Olof Wullt
Beat-Heart
4
Inspelad i Malmö
Varva Records & Music
Releasedatum: 15/11 2024
Gitarristen och låtskrivaren Olof Wullt får anses vara en sen debutant. Jazzmusikern släpper sitt första album vid trettiotvå års ålder. Bördig från Lund har musikutbildningen skett i Göteborg och Amsterdam varvid han under perioden I Göteborg sågs en handfull gånger på framför allt Unity. Sedan han flyttade tillbaka till Skåne har jag hört honom på samma scen med Fredrik Kronkvist och när ett gäng av Beat-Hearts titlar framfördes live. I fjol erhöll Wullt Hagströms stipendium från Kungliga Musikaliska Akademin, varför det kan förmodas att han använder gitarr från den tillverkaren.
2016 ingick han i en glädjespridande talangfull kvintett som kallade sig Den lille, lille band. Och han har fortsatt lira med både träblåsaren Axel Mårdsjö och Adam Ross. Den mycket hett eftertraktade trumslagaren gör avtryck på detta förstlingsverk tillsammans med pianisten Magnus Hjorth (arrat för Caecilie Norby och setts i år med Karl Olandersson, Marius Neset och Per Thornberg) samt den reslige kontrabasisten Simon Petersson. Trumslagare och basist tillhör de musiker jag ofta kunnat njuta av live senaste åren. I pressutskick upplyses om att gitarristen studerat för bland andra Anders Jormin, att han skrivit musik för Bohuslän Big Band som ett led i projektet Up And Coming (vars konserter och skivutgivningar jag ibland recenserat) och medverkat på turné med dem under ledning av den världsberömda Maria Schneider samt att inspiration i låtskrivandet hämtats från drömmar och vardagens omgivningar och influenser plockats från 90-talets New York jämte nordiska beståndsdelar.
Cd:n rymmer tio titlar, varav samtliga från kompositörens penna bortsett från en standard – I Hear A Rhapsody. Noterat att fransk tidskrift gett full pott. Landar för egen del i näst högsta betyg, ett beslut som inte var självklart. Skulle varit än mer positiv om ett par lite statiska melodier vilka i mina öron upprepar idéer från andra sekvenser, hade byts ut mot väl valda standards. Kan också emellanåt sakna en producent för tillförsel av mer variation. En närmast oundviklig effekt av en debut är också viljan att visa upp vad man kan likt ett ”varuprov”, vilket kan skönjas stundtals. Att Wullt genom att ha samlat på sig massvis med erfarenhet blivit en tekniskt slipad gitarrist råder ingen tvekan om.
Piggt och avspänt knåpande öppnar, gör lyssnaren positivt inställd. Avlöses av Mitra i vars sprudlande tempo Hjorth skickligt matchar fingerfärdig gitarrist. Titellåten kännetecknas av sin släpigt gungande karaktär. I ett försiktigt medryckande sound glids snyggt på framtagna ackordföljder. Fyra minuters tajt sammanhållande komposition har döpts till Romantic. En av höjdpunkter infaller, föga förvånande, i ovan nämnda kvicka örhänge från 1941. En sångbar melodi där Simon Petersson äntligen får kliva fram och ett alster med kul vändningar speglade i uppbruten harmonik.
En omständighet en aning på minussidan är att jag ville fått fler features från lysande pianisten Magnus Hjorth. Det hade varit välkommet. En svår avvägning medges för en instrumentalist sporrad av att visa sin förmåga i helfigur i egna original. Däremot en klar fördel att flertalet låtar håller och att Wullt aldrig blir bluddrig i solistrollen. Bara i enstaka sekvenser märks bruket av pedaler. Samma sak med riffande sekvenser, brukar ju vara ett tacksamt moment. I avslutande låt riffas det förvisso aptitligt. Kan tyckas märkligt att jag inte refererat till kollegor. Ingen aning om vilka förebilderna är. Minst en melodi anknyter till Pat Metheny. För övrigt poppar giganter som Tal Farlow och Kenny Burrell upp och en högoddsare som Hans Olding.