kväll två av tre som MCR har sålt ut Wembley.
När nostalgi blir levande teater, betyg 5 av 5.
Två decennier efter att The Black Parade förändrade en hel generation rockfans visar My Chemical Romance att albumet fortfarande är långt mer än en nostalgitripp. På Wembley Stadium förvandlas konserten till ett två timmar och 30 minuter långt scenverk där arenarock, musikal och gotisk dystopi flyter samman.
De har lovat att spela The black parade, från början till slut. Från första stund är det tydligt att bandet inte nöjer sig med att spela igenom en klassiker. Allt är minutiöst iscensatt. Scenografin känns hämtad ur en mörk framtidsvision, med sjukhusestetik, uniformer och filmiska mellansekvenser som binder ihop låtarna. Det är teatralt utan att bli kitsch – snarare förstärker det dramatiken som alltid funnits i Gerard Ways texter. Kvällen börjar med att alla uppmanas att stå upp. Nationalsången för den fiktiva diktaturen Draag ska spelas. Over fields, the national anthem of Draag. Sen sätter sig inte publiken på sittplats på hela spelningen.
Way själv är kvällens självklara mittpunkt. Rösten har blivit mörkare med åren, men uttrycket är minst lika intensivt. Han behöver sällan ta i för att få Wembley att sjunga med. När den första pianotonen till ”Welcome to the Black Parade” hörs inga fler toner, jublet dränker alla kommande tonerna, sen exploderar arenan i ett allsångsögonblick som känns lika självklart som mäktigt.
Bandet spelar The Black Parade med en precision som gör att låtar som ”Dead!”, ”Mama”, ”Cancer” och ”Famous Last Words” känns större än någonsin. Samtidigt finns en rå energi kvar. Ray Toros gitarrspel är lika melodiskt som explosivt, medan Frank Iero och Mikey Way håller ihop maskineriet med en självklar pondus.
Efter albumframförandet skiftar konserten karaktär. De går över till den mindre b-scenen. Scenen blir mindre formell och bandet öppnar dörren till resten av katalogen. Klassiker som ”Helena”, ”I’m Not Okay (I Promise)” och ”Na Na Na” fungerar som en påminnelse om varför My Chemical Romance fortfarande är ett av de mest älskade banden från 2000-talets alternativa rockscen. De djupare albumspåren belönar samtidigt de mest hängivna fansen.
Det mest imponerande är ändå hur bandet undviker att fastna i ren nostalgi. Trots att materialet har tjugo år på nacken känns konserten levande och relevant. Det handlar mindre om att återuppleva tonåren och mer om att ge musiken ett nytt sammanhang.
Om något kan invändas är att den hårt regisserade första delen ibland lämnar lite väl lite utrymme för spontanitet. Men det är också en del av konceptet – och när allt fungerar är resultatet närmast filmiskt.
My Chemical Romance har blivit äldre. Publiken också. Men på Wembley visar bandet att känslorna som en gång gjorde dem till generationsikoner fortfarande är lika starka. Det här är inte bara en jubileumsturné. Det är en påminnelse om varför The Black Parade fortfarande marscherar längst fram.