Toppnytt

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

10 september, 2026 by Rosemari Södergren

Practial Magic: Family Legacy
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Susanne Bier
Manus Akiva Goldsman, Georgia Pritchett och Kelly Marcel, baserat på Alice Hoffmans roman The Book of Magic

En sötsliskig och alldeles för gulle-pluttig berättelse med så genom-sminkade Sandra Bullock och Nicole Kidman att filmen blir löjlig. Det är svårt att förstå varför denna uppföljare alls gjorts. Sandra Bullock och Nicole Kidman spelar de två systrarna Sally och Gillian Owens som tillhör en släkt där ingen av kvinnorna kan ha ett lyckligt förhållande med en man. En anmoder har lagt en förbannelse som gör att alla män som blir förälskade i någon av dem dör en hemsk död.

Sandra Bullock och Nicole Kidman ser för övrigt ut likadant som i filmen som gjordes för trettio år sedan. Fast Sallays döttrar nu blivit vuxna. Det blir förljuget och inte det minsta trovärdigt. Bara fånigt. Och hallå, tänker kanske vän av ordning som har koll på den första filmen, Practical Magic (som på svenska fick titeln Magiska systrar) som kom 1998: Löste inte systrarna tillsammans med en massa kvinnor problemet och fick bort förbannelsen i slutet av förra filmen? Tja det bryr sig inte filmskaparna om utan nu är förbannelsen lika kraftig som alltid.

Böckerna och sedan filmerna om Harry Potter gjorde väl det populärt och ganska rumsrent med filmer om magi och skolor för utbildning i magi. Men uppföljarna når oftast inte upp i samma kvalitet som Harry Potter och det gjorde absolut inte den förra filmen Practical Magic. Uppföljaren nu är inte ett dugg bättre.

Det är inte nödvändigt att tro på att finns magi eller att det går att trolla eller skicka förbannelser, eller för den delen lyckosamma besvärjelsen för att kunna uppskatta filmer med detta tema. Allt beror på hur det görs, hur det berättas. Practical Magic är varken engagerande eller intressant eller fängslande eller spännande.

i bästa fall kan filmen ses som en berättelse om hur viktigt det är att inte förneka sig själv, att det alltid straffar sig i längden att försöka gömma sina förmågor och sin personlighet och karaktär i det som uppfattas som det ”normala”. Finns det alls något normalt eller medelmåttigt egentligen? Är inte alla individer unika?

Practical Magic som kom 1998 var ingen lyckad film och det är inte uppföljaren heller. Att låta månen lysa över ett mystiskt hus och har två huvudroller som ska se ut som tjugofem år fast de är i sextioårsåldern och ska gestalta två kvinnor i övre medelåldern blir som en förljugen YouTube-influencer som alltid ska måla upp sig själv som vacker. Vem går på det? Dessutom är handlingen i denna uppföljare hur förutsägbar som helst. Suck. Det var en plåga att se den. För att inte nämna dialogerna som är så platta. Susanne Bier är inte en helt oäven regissör men den här gången får hennes verk inget högt betyg. Det är nästan så att betyg 2 är för högt. Dessutom är filmen alldeles för lång: två timmar och tio minuter. Det hade räckt med en kortfilm för att få sagt det som skulle sägas.

Filmrecension: Oasis: Don’t Look Back in Anger – en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné

10 september, 2026 by Elis Holmström

Oasis: Don’t Look Back in Anger
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Will Lovelace, Dylan Southern

Oasis är inte främmande för att behandlas dokumentärt. Förutom åtskilliga intervjuer under årens gång tilldelades bandet en mycket stabil dokumentär, döpt efter en av deras mest klassiska låtar, Supersonic. En film som stilfullt klargjorde bandets resa från en replokal i Manchester till att bli inte världens största men kanske sista megaband.

Som alltid med obeskrivligt populära och historiska uttryck – som Oasis måste klassas som, kan man diskutera flertalet aspekter in absurdum. Oavsett vad man tycker om brödernas Gallaghers minst sagt kontroversiella personligheter eller det faktum att bandet inte producerat ett album värt namnet sedan 1995 kan ingen ifrågasätta gärningar som Live Forever, Rock N Roll Star, Champagne Supernova, Roll With It eller, eller… Mängden magisk musik som gruppen stått bakom är obegriplig.

Avsikten med Don’t Look Back In Anger är dock inte att återupprepa alltför mycket av den omspännande historik som delgavs i Supersonic. Detta är istället en ytterst deskriptiv film gällande fjolårets återförening. En turné som tog världen med storm och som orsakade komplett hysteri med kaotiska biljettsläpp samt en allmän masspsykos som musik, och inte minst konserter, kan orsaka i en tid då AI och TikTok gärna åsidosätter kollektiva upplevelser.

Men det stora dragplåstret är att faktiskt få bevittna återföreningen mellan Noel och Liam Gallagher. Fejden som pågick i osannolika 16 år är nästan lika historisk som bandets mest klassiska låtar.

Don’t Look Back In Anger är dock för bekväm och traditionell för att någonsin lyfta sig över kategorin duglig. Dokumentärfilmer kan vara mycket mångsidiga vad gäller form. Vi har sett en uppsjö av exempel på hur genren kan formas och presenteras för att ge subjektet maximal potential. Att endast delge ett par uppenbart dramatiska hållpunkter – som första mötet mellan bröderna, är inte tillräckligt för att skapa en film som kan kallas genuint intressant. Det faktum att hela projektet känns närmast regisserat – vad gäller att cyniskt försöka konstla fram dramatik, gör att hela filmen tappar den livsnödvändiga spontana energin som de mest fascinerande dokumentärerna besitter.

Flera sekvenser känns nedklippta och någon form av intimitet blir det aldrig tal om. Den helt demolerade syskonrelationen, och hur den gradvis återställs i och med turnén, bevittnas inte genom det dokumentära materialet utan genom en intervju med rockvärldens två mest högljudda bröder.

Denna omtalade dubbelintervju används inte heller fullt ut, det blir inget verbalt vansinne med tretusen svordomar i sekunden eller komplett ohämmade historier. Istället används intervjun för att trycka ned ganska taffliga plattityder om musikens kraft och värdet i gemenskap.

De mest fascinerande stunderna är istället då vi – alltför kort, får följa med bakom kulisserna inför den första spelningen på turnén. Spänningen, nervositeten och laddningen är osannolikt fängslande. Det vi sedan får bevittna – med fans i tårar och en arena som är nära att implodera av nästan sjuttiotusen hysteriskt hoppande människor, är obeskrivligt. I den stunden känns alla verbala utläggningar och klyschor helt berättigade. Vi må ha sett det förut men musikens kraft att hela och beröra är alltid lika förödande att bevittna. Men efter detta fastnar filmen i en tröttsam repetition där vi åker från stad till stad och besöker fans som har långa – samt förutsebara, utläggningar om bandets betydelse. Vissa utsagor är mer intressanta än andra – ett antal känns genuint menlösa medan andra är betydligt mer drabbande som en ung kvinna som var en av dem som utsattes för terrorattentatet 2017 i Manchester. En händelse som senare ledde till att Don’t Look Back In Anger blev en helande hymn för staden. Denna mycket starka berättelse kopplas dock ihop med mer trivialt tjafs där berusade Manchesterbor skriker nonsens.

Och sådär fortsätter det, fantastiska konsertbilder avbryts av alltifrån trams till allvar. Det kunde ha blivit ett förundransvärt potpurri som visat den oerhörda mångfalden av Oasis fans, men det blir istället en röra som inte säger mycket om något.

En av senare tids mest spektakulära återkomster blir tyvärr bara en acceptabel filmupplevelse som i mångt och mycket känns som en storslagen reklamfilm för nästa års beryktade fortsättningsturné. Konsertbilderna må blända men som helhet är detta inte en strålkastare, snarare en tanig kamerablixt.

Boko Yout – är det här framtiden?

9 september, 2026 by Thomas Johansson

Det börjar som ett valmöte.

Vote 4 Gusto.

Sedan kommer Boko Yout.

Sångaren är kroppsmålad i lila och från första sekunden känns det som att någon har släppt lös en mindre revolution på Trädgården. Det är teater, performance, punk, hiphop, grunge och klubb på samma gång. Men framför allt är det ett jävla ös.

Det hårda trycket mot kravallstaketet säger egentligen allt.

Publiken pressas framåt. Svetten kommer. Kropparna rör sig. Boko Yout kastar ut energi och publiken kastar tillbaka den. Det är inte en konsert man står och betraktar på lagom avstånd. Den händer i kroppen.

Och någonstans mitt i allt inser jag att valmötestemat gör hela föreställningen ännu bättre.

Det här är inte bara en artist som kommit på ett kul sätt att presentera sina låtar. Vote 4 Gusto blir en ram runt hela konserten. En politisk kampanj utan något riktigt parti, en valrörelse där budskapet snarare verkar vara: rösta på det konstiga, det gränslösa, det som vägrar passa in.

Boko Yout är definitivt inte intresserad av att passa in.

Musiken är lika omöjlig att placera som showen. Postpunk möter hiphop, triphop och afrikanska influenser, men det viktigaste är att allting får vara lite för mycket. Lite för högt. Lite för konstigt. Lite för snabbt. Det är precis därför det fungerar. Tidigare har Boko Yout beskrivits som hyperkinetisk och fullständigt genrevägrande, och live blir den egenskapen ännu tydligare.

Det är också något befriande i att se en publik som är ovanligt ung för Trädgården.

Det här är inte bara människor som kommit för att återuppleva något de redan känner till. De är här för något som händer nu.

Och kanske är det där den viktigaste frågan dyker upp:

Är Boko Yout framtiden för livemusiken?

Kanske inte ensam. Men definitivt en del av den.

För framtidens konserter lär knappast handla om att en artist står mitt på scenen och sjunger sina låtar medan publiken filmar dem med mobilen. Här finns något annat. En hel värld. Ett visuellt uttryck. Ett budskap. Humor. Politik. Kaos. Publikkontakt.

Och en sångare målad lila.

Det är teater, men utan att musiken blir sekundär. Det är en konsert, men utan att scenen blir en begränsning. Och när valmötet växer till ett fullständigt inferno framför kravallstaketet känns det som om Boko Yout lyckats hitta något som många betydligt mer etablerade artister letar efter:

ett eget språk.

Det är svårt att värja sig mot.

Det är ännu svårare att stå still.

Trädgården har genom åren blivit mer än en nattklubb – en plats där konserter, klubbliv och festivalstämning flyter ihop. I kväll känns det som om Boko Yout förstått exakt hur den platsen ska användas.

Ett valmöte har förvandlats till rave.

En konsert har förvandlats till teater.

Och publiken har röstat.

Vote 4 Gusto.

Jag vet inte om Boko Yout är framtiden för livemusiken.

Men om framtiden ser ut så här tänker jag gärna vara med.

5/5

Sensationellt högklassig instrumentalmusik – Graceful Degradation/ New Beginning av Trummor & Orgel

9 september, 2026 by Mats Hallberg

Trummor & Orgel

Graceful Degradation/ New Beginning

Inspelad och mixad i Sidetrack Studios Uppsala

Producenter: Anders och Staffan Ljunggren

Introspection

21:17 / 24:33

Releasedatum: april 2026 (New Beginning tidigare digitalt släppt 2024)

Minns inte när jag fick cd:n med Posten och vet inte varför skivbolaget (bröderna Ljunggrens?) skickade den till mig. Hade sannolikt sett vad jag recenserat på senare år. Duon Trummor & Orgel bildades av klaviaturspelande Anders och hans bror Staffan som ett sidoprojekt för tjugo år sedan i Uppsala. Sedan dess har fjorton skivor släppts, varav somliga ep. Senaste utgåvan är i form av två ep på samma cd där New Beginning inkluderats som bonus. Under cirka hundra spelningar har samarbete ibland skett med Ebbot (sjungit på en skiva och enligt uppgift producerat en annan), Magnus Carlson och Peter Norén. Musik har dessutom komponerats för film, teve samt stumfilm.

Med undantag för ett vitalt gig i Falkenberg med just nämnda Ebbot för cirka femton år sedan är detta första gången jag på allvar tar tillfället att sjunka in i bröderna Ljunggrens sound. Och som framgår med önskvärd tydlighet av omdömet blev jag begeistrad. Utan att alls imitera utgör förstås legendariska duon Hansson & Karlsson en självklar referenspunkt, genom det expansivt psykedeliska universum de skapade när den sortens jazzrockiga strömningar blommade som mest. Påstår som de själva på hemsidan att en oberoende stil odlats med förebilder som Brian Auger, i viss mån shoegazebanden My Bloody Valentine och Charlatans och 60-tals hjältar som Spencer Davis Group. Bröderna Ljunggren skriver, arrar och producerar själva musiken de spelar in i studio. För att parafrasera hur de lanserades inför konsert tidigare i år ”när hammondorgelns varma klanger möter trummornas pulserande energi” uppstår sväng eller meditativa sekvenser vilka alstrar eufori och skönhet. I denna blogg fick de för övrigt en euforisk recension efter spelning på Strand 2012.

Expressiva soundet i förening med det introspektiva i andra vågskålen, är uttryck som förfinats på Graceful Degradaition med melodier som framskrider lite långsammare och öppnar upp spejsiga soundscape. Vi får övertoner från hammondorgeln parade med analog tillförsel jämte rytmiskt kreativa mönster. Förlopp som förklaras som en evolution av deras musikaliska identitet. Senaste skivan signalerar enligt dem en mer sårbar och ofiltrerad approach. Ett grepp och begrepp jag vill betona är bruket av dynamik, definitivt en nyckel till uppnådd framgång såsom diverse uppdrag, Grammis-nominering och lovord utomlands. Ett annat varumärke är givetvis det sömlösa samspelet.

Duon nominerades till Grammis i kategorin jazz, fast de näppeligen ägnar sig åt den förvisso breda genren även om improvisation nog förekommer, åtminstone live. Hänförs istället av antingen stämningssättande tongångar eller melodier där man kliver fram som groovemakers för att använda James Browns terminologi. Överlag blir det mer eller mindre visuellt och draperas i en tidlös dräkt vars sound alstrar bra vibrationer för att nyttja en schlager-klyschig term. Vad gäller sättning trakterar Anders orgel och märl väl syntar medan Staffans arbetsredskap är trumset och percussion. På New Beginning finns stråkpålägg gjorda av Amatokvartetten på fyra av fem spår. Om jag ska knyta Trummor & Orgel till samtida konstellationer soniskt hör jag viss likheter med den retro-eklektiska hållning som Dungen demonstrerar.

Männen är tillräckligt rutinerade för att smart kunna laborera med omväxlande uttryck, en begåvning som definitivt märks. De lyckas undvika att upprepa sig. Somliga alster fångar en direkt medan andra väcker ens nyfikenhet. Poängen är att de håller greppet om lyssnaren eftersom lägstanivån är anmärkningsvärt hög. Vi slipper ointressanta transportsträckor. Diving Bell på Graceful Degradation skrider exempelvis ståtligt fram och i den mån något spår kan kallas ballad lanseras en sådan med drömskt tassande i inledande melodi på bonus-ep:n. Bedårande minimalistiskt tema! Fantasin flödar, fast inte ymnigare än att precis allt kreerats med synnerligen gott omdöme, i en attraktiv mix av medryckande takter och reflekterande beats plus dito slingor. En låt betitlad From a Distance från nämnda bonus-ep bryter mönstret genom att sväva iväg i blåa toner. Tippar på att också finalen Inner Groove Distortion flyter fram i moll. Den får mig att rysa av välbehag, en känsla som sammanfattar denna spännande resa jag uppfylldes av.

Filmrecension: La Grazia – osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla

9 september, 2026 by Linou Gertz

La Grazia
Betyg 4
Svensk biopremiär fredagen 11 september 2026
Manus och regi Paolo Sorrentino

Den italienska mästaren Paolo Sorrentino, tidigt känd för Kärlekens konsekvenser och This Must Be the Place som följde upp med The Great Beauty (en slags modern tolkning av La Dolce Vita) och Youth – sen också TV-serien The New Pope och filmen Hand of God, är nu tillbaka med ett italienskt drama som osar av den italienska autuerens fingertoppskänsla, finstämdhet och stil-känsla. Filmen kretsar kring den italienska presidenten Mariano De Santis, spelad av regissörens mångåriga kollaboratör Toni Servillo (som även spelade huvudrollen Jep i The Great Beauty), som snart ska pensionera sig men innan dess förhoppningsvis ska hinna med att skriva under och godkänna ett lagförslag om dödshjälp som han länge skickat fram och tillbaka för att undvika.

På honom om detta är hans dotter, Dorotea (spelad av Anna Ferzetti), som brinner starkt för att lagen ska kunna godkännas. Hon är behjälplig med revideringar, strykningar och korrigeringar samt att skicka papparena till rätt instanser för korrigering innan presidenten förhoppningsvis skriver under någon gång. Det moraliska dilemmat, som Mariano själv ser det, är att hjälpa någon att dö är mord. För att understryka problemet hamnar vi i en ridhall där en häst lider och borde avlivas, men som presidenten beordrar ska få leva tills dess att den naturligt går bort. Även här går hans moraliska kompass helt i linje med hans personliga övertygelser och följdaktliga handlingar. Att han inte tycks kunna ta med lidandet i beaktning hos vare sig hästen eller de två fängelsekunder som är aktuella för benådning (vilket filmens titel alltså understryker) visar kanske på presidentens ålder men också hans bakgrund som jurist där all verklighetens bedömning ligger i linje med lagens exakta text och formulering. Om detta har han skrivit en över 2000 sidor lång bok om. Ändå är han väldigt styltig och exakt i sin tolkning av alla situationer utan att kompromissa utifrån egna känslor och angränsande omständigheter som bör förmildra synen.

Filmens bildspråk är estetiskt överdådigt men ändå på ett nedtonat sätt. Den inledande bilden med presidenten som går mot kameran för att hämta en cigarrett är väldigt snyggt fångad. Bildspråket pendlar som ofta i Sorrentinos filmer mellan det storslagna omsvepande naturbilder och mer närgångna personliga porträttbilder nästan som gör att vi kommer både människan och dramat nära. Kanske är Paolo här precis som sin huvudperson lite låst till sin egna perfektion och försöker föryngra sig – Mariano genom musiken när han börjar lyssna på och prisa hip-hop, och Sorrentino genom några slarviga kamerasvep som kanske ska kännas ungdomligt rörliga och nästan slarvigt snabba som om de vore beställda av en debutregissör – men som mest förstör filmens enhetliga språkbild och mer lugna och sansade tempo som flyter sakta men säkert. Dock är de så få och kortvariga att de knappast förstör helhetskänslan speciellt, eller drar ned den nämnvärt, utan det är i dess ganska enkla moraliska dilemma och frågeställande som den bara nästan når storheten. En bra film må ställa frågor om livet och moraliska frågeställningar, men en mästerlig sådan låter också publiken reflektera och till och med låta filosofera om hur de hade agerat om de själva var i samma situation och mött svåra politiska och/eller moraliska dilemman. Här kommer allting ganska enkelt för alla andra än huvudrollsinnehavaren och väldigt lite lämnas till fantasin eller det egna tänkandet. Filmens två exempel är också ganska enkla, först får framstå som ganska hemska och onda, men sedan snabbt kastas omkull för enkla orsaker bakom som tycks väldigt enkla att förhålla sig till, som att det vore mänskligast att avliva hästen istället för att låta den lida i onödan, och bjuder inte direkt in till vidare konversation eller filosofi. Tyvärr.

Allt som allt är det ändå en intressant och vacker film som fångar dagens Italien, modern kultur och tanken om att åldras och att kunna lämna efter sig någonting definitivt och stolt kan stå bakom utan att förhastat ha kastat sig in i för populismens skull. Där den kanske aldrig når på djupet bjuder den ändå in till skratt och charmerande sidokaraktärer som Coco (spelad av Milvia Marigliano) som pratar i samma hastighet som en kulspruta spyr ur sig bly. Sidospåret med efterföljande presidenten och vem som hans fru strulade med way back ger också liv till filmen. Liksom hans intervju med Vogue Italia som bjuder in till reflektion till livet och kärleken för vår huvudperson. Att han sedan svävar fritt i rymden känns som en passande avslutning. En konstnärlig bild som ramar in och perfekt sammanfattar hans emotionella slutkläm och varande.

Toppnytt

Footer

Om oss