Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Elevation – fascinerande och imponerande överlevnadsthriller

by

Elevation
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2024
Regi George Nolfi
Medverkande Anthony Mackie, Morena Baccarin och Maddie Hasson

Det är en slags science fiction, en överlevnadsthriller, om en tid då människor måste fly undan en stor katastrof. Det är fascinerande och det är imponerande vilken spänning som går att bygga upp med enkla medel. Skickligt av regissör och hela teamet.

En dag dök en slags monster upp på jorden som attackerade och dödade människor. Mer än nittio procent av mänskligheten dödades snabbt. Will Bridger och hans son Hunter tillhör de få överlevande. De lever i en liten by högt upp på ett berg tillsammans med andra överlevande. Monstren kan inte överleva på så hög höjd, det är anledningen till att överlevande världen över bosatt sig högt upp.

Livet där uppe på höjden är svårt för både Will och sonen Hunter och övriga i byn. De brottas alla med sorg och saknad av familj och vänner som de förlorat på grund av monstren och samtidigt måste de leva i skräck för monstren.

Hunter har en sjukdom som gör att han behöver en slags maskin när han sover. Maskinen behöver batterier som är på väg att ta slut. Will måste ta sig ned förbi höghöjds-linjen och riskera att möta monstren för att ta sig till ett sjukhus eller något annat ställe som kan ha dessa batterier. Två av byborna, Katie och Nina, vägrar låta honom ge sig av ensam. Nina är före detta forskare och hon är helt genomsyrad av att hitta monstrens svaga punkt. Det måste finnas något sätt att ta död på dem, menar hon. Fast världens stora militärstyrkor har inte lyckats.

Will, Nina och Katie har var och en sina dolda skäl för varför de ger sig ner i det farliga området. Deras diskussioner och konflikter är som skriven för teater, men det fungerar suveränt faktiskt. Vi börjar ana deras dolda motiv och vad de upplevt.

Av någon outgrundlig anledning dödar monstren endast människor. Djur bryr de sig inte om. När Will måste ge sig av ner under höjdgränsen ser de stora flockar av hästar, till exempel, som monstren inte alls attackerar.

En stor del av filmen är inspelad antingen i en mörk tunnel eller på höjden, i den lilla byn på berget. Monstren dyker upp men är ändå inte så resurskrävande att skapa. Filmproduktionen har inte behövt använda extremt dyra Det är enastående hur spänningen ändå kan byggas upp, trots att filmen inte krävde en stor Hollywoodbudget.

Filmen är spännande och kryper under huden, det känns som att jag är med där på vandringen ner förbi den farliga linjen. Elevation är ett unikt bevis på hur spänning kan byggas upp utan stora resurser.

Teaterkritik: Prima Facie – renande och starkt

by

Prima Facie
Av Suzie Miller
Översättning Helena Fagertun
Regi Natalie Ringler
Scenografi & kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
Mask Åsa Trulsson
Dramaturg Agnes Norlin (praktikant) & Anton Elmgren
Medverkande Arina Katchinskaia
Premiär på Malmö stadsteater den 19 dec 2024

Prima Facie är en monolog skriven av den före detta verksamma juristen Suzie Miller och hade urpremiär 2019 i Sydney, Australien. Sedan dess har denna monolog gjort succé både på Broadway och London National Theatre. Nu kommer den till hippodromen i Malmö. Regissör är Natalie Ringler – en riktig tungviktare i teatervärlden – som lämnar dörren på vid gavel när mörka samhällsfrågor ska bearbetas. Vi tillåts ingen paus och ljuset över publiken ligger kvar när föreställningen börjar. Det är som om vi själva har bjudits in till en uppgörelse med vårt rättssystem. Vilka frågor ställer vi till dem som varit med om en våldtäkt? Vad är ”objektivt” klargörande? Vad kan vi lita på “vid första anblick” (prima facie)? Det ska nog bli skönt att öppna fönstren där och vädra lite.


Tessa (Arina Katchinskaia) är försvarsadvokat och det med ett jävla anamma, ända tills hon ställs inför en personlig “paradox”. Hon har gjort rättssalen till hennes boxningsring och därifrån kommer hon alltid ut som vinnare. Inte förlorar hon inte, inte ett enda mål. Det inger respekt. Något som väger tungt för en tjej som behövt vässa armbågarna på universitet för att inte dömas ut direkt av de privilegierade och rika. Nu har äntligen hennes sportiga vinnarmentalitet tagit henne till toppen och hon har lyckats – lyckats med att bli en intellektuell noshörning som krossar alla juridiska hinder i sin väg. Det pirrar till för Tessa när kollegan Julian, med kontaktnät och fin bakgrund, blir förtjust. Är han generad inför mig? Wow! De dejtar, hånglar, skrattar, ligger och allt verkar bra. Men så en kväll får Tessa se en förrädisk sida av sin älskare. Nu är hon offret och rättssystemets rättvisegörande mekanik riktas mot henne: Hade du en tidigare relation med mannen? Har ni haft tidigare sexuellt umgänge? Var var händerna när det hände? Var hade han händerna? Hon hör frågorna, som hon känner så väl, men denna gång är det med en annan “levd erfarenhet”.


Till att börja med måste jag konstatera att det hade varit en mycket bättre föreställning om vi var i ett mindre rum. Spelstilen är inte anpassad till hippodromens astronomiska cirkus-rymd. Det är synd för det känns som att det finns en hel del där som faller bort. Intensiteten trubbas av. Arina Katchinskaia ränner runt utan större effekt till en början men ror båten i land, trots de rumsliga omständigheterna. Men föreställningen blir ändå stark, smärtsamt stark. Ringler lyfter fram det som svider mest och vrider upp volymen till max när det värsta ska visas. Det är renande, strykande och meningsgivande. Utåt kan föreställningen framstå som teoretisk, latin och allt – “Prima Facie”. Men det är den inte. I grund och botten handlar det om att inte bli betrodd när man är som svagast. Föreställningen är inte precis roande men fruktansvärt givande. Tips är att knipa en biljett långt fram.

Exceptionell närvaro i expansiva jazzlåtar – Overgrown & Intertwined av August Eriksson

by

August Eriksson

Overgrown & Intertwined

4

Inspelad under konsert på Musikaliska kvarteret 16-17/3 2024

Inspelning och mixning: Gustav Alte

Producent: August Eriksson

Varva Records

Releasedatum: 22/11 2024

August Eriksson är den senaste kontrabasisten i Ellas kapell och han har spelat med bland andra Isabella Lundgren och gitarristen Agnes Persson. På sitt debutalbum tar han klivet in i komponerandet genom att lansera sju original i livetappning. Detta skedde under ett exklusivt gig på Blinda tigern. Vill omgående komma med ett utlåtande om ljudkvalitén. Gustav Alte förtjänar en guldmedalj för sin insats att fånga energin, klangen från varje instrument. Att lyssna i förstklassiga hörlurar känns som vore man på plats och suger åt sig vad som händer. 28-åringen från Södertälje basar för en hängiven sextett vars sättning är lite udda. Två saxofonister ingår liksom gitarrist men ingen pianist, däremot kompletterar vibrafonist. På blås hörs tenoristen Jonas Liljeberg (Svenska Folkkvartetten) och Karolina Almgren (Sisters of Invention, Karolina Almgren Kvintett) på sopransax medan vibrafonist-virtuosen heter Jesper Söderqvist och elgitarristen Davis Kontra. I rytmsektionen huserar bandledaren tillsammans med trumslagare Okko Saastamoinen.

Musiken beskrivs i termer av reflekterande, opolerad och frodig med otyglade improvisationer jämte fokus på samspel, explosioner och stämningsfulla passager. Enligt mina öron står hans sound på tre ben. Först och främst elastisk bopp genomsyrad av Blue Note – katalogen från 60- och 70-tal inklusive influenser från West Side Story. Därutöver doser av ECM-stuk och yster fri jazz bag. Vad beträffar specifika referenser som poppar upp hos mig, skulle de kunna vara en kombination av slumpens skönhet och medvetna val influerade av studier. Kuriöst nog snappade jag upp rubrik från kollega vars omdöme var rakt motsatt, eftersom han ansåg albumet vara nyskapande.

pressfoto

Dokumentationen av konserten inleds som sig bör med ett både frejdigt, pregnant och inkännande solo på kontrabas. Blir förtjust i den böjliga tidlösa be bop som därefter tar vid. Sannolikt för att det gynnar liveformatet är längden på låtarna rejält tilltagna. Solister avlöser varandra när kompositioner byter skepnad längs vindlande upptäcktsresor. Uppskattar hur temperament växlar liksom vilka instrument som exponeras och avlöser i uttrycksfulla solon. Speltiden är som sagt generöst tilltagen, vilket innebär att teman kan sträckas ut, kan förändras på fascinerande vis. Cd:n innehåller närmare sjuttiotre minuters musik inklusive applåder. Att det liras live skänker den otyglade musiken en okonstlad och ytterst vital dimension, anmärkningsvärd nerv. August Eriksson styr skeendet med stadig hand utan att påföra något dominerande raster.

Elva minuter långa In Search Of med kreativa tillägg av Söderqvist tillhör de utförligt sammansatta alster vilka gör mig upprymd. I den därpå följande Solemn är det istället Almgrens sopransax som tar över. I en annan sekvens spetsar jag öronen för Liljeberg jambetonade utflykt á la Sonny Rollins. Flera av saxofonisternas energiska sekvenser minner om frihetssträvande banbrytare på 60-talet och framåt. Hur dessa ikoner låter på liveskivor inspelade på jazzklubbar med elektrisk stämning.

pressfoto

Versionen av Lulu´s Back In Town rymmer drygt tio minuters oförblommerad spelglädje. XPSR kastar i omgångar melodiska bottenplattan över bord. Pendlar emellan yster fri jazz-bag och inslag av sökande ECM-estetik. Man slungas ut i obanad terräng och i andra delen blir det rejält utflippat när ensemblen hamnar utanför snitslade spåret. Tuggmotstånd uppstår, åtminstone hos oss som inte är inbitna fans av spräck. Re:wild å andra sidan är en soft, smeksam sak. Intensiva anslaget lättar radikalt ett par minuter innan ett kantigt utbroderat solo av Kontra tar vid, vilket i sin tur avlöses av feature från sextettens kvinnliga medlem. Errol Garners signaturmelodi har valts som avslutning trots avsaknaden av piano. Tolkningen utvecklas till en triumf för vibrafonist och Saastamoinen på vispar.

Unge bandledaren övertygar i egenskap av målmedveten instrumentalist. Att rytmsektionen genomgående förtjänstfullt ramar in ett extremt luftigt sound ska understrykas. Hans stabila sound antingen omsluter eller håller sig mottaglig för öppningar. Låtskrivaren och arrangören August Eriksson är spännande med sin smältdegel av referenser. Ska bli intressant att se hur han fortsättningsvis utvecklas när han förkovrat sig än mer i hantverket.

OBS 15/1 äger releasekonsert rum på Fasching.

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

by

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Filmrecension: Parthenope – Neapels hjärta – värd att se men engagerar inte fullt ut

by

Parthenope – Neapels hjärta
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Paolo Sorrentino
Rollerna Celeste Dalla Porta som Parthenope, Daniele Rienzo som hennes äldre bror, Silvio Orlando som professorn Marotta, Gary Oldman som John Cheever, Dario Aita som nära vän och Peppe Lanzetta som biskop.

När vi står inför livets slut verkar allting ha varit en ironi säger den biskop som filmens huvudperson Parthenope möter i slutet av filmen. Det ligger något i det när vi ser till Parthenope liv från födelsen 1950 till pensioneringen 2023. De sju decennierna under vilka filmen utspelar sig ger henne visserligen en mängd olika intressanta upplevelser och möjligheter men ironiskt nog är det trots det som om hon aldrig lever livet fullt. Hon glider för det mesta runt bland människor med ett ansikte och en blick fylld av en distanserad och oförlöst längtan. Filmen börjar med att hon föds i havet utanför Neapels kust omgiven av glada släktingar och vänner. I nästa filmsekvens, 18 år senare, stiger hon som en ung, vacker och oskyldigt leende kvinna upp ur vattnet vid samma strand. Där tillbringar hon dagarna klädd i bikini konverserande och lätt flörtande med vackra människor i vackra miljöer. Hon blir uppvaktad av både män och kvinnor. I stort sett alla män åtrår och fantiserar om henne. Du är så vacker att du kan få allt du vill utan att ens fråga säger en av männen. En av de äldre männen frågar henne om hon hade gift sig med honom om han hade varit 40 år yngre. Hon svarade på sitt typiska sätt med en annan motfråga. Hade du gift dig med mig om jag hade varit 40 år äldre? Alla hennes relationer är nära och distanserade på en och samma gång. Hon själv, liksom alla andra kvinnor som män omger henne verkar längta efter något annat än det som är. Men det får inte gå för lång för enligt Parthenope är lust och åtrå ett mysterium medan sex är lustens begravning. Hon längtar efter en framtid som hon säger är större än henne själv och alla andra. Samtidigt som hennes längtan efter något annat gör att hon på något sätt inte tar för sig av det som nuet har att erbjuda. I stället glider hon som en av vänner säger ständigt undan. När en rik man undrar om han kan få träffa henne svarar hon kanske. När han sedan frågar när det kan ses svarar hon svalt leende att det ingår i spelets regler att inte få veta när.

Men vad skall hon göra med sitt liv? Eftersom en akademisk karriär åtminstone känns lite lockande skriver hon in sig på universitetet. Där hon möter professor Marotta som går med på att handleda henne på ett villkor. De måste ömsesidigt komma överens om att han inte skall döma henne och att hon inte skall döma honom.

Strax efter mötet med professorn händer det plötsligt något som skakar om henne ordentligt. Hennes bror begår självmord vilket hon ger sig själv skulden för. Den krisartade situationen leder bland annat till att hon börjar undersöka andra livsvägar och upplevelser. Hon träffar oväntat sin favoritförfattare John Cleever, en av de få män som på sätt och vis avvisar henne. När hon följer med en nyvunnen vän till Neapels fattigkvarter och möter hon en värld som hon nästan inte visste fanns. Därefter återvänder hon till professor Marotta och blir hans assistent. När hon så småningom blir hembjuden till honom vågar han visa henne sitt livs märkliga hemlighet eftersom de har lovar varandra att inte vara dömande. Marotta föreslår sedan att hon skall söka upp Neapels, i hans mening, otrevliga biskop eftersom biskopen är väl bevandrad i hennes forskningsområdet. Besöket kommer inte enbart handla om hennes forskningsområde mysterier. Hon och biskopen inleder dessutom ett märkligt spel med sexuella inslag.

Den akademiska karriären leder sedan till att hon blir professor i antropologi vid ett mindre universitet trots att hon blir erbjuden att efterträda Marotta vid universitetet i Neapel. Även inom den akademiska världen blir hon beundrade, nu av studenter och kollegor. Den framtid som hon i sin ungdom föreställde sig vara större än henne själv och alla andra tillsammans ledde alltså fram till en framgångsrik akademisk karriär. Men var det hon längtade efter i sin ungdom? Blev framtiden större än henne själv? Det är tveksamt. Hennes trots åldern vackra ansikte och matta ögonen återspeglas fortfarande längtan efter något annat än det som varit och det som är. Framtiden blev kanske inte större än alla de begränsningar och rädslor för att leva fullt ut som formade henne liv redan som ung. I slutscenerna händer något nytt som gör att hennes ansikte plötsligt lyser upp. Hon ler befriat och hennes annars så matta ögon gnistrar. Inför vad då, kanske livet självt i form av en stor skara lyckligt sjungande fotbollsfans, fotbollslaget Napoli Neapels stolthet. Äntligen något som engagerar från hjärtat.

Filmen är intressant och värd att se bland annat på grund av alla de vackra och ibland oväntade miljöerna. Men trots det och trots alla de intressanta faser som Parthenope går igenom saknar filmen på något sätt en livsnerv, det tänder aldrig till ordentligt. Som åskådare glider man med på samma sätt som Parthenope glider med genom livet, från det ena till det andra. Ingen av skådespelarnas prestationer är särskilt minnesvärda.
Filmen innehåller visserligen många känslor av glädje, humor, sorg och ilska men det återspeglas inte särskilt mycket i Parthenope kroppsspråk, ansikte och ögon. Hennes karaktär fastnar i en vacker och snäll ytlighet. Det gör att filmen aldrig engagerar fullt ut.