Från det DIY-epicentrum Los Angeles nog kommit att bli härstammar den tjugoåttaårige multi-instrumentalisten Julia Holter. I sitt eget sovrum spelade den före detta CalArts-studenten in såväl albumdebuten Tragedy från 2011 som förra årets genombrottsalbum Ekstasis. Efter samarbeten med bland annat Linda Perhacs och Ramona Gonzalez från Nite Jewel gör hon sig redo för att släppa sitt tredje album på tre år; den 19 augusti ges Loud City Song, hennes första album som spelats in i en professionell studio, ut men redan nu kan du streama det via NPR. Kulturbloggen passade på att maila lite med henne inför det att hon avslutade Way Out West med en spelning på Annedalskyrkan.
Kan du berätta om de olika teman som tas upp på Loud City Song och på vilka sätt de anknyter till Colettes kortroman Gigi från 1944? Hur länge har du arbetat med albumet?
Albumet handlar om en frisinnad individ som känner sig instängd i det ytliga samhället. Det är precis vad Gigi handlar om, en tonårsflicka som vill göra sin grej medan familjen driver henne in i en specifik karriär – sällskapsdam till viktiga rika män – eftersom det är så det brukar gå till, som en dynasti eller något. Jag har jobbat med albumet i två års tid.
På vilka sätt påverkades albumet av att det spelades in i en annan miljö än ditt sovrum?
Jag spelade in och skrev alla demos där hemma, så den kreativa processen var egentligen inte så annorlunda, men det kändes bättre den här gången. Eftersom jag inte behövde se mina demos som färdiga låtar kände jag större frihet att prova på olika saker, jag kunde använda min uppfinningsförmåga i vetskapen att jag hade tid och personer omkring mig som kunde hjälpa mig färdigställa mina soniska fantasier, till skillnad från tidigare då jag framfört och spelat in så gott som allting på egen hand.
Varifrån brukar du vanligtvis hämta inspiration? Handlar låtarna om ditt eget liv i Los Angeles eller är de fiktiva berättelser?
Jag antar att jag vanligtvis hittar inspiration i icke-musikrelaterade saker, som scener i filmer eller ögonblick i böcker. Jag vet inte varför det är så, men jag vet att jag aldrig inspireras direkt av saker och ting som händer i mitt liv; indirekt, ja, men vanligtvis ligger det intressanta i det som väcks av fantasin. Sedan är känslorna i mina låtar naturligtvis känslor jag kan relatera till som person.
Kan du berätta lite om öppningsspåret World och varför du valde att släppa den som första singel från albumet?
Det var den sista låten jag skrev och den var ämnad att introducera albumet. Den utforskar många av de teman och bildspråk som återkommer senare. Det är nästan som en film då huvudkaraktären talar till tittarna i förväg och reflekterar över vad de ska titta på.
Vad handlar den andra singeln från albumet, In the Green Wild, om?
Det är en fråga om vad du ska göra om du är missnöjd med staden – ska du rymma bort och förlora dig själv i naturen?
På vilka sätt bidrog Cole M. Greif-Neill till albumet? Han har ju tidigare arbetat med Ariel Pink, tycker du att det finns en utpräglad experimentell scen i Los Angeles för tillfället?
Han producerade albumet med mig. Han mixade det. Det finns en experimentell musikscen i Los Angeles, i miljoner olika former så den är omöjlig att beskriva. Många jag känner spelar in låtar i sina sovrum, eftersom de ännu inte har tillgång till professionella studios.
När kom du först i kontakt med musik, växte du upp i en musikalisk familj eller har din musiksmak utvecklats genom åren?
Jag har alltid velat spela musik, framför allt piano, så när jag var åtta år började jag äntligen ta lektioner och jag har spelat sedan dess, fast jag började med klassiskt piano vilket jag inte spelar längre. Jag har alltid i första hand lyssnat på popmusik och så är det än idag, men jag älskar massa tidig musik också; som medeltida, barock, och renässansmusik. Min familj är inte vad du skulle kalla en musikalisk familj – vanligtvis tänker man ju då på professionella musiker och/eller personer som spelar instrument hela tiden för skojs skull – min familj är snarare en historiefamilj – båda mina föräldrar är historiker – men min pappa spelar gitarr och har på sistone blivit mer seriös i sitt låtskrivande.
Förra året spelade du på Roskildefestivalen och nu är du aktuell med en spelning på Way Out West. Hur tycker du att dina heminspelade låtar gör sig på så stora scener? Föredrar du några speciella slags konsertlokaler, på Way Out West spelar du ju i en kyrka?
De låtarna är roliga att spela live, vi arrangerar dem så att de fungerar med vår ensemble. Jag älskar att spela i kyrkor, men jag älskar nästan alla slags situationer så länge utrustningen är bra. Vi har gett lika bra konserter i små rum som stora scener inför mer än fyra tusen människor.
