Parthenope – Neapels hjärta
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Paolo Sorrentino
Rollerna Celeste Dalla Porta som Parthenope, Daniele Rienzo som hennes äldre bror, Silvio Orlando som professorn Marotta, Gary Oldman som John Cheever, Dario Aita som nära vän och Peppe Lanzetta som biskop.
När vi står inför livets slut verkar allting ha varit en ironi säger den biskop som filmens huvudperson Parthenope möter i slutet av filmen. Det ligger något i det när vi ser till Parthenope liv från födelsen 1950 till pensioneringen 2023. De sju decennierna under vilka filmen utspelar sig ger henne visserligen en mängd olika intressanta upplevelser och möjligheter men ironiskt nog är det trots det som om hon aldrig lever livet fullt. Hon glider för det mesta runt bland människor med ett ansikte och en blick fylld av en distanserad och oförlöst längtan. Filmen börjar med att hon föds i havet utanför Neapels kust omgiven av glada släktingar och vänner. I nästa filmsekvens, 18 år senare, stiger hon som en ung, vacker och oskyldigt leende kvinna upp ur vattnet vid samma strand. Där tillbringar hon dagarna klädd i bikini konverserande och lätt flörtande med vackra människor i vackra miljöer. Hon blir uppvaktad av både män och kvinnor. I stort sett alla män åtrår och fantiserar om henne. Du är så vacker att du kan få allt du vill utan att ens fråga säger en av männen. En av de äldre männen frågar henne om hon hade gift sig med honom om han hade varit 40 år yngre. Hon svarade på sitt typiska sätt med en annan motfråga. Hade du gift dig med mig om jag hade varit 40 år äldre? Alla hennes relationer är nära och distanserade på en och samma gång. Hon själv, liksom alla andra kvinnor som män omger henne verkar längta efter något annat än det som är. Men det får inte gå för lång för enligt Parthenope är lust och åtrå ett mysterium medan sex är lustens begravning. Hon längtar efter en framtid som hon säger är större än henne själv och alla andra. Samtidigt som hennes längtan efter något annat gör att hon på något sätt inte tar för sig av det som nuet har att erbjuda. I stället glider hon som en av vänner säger ständigt undan. När en rik man undrar om han kan få träffa henne svarar hon kanske. När han sedan frågar när det kan ses svarar hon svalt leende att det ingår i spelets regler att inte få veta när.
Men vad skall hon göra med sitt liv? Eftersom en akademisk karriär åtminstone känns lite lockande skriver hon in sig på universitetet. Där hon möter professor Marotta som går med på att handleda henne på ett villkor. De måste ömsesidigt komma överens om att han inte skall döma henne och att hon inte skall döma honom.
Strax efter mötet med professorn händer det plötsligt något som skakar om henne ordentligt. Hennes bror begår självmord vilket hon ger sig själv skulden för. Den krisartade situationen leder bland annat till att hon börjar undersöka andra livsvägar och upplevelser. Hon träffar oväntat sin favoritförfattare John Cleever, en av de få män som på sätt och vis avvisar henne. När hon följer med en nyvunnen vän till Neapels fattigkvarter och möter hon en värld som hon nästan inte visste fanns. Därefter återvänder hon till professor Marotta och blir hans assistent. När hon så småningom blir hembjuden till honom vågar han visa henne sitt livs märkliga hemlighet eftersom de har lovar varandra att inte vara dömande. Marotta föreslår sedan att hon skall söka upp Neapels, i hans mening, otrevliga biskop eftersom biskopen är väl bevandrad i hennes forskningsområdet. Besöket kommer inte enbart handla om hennes forskningsområde mysterier. Hon och biskopen inleder dessutom ett märkligt spel med sexuella inslag.
Den akademiska karriären leder sedan till att hon blir professor i antropologi vid ett mindre universitet trots att hon blir erbjuden att efterträda Marotta vid universitetet i Neapel. Även inom den akademiska världen blir hon beundrade, nu av studenter och kollegor. Den framtid som hon i sin ungdom föreställde sig vara större än henne själv och alla andra tillsammans ledde alltså fram till en framgångsrik akademisk karriär. Men var det hon längtade efter i sin ungdom? Blev framtiden större än henne själv? Det är tveksamt. Hennes trots åldern vackra ansikte och matta ögonen återspeglas fortfarande längtan efter något annat än det som varit och det som är. Framtiden blev kanske inte större än alla de begränsningar och rädslor för att leva fullt ut som formade henne liv redan som ung. I slutscenerna händer något nytt som gör att hennes ansikte plötsligt lyser upp. Hon ler befriat och hennes annars så matta ögon gnistrar. Inför vad då, kanske livet självt i form av en stor skara lyckligt sjungande fotbollsfans, fotbollslaget Napoli Neapels stolthet. Äntligen något som engagerar från hjärtat.
Filmen är intressant och värd att se bland annat på grund av alla de vackra och ibland oväntade miljöerna. Men trots det och trots alla de intressanta faser som Parthenope går igenom saknar filmen på något sätt en livsnerv, det tänder aldrig till ordentligt. Som åskådare glider man med på samma sätt som Parthenope glider med genom livet, från det ena till det andra. Ingen av skådespelarnas prestationer är särskilt minnesvärda.
Filmen innehåller visserligen många känslor av glädje, humor, sorg och ilska men det återspeglas inte särskilt mycket i Parthenope kroppsspråk, ansikte och ögon. Hennes karaktär fastnar i en vacker och snäll ytlighet. Det gör att filmen aldrig engagerar fullt ut.