Hypnotisören
Betyg: 4 av 5
Premiär: 28 september
Filmen Hypnotisören är baserad på Lars Keplers kriminalroman från 2009. Vi får följa kriminalkommissarie Joona Linna, spelad av Tobias Zilliacus, då han försöker hitta personen som brutalt mördat en hel familj. Sonen i familjen är vid liv men är ej kontaktbar på grund av sina skador och det finns även en äldre dotter som tycks vara spårlöst försvunnen. Hur gör man när det inte finns några spår och det enda vittnet inte går att förhöra? Linna får förslaget att använda sig av Erik Maria Bark, en hypnotisör. Bark, spelad av Mikael Persbrandt, kliver in i historien och han och hans familj dras snabbt in i denna mörka historia.
Denna thriller har ett högt tempo där nästan alla premisser presenteras i början och sedan är det bara att försöka få ihop pusslet. Som i de flesta kriminalfilmer ligger man ibland steget före kommissarien och man väntar på att han ska förstå samma sak som du redan förstått. Filmen håller hög nivå och spänningen är på topp mest hela tiden. Dock blir jag lite irriterad på att vissa detaljer och tankegångar som är självklara för oss i salongen förbises tillfälligt i filmen för att höja spänningen. Men generellt är det en väldigt bra svensk film. De små inblickarna man får i alla karaktärers privatliv gör filmen trovärdig. Visserligen är Linna en otroligt arbetsfokuserad kommissarie som stereotypsikt nog lever ensam.
Ett störande moment för mig är att filmen, precis som många andra kriminaldramer, känns lite fattig informationsmässigt. Filmen igenom så presenteras det många olika problem och frågeställningar. När motiv och mördare väl upptäckts så är det sen klart. Man nöjer sig med ett enkelt svar utan vidare förklaring eller förankring. Detta är genomgående för nästan alla deckare och jag har full förståelse för att man inte kan ha en lång epilog för att binda ihop alla lösa trådar. Men när man har en så pass bra historia, som detta faktiskt är, så tycker jag att man kan arbeta lite mer med slutet. Vi får en intensiv uppgörelse som bjuder på mycket känslor och påtaglig spänning men historiemässigt så har filmen slutat att berätta.
Dock vill jag läsa boken nu. Jag kanske får svar på de frågor filmen inte kunde svara på? Och det är ändå ett bra betyg för en film, när man vill veta mer.
Sammanfattningsvis kan jag väl säga att detta är en bra film. Hallström har regisserat duktigt och filmen är väldigt fin och sammanhängande i sin helhet. Detta är en bra svensk film, och det är skönt att se en deckare som inte är massproducerad i ett färdigt koncept. Mycket spänning, bra skådespeleri och definitivt ett måste om man gillar deckare.
Text: Lisa Pousette Blomé
