22/11 2024
Musikens Hus i Göteborg
Idén till den originella festivalen härrör från en ny kategori när LIRA utsåg årets bästa skivor jämte gjorda referenser i samband därmed. Festivalgeneralerna Ida Gillner och Larisa Ljungkrona-Mönttinen berättade om denna upprinnelse och apostroferade tidskriftens närvarande redaktör. Ligger nämligen till på det viset att senaste skivan med Midnattsorkestern blev ”årets Sentimental” när Patrik Lindgren utsåg favoriter inom utgivningen av nordisk (folk)musik. Starka utmanare bedömdes album med Tzeitel och Längtans kapell vara. Varför inte låta samtliga dessa Göteborgs-baserade band avlösa varandra på samma scen? Tanken blev till välplanerad handling, vilket renderade i ett så gott som fullsatt Musikens Hus en vädermässigt bister fredagskväll. På scen svallade känslor på ett förhållandevis osvenskt sätt. Till arrangörens förtjusning ställde tv-kändisen Ika Nord upp som konferencier, för somliga en barndomsidol. Hennes mim, imitationer (genomgående lustig fransk brytning) och vänner i tyg bjöd i mellanakter på högklassig komik.
Först ut är ANNA HEIKKINEN & LÄNGTANS KAPELL vars smäktande finska tango inramas av en gripande biografi förmedlad av Heikkinen. Berättelsen berör extra mycket för att den handlar om hennes pappa och faster (finska krigsbarn som särades på) och en resa till farfars planterade äppelträd. 2019 recenserades deras föreställning Satumaa då den ingick i säsongens populära Lunchteater på Stadsteatern. Har hört dem ytterligare två gånger live och lyssnat ingående på deras skiva Omenatango, som fick högsta betyg! På Musikens Hus får vi ett koncentrat av skivan och föreställningen. Heikkinen berättar med återhållsam empati medan hon sjunger med enormt patos. Larisa och framför allt Ida körar vid behov. Längtans Kapell består numera av Ida Gillner på sopransax, accordeonisten Larisa Ljungkrona-Mönttinen samt cellisten Jonas Franke-Blom. Trions snygga och bitterljuva samspel berör! Varje instrumentalist ges solistiskt utrymme, med övervikt åt ljusa saxofonen.
De således av förklarliga skäl högt ställda förhoppningarna slog in. Blev en alldeles lysande festivalspelning om än i kortaste laget. Både musiken och återgivna ödena känner man starkt för, även om personlig ingång saknas. En resa med pappa till äppelodlingen i Karelen för cirka tio år sedan utgjorde grunden till Heikkinens projekt, utforskandet av finsk tango vid en tidpunkt då hon inte kunde språket. Numera växlar hon i sången emellan svenska och sin pappas modersmål. Temperament och tempon skiftar. I virtuosa avdelningar färgar Längtans Kapell, varvid Gillner anför bildligt talat i en yster dans. Det är intensivt, suggestivt, melankoliskt och stundtals med en poetisk dimension. I ett program där allt har betydelse och sammanhängande nerv, gjorde Nu sorgsen går jag här och Heikkinens intensitet i den avslutande tango Lars Huldén översatt djupast intryck.
TZEITEL är Sara Fridholm dragspel och sång, Anna Cochrane på fiol samt Christopher Andersson Bång på kontrabas. I över ett decennium har enligt egen utsago sprakande klezmer utforskats med glödande hjärta på fyra plattor, vilka kombinerar traditionellt material med egna original. Trions framträdande bör betecknas som oklanderligt. Tycker om infallsrikt och dynamiskt sound präglat av ekvilibristisk samverkan, med fokus på senaste cd:n Drömfärden. Ett obestridligt bevis på att jag hemma sällan lyssnar på dylik blandning av sorg och glädje, är det faktum att jag upptäckte att cd:n legat förseglad i en av recensionshögarna. Vi upplyses om att trion ska till Indien om två veckor så det verkar finnas en efterfrågan på dessa traditionsbärare vilka exotiskt nog varsamt förnyar genren genom egna bidrag. Två av influenserna uppges vara Kroke och Astor Piazzolla vilka jag har skivor med.
Fridholm sjunger med härligt schwung omväxlande på svenska och jiddisch, kanske också tyska. Vi får höra ett knippe melodier med tilltalande karaktär. Titlar som Omöjligdansen ( A. Cochrane), Långsamheten (S. Fridholm), Tants, Tants, Tants, titelspåret från nämnda album samt en stöttande sång till alla de lidande i Ukraina i form av en traditionell sång på jiddisch från Odessa översatt till engelska. Ska inte påstå att den gör sentimentalt, däremot går den rakt in och vädjar, om än till synes gagnlöst, om en värld utan obegriplig ondska. Noteras en självklar auktoritet hos dem vare sig det rör sig om uppsluppen tvåtaktssväng eller utsträckta melodier i moll.
MIDNATTSORKESTERN grundades av dragspelaren David Löfberg 2009. Tre år senare hör jag dem sent på kvällen i Kulturnatta i Mölndal, vilket jag minns vagt med välbehag. På sistone har deras gladlynte basist Johan Bengtsson, verksam i ett flertal konstellationer, yrkat på att jag borde se dem. Och nu blev det äntligen av att höra gruppen med den originella sammansättningen igen vilka mixar visa med kammarmusik.
I mitten på scen sitter Midnattsorkesterns stråkkvartett för kvällen innehållandes ett par vakanser på grund av bland annat barnafödande, stråkmusiker vilka debuterar i orkestern. Framför dem frontar sångerskan Elina Ryd. Hon omgärdas förutom av Löfberg av ovan nämnd kontrabasist samt Gustaf Jullander på akustisk gitarr. Visar sig föga förvånande att grundaren presenterar låtarna vars text och musik han skrivit och dessutom arrangerat. Skivan som vann nyinstiftad kategori hos LIRA heter Yllefilt. Och man förstår varför deras charmigt finurliga visor med drag av chansons skördat framgång, korats till ”Årets sentimental”. Uppskattar hur konsekvent formeln framförs, även om jag föreställt att jag skulle blivit än mer hänförd.
Elina Ryd framför drömskt poetiska texter vilka kliver ut ur vår stressade vardag och pågående polarisering med framglidande, mjukt inlindad röst. Och hon ackompanjeras föredömligt av den säreget sammansatta orkestern vars medlemmar emellanåt ägnar sig åt berikande utvikningar. Man inleder med titelspåret på Över stadens tak. I övrigt repertoar från aktuella skivan döpt till Yllefilt vars sound och respons från LIRA gav upphov till Festival Sentimental. Albumet som egentligen är en del av en ännu ej realiserad bildberättelse. Tango i väderstreck uppfyller normen för sentimentalitet och somliga sekvenser sticker ut genom att drypa av vemod. Associerar tonspråket i Djungeln blommar till Legrand, Brel och den traditionen. I festivalens final förenas samtliga akter förtjusande i rysk melankoli, i en visa om rymdhunden Laika. Definitivt ett lyckat evenemang väl genomfört i föredömligt ljud på lagom volym. Det fick publiken att må bra och kanske upptäcka nya spännande grupper.