Lower Dens

På sitt tredje och mest lättillgängliga album hittills, Escape From Evil, vänder Baltimore-bandet Lower Dens blicken från den krautrock-influerade indiepop som präglade 2012 års Nootropics till ett noir-doftande 80-tal. Kulturbloggen mailade med bandets frontfigur Jana Hunter.

Du skrev delar av ert nya album, Escape from Evil, i turnébussen när ni turnerade med Sharon Van Etten. Är det enkelt för dig att skriva låtar när du är på turné, och vilken inverkan har de olika miljöerna haft på albumet?

– Det är enklare att skriva vissa typer av låtar när du är på turné. Distraktion hjälper på något sätt. Det hindrar dig från att fokusera på det brådskande behovet att skapa något bra, och tillåter dig skapa utan att sätta någon standard. Jag är övertygad om att de olika landskapen och kulturerna har haft en inverkan, men jag kan inte säga hur. Jag tror att resandet i sig hade en större inverkan än destinationerna.

Hur kom du fram till titeln Escape From Evil, och vilken ondska är det du försöker fly från? Är det en specifik ondska som existerar i dagens samhälle, eller är det något mer abstrakt?

– Escape From Evil är titeln på en bok av Ernest Becker. Jag försöker inte fly undan något; snarare försöker jag tänka på vad ”ondska” är i våra liv, i mitt liv, och komma på ett sätt att bli av med det, eller vad för råd jag kan ge till andra. Jag vill vara lycklig, jag vill att andra ska vara lyckliga, och jag vill att lyckan ska vara bestående och rik och meningsfull. Jag tänker ofta på hur vi är så förankrade i kapitalism, hur finansiell framgång ställs mot själva tanken på gemenskap, och hur vi i grunden konkurrerar om allt med alla hela tiden.

Hur brukar låtidéer komma till dig? Är det en intuitiv process? Har metoden förändrats sedan era tidigare album?

– Ibland uppenbarar sig låtar från etern på det sättet vi tror att det kanske är för de begåvade, men enligt min erfarenhet är det oftast slutprodukten av långa arbetstimmar och förfining. Det kan vara att jag är bättre på redigering än att fånga något i sin essens. Det här albumet skrevs kollaborativt i vissa stadier, och på datorn i andra. Nootropics skrevs först på en dator och sedan i studion med bandet. Twin-Hand Movement skrevs nästan helt och hållet som förstatagningar på looppedaler. Opiater brukade vara en nödvändig del i de första stegen av skrivandet på de två första albumen, men inte längre.

På vilka sätt tycker du att det här albumet skiljer sig från 2012 års Nootropics? Var det något särskilt du strävade efter att göra annorlunda sett till soundet eller produktionen den här gången?

– De två albumen är nästan varandra motsatser, men den största skillnaden är graden av emotionellt engagemang i skrivandet. Nootropics var av design mer känslomässigt frånvarande, ämnet krävde det. Escape From Evil är så nära det här bandet kommit till att släppa garden känslomässigt. Texterna tar upp verkliga ämnen som påverkat oss starkt, och jag tror att låtarna bara kunde bli som de blev på grund av det. Det finns ett sken över allt vi gör — det är omöjligt för oss att inte dra åt det hållet — men det här är första samlingen låtar som gör det svårt för mig att hålla mig samman på scen. Samtidigt är ljudet avskalat och raffinerat. Vi kunde skala bort flera lager av reverb och distortion och fokusera på texturer som kändes närmre och varmare. Jag tycker att vi gjorde markanta framsteg i låtskrivandet i och med det här albumet, och jag ville att produktionen skulle förtydliga det.

Bitvis känns det här albumet renare, mer optimistiskt och mindre krautrockigt än era tidigare album. Vad tror du den utvecklingen beror på? Har din relation till musik förändrats de senaste åren?

– Jag vet inte om det är mindre krautrockigt, eller om något vi gjort varit krautrock. Vi var helt klart mer influerade av vissa grupper som fått den stämpeln, men hur skulle ett modernt amerikanskt band som oss någonsin kunna hoppas på att räknas bland dem. Vår musik, som så mycket annat som görs nuförtiden, är en sammanslagning av så många saker. Den sannaste benämningen på det vi gör jag kan komma på är rockmusik. Under det paraplyet har vi haft så mycket spelrum och lyckats skapa egna sound. Avsikten var att göra någonting mer positivt med det här albumet, men för den sakens skull inte skygga för svårare saker, utan snarare besegra dem med låtar och resa sig över dem. Sucker’s Shangri-La handlar om beroende, och att i slutändan få kontroll över det. Société Anonyme handlar om att vägra låta sig vallas mot de klippor som är underhållningsbranschen. Jag tror att mitt förhållande till livet har förändrats och det är därför musiken är annorlunda.

Den första singeln från albumet var To Die in L.A.. Kan du berätta om tankarna bakom dess musikvideo?

– Jag berättade för Cody vad jag tyckte, och om något ville jag att han skulle plocka från estetiken och tematiken från filmen To Live and Die in L.A.. Låten handlar inte om filmen, men det har vissa likheter, och jag stal titeln (vår låt heter förvisso To Die in L.A.). Allt annat är en produkt av Codys lika underliga som fantastiska hjärna. Han nämnde att videon var ett museum över den besatthet som genomsyrar samtiden: Ashley, magic 8 ball, vissa kändisar. Det döda rådjuret inspirerades av de hundratals bilder jag skickade Cody som skulle definiera albumets estetisk.

Tycker du att stämningen i låten speglar albumet som helhet? Varför valde ni den låten som första singel?

– Den låten är en lämplig introduktion till albumet, men nej, jag tycker inte att någon av låtarna återspeglar albumet som helhet. I min mening är albumet för komplext för det. Men To Die in L.A. är en bra maskot.

Kan du dela med dig av någon rolig eller oväntad anekdot kring hur den låten kom till?

– Efter vår inledande skrivsession, och efter år av roterande bandmedlemmar, kraschade turnébussar och missbruk, bestämde jag och Geoff oss för att göra låtar som var roliga att spela. Enklare och mer upplyftande, vad som än krävdes. Det första jag gjorde efter den konversationen var att sikta in mig på den låten, och jag menar likt ett rovdjur som siktar in sig på sitt byte. Den var i moll, jag gjorde den till dur. Den var två minuter lång med en snabb refräng, jag sträckte ut refrängen och gav den den där obstinata melodin. Slutligen, på topp av det, gav jag versen den där blinkande synthmelodin. Så det fanns ingen återvändo, det var officiellt en poplåt. Jag var så beslutsam, jag tror att hela omvandlingen tog tjugo minuter.

Inspireras ni av andra Baltimore-band, såsom Future Islands och Beach House, som varit framgångsrika på sistone?

– Jag är glad för deras skull, men den typen av framgång vi strävar efter är den vi kan drömma oss till själva.