Lasse Hallström

Lasse Hallström: Medium till stor hjälp då vi filmade Hilma

4 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Hilma af Klint var övertygad om att andevärlden existerar. Lasse Hallström tog fasta på det då han skrev manus och regisserade filmen Hilma. Han gick till medium för att få kontakt med Hilma.

Filmen Hilma har svensk biopremiär 19 oktober och visas därefter på Viaplay från 18 november.

Lasse Hallström samlade information om Hilma af Klint i närmare fyra år innan filmen spelades in. Han har läst doktorshandlingar, haft kontakt med stiftelsen som förvaltar Hilmas arv, haft tillgång till alla hennes anteckningsböcker, blivit visad runt av hennes släktingar till alla platser som var viktiga för henne och han hade kontakt med Hilma genom mediet Benny Rosenqvist flera gånger, redan från projektets start.

– Det kändes verkligen att Benny fick kontakt med Hilma. Det var till stor hjälp. Jag fick mycket till filmen på det sättet, saker jag använt i repliker och information om hur Hilma och hennes grupp av konstnärsväninnor fungerade tillsammans, säger Lasse Hallström.

Inte bara Lasse Hallström träffade medium under arbetet med filmen, flera av skådespelarna hade kontakt med Hilma genom medium.

Lasse Hallström träffade några andra medier också under researchen, men dessa kontakter kändes inte bra.
– Nej det kändes inte alls lika äkta, berättar han.

Så även om Lasse Hallström tror på att det är möjligt att få kontakt med de som gått ur tiden är han noga med att det ska kännas seriöst och trovärdigt.

Lena Olin och Tora Hallström som spelar Hilma i olika åldrar. Foto: Jenny Drakenlind

Filmen skiljer sig en del från tidigare verk om Hilma af Klint då den fokuserar mycket på hennes tro. Kontakten med medium har fördjupat Lasse Hallströms intresse för andlighet.
– Det har varit otroligt omvälvande, säger Lasse Hallström. Genom Benny fick jag kontakt med mina föräldrar som gick bort 1997 och 1999.

Det var framför allt Hilma af Klints engagemang och intresse för andevärlden som inspirerade Lasse Hallström att göra filmen. Han berättar att hans fru Lena Olin hade sett en film, Personal Shopper, där det dök upp en svensk konstnärinna som sade att hon målade andevärlden. Det var Hilma af Klint.
– Jag blev fascinerad av Hilma af Klint och hennes tankar och hur hon sade sig måla andevärlden, berättar Lasse Hallström.

Filmen bygger på tre teman kring Hilma af Klint: konsten, det andliga intresset och hennes självständighet som kvinna, som en tidig kämpe för kvinnors rätt att leva självständigt. I filmen berörs två kärleksrelationer hon ska ha haft med kvinnor.
– Det är inget nytt jag kommer med, det finns en hel del om detta i det material om henne som redan publicerats i avhandlingar och i film. Vi har också fått det bekräftat av Hilma då hon talat genom Benny, säger Lasse Hallström.

Lasse Hallströms intresse för andliga frågor började några år tidigare än arbetet med filmen Hilma. Intresset startade då han gjorde research för en film om UFO, kontakt med existenser i rymden.
– UFO har alltid fascinerat mig och det finns många kopplingar till andlighet där, frågor om tid och rum, säger han.

Filmen om UFO har inte förverkligats än.
– Manuset behöver skrivas om i så fall, säger han.

Kanske kommer det ytterligare någon film av Lasse Hallström om mediumskap. Han berättar att han samlar material om ett kvinnligt medium. Så kanske det blir en film.

Fakta om Lasse Hallström:
Lasse Hallström har gjort ett trettiotal filmer En kille och en tjej, ABBA – The Movie, Två killar och en tjej, Mitt liv som hund, Alla vi barn i Bullerbyn, Mer om oss barn i Bullerbyn, Gilbert Grape, Ciderhusreglerna, Chocolat och Hachiko – En vän för livet.
Innan karriären som spelfilmsregissör hade Hallström redan gjort sig känd för den breda tv-publiken i Sverige då han samarbetade med vännerna Magnus Härenstam och Brasse Brännström i ett flertal tv-program. Han gjorde också de flesta av gruppen ABBA:s musikvideor.

Filmrecension: Hilma – spännande om Hilma af Klint som feminist, konstnär och andlig sökare

23 september, 2022 by Rosemari Södergren

Hilma
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 oktober 2022 och visas från mitten av november på Viaplay
Regi och manus Lasse Hallström
I rollerna Lena Olin, Tora Hallström, Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder, Maeve Dermody, Tom Wlaschiha, Jazzy de Lisser, Anna Björk, Adam Lundgren, Martin Wallström, Emmi Tjernström, Jens Hultén

Hilma af Klint målade non-figurativ konst många år tidigare än Kandinsky som hyllas som den moderna konstens förgrundsgestalt. Konsthistorien har fått skrivas om nu när Hilma af Klints konst erkänts. Liksom Vincent van Gogh slog hon igenom stort först efter sin död. Lasse Hallströms film berättar om henne både som den feminist hon var då hon genomskådade männens privilegium att skapa konst och samtidigt skildras hennes liv som medium och andlig sökare och det liv hon fick leva i smyg: tillsammans med en annan kvinna.

Hilma af Klint var långt före sin tid. Världen var varken redo för hennes konst eller hennes andliga sökande eller hennes livstil. Jag tycker Lasse Hallström lyckas bra med att balansera mellan dessa tre teman. Skildringen av Hilma af Klint känns mycket ärlig och nära.

Den spiritualistiska konstnärsgruppen ”De fem” bildades av Hilma af Klint; i filmen spelas gruppens andra fyra kvinnor av Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder och Maeve Dermody. Hallström har fått med en rad duktiga skådespelare, också små biroller har spännande skådespelare som Adam Lundgren, Martin Wallström och Jens Hultén. Kul att se Tom Wlaschiha som antroposofins grundare Rudolf Steiner. Wlaschiha har medverkat i både Game of Thrones och Stranger Things. Huvudrollen som Hilma i olika åldrar delas av Hallströms fru Lena Olin och parets dotter Tora Hallström, som här gör filmdebut. Att låta mor och dotter spela Hilma i olika åldrar fungerar bra, tycker jag.

Filmens handling utspelar sig till största delen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, vilket var en oerhört spännande tidsperiod då de traditionella, konservativa religionerna och kyrkorna utmanades av vetenskapliga framsteg. Då växte det fram nya alternativa förhållningssätt till de existentiella frågorna, som spiritualism, spiritism, teosofi, frimurare med mera, med mera. Människor som sökte i dessa alternativ samlades ibland i olika grupper och organisationer och hemliga eller slutna sällskap.

Det finns en uppsjö av spännande livsöden att berätta om från den esoteriska och ockulta rörelsen. Kanske Lasse Hallström kommer att gräva vidare eller någon annan filmskapare? Jag tänker på sir Arthur Conan Doyle som skrivit om Sherlock Holmes. Arthur Conan Doyle var ett stort namn inom utvecklingen av spiritualism eller Helena Petrovna Blavatsky, känd som Madame Blavatsky som grundade teosofin. Andra spännande personer vars liv som jag tror skulle vara intressanta att se filmatiserade är Arthur Edward Waite och Pamela Colman Smith från Golden Dawn som skapade den tarotlek som idag inspirerat hundratusentals tarotlekar. Eller berättelsen bakom Thoth Tarot och de som skapade den: Frieda Harris och Aleister Crowley skulle bli spännande berättelser. Andra intressanta livsöden är Madame Lenormand som Lenormandleken blivit uppkallad efter eller det skotska mediumet Daniel Dunglas Home som reste världen runt och höll seans. Eller varför inte en film om systrarna Fox i Hydesville, New York, som anses vara grunden till att spiritualismen grundades. När spiritualismen växte fram i England innebar den ofta att kvinnor fick framträdande roller, ja också kvinnor ur arbetarklass kunde bli medium. Ofta var den spiritualistiska rörelsen samtidigt engagerad i sociala frågor och engagerad i fackföreningsrörelsen i England. Från den svenska spiritualistiska historien sticker det fysiska mediet Ernst Broberg ut. Ja det finns en hel del för den som vill gräva fram spännande berättelser.

Alltid när vi ser en film och bedömer den beror vårt omdöme och känsla efter att ha sett filmen på vår egen livserfarenhet och kunskap. För den som känner till Hilma af Klints konst finns det många hänvisningar och intressanta detaljer att notera i filmen och minst lika mycket finns det för den som är intresserad av spiritism, spiritualism, mediumskap och teosofi, för att inte prata om antroposofin där skildringen av Rudolf Steiner är riktigt rolig, en liten spark mot mäns förmåga att bli dyrkade men också en skildring av hur mänskligt det är att förvänta sig alldeles för mycket av en hyllad andlig ledare. Hilma är en engagerande film som känns äkta och nära och som ger upphov till tankar och funderingar kring liv och existens.

Filmrecension: 100 steg från Bombay till Paris

12 september, 2014 by Rosemari Södergren

100_stegfranbombaytillparis

100 steg från Bombay till Paris
Betyg 4

En indisk familj tvingas från Indien under tragiska omständigheter. Familjen är duktig på att driva restaurang och den nästa äldste sonen, Hassan, är en duktig kock. Familjen söker ett bättre liv i Europa och hamnar i en liten fransk stad i södra Frankrike. Där startar de en indisk restaurang, en stor utmaning just i Frankrike eftersom fransmännen har ett eget kök som de är stolta över. Dessutom finns det en prisbelönad fransk restaurang precis mitt emot, på samma gata. Den restaurangen har dessutom fått den fina utmärkelsen en Michelinstjärna och besöks med jämna mellanrum av högt uppsatta ministrar.

Det blir en kraftig konflikt mellan den förnäma restaurangens ägare, suveränt spelad av Helen Mirren.

Helen Mirren är en skicklig brittisk skådespelerska, kanske allra mest känd för sin roll i Stephen Frears film The Queen (2006) där Mirren spelar huvudrollen som drottning Elizabeth II. Denna rollprestation gav Mirren priset för Bästa kvinnliga skådespelare vid Filmfestivalen i Venedig, en amerikansk Golden Globe för Bästa skådespelerska i en dramaproduktion samt sist men inte minst en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll vid Oscarsgalan 2007.

Skådespelarna är ett skäl till filmens höga betyg av mig. Helen Mirren imponerar liksom Om Puri i rollen som familjefadern, Amit Shah som Hassans äldre bror Mansur och sist men inte minst Manish Dayal som Hassen. Manish Dayal måste fått sitt definitiva genombrott internationellt nu och vi kommer att få se hans uttrycksfulla ansikte i många filmer framöver, det är jag säker på. Manish Dayal är född i USA 1983 och har tidigare varit med i bland annat Trollkarlens lärling (2010) and Walkaway (2010).

”100 steg från Bombay till Paris” bygger på Richard C. Morais roman E”n fransk curry – 100 steg från Bombay till Paris” som nu förstås finns tillgänglig i bokhandeln.

Bilderna och miljöerna är ytterligare två skäl till mitt höga betyg för filmen. Matbilderna får de att vattnas i munnen men ändå håller regissören Lasse Hallström det på rätt sida av gränsen så det inte blir rena rama matporren.

Det är en varm sympatisk film, en typisk feel-good-film och det är skönt med en film utan våld som den dominerande faktorn. Även om det är en vacker berättelse väjer den inte för samhällsproblem: så klart möter den indiske familjen fransk rasism. Visst är det en hel del i filmen som är förutsägbart och jag blir inte överraskad särskilt mycket av handlingen, däremot sitter jag och småskrattar av och till för dialogerna och karaktärernas roliga kommentarer. Filmens värde och styrka ligger inte i det dramatiska och oväntade utan i att det är en fin skildring av människor som vågar gå nya vägar och vågar gå in i konflikter och våga lösa konflikter. En film om det fina i människor och om vad som kan förena oss.

Det är inte en film som kommer att få en lång rad Oscarsnomineringar – men det är en varm och stark film om solidaritet mellan människor. Och en reklamfilm med bra indisk mat, det är det. Jag bara måste äta indiskt på en bra indisk restaurang i helgen.

100 steg från Bombay till Paris
Regi: Lasse Hallström
Medv: Helen Mirren, Om Puri, Manish Daya

Hypnotisören – ett måste för dig som gillar svenska deckare

21 september, 2012 by Redaktionen

Hypnotisören
Betyg: 4 av 5
Premiär: 28 september

Filmen Hypnotisören är baserad på Lars Keplers kriminalroman från 2009. Vi får följa kriminalkommissarie Joona Linna, spelad av Tobias Zilliacus, då han försöker hitta personen som brutalt mördat en hel familj. Sonen i familjen är vid liv men är ej kontaktbar på grund av sina skador och det finns även en äldre dotter som tycks vara spårlöst försvunnen. Hur gör man när det inte finns några spår och det enda vittnet inte går att förhöra? Linna får förslaget att använda sig av Erik Maria Bark, en hypnotisör. Bark, spelad av Mikael Persbrandt, kliver in i historien och han och hans familj dras snabbt in i denna mörka historia.

Denna thriller har ett högt tempo där nästan alla premisser presenteras i början och sedan är det bara att försöka få ihop pusslet. Som i de flesta kriminalfilmer ligger man ibland steget före kommissarien och man väntar på att han ska förstå samma sak som du redan förstått. Filmen håller hög nivå och spänningen är på topp mest hela tiden. Dock blir jag lite irriterad på att vissa detaljer och tankegångar som är självklara för oss i salongen förbises tillfälligt i filmen för att höja spänningen. Men generellt är det en väldigt bra svensk film. De små inblickarna man får i alla karaktärers privatliv gör filmen trovärdig. Visserligen är Linna en otroligt arbetsfokuserad kommissarie som stereotypsikt nog lever ensam.

Ett störande moment för mig är att filmen, precis som många andra kriminaldramer, känns lite fattig informationsmässigt. Filmen igenom så presenteras det många olika problem och frågeställningar. När motiv och mördare väl upptäckts så är det sen klart. Man nöjer sig med ett enkelt svar utan vidare förklaring eller förankring. Detta är genomgående för nästan alla deckare och jag har full förståelse för att man inte kan ha en lång epilog för att binda ihop alla lösa trådar. Men när man har en så pass bra historia, som detta faktiskt är, så tycker jag att man kan arbeta lite mer med slutet. Vi får en intensiv uppgörelse som bjuder på mycket känslor och påtaglig spänning men historiemässigt så har filmen slutat att berätta.

Dock vill jag läsa boken nu. Jag kanske får svar på de frågor filmen inte kunde svara på? Och det är ändå ett bra betyg för en film, när man vill veta mer.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att detta är en bra film. Hallström har regisserat duktigt och filmen är väldigt fin och sammanhängande i sin helhet. Detta är en bra svensk film, och det är skönt att se en deckare som inte är massproducerad i ett färdigt koncept. Mycket spänning, bra skådespeleri och definitivt ett måste om man gillar deckare.

Text: Lisa Pousette Blomé

Lasse Hallströms nya film: Laxfiske i Jemen, recension

27 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Laxfiske i Jemen
Betyg 4
Sverigepremiär 4 april 2012
Regi: Lasse Hallström

Lasse Hallström är tillbaka med en ny film, med Ewan McGregor och Emily Blunt i huvudrollerna.

Ewan McGregor spelar fiskeriexperten Alfred Jones som lever ett lugnt liv, men med mcyket inlåst frustration. Hemma ignoreras han av sin karriärinriktade hustru och på arbetet har han en slavdrivare till chef.

När livet tycks som mest grått och trist blir Alfred Jones erbjuden att ansvara för ett projekt där lax ska planteras in i Jemens tidvis uttorkade flodbäddar. En stenrik shejk vill betala projekt, hur mycket det än må kosta. Shejken har en dröm att dammar och bevattning ska få öknen att blomstra. Dessutom är shejken fascinerad av fiske och menar att fiskesporten gör människor godare och för samman människor oavsett bakgrund. I fisket kan muslimer möta kristna och ateister.

Den brittiska regeringen behöver ha någon positiv nyhet från Mellanöstern för att mata medier med. Alfred Jones är till sin natur cynisk och negativ och han vägrar ta uppdraget. Hans vilja väger dock inget i sammanhanget när den brittiske premiärministern och hans taleskvinna Patricia Maxwell bestämt sig. Alfred Jones har ingen annat val än att acceptera uppdraget, annars får han sparken.

Shejken har en projektledare, Harriet, spelas av Emily Blunt Hon har precis träffat sitt livs förälskelse, en brittisk soldat. Harriet är en söt ung kvinna och när hennes soldat skickas till Afganistan åker hon gärna med till Jemen för att genomföra laxprojektet tillsammans med Alfred Jones och shejken.

Självklart kryllar filmen av bra skådespelare, Ewan McGregor gör sällan en dålig roll. Filmen är snyggt filmad med fina bilder från Jemen. Men ändå är det lite för mycket klicheer, människorna skildras schablonartat.

Filmen bygger på Paul Tordays kritikerhyllade och bästsäljande bok med samma namn. Jag har inte läst den, men skulle kunna tänka mig att det samhällskritiska och satiriska kommer fram bättre och med mer nyanser i boken. I filmen är det lite för förenklat och en hel del som är förutsägbart redan från start och som därför inte överraskar så mycket.

Shejken är bara alltför fin och så god att det känns att filmen är väl politiskt korrekt.

Trots att jag alltså har så mycket kritik mot filmen får den ändå ett högt betyg, 4, för att den trots allt är en förtjusande film som gör mig på gott humor och ger mig hopp om människor.

I rollerna: Ewan McGregor, Emily Blunt, Kristin Scott Thomas, Rachael Stirling, Amr Waked

Regi: Lasse Hallström
Manus: Simon Beaufoy (Golden Globe-belönad för manuset till Slumdog Millionaire).
Originaltitel: Salmon Fishing in the Yemen

Läs även andra bloggares åsikter om Lasse Hallström, Ewan McGregor, laxfiske, fiske, Jemen, film, filmrecension

Lasse Hallström

Footer

Om oss