U.S. Girls

U.S. Girls är ett namn som väcker många associationer. I själva verket rör det sig om en person, Meghan Remy, och hon bor inte ens längre kvar i USA. Hon har kallats “avant-pop deconstructionist” och hennes musik, som även i sina mest poppiga ögonblick sköljs av en mörkt surrealistisk slöja, är så långt ifrån bilden av amerikanska high school-tjejer som spelar volleyboll på stranden du kan komma. Snarare låter det som något som skulle kunna spelas på radion när några karaktärer i en David Lynch-film åker längs motorvägen på natten. Den 25 september släpps hennes nya album, Half Free, och därefter är hon aktuell med spelningar på Babel i Malmö och Pustervik i Göteborg den 10 respektive 12 oktober. Kulturbloggen fick en pratstund med henne.

Du har tidigare släppt album på flera olika skivbolag. Vad tror du flytten till 4AD kommer innebära?

– Jag tror bara det innebär en större publik att nå ut till. Fler kommer höra det. 4AD har varit med så länge och har så mycket respekt att det finns en publik som lyssnar på allt de ger ut, oavsett vad det är. Jag kan dra nytta av det så fler personer får tillgång till min musik och tar det jag säger mer seriöst.

Vad hade du för bild av 4AD innan du sajnade till dem? Är du ett fan av vad de gjorde på 80-talet, eller föredrar du snarare artister som Grimes och St. Vincent som de har arbetat med mer nyligen?

– Den artisten jag gillar mest är nog Scott Walker. Ariel Pink gillar jag också. Min tanke var att det var ett skivbolag med integritet, som inte är rädda för att ge ut udda saker. Att de inte räds det tilltalar mig nog mer än någon artist de jobbar med. Jag var mer intresserad av deras integritet.

Nu när du har sajnat till 4AD kommer många höra din musik för första gången, men du har gett ut musik med U.S. Girls sedan 2007. Tror du att alla erfarenheter du samlat på dig sedan dess har varit nödvändiga för att du skulle kunna göra ett album som Half Free?

– Oh, självklart, allt är bara en del av en större resa. Till och med detta är bara en liten del av vad som i slutändan kommer bli en stor samling av verk. Jag skulle inte vara där jag är idag om jag inte hade gett ut alla de där skivorna förut. Alla de där turnéerna och alla de sena nätterna då jag sov på golvet, det har varit nödvändigt. Jag kunde inte ha gjort det här albumet utan alla de erfarenheterna.

På vilka sätt skiljer sig Half Free från dina tidigare album?

– Framför allt i termer av innehållet jag sjunger om. Min röst är klarare än någonsin tidigare. Sättet det är inspelat på. Du kan verkligen höra orden. Min röst är inte gömd bakom någon distortion. Produktionsvärdet är högre än tidigare eftersom jag samarbetat med massa personer.

Var arbetsprocessen annorlunda?

– Ja, eftersom processen inkluderade massa människor. Folk gav mig beats, jag lyssnade, förde anteckningar över hur arrangemangen borde vara, skrev sångmelodier, skickade tillbaka det. Varje låt kom till på ett unikt sätt. Vissa låtar var sampling-baserade, då var vi tvungna att återskapa alla samplingar. Vissa låtar var enklare, de kom bara ut, dessa var mer eller mindre demos, slutprodukten var bara lite mer städad. Det är lite av allt möjligt.

Är det något specifikt som har påverkat din kreativa process?

– Att bli mer filmintresserad förändrade sättet jag ser på musik och musikredigering. I synnerhet John Cassavetes och hans karaktärer fick mig att vilja skriva ut ett karaktärsperspektiv. Olika karaktärers vardag. Det var en stor sak för mig. Att jag blev mer självsäker som visuell konstnär gav mig sedan mer självförtroende som musiker. Jag vågade mer.

På vilket sätt påminner filmskapande om att göra musik?

– Att göra musik är enklare! Det påminner om varandra på så sätt att du försöker förmedla en abstrakt idé. Du kan inte bara säga “det här är vad jag tänker på”. Du uttrycker dig mer abstrakt, på ett sätt som även om det är skumt ändå är underhållande. Det är inte som att gå i skolan, musik precis som film är fortfarande underhållning.

Varifrån tror du att dina idéer kommer? Bär du alltid omkring på dem i ditt undermedvetna eller växer fram i takt med att du fortsätter leva ditt liv och råkar ut för nya erfarenheter?

– Både och, ibland får jag idéer från drömmar, ibland ser jag någon på bussen som inspirerar mig. Den lilla grejen jag noterade växer sedan till en hel berättelse om personens liv. Nyheterna, vad som försiggår i världen påverkar mig. Vissa saker är ämnen jag bearbetar personligen på grund av min uppväxt. Jag kommer alltid påverkas av det. Idéer kommer från lite överallt.

Jag gissar att en av fördelarna med att spela in hemifrån är att du kan testa massa saker utan att behöva oroa sig över att slösa bort dyr studiotid. Tycker du att den aspekten — experimenterat med olika lager och sound — är kännetecknande för U.S. Girls?

– Alla andra jag spelar med är musiker, men jag är inte nödvändigtvis en musiker. Jag är inte den som bara kan gå in i en studio och lägga något på en låt. Om pengar står på spel — vilket det gör den här gången — upplever jag sällan arbetsmiljön som särskilt entusiastisk. Jag ser mig inte som en lo fi-artist, utan mer som en experimentell artist. Det tar tid att experimentera så det är bäst att göra det hemifrån. Då behöver du inte betala för den tid det tar.

Vad tycker du om dagens popmusik? Ser du dig själv som en popartist?

– Löst, eftersom jag gillar pop och strävar efter något slags populärt sound. Jag antar att jag försöker vara populär. Men vad jag gör låter inte alls som något som spelas på radion och är populärt på riktigt. Jag tycker att popmusik är i desperat behov av en injektion sanning, ärlighet och äkthet. Det är bara smink och plastikoperationer. Alla säger samma sak och ingen säger egentligen något. De flesta som lyssnar på pop är unga. De väntar på en popstjärna som kan vägleda dem istället för att bara lobotomera dem ännu mer.

Var det mer äkthet i popmusikens tidiga dagar, på 60- och 70-talet?

– Jag skulle säga det, men det var mycket som var skräp också. Mycket gjordes bara för att säljas och konsumeras. Men jag tror det var fler som försökte säga något på den tiden eftersom nedgången inte hade börjat inom populärmusik, film och konst. Efter 70-talet var det som att de styrande makterna bestämde sig för att det inte längre var okej med subversiva tankar inom det som är mainstream. Det var för farligt. Det skulle kunna störta konsumtionssamhället. Så artister som hade något att säga tystades snabbt. Deras idéer — du vet, att få folk att vilja frigöra sig — var inte välkomna.

Är det vad albumtiteln, Half Free, syftar på?

– Definitivt. Titeln syftar på hur det är att vara kvinna i västvärlden. Hur jag på sätt och vis är fri, men ändå inte. Min kropp dikteras fortfarande av mestadels manlig media. Speciellt i västvärlden har vi en bild av att vi är fria. Vi har internet, vi kan göra vad vi vill. Världen ligger för dina fötter. Men i själva verket är vi marionetter.

Du har flyttat till Toronto men kommer ursprungligen från Illinois. Hur ser du på ditt hemland idag? I videon till Damn That Valley ser vi bilder på Washington som driver med patriotism, och texten tycks handla om en krigsänka.

– Jag vet inte vad jag ska tycka om staterna, jag bor inte kvar av en massa anledningar. Det är en läskig plats som bara blir läskigare. Det måste falla snart, det kan bara vara en supermakt under en så lång tid. När jag åker dit blir jag ledsen. Det finns saker jag fortfarande älskar och relaterar till. Så mycket som jag hatar länder och gränser så identifierar jag mig fortfarande som en amerikan. Men det är en snedvriden, förstörd plats. Det faktum att så mycket av det världen konsumerar kommer därifrån oroar mig. Det är för stort. Jag vill vara hoppfull och se vad nästa generation — de som går på gymnasiet nu — växer upp till att bli. Jag hoppas de är mer öppensinnade, att det när de kommer till makten blir mer fritt och accepterande. Men jag är inte säker. USA kommer lida från effekterna av kriget i Irak och alla soldater som återvänder hem med problem utan att få det stöd de behöver.

Hur kom den låten till? Den sticker ut från dina tidigare låtar med sitt reggae-beat. Var det avsiktligt?

– Den kom till på grund av en Toronto-baserad producent som jag hade arbetat med några gånger tidigare, Onakabazien. Han hade egentligen gjort beatet åt sig själv att rappa över för några år sedan. Jag hade sett honom framföra det live, från början samplade han A Whiter Shade of Pale och jag älskade det när jag hörde det. Han slutade använda det live, så jag frågade om jag kunde få beatet. Jag älskar reggae, så det tilltalade mig verkligen. Jag hade aldrig haft en sådan låt så jag såg det som en utmaning att göra en låt som skiljde sig från det jag brukar göra. Det sammanföll med att jag läste en bok av Sebastian Junger som heter War, den boken öppnade mina ögon för hur det är att vara en soldat till den grad att jag även började fundera över hur det är att vara gift med en soldat.

Vad mer inspirerade dig den här gången? Var det något särskilt, inte bara musikaliskt utan även när det kommer till litteratur, film eller andra livshändelser?

– Bara en sådan sak som att jag på ett personligt plan kände att jag var på en bra plats där jag kunde utforska mig själv. Jag har en partner som verkligen stöttar mig. Jag känner mig tillräckligt trygg för att våga vara sårbar i mina texter. Jag tror att tryggheten i mitt liv inspirerade mig. Sedan, som jag nämnde tidigare, påverkades jag av Cassavetes filmer och sättet han beskriver karaktärer.

Är det någon av hans filmer du rekommenderar som ett första steg in i hans skapande?

– En kvinna under påverkan, det var den första filmen jag såg. Den är inte som någon annan film. Den är väldigt verklig när den beskriver mental sjukdom, äktenskap och föräldraskap. Sättet den är filmad är som verkliga livet. Det känns som att du står vid sidan och ser på. Gena Rowlands är briljant i den.