nämna några personliga favoriter) och nu Heretic. Kanske inte lika udda och konstnärligt laddade som många andra av deras tidigare filmer, men ändå en frisk fläkt.

Så när A24 släppte en trailer för en ny skräckfilm blev jag inte direkt jätteöverraskad, vad som däremot fick mig lite häpen var att den tidigare mysfarbrorn Hugh Grant skulle vara med – dessutom i en till synes mörkare och otrevligare roll. Från 1990-talsklassiker som ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill” och de något senare ”About a Boy” och ”Love Actually” cementerade Hugh som en väldigt trevlig karaktär i alla sina gestaltningar – något han visserligen utmanat och gått rakt emot på senare år. En inte lika trevlig semi-gangster i såväl ”The Gentlemen” som ”Operation Fortune” som de lika tvivelaktiga karaktärerna i ”Glass Onion” och ”Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves” har verkligen omkullkastat ens bild av honom på senare år. Vilket är väldigt kul och uppfriskande att se. Liksom som denna till synes först välkomnande och trevliga karl Mr Reed som bor i ett ganska ensligt hus bakom låst grind.

Nu vilar inte hela filmen på Grant och hans insats, utan de något nyare förmågorna Sophie Thatcher (som är något av en modern scream queen, även om hon även medverkat i lite sci-fi) och Chloe East glänser i sina respektive huvudroller som missionerande Mormoner som är ute för att upplysa allmänheten om sin tro riktigt glänser. Vad som är extra intressant är att båda skådespelarna växte upp som mormoner i sina respektive familjer och därmed kunde erbjuda produktionen viktig insikt i hur de pratar och för sig. Vilket känns väldigt logiskt då de verkligen känns helt rätt i sina roller och gör otroliga insatser, både som mormoner men också sakta oroade personer som inser att de inte är så säkra som de först hade trott. Vad som börjar i ganska varma och trevliga samtal om både livet och religionen övergår inte alltför snabbt i något betydligt mörkare och otrevligare. Och vad som gör filmen så bra är att den låter dig tro att du vet exakt vart den är på väg och på vilket sätt den ska föra sig – för att sedan göra någonting helt annat. Du tror dig ha sett filmen redan, men blir snart varse att allt inte är så enkelt eller rättfram när allt kommer till kritan. Den gör sig helt enkelt sig förtjänt av A24-stämpeln och är inte så generisk och traditionell som en först tror.

Utan att bli alltför förundrande eller förvirrande tar den upp religion, trosatser och litterär teori som går igen i både religion som populärkultur genom tiderna och så även moderna varianter. Som en röd tråd genom mänsklighetens historia och berättelseformer men också som bärande samhällsanalys och ifrågasättande av såväl mänsklig upprepning som nyliberalismens grepp på den moderna människan. Det är inget jättedjupsinningt men ändå väl tänkvärda aspekter som tas upp. Taglinen är passande nog ”Question everything” vilket både appliceras på teserna men också filmens senare handling. Är någonting som det verkar eller är det ytterligare bara saker vi vill se för att det passar in i vår syn på det fantastiska? En kan tycka vad en vill om vart svaret landar, men det är ändå uppfräschande att filmen tar sin poäng och bär den från start till mål utan att göra avkall varken på idé eller karaktärer som både för nöta och stöta den. Och en viss scen med en liten miniatyrlabyrint där en av flickorna gestaltas för att sen komma ut ur dörren intill är riktigt briljant. Och det är otroligt snyggare än det låter. Så ta mig inte på orden. Upplev och tro bara dina egna ögon och öron – precis som filmen vill säga dig. Förstås.