• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Los Angeles

Tobias Jesso Jr: “Jag tror inte att jag är typen som kommer att imponera på folk”

13 februari, 2015 by Jonatan Södergren

jessojr

2012 stod Jesso inför ett vägval. Som basist, bland annat åt popsångerskan Melissa Cavatti och som medlem i den The Killers-influerade gruppen The Sessions, hade han kämpat sig fram som musiker i Los Angeles med måttlig framgång. Hans visum var på väg att gå ut och han letade efter en anledning att stanna. Istället blev han påkörd av en bil när han var ute och cyklade. Dagen därpå fick han reda på att hans mamma diagnosticerats med cancer. Bruten, men inte slagen återvände han hem till Vancouver för att ta ett jobb på en flyttfirma, samtidigt som han på sin systers piano skrev de låtar som utgör hans debutalbum Goon som släpps senare i mars.

Hur kände du när du flyttade hem till Vancouver igen?

– Det kändes som att jag hade studsat runt en del, jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville bara ha lite trygghet i mitt liv. Jag återvände till Vancouver och tänkte att jag behövde ett jobb jag skulle kunna ha en lång tid framöver. Så jag tog ett jobb på min kompis flyttfirma. Musik tänkte jag bara ha som en hobby, något jag skulle kunna lära mina framtida barn.

Varför flyttade du till Los Angeles från första början?

– Jag blev erbjuden att kompa en popartist, så jag tackade ja och de flyttade ner mig till Los Angeles, sedan blev det bara att jag stannade kvar när jobbet var klart.

Bor du fortfarande kvar i Vancouver?

– Jag flyttade precis till Los Angeles igen!

I Hollywood sjunger du om en person som först försöker lyckas, men i slutändan tror att han ska dö i Hollywood. Handlar den om dina egna erfarenheter av Los Angeles?

– Yeah, jag menar, det var delvis så jag kände. Hollywood är en konstig plats. Många hopp och drömmar kommer dit, många av dem klarar sig inte ut. Så jag var rädd att det kanske skulle vara jag.

Brukar dina låtar vara självbiografiska?

– Jag skriver om personliga saker. Vet inte om jag medvetet försöker skriva självbiografiskt, vissa låtar har jag ju bara hittat på. True Love handlar om en man och en kvinna. Vilka är de? Där berättar jag bara en historia. Men för det mesta när du skriver texter, så är det lättast att skriva om dig själv.

När började du skriva din egen musik?

– I high school. Jag köpte en gitarr från en av mina lärare. Och jag hade spelat saxofon när jag var yngre. Men jag köpte en gitarr och började skriva egna låtar när jag var tolv.

Kan du berätta om dina tidigare musikaliska projekt? Var det svårt att skriva så direkta låtar för det här albumet?

– Jag har bara spelat i band eftersom jag inte velat sjunga. Från folk-inspirerade till pop-inspirerade band. När jag sedan bestämde mig för att göra allt själv med ett piano var allt nytt. Det var nytt att sjunga, nytt att spela piano, och nytt att skriva alla texter. Allt som hände var nytt för mig, men det var riktigt uppfriskande. Jag kunde göra exakt vad jag ville!

Vad uppmuntrade dig till att bli sångare?

– Haha, jag är ingen sångare. Kanske är jag låtskrivare, sedan är jag miljoner andra saker innan jag är en sångare. Det var bara något jag gjorde. Jag trodde inte att så många skulle höra det. Kanske mina vänner, kanske skulle jag kunna visa min framtida familj att jag laddat upp en låt på YouTube. Något i den stilen. Det här var jag inte beredd på. Så jag störde mig inte på att det var min röst. När jag tänker på min röst i musikindustrin stör det mig, eftersom jag inte är en bra sångare, men när jag bara sjunger för min egen skull gör det ingen skillnad. Då är det bara min röst.

Just a Dream var den första låten du skrev när du kom tillbaka till Vancouver, eller hur? Hur kom den låten till? Försökte du medvetet skriva en låt eller kom den bara av sig själv?

– Det stämmer. Jag vaknade upp från en dröm där jag hade en fru och en 1 dag gammal bebis. Och apokalypsen var på väg. Jag åkte till jobbet den dagen och berättade för min kompis som ägde flyttfirman om drömmen. Hela idéen fascinerade mig. Var det min framtida fru jag hade sett? Jag kände inte igen henne. Jag försökte gå igenom drömmen i mitt huvud. Vad hette bebisen? Jag minns inte. Det kändes så levande, men vad hette bebisen? Och vad sade jag till den? När jag tänkte ”vad sade jag till bebisen i drömmen?”, började jag tänka ”vad skulle jag säga till min unge om jag faktiskt hade en?”. Hur säger du till en 1 dag gammal bebis att den ska dö? När jag skrev låten hade jag refrängen och melodin, och började bara sjunga ”yesterday I had a baby / now she’s one day old and she looks just like her old lady”.

Låten har en 70-tals-/singer-songwriterkänsla. Satte den tonen för de efterföljande låtarna?

– Jag lyssnade inte på 70-talsmusik, kanske gillade jag bara ackorden eftersom det var vad som kom naturligt när jag lärde mig spela piano. Jag kände till Randy Newman, men de andra jag jämförts med visste jag inte vilka de var. 70-talet var inget jag strävade efter. Jag ville bara skriva en låt och det var vad som kom ut. När jag väl började lyssna på 70-talsmusik så föll de andra låtarna in i det, men då hade jag redan skrivit en del. Mycket av albumet hade jag skrivit innan jag ens kom att tänka på att stilen var lite 70-tal.

Hade du några särskilda influenser i åtanke när du skrev albumet?

– Självklart visste jag att det skulle vara lite Randy Newman över det, eftersom det bara var jag och ett piano. Medan jag skrev demos skickade JR musik. Han skickade Todd Rundgren, Biff Rose, och massa sådant.

Hur kom du i kontakt med JR White? Var du själv ett fan av Girls?

– Jag skickade ett e-mail. Girls hade precis splittrats och jag skrev något i stil med ”det kommer att ordna sig, kompis”. Han svarade och bad mig ringa honom, vilket jag gjorde, och det var nog det bästa som någonsin hänt mig.

Utöver White har även Patrick Carney, från The Black Keys, och Ariel Rechtshaid, som är känd för sitt arbete med artister som Sky Ferreira och Blood Orange, varit med och producerat skivan. Hur var det att jobba med olika producenter?

– Det var otroligt! Jag älskar producenter eftersom de har ett så annorlunda synsätt på allt. Det var fantastiskt att hoppa runt, de var alla så olika. Var och en var bra på sitt eget sätt. Och det är skumt, producenter har någonting gemensamt. Jag kan inte sätta fingret på vad, det har jag inte lyckats klura ut än, men något är det. Jag har börjat tänka ”den där snubben är säkert producent”, så säger de ”hey, jag är producent”. Det är något med dem. De har en annorlunda personlighet än låtskrivare. Låtskrivare är ofta korta. Jag är två meter så jag kanske egentligen inte är en artist. Man ska inte hårdra, men det är roligt att så många stora låtskrivare är så små människor!

Kan du ge något exempel på vad de olika producenterna bidrog med?

– JR var mitt musikaliska uppvaknande. Jag har själv inga galna influenser, känner inte till massa band, och är ingen samlare som gräver efter sällsynta skivor. Jag har inte lyssnat på bra musik sedan jag var liten. Allt det är hans förtjänst. Jisses, vad han blev paff när jag inte kände till Biff Rose! Han lärde mig allt om vilken musik jag borde lyssna på. Pat Carney lärde mig det mesta om musikbranschen, han är otroligt smart och kan en massa, så han kunde jag alltid fråga om råd. Ariel visade hur professionell en kan vara. Det måste ha tagit två timmar att spela in Without You.

Albumet gästas även av Danielle Haim.

– Hon är min Honey Boo Boo. Jag älskar henne.

Hur fick du henne att vara med på albumet?

– Jag frågade inte ens, det bara blev så. Men jag är glad att hon är med. Hon är ihop med Ariel. Jag älskar alla Haim-tjejerna. De är som familj för mig nu!

Hur skulle du beskriva dina spelningar? Jag upplever många av dina låtar som intima, hur gör du för att det ska bli en mer kollektiv upplevelse live?

– Vet inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag ser inte mig själv som en performer. Men det är väl upp till folk om de vill komma på mina spelningar. Jag tror inte att jag är typen som kommer att imponera på folk med mina uppträdanden. Men gillar du mina demos är chansen stor att du också kommer gilla mina liveframträdanden, för jag kommer mer eller mindre återskapa mina demos.

True Love var med på vår lista över förra årets bästa låtar. Kan du berätta något kring hur den låten skrevs?

– Det är en av de enda låtarna jag försökt skriva om någon annan än mig själv. Jag ville skriva om ett förhållande. Vad finns det att säga mer… jag kan berätta en anekdot om hur jag skrev Hollywood istället.

Please do!

– Hollywood skrevs som ett soundtrack till en Scarlett Johansson-musikvideo. Jag spelade till den, så demon är exakt lika lång som Falling Down; Tom Waits-låten hon gör en cover på. Och hon har en musikvideo till den. Om du spelar demoversionen av Hollywood över den så märker du hur allt faller på plats.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Girls, Goon, Haim, Hollywood, JR White, Los Angeles, Tobias Jesso Jr., Vancouver

Skivrecension: Allah-Las – Worship the Sun

9 september, 2014 by Felix Lindén

worship-lp

Artist: Allah-Las
Titel: Worship the Sun
Betyg: 3

Skivbolaget Innovative Leisure har specialiserat sig på att släppa den sortens trendiga retromusik som passar bra i reklamfilmer. Det låter kanske som en diss, men jag brukar ofta uppskatta deras skivor. Det är nästan alltid snyggt gjort och inte sällan finns det en hel del talang bakom släppen. Allah-Las känns på det sättet som ett typiskt Innovative Leisure-band. Deras psykedeliska pop är både trendriktigt retro och väldigt välgjord.

I grunden gör Allah-Las den sortens retropsykedelia som inte sticker ut särskilt mycket åt något håll. Rötterna finns i psykedelisk pop, garagerock och sextiotalspop. Men till skillnad från en del annan psykedelia blir det aldrig riktigt psykedeliskt — det blir aldrig flummigt och svårlyssnat. Och till skillnad från ren garagerock så blir det aldrig rått och skitigt. I grunden är det snyggt gjord popmusik, inget annat. Det är såklart en smakfråga, men jag hade föredragit om de flummat ut ordentligt ibland, eller om de ibland gjort mer rå rock’n’roll. Som det är nu kan det bli lite för lättlyssnat ibland. Lite för lite som sticker ut, lite för lite som skaver.

Worship the Sun påminner väldigt mycket om Allah-Las förra skiva, den självbetitlade debuten från 2012. Debuten var starkare som helhet, med färre svaga låtar. På den nya skivan finns en del meningslös utfyllnad men också starkare höjdpunkter. Låtar som De Vida Voz och 501-415 är fantastiskt snygga poppärlor. Det är Allah-Las när de är som bäst: snyggt, catchy, välgjord och oemotståndligt charmig pop.

Text: Felix Lindén

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Allah-Las, Innovative Leisure, Los Angeles, retro, Worship the Sun

Kulturbloggen möter Julia Holter

12 augusti, 2013 by Jonatan Södergren

julia_holter_by_rick_bahto_007-crop_300dpi

Från det DIY-epicentrum Los Angeles nog kommit att bli härstammar den tjugoåttaårige multi-instrumentalisten Julia Holter. I sitt eget sovrum spelade den före detta CalArts-studenten in såväl albumdebuten Tragedy från 2011 som förra årets genombrottsalbum Ekstasis. Efter samarbeten med bland annat Linda Perhacs och Ramona Gonzalez från Nite Jewel gör hon sig redo för att släppa sitt tredje album på tre år; den 19 augusti ges Loud City Song, hennes första album som spelats in i en professionell studio, ut men redan nu kan du streama det via NPR. Kulturbloggen passade på att maila lite med henne inför det att hon avslutade Way Out West med en spelning på Annedalskyrkan.

Kan du berätta om de olika teman som tas upp på Loud City Song och på vilka sätt de anknyter till Colettes kortroman Gigi från 1944? Hur länge har du arbetat med albumet?

Albumet handlar om en frisinnad individ som känner sig instängd i det ytliga samhället. Det är precis vad Gigi handlar om, en tonårsflicka som vill göra sin grej medan familjen driver henne in i en specifik karriär – sällskapsdam till viktiga rika män – eftersom det är så det brukar gå till, som en dynasti eller något. Jag har jobbat med albumet i två års tid.

På vilka sätt påverkades albumet av att det spelades in i en annan miljö än ditt sovrum?

Jag spelade in och skrev alla demos där hemma, så den kreativa processen var egentligen inte så annorlunda, men det kändes bättre den här gången. Eftersom jag inte behövde se mina demos som färdiga låtar kände jag större frihet att prova på olika saker, jag kunde använda min uppfinningsförmåga i vetskapen att jag hade tid och personer omkring mig som kunde hjälpa mig färdigställa mina soniska fantasier, till skillnad från tidigare då jag framfört och spelat in så gott som allting på egen hand.

Varifrån brukar du vanligtvis hämta inspiration? Handlar låtarna om ditt eget liv i Los Angeles eller är de fiktiva berättelser?

Jag antar att jag vanligtvis hittar inspiration i icke-musikrelaterade saker, som scener i filmer eller ögonblick i böcker. Jag vet inte varför det är så, men jag vet att jag aldrig inspireras direkt av saker och ting som händer i mitt liv; indirekt, ja, men vanligtvis ligger det intressanta i det som väcks av fantasin. Sedan är känslorna i mina låtar naturligtvis känslor jag kan relatera till som person.

Kan du berätta lite om öppningsspåret World och varför du valde att släppa den som första singel från albumet?

Det var den sista låten jag skrev och den var ämnad att introducera albumet. Den utforskar många av de teman och bildspråk som återkommer senare. Det är nästan som en film då huvudkaraktären talar till tittarna i förväg och reflekterar över vad de ska titta på.

Vad handlar den andra singeln från albumet, In the Green Wild, om?

Det är en fråga om vad du ska göra om du är missnöjd med staden – ska du rymma bort och förlora dig själv i naturen?

På vilka sätt bidrog Cole M. Greif-Neill till albumet? Han har ju tidigare arbetat med Ariel Pink, tycker du att det finns en utpräglad experimentell scen i Los Angeles för tillfället?

Han producerade albumet med mig. Han mixade det. Det finns en experimentell musikscen i Los Angeles, i miljoner olika former så den är omöjlig att beskriva. Många jag känner spelar in låtar i sina sovrum, eftersom de ännu inte har tillgång till professionella studios.

När kom du först i kontakt med musik, växte du upp i en musikalisk familj eller har din musiksmak utvecklats genom åren?

Jag har alltid velat spela musik, framför allt piano, så när jag var åtta år började jag äntligen ta lektioner och jag har spelat sedan dess, fast jag började med klassiskt piano vilket jag inte spelar längre. Jag har alltid i första hand lyssnat på popmusik och så är det än idag, men jag älskar massa tidig musik också; som medeltida, barock, och renässansmusik. Min familj är inte vad du skulle kalla en musikalisk familj – vanligtvis tänker man ju då på professionella musiker och/eller personer som spelar instrument hela tiden för skojs skull – min familj är snarare en historiefamilj – båda mina föräldrar är historiker – men min pappa spelar gitarr och har på sistone blivit mer seriös i sitt låtskrivande.

Förra året spelade du på Roskildefestivalen och nu är du aktuell med en spelning på Way Out West. Hur tycker du att dina heminspelade låtar gör sig på så stora scener? Föredrar du några speciella slags konsertlokaler, på Way Out West spelar du ju i en kyrka?

De låtarna är roliga att spela live, vi arrangerar dem så att de fungerar med vår ensemble. Jag älskar att spela i kyrkor, men jag älskar nästan alla slags situationer så länge utrustningen är bra. Vi har gett lika bra konserter i små rum som stora scener inför mer än fyra tusen människor.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Domino, Julia Holter, Los Angeles, Loud City Song, Way Out West, World

Local Natives på Debaser Medis

24 februari, 2013 by Jonatan Södergren

local

Local Natives, Debaser Medis
23 februari 2013
Betyg: 4

Efter en utsåld spelning på Pustervik i Göteborg var det nu Stockholms tur att få ta del av den Los Angeles-baserade kvintetten Local Natives som nyligen gav ut sin andra fullängdare Hummingbird. Även om publikfavoriter i stil med Camera Talk, Airplanes och World News framfördes redan i ordinarie set så kretsade spelningen i stor utsträckning just kring deras nya album.

Och mycket har hänt sedan 2010. I fokus står visserligen fortfarande de finstämda sångharmonierna, men bandet lyckas bygga upp mer dramatiska, nästintill episka stämningar. Känslan de inger är lite mer vemodig och ofta utvecklas låtarna från återhållsamma verser där vibrerande gitarrer tillåts klinga ut till mäktigt svällande crescendon. Det är svårt att inte ryckas med när bandet visar på sådan spelglädje och självsäkerhet.

Den låt som bäst sammanfattar vad nya skivan står för är den gripande Colombia – “every night I ask myself, am I giving enough?” sjunger Kelcey Ayer till sin mor någonstans uppe i himlen – men även låtar som Breakers och Heavy Feet, som framförs relativt tidigt i setet, sticker ut som höjdpunkter.

Nästa tillfälle att se Local Natives på svensk mark blir på Way Out West i sommar.

Följande låtar spelades ikväll:

You & I
Breakers
Wide Eyes
Black Balloons
Heavy Feet
Ceilings
Camera Talk
Airplanes
Black Spot
Colombia
World News
Bowery

Extranummer:

Wooly Mammoth
Who Knows Who Cares
Sun Hands

Arkiverad under: Musik Taggad som: Breakers, Debaser Medis, Hummingbird, Local Natives, Los Angeles

Kulturbloggen rapporterar om musik på plats i LA: Song Preservation Society

7 april, 2012 by Redaktionen

Song Preservation Society
Venice, CA
Los Angelse, USA
Betyg: 4

Eftersom jag befinner mig i LA passar jag på att kolla in lite up and coming artists.

Folktrion Song Preservation Society har bara bott i Los Angeles i fem dagar när jag ser dem på bohemecaféet The Talking Stick i Venice. Stället doftar av ”spicy green chai” och kvällen har lockat en mindre folksamling med allt i från beach bums till mer sofistikerade locals.

Daniel, Trevor och Ethan träffades på musikskolan Berkeley i Boston där de bildade rockgruppen
7 Orange ABC. När de flyttade till Kalifornien anammades den mer avslappnade mentaliteten även i musiken. Song Preservation Society blev resultatet av den nya formen.

I kväll är killarna är klädda i rutiga skjortor (så klart) och med deras tre gitarrer och röster låter de som en drömsk blandning av Simon & Garfunkel och Beach Boys. Det är ödmjukt, avslappnat och oerhört sammansjunget. Avskalat, harmoniskt och lite virvlande. Som en sen sommarnatt som aldrig vill ta slut.

Låtarna liknar varandra vilket skapar en trygghet hos mig som lyssnare. Det hela känns opretentiöst och skönt. De är väl medvetna om detta dock och bryter plötsligt av med livliga countryinfluerade Dr. Dave som förvånat skapar skratt i rummet.
Som bäst låter det i Terra där tenorerna går upp i falsett i refrängen och verserna som handlar om lång vänskap får vandra runt från person till person.
De avslutar kvällen med en version av The Beatles Help, aningen orepeterat men gästerna är nöjda och fiket håller på att stänga. Fullmånskvällen är ung och ölen väntar nere vid barerna vid piren.

Följ Song Preservation Society på deras facebook-sida och håll utkik för ny EP under våren.

Text: Martina Cederqvist
Foto: Rosalyn Lee

Läs även andra bloggares åsikter om Song Preservation Society, indie, musik, konsert, recension, Los Angeles

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: indie, konsert, Los Angeles, Musik, Recension, Song Preservation Society

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
casino utan licens i Sverige
Casino utan svensk licens

Nytt

Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

I dessa, kan man lugnt säga, mycket … Läs mer om Vandring från mänsklig stad till ruinerna av densamma

Ladda för Oscarsgalan med tidigare vinnare

Natten till måndag 26 april sänds … Läs mer om Ladda för Oscarsgalan med tidigare vinnare

SVT ska göra en nyinspelning av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan i en ny historiesatsning

Finns det någon ny Tjorven? Och Båtsman … Läs mer om SVT ska göra en nyinspelning av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan i en ny historiesatsning

Dramatens vårprogram blir tre premiärer på tre olika sätt: en digital, ett audiodrama och en i salong för åtta personer

Flera av Dramatens produktioner går att … Läs mer om Dramatens vårprogram blir tre premiärer på tre olika sätt: en digital, ett audiodrama och en i salong för åtta personer

20TAL bjuder in till digital kulturnatt

20TAL bjuder in till Kulturnatt … Läs mer om 20TAL bjuder in till digital kulturnatt

Stefan Sundström släpper nytt album 30 april

Stefan Sundström nytt album, ÖSTAN … Läs mer om Stefan Sundström släpper nytt album 30 april

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in