2012 stod Jesso inför ett vägval. Som basist, bland annat åt popsångerskan Melissa Cavatti och som medlem i den The Killers-influerade gruppen The Sessions, hade han kämpat sig fram som musiker i Los Angeles med måttlig framgång. Hans visum var på väg att gå ut och han letade efter en anledning att stanna. Istället blev han påkörd av en bil när han var ute och cyklade. Dagen därpå fick han reda på att hans mamma diagnosticerats med cancer. Bruten, men inte slagen återvände han hem till Vancouver för att ta ett jobb på en flyttfirma, samtidigt som han på sin systers piano skrev de låtar som utgör hans debutalbum Goon som släpps senare i mars.
Hur kände du när du flyttade hem till Vancouver igen?
– Det kändes som att jag hade studsat runt en del, jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville bara ha lite trygghet i mitt liv. Jag återvände till Vancouver och tänkte att jag behövde ett jobb jag skulle kunna ha en lång tid framöver. Så jag tog ett jobb på min kompis flyttfirma. Musik tänkte jag bara ha som en hobby, något jag skulle kunna lära mina framtida barn.
Varför flyttade du till Los Angeles från första början?
– Jag blev erbjuden att kompa en popartist, så jag tackade ja och de flyttade ner mig till Los Angeles, sedan blev det bara att jag stannade kvar när jobbet var klart.
Bor du fortfarande kvar i Vancouver?
– Jag flyttade precis till Los Angeles igen!
I Hollywood sjunger du om en person som först försöker lyckas, men i slutändan tror att han ska dö i Hollywood. Handlar den om dina egna erfarenheter av Los Angeles?
– Yeah, jag menar, det var delvis så jag kände. Hollywood är en konstig plats. Många hopp och drömmar kommer dit, många av dem klarar sig inte ut. Så jag var rädd att det kanske skulle vara jag.
Brukar dina låtar vara självbiografiska?
– Jag skriver om personliga saker. Vet inte om jag medvetet försöker skriva självbiografiskt, vissa låtar har jag ju bara hittat på. True Love handlar om en man och en kvinna. Vilka är de? Där berättar jag bara en historia. Men för det mesta när du skriver texter, så är det lättast att skriva om dig själv.
När började du skriva din egen musik?
– I high school. Jag köpte en gitarr från en av mina lärare. Och jag hade spelat saxofon när jag var yngre. Men jag köpte en gitarr och började skriva egna låtar när jag var tolv.
Kan du berätta om dina tidigare musikaliska projekt? Var det svårt att skriva så direkta låtar för det här albumet?
– Jag har bara spelat i band eftersom jag inte velat sjunga. Från folk-inspirerade till pop-inspirerade band. När jag sedan bestämde mig för att göra allt själv med ett piano var allt nytt. Det var nytt att sjunga, nytt att spela piano, och nytt att skriva alla texter. Allt som hände var nytt för mig, men det var riktigt uppfriskande. Jag kunde göra exakt vad jag ville!
Vad uppmuntrade dig till att bli sångare?
– Haha, jag är ingen sångare. Kanske är jag låtskrivare, sedan är jag miljoner andra saker innan jag är en sångare. Det var bara något jag gjorde. Jag trodde inte att så många skulle höra det. Kanske mina vänner, kanske skulle jag kunna visa min framtida familj att jag laddat upp en låt på YouTube. Något i den stilen. Det här var jag inte beredd på. Så jag störde mig inte på att det var min röst. När jag tänker på min röst i musikindustrin stör det mig, eftersom jag inte är en bra sångare, men när jag bara sjunger för min egen skull gör det ingen skillnad. Då är det bara min röst.
Just a Dream var den första låten du skrev när du kom tillbaka till Vancouver, eller hur? Hur kom den låten till? Försökte du medvetet skriva en låt eller kom den bara av sig själv?
– Det stämmer. Jag vaknade upp från en dröm där jag hade en fru och en 1 dag gammal bebis. Och apokalypsen var på väg. Jag åkte till jobbet den dagen och berättade för min kompis som ägde flyttfirman om drömmen. Hela idéen fascinerade mig. Var det min framtida fru jag hade sett? Jag kände inte igen henne. Jag försökte gå igenom drömmen i mitt huvud. Vad hette bebisen? Jag minns inte. Det kändes så levande, men vad hette bebisen? Och vad sade jag till den? När jag tänkte ”vad sade jag till bebisen i drömmen?”, började jag tänka ”vad skulle jag säga till min unge om jag faktiskt hade en?”. Hur säger du till en 1 dag gammal bebis att den ska dö? När jag skrev låten hade jag refrängen och melodin, och började bara sjunga ”yesterday I had a baby / now she’s one day old and she looks just like her old lady”.
Låten har en 70-tals-/singer-songwriterkänsla. Satte den tonen för de efterföljande låtarna?
– Jag lyssnade inte på 70-talsmusik, kanske gillade jag bara ackorden eftersom det var vad som kom naturligt när jag lärde mig spela piano. Jag kände till Randy Newman, men de andra jag jämförts med visste jag inte vilka de var. 70-talet var inget jag strävade efter. Jag ville bara skriva en låt och det var vad som kom ut. När jag väl började lyssna på 70-talsmusik så föll de andra låtarna in i det, men då hade jag redan skrivit en del. Mycket av albumet hade jag skrivit innan jag ens kom att tänka på att stilen var lite 70-tal.
Hade du några särskilda influenser i åtanke när du skrev albumet?
– Självklart visste jag att det skulle vara lite Randy Newman över det, eftersom det bara var jag och ett piano. Medan jag skrev demos skickade JR musik. Han skickade Todd Rundgren, Biff Rose, och massa sådant.
Hur kom du i kontakt med JR White? Var du själv ett fan av Girls?
– Jag skickade ett e-mail. Girls hade precis splittrats och jag skrev något i stil med ”det kommer att ordna sig, kompis”. Han svarade och bad mig ringa honom, vilket jag gjorde, och det var nog det bästa som någonsin hänt mig.
Utöver White har även Patrick Carney, från The Black Keys, och Ariel Rechtshaid, som är känd för sitt arbete med artister som Sky Ferreira och Blood Orange, varit med och producerat skivan. Hur var det att jobba med olika producenter?
– Det var otroligt! Jag älskar producenter eftersom de har ett så annorlunda synsätt på allt. Det var fantastiskt att hoppa runt, de var alla så olika. Var och en var bra på sitt eget sätt. Och det är skumt, producenter har någonting gemensamt. Jag kan inte sätta fingret på vad, det har jag inte lyckats klura ut än, men något är det. Jag har börjat tänka ”den där snubben är säkert producent”, så säger de ”hey, jag är producent”. Det är något med dem. De har en annorlunda personlighet än låtskrivare. Låtskrivare är ofta korta. Jag är två meter så jag kanske egentligen inte är en artist. Man ska inte hårdra, men det är roligt att så många stora låtskrivare är så små människor!
Kan du ge något exempel på vad de olika producenterna bidrog med?
– JR var mitt musikaliska uppvaknande. Jag har själv inga galna influenser, känner inte till massa band, och är ingen samlare som gräver efter sällsynta skivor. Jag har inte lyssnat på bra musik sedan jag var liten. Allt det är hans förtjänst. Jisses, vad han blev paff när jag inte kände till Biff Rose! Han lärde mig allt om vilken musik jag borde lyssna på. Pat Carney lärde mig det mesta om musikbranschen, han är otroligt smart och kan en massa, så han kunde jag alltid fråga om råd. Ariel visade hur professionell en kan vara. Det måste ha tagit två timmar att spela in Without You.
Albumet gästas även av Danielle Haim.
– Hon är min Honey Boo Boo. Jag älskar henne.
Hur fick du henne att vara med på albumet?
– Jag frågade inte ens, det bara blev så. Men jag är glad att hon är med. Hon är ihop med Ariel. Jag älskar alla Haim-tjejerna. De är som familj för mig nu!
Hur skulle du beskriva dina spelningar? Jag upplever många av dina låtar som intima, hur gör du för att det ska bli en mer kollektiv upplevelse live?
– Vet inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag ser inte mig själv som en performer. Men det är väl upp till folk om de vill komma på mina spelningar. Jag tror inte att jag är typen som kommer att imponera på folk med mina uppträdanden. Men gillar du mina demos är chansen stor att du också kommer gilla mina liveframträdanden, för jag kommer mer eller mindre återskapa mina demos.
True Love var med på vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta något kring hur den låten skrevs?
– Det är en av de enda låtarna jag försökt skriva om någon annan än mig själv. Jag ville skriva om ett förhållande. Vad finns det att säga mer… jag kan berätta en anekdot om hur jag skrev Hollywood istället.
Please do!
– Hollywood skrevs som ett soundtrack till en Scarlett Johansson-musikvideo. Jag spelade till den, så demon är exakt lika lång som Falling Down; Tom Waits-låten hon gör en cover på. Och hon har en musikvideo till den. Om du spelar demoversionen av Hollywood över den så märker du hur allt faller på plats.
