• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Munken och geväret – makalöst vacker, klurig och ger mycket att tänka på

6 augusti, 2025 by Rosemari Södergren

Munken och geväret
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Pawo Choyning Dorje

En underbar, klurig och vacker film som ger hopp och samtidigt öppnar ögonen för olika negativa följer som demokrati kan föra med sig. En ljuvlig film som jag sugs in i och jag vill vara en fluga på väggen och vara med i det som händer och jag vill se filmen igen och igen.

Filmens berättelse tar avstamp 2006 då kungen som haft makten i landet Bhutan bestämt sig för att lämna makten åt folket, i ett val. Landet Bhutan ska bli en demokrati. Som sista land i världen har invånarna i Bhutan fått internet och television och nu väntar den allra största utmaningen: demokrati. Ett val ska hållas där landet ska få en folkvald regering.

För att lära medborgarna hur ett val går till skickar myndigheterna ut en grupp valexperter i landet för att genomföra en fingerad omröstning. I provvalet finns tre olika alternativ: ett blått som står för frihet och ett rött som prioriterar utveckling av industrin och ett gult som står för tradition och att bevara strukturer och sammanhang. Vi får framför allt följa några valarbetare som ger sig ut på landsbygden. Valarbetarna främsta argument när byborna frågar om vad som är vitsen med ett val är att demokrati gör landet modernt. Men i ett gammaldags land där den den buddhistiska religionen genomsyrar mycket är ordet modernt inte så lockande.

Mitt i allt tumult kring provvalet skickar traktens högst uppsatte buddhistmunk en av sina underlydande munkar ut för att skaffa ett gevär. Geväret ska användas till en ritual under nästa fullmåne, som inträffar samtidigt som provvalet.

Munken som ger sig ut för att skaffa ett gevär åt sin chefs-munk väcker nyfikenhet. Vad ska en munk med ett gevär till? Vad handlar ritualen om? Under sitt sökande möter munken en skum vapenhandlare från USA som tycks vara ute efter ett speciellt antikt vapen som ska vara oerhört värdefullt.

Berättelsen tar många överraskande kringel-krokar och väcker viktiga funderingar kring livets mening och demokrati. Det vanligaste argument om demokrati, att det är modernt, tilltalar långt ifrån den stora massan. Valet för med sig negativa saker som att familjer splittras och bygemenskapen förgiftas av nya ovänskapen. En del drömmer om att kunna fly från byn medan andra vill att livet ska fortsätta som det alltid gjort i byn.

Bhutan är ett litet land med 750.000 invånare och ligger inklämt i östra delen av Himalaya mellan Kina och Indien. Regissören Pawo Choyning Dorjes första film, Skolan vid världens ände, gick upp på bio i Sverige 2022 och var den första film hittills från Bhutan som blev Oscarnominerad för Bästa internationella film. Kulturbloggens recension av Skolan vid världens ände kan du läsa här.

Nu är regissörens andra film, Munken och geväret, på väg upp på svenska biografer. Munken och geväret bjuder in till en resa till en kultur som både skiljer sig från vår kultur och har många likheter med hur upplever människor vad som händer. Det är en makalöst vacker film fylld av tankeväckande spår.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bhutan, Buddhism, Buddhistmunk, Filmkritik, Filmrecension, Lama, Munken och geväret

Filmrecension: Eddington – en spretig satir med sporadiska höjdpunkter

5 augusti, 2025 by Elis Holmström

Eddington
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Ari Aster

Efter vad som förlöpt i USA de senaste sju månaderna borde den enda – sunda, reaktionen från kreatörer och artister vara att – med vrede, passion och insikt, kommentera det livsfarliga läge som är en fascistoid statsmakt som ignorerar lagar och passar på att berika sig genom det presidentiella ämbetet. Men förutom ett fåtal modiga röster med bland andra Bruce Springsteen och Mark Ruffalo som vågat uttala sig om tillståndet i ’’världens bästa land’’, har andra valt att förbli tysta eller i värsta fall böja ned knäet.

Eddington lovar initialt att konfrontera det som alltför många inte vill acceptera, att vårt nuvarande samhälle värderar konspirationer lika högt som vetenskap och empiri. Regissören Ari Aster är också en filmskapare som vågat sticka ut hakan vad gäller att tänja på gränser vad gäller att demonstrera det sjukliga, motbjudande och rent bisarra i filmer som Hereditary och Midsommar. Det borde vara en vågad, självsäker och ytterst kompromisslös historia som med samma mod som Greta Gerwigs Barbie vågar konfrontera uppenbara samhällsproblem utan att vara det minsta osäker eller tveksam i sin inställning till dem.

Men Eddington väljer – tyvärr, en aningen feg och mjäkig position vad gäller att faktiskt konfrontera politik och samhälle. Precis som mycket annan media idag väljer Aster att försöka inta en naiv och genuint lat position – att båda sidor har fördelar och brister. Detta genom att mer eller mindre skapa en sorts bisarr ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstranter och demagoger som Joe Rogan. Det är ett både fegt och ointressant förhållningssätt som gör att satiren – som är av en extrem karaktär, mest känns som en fernissa menad att dölja bristen på genuint mod.

Utgångspunkten att placera filmen mitt under COVID-19 pandemin – som kan ses som starten för global förändring där ensamhet, desperation och rädsla kulminerade i ett samhällsklimat lika skräckinjagande som viruset självt, är som upplagt för att konfrontera djupa strukturella problem som kunde leda till förfall. Men eftersom Aster aldrig vågar ta ställning uteblir djupet och kraften. Även om det inte är att föredra att gå till sådana extrema övertydligheter som i Adam McKays Don’t Look Up kan det projektet i alla fall inte anklagas för att inte ha övertygelse och politiskt mod, attribut som Eddington helt saknar.

Men där själva satiren känns som en slöja är handlaget något helt annat. Där andra regissörer som nått kritiska framgångar och som omhuldas av kritiker vägrar att utvecklas och blir desperata att bibehålla ett signum – som Wes Anderson, visar Aster på en oerhörd bredd som regissör. Även om det finns ett multum av associationer och påminnelser från tidigare projekt är Eddington – tveklöst, Asters mest nyskapande projekt. Estetiken där Aster får miljöer och scenarion att lika något ur ett dockskåp är lika fascinerande som det är surrealistiskt obehagligt och det kyliga och kompromisslösa fotot är på sin plats. Men denna gång hittar vi ett betydligt mer utvecklat sinne för kolsvart komik än tidigare, för även om satiren inte innehar någon kirurgisk precision finns här stunder av genial cynisk komik. Det är också imponerade hur Aster lyckas att väva ihop olika genrer och kasta sig mellan kammarspel, hysteri och nervpirrande skräck. Framförallt finalen är gastkramande men samtidigt hysteriskt rolig något som gör den otroligt skakiga resan värd besväret.

Och efter den sega och hopplöst överspända Beau Is Afraid finns det en laddning i Asters regi som gör filmen båda tät och engagerande trots bristerna i manuskriptet och den politiska fegheten. Att Joaquin Phoenix äntligen gör en roll där han inte går i samma tradiga mumlande och bisarra hjulspår måste också ses som något av ett mirakel. För första gången på årtionden bjuder Phoenix på ett mer nyanserat och unikt skådespel där han inte grymtar och stöter ur sig bisarra läten. Han lyckas fånga enfalden, egoismen och hybrisen som genomsyrar stora delar av – inte bara, det amerikanska samhället utan att göra det löjeväckande. Övriga ensemblen – som på pappret, tycks ha mer stjärnor än hela vintergatan visar sig dock inte användas fullt ut. Pedro Pascal är solid men har ett ytterst skralt material att arbeta med. Att Emma Stones medverkan också är reducerad till en handfull tandlösa scener kan inte klassas som något annat än ett brott mot filmkonsten.

Eddington må ha ett ämne som skulle kunna vara potent som en krutdurk men en brist på mod och en vilja att förenkla leder till en spretig satir som endast har sporadiska höjdpunkter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ari Aster, Eddington, Filmkritik, Filmrecension, Pedro Pascal

Ystad Sweden Jazz Festival 2025 I – Celebriteter med världsrykte levererar

5 augusti, 2025 by Mats Hallberg

foto Markus Fägersten

30/7 – 2/8

Ystad med omnejd

Jazzfestivalen sommartid med mest resurser och sannolikt högst trivselfaktor i landet avslutades i helgen. Blickar tillbaka över årets högklassiga, genremässigt spretande upplaga. Konstaterar förbluffad att så gott som allt arrangemangsmässigt klaffade. Inga plötsliga avbokningar, inga förseningar eller missöden samt obefintligt eller minimalt med tekniskt trassel. De 80 volontärerna och programkommittén med konstnärlige ledaren Jan Lundgren i spetsen uträttar i vanlig ordning stordåd. Kommer spontant fram till att ett dussintal akter var alldeles strålande.

Beroende på tidpunkt för vald resa som blev en annan på grund av tillstötande komplikation på grund av olycka, missades helt smyginvigningen med Lars Danielsson & Leszek Mo’zd’zer (recenserade dem lyckligtvis utförligt häromåret när de gästade Lerum), vars konsert nu på Saltsjöbad omtalades som oförglömlig. För taktfasta musiken på sedvanliga paraden (se bild ovan) stod NB! Brass Band från Danmark. En nymodighet var att ett annat band, i detta fall Kottes kvartett, spelade på Stortorget före och efter jazzparaden tågade förbi. En annan nyhet var att Next Generation höll till i Bäckahästens spatiösa trädgård. Eminente Peter Asplund hade efter avslutad konsert engagerats som festival-tornväktare, en ansvarsfull uppgift han självfallet löste med ackuratess.

foto Harri Paavolainen

KISMET beskrivs som en gemensam skapelse av engelske basisten Dave Holland och den generationen yngre amerikanske träblåsaren Chris Potter, vilka också spelar tillsammans i annan kvartett med samma sättning döpt till Aziza. Två jazzkändisar vars egna grupper jag hört live i Göteborg. Gitarristen Kevin Eubanks saknas emellertid vilket gav Potter på tenorsax och basklarinett mer solistutrymme. Trumslagaren heter Marcus Gilmore, även han med stjärnstatus efter samarbeten vilka sträcker sig från Chick Corea till Norah Jones. Haft ynnesten att få se honom med just Potter. Lite tillspetsat kan sägas att trion med sina prisade medlemmar har ena foton i fri form medan den andra stadigt förankrad i boppig terräng.

Varje år utser YSJF en hedersgäst. I år föll valet på 78-årige Dave Holland vars berömmelse som bekant tog fart i och med att han rekryterades av utforskande Miles Davis på ett par banbrytande album och därefter kommit med ett trettiotal skivor i eget namn. Blev märkligt nog ingen ceremoni, istället passade vitale basisten på att tacka för en lika hedrande som förtjänstfull utmärkelse. Naturligt nog presenterar åldermannen trions repertoar, nämner att spelningen avslutar pågående turné och att man har med sig egen ljudtekniker. Akustiken var följaktligen förnämlig! Blev en uppseendeväckande miss i kommunikationen vad beträffar tilldelad speltid, vilket gjorde att de höll på i cirka en timme och trekvart – även utrustad med cykel kom jag fram något för sent till nästa konsert. Vi kastas rätt in i slingrande, långvarigt tonspråk i medium-tempo med feature av inspirerad tenorist i Triple Dance Formidabla rytmsektionen bäddar för Potters hängivna vandringar i en räcka chorus.

foto Harri Paavolainen

Musiken är skriven av antingen Holland eller Potter. Man får en uppfattning om hur etablerad den sist nämnde är genom att framhålla vinster i omröstningar, tjugosex egna alster och medverkan på skivor med Paul Motian och John Patitucci, dessutom gästat geniförklarade Steely Dan och Grammy-belönade Lizz Wright. På mysiga Ystad Teater tillåter han sig dock att bli onödigt introvert emellanåt, vilket är enda randanmärkning av en stimulerande tillställning. En kollegas rubrik betonar att kraft och känsla kännetecknar konserten. Som antytts kombineras pulserande groove med dissonanta avvikelser. I mycket välartikulerade basgångar från Kismets ryggrad töjs det uppfriskande i deras melodier. I Far Away (C. Potter) blir det premiär för basklarinett som välkommen omväxling, en tassande ballad som utvecklas till suggestiv pärla där Gilmore använder filtklubbor. Kontrabasistveteranen demonstrerar sin betydelse för modern jazz och ECM påpassligt i ett par belysande sekvenser.

foto Harri Paavolainen

Senare levereras enastående extatiskt tillstånd av mannen med ljuvliga ”chops”. Publiken lyssnar som vore den en enda kropp på tre samverkande enheter där förstås fokus raffinerat skiftas. Blir en speciell intensitet med sättningen träblås – kontrabas – trumset. Vi lyssnar till bland annat Grand Park Steet Assembley, Quiet Fire, Lucky Seven, Okinawa samt Good Hope. I sistnämnda titel färgad av energin i saxintrot utvinns rytmer likt virtuosa piruetter. I härligt avspänt extranummer sträcks ut utan krusiduller av en superb trio som förbluffar genom att spela utan noter.

foto Markus Fägersten

Två tungviktare avlöser i festivalens hjärta första kvällen. Drygt två timmar senare äntrar nämligen MIKE STERN BAND samma scen, ikonisk gitarrist jag sett minst tre gånger på Nef varav senaste gången resulterade i både signering av cd och recension i OJ. En kick att som recensent sitta alldeles nedanför scen när ett all-star band med fusion i blodet tar vid. Efteråt fick jag dessutom möjlighet att träffa huvudpersonen och framför allt hans basist och nya saxofonist. Stern känd för sitt sound med långa vinande toner och drivna riffande är på strålande spelhumör. Innan den med rätta mycket populära gitarristen blev soloartist samarbetade han förvisso med Blood, Sweat & Tears, Billy Cobham, Michael Brecker, Bob Berg, Jaco Pastorius med flera. Var dock obestridligen med en nystartande Miles Davis han skrev in sig i historieböckerna. Soundet förknippat med den tidens mytomspunne Miles blev genombrottet, utgör bottenplattan i karriären. Stern presenteras som en av de främsta inom samtida (elektrifierad) jazz.

Bandet vi beskådar består av hustrun Leni Stern på gitarr, Jimmy Haslip på elbas, Dennis Chambers bakom trummorna samt den i Köpenhamn boende Gabor Bolla på tenorsax som jag sett med Kathrine Windfeld. Ska framhållas att ungraren gör sitt första gig med gruppen, en utmaning han löser med den äran i en stil som mixar Michael Brecker med David Sanborn. Haslip (medgrundare till Yellow Jackets) och Chambers bör betraktas som oöverträffade inom en krävande genre och de banade väg för Ozz Noy på Jazzfestivalen i Stockholm (recenserade den gången). Minns också avtrycket Chambers gjorde på North Sea Jazz Festival för trettiofem år sedan.

foto Markus Fägersten

foto Markus Fägersten

Man drar igång med Like A Thief (L. Stern) specialskriven för hustruns afrikanska stränginstrument ngoni. I denna tassande start sjunger Leni på ett sätt som leder tanken till melodier av Sting medan rytmsektionen interagerar fjäderlätt. Hastigt ändras skepnad till oemotståndlig, fladdrig funk-fusion fullproppad med riff. Mike nyttjar en av sina pedaler när avsevärt högre växel läggs in. Hans medlemmar assisterar lyhört då typiska ekvilibristiska drag blottas. Somliga ösiga riff känns igen i Connections respektive Echoes (två paradnummer) varvid njutningen övergår i ren lycka när medryckande teman broderas ut.

I ett rasande tempo ges utrymmen åt var och en. Låtar med enormt driv korsas med stämningsfullt långsamma kontraster, något som utvecklats till den ödmjuke mannens signum. Tunggung uppstår i konversation emellan Chambers – Bolla och i sekvens därpå centrerad kring rytmsnillet i clinch med bandledaren. Leni har sammanlagt ett halvdussin fängslande solon men avstår från att hänga med i övrigas höghastighetsaktioner. I en gladlynt, frapperande lättsam komposition, sjunger Mike ordlöst. Sin vana trogen tittar han ibland storögt på publiken, går närmare scenkanten och inväntar efter fräcka ackordföljder vår reaktion. Ett av dennes försynta intron påminner om skalövningar, fascinerar i alla fall. Inte utan att man undrar hur mycket plats som viks åt improvisationer, även om Bolla självfallet behöver följa med i noterna. Stern är ingen pedal-freak utan nöjer sig med att snyggt koppla upp sig på ett par av dem han förfogar över.

foto Markus Fägersten

Läckra licks och supertajt samspel är byggstenar jämte sinnrika kontraster och melodier som fäster. I ypperlig sektion spelas det så varsamt det är möjligt, vilket genererar stor skönhet. Föga förvånande uppstår på slutet delikat publikfrieri i en minst sagt rask rökare. Haslip firar triumfer följt av en otrolig insats från Chambers, vars excellerande i uppbrutna rytmer medför att Mike och basfantomen surfar på extasens vågor. Sällsynt att få bluesig sång från denne djupt respekterade musiker, något som sker i enda covern – Red House (J. Hendrix). Efter Leni Sterns sista solo uppstår en berikande gitarrduell. Publikens respons resulterar i två extranummer. Rytmtillverkare Chambers är fullkomligt fenomenal på slutet. Milda makter vilket furiöst tempo och kontroll man lirar med. Samtliga på scen uppvisar flow.i den komposition som torde vara Snakes (B. Berg) från tidigt 90-tal. En konsert som blev en oemotståndlig framgång, vilket de tycktes medvetna om själva.

CATHRINE RUSSELL framträder vid lunchtid på Ystad Saltsjöbad ackompanjerad av prisade Matt Munisteri på halvakustisk (?) gitarr (tillika arrangör av musiken) jämte kontrabasisten Tal Ronen. Måste tillstå att sångerskan som vårdar arvet efter amerikanska sångboken med stor ömhet och en fäbless för att lansera gjorda fynd, inte var någon jag lagt på minnet. Detta trots flera Grammy-nomineringar och bakgrundsstämmor hos inga mindre än exempelvis Steely Dan, Paul Simon, Jackson Browne och David Bowie. Varken dessa meriterande jobb eller turnéer med Bowie omnämns av Russell, däremot i samband med att repertoar introduceras, berättas om hennes föräldrars musikkarriärer – pappa ledare för remarkabelt storband och sedermera konstnärlig ledare för självaste Louis Armstrongs band medan mamma varit basist hos Ruth Brown, har examen från Julliard och spelat med Wynton Marsalis. Genombrottet för egen del inträffade utanför jazzen på 90-talet i och med turnerande och studiojobb med Donald Fagen, Steely Dan och Bowie.

Sparsmakade kompet håller givetvis högsta standard. Det svänger ytterst raffinerat trots frånvaron av pådrivande trummor och piano.. Duon tar utsökt tillvara på tillfällen att uttrycka sig i stick, ser i övrigt till att vokalisten kan skina i såväl svängiga melodier som berörande ballader. Tror jag hört mångsidige Munisteri tidigare som förgyllt inspelningar med exempelvis ”Little” Jimmy Scott, Madeline Peyroux, Lizz Wright samt Grammy-belönad produktion med Loudon Wainwright och stått på scen med kollegor som Bucky Pizzarelli och Frank Vignola. Tal Ronen kommer ursprungligen från Israel, studerade för John Pattituci, leder egen grupp och på 80-talistens cv finns samarbeten med Jimmy Cobb, Frank Wess och Sheila Jordan.

foto Harri Paavolainen

Ska omgående framhållas att Russells röst var vad en entusiastisk publik i första hand tog med sig. Hon fraserar fantastiskt och textar så att varje stavelse når lyssnaren. Framgår med önskvärd tydlighet att autenticitet är idealet för en lysande interpret vars musikalitet emellanåt lider brist på personlighet. Afrikansk-amerikansk vintagejazz, och blues förädlas av en vokalist som omdömesgillt avstår från att brista ut i over-the-top-tolkningar. Avskalade och nyanserade inriktningen överraskar mig, artar sig till en konstnärlig fullträff. Få titlar anges, istället fokuseras på upphov och vem låten förknippats med. Billie Holiday och Ray Charles förekommer flera gånger i en spännande repertoar från en en karismatisk kvinna som gärna framför rariteter, är förtjust i kärlekssånger, texter med substans och alldeles förträffligt sprider juveler inom swing och r& b. Flera låtar hämtas från albumet i fjol tillsammans med pianist.

foto Harri Paavolainen

Nu blev denna del av mina rapporter från YSJF mer som tre sammanförda recensioner än ett svep. Därför dags att avrunda genom att förmedla höjdpunkter från den halvannan timme vi fröjdades åt Cathrine Russell och hennes ackompanjemang. I Don´t Need No Doctor tillhörde konsertens definitiva utropstecken liksom bluesig balladen In The Dark insjungen av Dinah Washington och ett Louis Armstrong-alster från 1938 skrivet av hennes far golvar oss i swing med sting. Andra distinkta krön är Ain´t That Love (R. Charles) med delikat stick på gitarr, bas-feature som accentuerar ballad känd genom Nat King Cole samt hängivna inlevelsen i extranumret, en sugande fullträff signerad Ruth Brown.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: I huvudet på Bo – betyg 5 av 5

3 augusti, 2025 by Linou Gertz

I huvudet på Bo
Betyg 5
Visas på lilla filmfestivalen i Båstad, ordinarie premiär 10 oktober 2025
Regi Jon Asp och Mattias Nohrborg

Bo Widerberg, en kulturpersonlighet lika känd för sin excentriska stil som sitt naturliga och jordnära filmregi, som mötte slutskedet av sitt liv i Båstad och inspirerad av sin internationella framgång på filmfestivalen i Cannes (som denna dokumentär också visades i tidigare i våras, då i klassikersegmentet) startade Lilla filmfestivalen i Båstad i 1996 som blev lite av hans svanesång inte bara i filmen men också för filmen och för det lilla samhälle han verkade i såväl privat som professionellt. Utanför, i Hovs hallar, besökte han nämligen både som familjefar och som filmare – precis som Ingmar Bergman gjort. Och som svensk filmare under Bergmans storhetstid blev han självfallet jämförd av såväl press som bransch – vilket såklart speglas i denna djupt personliga verk som inte viker för att prata om såväl hans filmskapande som, för att låna ett begrepp av Bergman, hans inre dämoner – inte bara som en excentriker utan även som en deprimerad och manisk människa som hade svårt att nå det personliga utanför det egna filmskapandet. Det är heller ingen enkom glorifierande film som bara försöker skönmåla sin karaktär utan negativa aspekter som otrohetsaffärer, hämndbegär på sina ex och andra romantiska intressen.

Från den tidigare ungdomen, där Bo fick en skrivmaskin av en släkting som han nästan helt besatt skrev på, och den inledande karriären som författare och resorna till Paris där han fick upp ögonen för inte bara naturligt fångande i sitt skrivande utan också i franska nya vågens nya ögon och sätt att filma på så när han kom hem visste han exakt hur han ville göra film på. Han kom att inspireras – och sedermera inspirera en helt ny generation filmare – av de handhållna kamerorna och det nära sättet att fånga så att säga verkliga människors vardag. Allt detta och mycket mer tog han med sig hem och skapade en motrörelse till Bergmans mer psykologiskt poetiskt svävande gestaltning för att istället fokusera på arbetande svenskar och deras kamper. Han visade hur allting var och låg till och försökte aldrig linda in sina budskap eller gestaltningar till att verka vara någonting annat än de faktiskt är. Istället var han som besatt att fånga ”liv till varje pris”. Och inte bara kunde han mitt i en repetition bestämma sig för att börja filma skarpt för att han såg ”någon gnista tändas” så använde han sig också mycket av oprofessionella och oetablerade skådespelare – grepp som fortfarande är vanligt bland svenska filmskapare som vill komma åt det råa och mer nakna och mindre teatraliskt. Så det går att se hans excentriska skaparstil, tekniska frampushning och jakt på det naturalistiska och väldigt ärliga än idag – kanske än mer än vad Ingmar Bergman faktiskt tycks ha haft. Och att höra Jan Troell (Maria Larssons Eviga Ögonblick, Dom över död man) berätta om sin tid som kameraman för Bo, och flera andra skådespelare och regissörer (Kalle Boman, Lars von Trier, Lisa Langseth, Roy Andersson, Ruben Östlund och Stellan Skarsgård mfl) fyller på med anekdoter, upplevelser och tankar kring hans filmer och stil som regissör är lika värmande som engagerande som intressant.

Men det är inte bara i svensk, och internationell, filmindustri de mest personliga och känslomässiga engagemang filmen lutar sig på; utan i det personliga som romanserna och barnen han skulle komma att skaffa sig. I hur de möttes privat, men också professionellt och mer allmänt. Resorna, arbetet, otroheterna och mycket annat ställde sig i vägen för en vanlig familjerelation så att se hans barn berätta hur de minns honom och hans arbete ger en oerhörd tyngd till denna dokumentär om en filmskapare som lever kvar i dem som både arbetade med honom men också var med honom privat – men också lever kvar i sina filmer och all den inspiration han efterlämnat sig. Det är verkligen, även långt efter hans död, liv till varje pris. Vilket få andra kan närma sig ens.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bo Widerberg, Filmkritik, Filmrecension, Jon Asp, Lilla filmfestivalen i Båstad, Mattias Nohrborg

Filmrecension: Trans Memoria – en av de mest ärliga dokumentärer jag sett

31 juli, 2025 by Rosemari Södergren

Trans Memoria
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Victoria Verseau

En djup drabbande film som känns som en av de mest ärliga dokumentärer jag sett. Trans Memoria för mig till en värld jag aldrig varit i men samtidigt bubblar de svåra existentiella frågorna under ytan som vi alla möter i vårt liv. Det är denna fantastiska styrka film, och all kultur har, att de både för oss till platser och situationer vi aldrig upplever själva och samtidigt kan vi hitta och känna att det är så mycket vi delar med varandra, alla vi varelser på denna jord.

Filmskaparen Victoria Verseau genomgick en könsbekräftande operation 2012. Tillsammans med sin nära vän Meril gick hon igenom en operation som tog bort hennes manliga könsorgan och gav henne en kvinnas könsorgan. De två stöttade varandra och delade både rädslor och hopp. De bodde på ett hotell i Thailand där många som går igenom samma slags operation bor. Men idag är Meril inte längre i livet – hon valde att avsluta sitt.

Victoria Verseau återvände till hotellet och området där omkring till mammans med två Athena och Aamina, två transkvinnor som är mitt i sina egna transitioner. Staden där hotellet ligger är en ödslig stad med många miljöer som känns mer gråa än de bilder vi oftast får se från Thailand.

Vi får uppleva de tre kvinnornas samtal om deras förhoppningar och deras rädslor, deras tankar om liv och om död. Hotellkorridorerna är ödsliga och kunde vara från många lågprishotell i Sverige också. Hur är det att ta beslut att lämna det kön man fötts med för att genomgå en så stor och svår operation? Väldigt öppet för vi möta deras känslor och upplevelser.

Dokumentären väcker oändligt många tankar och känslor och speciellt frågorna kring liv och död pockar på uppmärksamhet. Meril orkade inte leva och tog sitt liv. Något svar på varför är givetvis omöjligt att få. Victoria söker svar men vi kan möjligtvis ana några olika svar. Victoria Verseau är djupt bedrövad över att hon inte förstod att Meril skulle ta sitt liv. Det är en känsla som många som förlorat något kan känna igen sig i.

Vi får en mycket konkret bild av hur det går till att byta kön från manligt till kvinnligt. Filmen är rak, öppen och ärlig och mycket drabbande men ändå lämnar den många frågor att fundera vidare på, men det är också en styrka. Varför skulle alla svar på livets frågor ges i en dokumentär. Trans Memoria sätter igång många många tankar och känslor och jag är omskakad. Jag tror ingen kan se denna dokumentär och glömma den. Vilken inställning eller kunskap man än har om vad det innebär att leva som trans är filmen en stark ögon-öppnare.

I ett pressmeddelande om filmen står:
Trans Memoria är en poetisk och djupt personlig film om vänskap, förlust och det ständigt föränderliga jaget.

Jag kan inte annat än hålla med om den beskrivning, Filmen vann dessutom årets Dragon Award Best Nordic Documentary vid Göteborg Film Festival 2025.

Varför får den då inte ännu högre betyg? Det är nog rent personligt: för mig är den allra viktigaste delen av filmen det som tar upp de existentiella frågorna om liv och död och där tycker jag att den sveper lite för mycket på ytan för att få ännu högre betyg. Men betyg 3 är ändå ett bra betyg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecnsion, Folkets bil, Thailand, Trans Memoria, Victoria Verseau

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in